söndag

Suck on this non believers!

Sedan var det här med tigern också. 

Jag drar mig till minnes att jag under lång tid tjatat om att det vore grymt med en tiger som husdjur. Otaliga gånger har jag försökt förklara för människor det storslagna i att komma hem, sätta sig i favoritfåtöljen och klia tigern på huvudet medan det vita kattdjuret sträcker ut sig bekvämt över golvet. 

Jag drar mig också till minnes reaktionerna på min historia. Trots att jag med glänsande entusiasm berättat min historia/idé typ tusen gånger för tusen olika personer, har svaret alltid blivit skeptiskt detsamma. Låt mig sammanfatta i all exemplarisk korthet några av tråkreaktionerna. 

1 Tigrar är rovdjur och kan inte has som husdjur. 
2 Det spelar ingen roll hur tidigt du tar tigerungen och hur mycket du har doktorerat som världens främsta expert på all världens inlärningspsykologi.  Tigern kommer i allafall vara helt sjukt rovdjuriskt elak och äta för mycket mat och förresten inte kunna bo i en tvåa på 45 kvadrat i Sundbyberg. 
3 De där tibetanska buddistmunkarna som tar hand om utrotningshotade tigrar och föder upp dem på grönsaker så att de blir snälla, finns inte. Och det gör inte deras tigrar heller. 

Men nu. Det går inte att fly sanningen längre!

Watch this and weep You boring people that can´t appreciate a good idea.

Förresten Ni pessimister som alldeles snart kommer inse hur fel ni haft i alla dessa år: 
bespara Er själva den förnedrande situationen att löjligt påpeka skillnaden mellan tigrar och lejon.

Ett stilla euforiskt namnam

Tentapluggar. Läser om DBT (dialektiskt beteendeterapi). DBT är en strukturerad beteendeterapi som används för mycket svåra självskadande patienter inom psykiatrin. Det finns mycket coola grejer med DBT. Bland annat utbildas/handleds hela personalen på avdelningarna om inlärningsstrukturer och hur de ska handskas med vissa situationer på smartaste sätt. Dock kanske det grymmaste. Varje vecka träffas det terapeutiska teamet, alltså psykologerna som genomför själva terapin. Psykologerna snackar och brainstormar sina fall i gruppen (som patienterna är införstådda med). Sedan den dialektiska "vakthunden". En av personerna i gruppen har ansvar för att påpeka saker som kan stå i vägen för goda behandlingsresultat. Typ en av psykologerna var lite trött, eller lite elak, eller lite mesig osv. 

This is impressive I know, but now for anything quite marvelous: Den dialektiska "vakthunden" är en vandrande arbetsroll! Med andra ord, den som ska säga till de andra varierar från vecka till vecka. Ingen får mer tid, ingen får mindre. Oavsett om man gillar eller inte att säga till folk.
DBT tänk: egna brister som gruppstrukturer, makt och internt ledarskap hos psykologgänget som grupp, ska inte heller få stå i vägen för patienternas behandlingsresultat. 

Blir mäkta mumsfilibumsaimponerad och minst sagt en smula sugen.

fredag

Vad jag skulle gjort och hur det blev

Planering. 
Godispåse. Nachochips. Lättöl. Dyker upp på jobbet sveinetagged. Nu skall det tentapluggas halva natten!

Tråkfaktor. 
Upptäcker att sladden till datorn är glömd och försmädligt ligger placerad hemma i Sundbyberg. Detta gav 45 minuters batteritid. Hann knappt med att käka godis. Det var bara att tuta och köra. 

Resultat. 
Ändå ganska ok. Hann med hälften av det som skulle göras, på en mycket komprimerad tid.

torsdag

Att göra

Inatt. Avlönat tentamensplugg meddelst välfylld godispåse.

Det Ni!

Badrumsgnäll

Mutter och klag.

Vårt badrum är förvisso rackarns fint sedan renoveringen. Dock, ett problem. 
Enligt mig: duschen blir inte varm nog. Enligt Albertina: duschen blir varm så det räcker. 

Ok, världen kan förstås från olika perspektiv. Ok, det skall medges att jag har en fling för nästan- skållhett- vatten- som- gör- ryggen- alldeles- röd- och- nästan- brännskadad. Ok, det skall medges att Albertina ibland inte har en aning vad hon snackar om. Ok, problemet har kanske inte hittills varit det största i världen...

Men nu jävlar. Duscheländet har i princip helt slutat att spotta ur sig varmvatten! Eller rättare sagt. Man kliver in och översköljer sin frusna kropp med ett par minuters halvvärme. Sedan, ingen värme alls. Bara en slags fisljummen halvfabrikattemperatur. Vattnet är varken kallare eller varmare än din egen kropp. Bara liksom tryckande. Det som att duscha i blöt luft. Yippie! Dessutom. Från början kunde man tjura ut fisljummenheten, varpå den ursprungliga halvvärmen återkom. Nu går inte ens det. Mutter. Suck. 

Det är synd och skam att klaga på vattnet i Sundbyberg jag vet. 
Men någon gång får det ta mig tusingen vara nog!


onsdag

Nästan en lösning på Palestina konflikten

En stunds klur på tåget hem. Palestina konflikten. Hur ska man kunna få de rackarna att sluta slåss? Är det kört, har allt provats? 

Då knackade en idé lite förläget på insidan av mitt skallben. 

Idén: "Hallå, det här med grupper. Ett beprövat sätt att ena grupper som slåss mot varandra är att tillföra en yttre fiende plus ett jäklars tryck. Då måste de forna kombatanterna enas för att överleva. Lite som på bio, människorna mot maskinerna eller utomjordingar typ"

Molander till idén: "Men du, hur skulle en sådan fiende se ut? Mördarrobotar och aliens finns inte  verkligheten. Det är svårt att tänka sig något som skulle skrämma upp både palestinier och judar, ännu svårare att fundera ut en situation som skulle tvinga dem att samarbeta."

Idén lite blygt och förläget: "Ojo, det kan du nog räkna ut. Vad är det som palestinier och judar har gemensamt?"

Tänkande, klurande, nagelbitande, tittande ut genom fönstret. Så långsamt, långsamt börjar en tankekedja forma sig. De stridande parterna på Västbanken har sin tro gemensamt. Alltså de tror inte samma sak, men de har en religiös tro. Vad skulle kunna hota dem bägge? Möjligtvis att religiös tro förbjöds. Hur kan man lägga ett stort tryck på situationen? Kanske genom att skicka ner en mycket övertygande och smått galen ateist till Västbanken. Denne ateist bör förhålla sig mycket sakligt och vetenskapligt, ha stor retorisk kunskap och kategoriskt slakta samtliga resonemang grundade sig på reliositet. För ett ögonblick. Molander tillåter sig drömma iväg. Föreställer sig palestinier och judar sida vid sida i gemensamt beroende mot en mycket starkare fiende. Hotet står demagogisk med ett höjt pefinger på klippmoskén eller Jesu grav. Hans sammetsfluga vajar majestätiskt under hans hotfullt yviga skägg medan han kategoriskt och oslagbart läser lusen av religionen som tillbörligt tankebegrepp. Västbankens befolkning darrar av fasa. De fattar skakat varandras händer och sluter upp till kamp mot detta grava existentiella hot. 
  
Men så tvingar jag mig tillbaka till verkligheten igen. Tänker att en person av den kalibern inte existerar. Drar en djup suck. 
Molander till idén: "Nädu, släpp det där. Det kommer aldrig gå. Det skulle aldrig gå det där med det yttre hotet."

 

The matrix off line?

Kollat igenom Matrixtriologin. Myser framme vid eftertexterna på film 1 och 2. Stavas Rage Against the Machine, full throttle!

Sista filmen, the grand finale. Eftertext, men ingen RATM belöning. Istället någon rysk kör kollektivt hög på kokain och teknodunk. 
Mnja säger jag om det.

tisdag

En ful dag med en fin grand finale!, eller föreläsningen jag väntat 6 år på del 2

Idag. Första höstdagen. Tröttdag, tråkdag, grindag. Molander håglös, uppgiven, trött, oinspirerad. Institutionslufs utan riktning eller mål. Följa- med- strömmen- oinspirerat- beteende. 

Telefonsamtal till gamla jobbet och spikning av ev. tjänsledighet och egen uppsägning. Skum motstridigt sorglig känsla blandad med stentuff övertygelse. Föreläsning, framtida terapeutiska hinder att bestiga. Suck, stön, en annan dag förhoppningsvis. Trött lunk och muttertyst lunch. Ryggskottshumör. 

Eftermiddag. Grupparbete. Diskussion om Fallanalys KBT. Molander tyst, trött, antecknande, frånvarande. Mot slutet attackgrinig. Hakar upp sig på instruktioner. Menar kompromisslöst att en generell biografisk beskrivning av barndomen, inte kan tjäna som en adekvat etiologisk förklaring till att patologiska symptom uppstått. Kläcker ur sig att instruktioner är instruktioner, men att protesten rättfärdigt kvarstår. Fejkad intervjusituation. Stämningen kommenteras som spänd av bisittare T. Trots seriösa försök många skrattsalvor över situationens befängdhet. Bisittare T´s kommentar: Molanders upphakning på barndomen. T´s minspel: härmar Molander, frågar om barndomen och ser ut som om han är på väg att somna in olika delar av sitt för tillfället simulerade stoneface. Uppfriskande skratt. Molander på lite bättre humör. Roligt. 

Pendeltåg. Ch och Molander på jakt efter sittplats för att genomföra utlovat löfte om grupparbetesdetalj. Ett till synes ledigt bord. Smack, smack. Väskor faller i bordet framför en äldre herre som möjligtvis inte räknat med att bli störd. Ch kilar åt vänster för toalettbesök , Molander åt höger. Plötslig tanke om väskornas säkerhet. Vänder om med förvirrad min för att spana in läget. Då pang, pang, pang! Molanders hjärna registrerar medvetet det som den egentligen redan vetat ett tiotal sekunder. Den brunmanchesterklädda äldre kostymören som precis packat upp sin bärbara dator mittemot, är ingen mindre än filosofiprofessor Torbjörn Tängsjö! 

Molander: struntar fullständigt i det planerade toalettbesöket. Molander: slår sig snabbt ned på sin plats. Molander: minns föreläsningen han väntat i 6 år på. Molander: minns att TT tagit ett sabbatsarbetsår i Uppsala. Molander: struntar fullständigt i om medresenären förväntat sig förbli ostörd eller inte. Molander: sträcker fram handen, goddagar igenkännande och tackar allra ypperligaste för föreläsningen han väntat i 6 år på. Säger att föreläsningen var grym och att Molander minsann väntat i 6 år på den. Molanders psyke på högspinn, ställer frågor, pratar på. Tänker att detta inte kan vara sant! Ch dyker upp. Molander släpper inte konversationen med gamla hjälteprofessoridolen. Namefrågedroppar Peter Singer. Berättar om Naomi Kleins inställda föreläsning om Chockdoktrinen i Uppsala. 
Ch vänd till Molander: "Har du läst den?"
Molander: "Nej, men jag har den på pocket hemma. Den är som en stor gul telefonkatalog."
TT: "Hon är verkligen någonting på spåren." Fortsätter att muttra någonting om demokrati och kapitalism och dess ofullständigheter. 
Ch: "Men den handlar väl någonting om Asien också?"
Molander: "Ja, är det inte någonting om att människan är väldigt påverkbar efter att den blivit försatt i chocktillstånd? Och att det fungerar ungefär likadant på samhällsnivå?"
TT: "Jo, det är en parallell som förs fram i boken."

Konversationen avstannar. Två identiska laptop fälls upp rygg mot rygg på bordet - Molanders och TT´s. Ett vitt  stereomac flow breder ut sig i kupén. Molanders hjärna på högvarv. Det såsiga humöret som bortblåst. Däremot. En skum känsla att sitta och brainstorma med Ch om olika symptoms ursprung, med en av Sveriges skarpaste rebeller och största personliga idoler framför sig. Trots det, supergrymt flow. Molander kläcker ur sig inlärningskedjor som aldrig förr. Formuleringarna sprutar fram på skärmen. Mot slutet, stjärnan på toppen. Ch trött och uppgiven: "Skriv vad du vill, vi får rätta sedan".
Molander: knappar nöjt in under rubriken beskrivande symptom, "Även tydliga ruminerande tendenser anbelangande individuell otillräcklighet, kan identifieras".

Färdigskrivet. Ch sträcker sig trött tillbaka mot ryggstödet. 10 minuter till avstigning. Molander: spanar in TT. Klappar förnöjt på sin lilla vita älskling. 
Molander: "De är fina de här små datorerna!"
Tystnad. Pinsam stämning. Molander håller tjurigt fast blicken trots att hjärtat bankar som en mindre bataljon ånglok. Så plötsligt tittar TT förvirrat upp. Förstår att påståendet var riktat till honom. Ler lite finurligt ur Dr Olanderkostymen.
TT: "Jo, de är som puderdosor."


För tillfället: Sitter på balkongen omgiven av kall fräsch höstluft. Utan snus, men med rödvin. Funderar associationer mellan herr T och antroposofin. Tänker att herr T dyker upp som gubben  i lådan vid avgörande personliga livsbeslut. Kanske en biografisk livshistoria ändå har sitt speciella värde...

måndag

Skottdrama i Sundbyberg

För att använda ett så kallat norrländskt uttryck. Huuuugaligen.
Skottskada i vårt hus, Albygatan, Sundbyberg, Sweden.

Livet i hooden är tufft.

söndag

Hej tiden om tio år. Död revolutionär.

Jag gjorde ett test på internet. Vad kommer du att göra om tio år? Resultatet, död revolutionär, verkligen inte så dumt. Jag kollar in min nya klocka och tänker, inte långt kvar.

"Du hade läst lite litteraturvetenskap och sedan utbildat dig till bibliotekarie, mest för att bli av med studieskulden. Du arbetade på ett skolbibliotek på landet. En kväll hittade du en tunn liten skrift som du inte tidigare sett. Du undrade om den ens kom från ditt bibliotek, eller om någon lämnat den där. Skriftens namn var "I". Du läste den, motvilligt fascinerad. Författaren, tydligt inspirerad av Nietzsche, pläderade för den totala egoismen och den fria viljan som grund för all revolution. "Individen är skyldig att hävda sina behov, i alla stunder, som om det gällde livet, eftersom det gäller livet. Döden är bara en definitionsfråga." stod det, bland annat. Även fast du ville kunde du inte släppa tankarna på boken. Du kände dig inte sedd på jobbet, inte uppskattad av skoleleverna, och du var tillsammans med en man som alltid kom för tidigt, år efter år. Du skaffade dig en hjärn-försäkring och började planera. Tidigt en måndagsmorgon kapade du en månraket och styrde den mot Eiffeltornet. Varför vet vi inte. Och nu är du död. Men det är som sagt mest en definitionsfråga."

Fotboll i förorten

I Solna finns det en liten park med en rinkfotbollsplan, som jag med jämna års mellanrum passerat och velat prova. Igår var den dagen då det skulle provas!

Sällskapet bestod av V- som- bor- i - skogen- och- därför- var- tvungen- att- pendla- in- till- hooden, Molander- som- kläckt- den- superbra- idén- om- fotboll- i- förorten, D- som- var- taggad- som- fan, samt K- den- som- bor- i- hooden- på- riktigt- och- därför- hade- en- viss- stjärnstatus- eftersom- han- kändes- lite- true- jämfört- med- oss- andra- och- kunde- berätta- live- and- action- stories- om- fotboll- från- förorten- och- citera- raptexter- med- Ken- där- ordet- Hässelby strand- byttes- ut- mot- Helenelund.

På vägen dit. Jag försöker förklara fotboll i förorten idéns storhet för V. V förstår mycket väl. V säger att han borde tagit med sig kameran för att dokumentera detta mycket unika tillfälle. Jag håller med.

Vi sitter på bänken 20 meter från superduperplanen. Helvete. För första gången ever på typ 10 år är planen upptagen. Molander följer omedelbart upp en instinkt: "Jag går och pratar med dem och frågar hur länge de ska hålla på". I Molanders huvud: Då lägger vi lite press på dem att dra därifrån.
D: " Ja, gör det".
Molander sätter kaxigt kurs mot fotbollsrinken. Sedan ser han att det är en mindre bataljon av andra förortsfotbollare. Typ 20 stycken hänger över rinkväggarna och sitter fikandes på bord runt planen.
D: "Skulle inte du gå och fråga hur länge de skulle hålla på".
Molander: "Jo, men de var så många".
V: "Jag kan följa med dig om du vill".
Molander uteblir förvirrat med sitt svar.
V: "Jag kan gå själv också, så kan du stanna kvar här".
Molander: "Tack".

Uppförsbacke i betong. D sparkar hårt bollen mot stå- i- vägen- för- bilar- klunsarna. Han är taggad. D berättar historien om en annan D som från Hultsfredsfestivalen sparkade fotboll live and direct i Z tv.
Molander skrattar, kommer ihåg den gamla historien och tänker att han borde skriva ned den någon gång.

Framme vid en annan fotbollsrinkplan. Den ligger på en skolgård, är inte lika fin som den andra, har bara ett mål och så vidare. Men, det viktigaste, planen är omgiven av träiga rinkväggar!
K: "Fan, vad är det här för skabbig skitplan?"
Alla andra nöjda. Tänker att det är som i hooden. Sedan slantsingling, bråk om reglerna, fighting, jävlarannammatjurrusningar, V´s ben som är överallt och stoppar upp målgörarpass, glimt i ögat, tuffa närkamper som många gånger slutar smärtfyllt i gruset på det konstgjorda gräset, försök till snygga passningar på planket som alltid är så uppenbara att de andra alltid tar bollen, en oerhörd längtan efter vattenflaskan som inte är med och mål, mål, mål.
D: Tror att vattenflaskan ligger kvarglömd på bänken.
D: "Den som förlorar får gå ner och hämta vattenflaskan".
Molander och K, förlorar.

På vägen mot bänken och den förmodade vattenflaskan.
K: "Jag hörde aldrig att förlorarna skulle hämta vattenflaskan."
Molander: "Nej, men det är en lämplig bestraffning."
K: "Ja."

Framme vid bänken. Ingen vattenflaska. K sitter trött på bänken. Sedan. K berättar hur det är i hooden nu för tiden. Molander imponerad. Sedan en idé. Ett café längre bort. K vill fråga efter vatten. Molander menar att det är en god tanke, men att K får fråga. K frågar och får ja. Molander och dricker vatten. Mycket gott. På vägen tillbaks. K menar att de andra får skylla sg själv eftersom de skickat iväg oss efter vattenflaskan. Molander håller med.
Molander: "Men det absolut bästa i den här situationen är att hålla tyst om att vi druckit vatten. Sedan säger vi att vatten är för mesar, gör en svag, riktiga hoodfotbollspelare dricker inte vatten och så vidare."
K: "Det är sant."

Tillbaks. K´s verbala attack på D:
"Vafan det fanns ingen vattenflaska där nere. Du måste ha glömt den hemma din idiot."
D sparkar på bollen. Får på en mycket hård träff som knockar K´s haka underifrån.
D förfärad i smått panik.
D: "Förlåt hur gick det? Det var inte meningen."
Molander: "Och här mina herrar har vi den så kallade Freudianska felskjutningen!"
V garvar.
V: Freud kanske inte var så dum ändå!?"

Vidare: slantsingling, bråk om reglerna, fighting, jävlarannammatjurrusningar, V´s ben som är överallt och stoppar upp målgörarpass, glimt i ögat, tuffa närkamper som många gånger slutar smärtfyllt i gruset på det konstgjorda gräset, försök till snygga passningar på planket som alltid är så uppenbara att de andra alltid tar bollen, en oerhörd längtan efter vattenflaskan som inte är med och mål, mål, mål.

The winner takes it all. And the winner who took it all was V!



lördag

Grattis glesbygden

Svt debatt. Internetundersökning. 75% vill att glesbygden ska få fortsätta leva. 

Vad betyder det?

Kanske något liknande?
Grattis Augusta Boman i Sorsele. Jag antar att du just nu myser vid morgonkaffet. Jag antar att du drar en lättnadens suck. Jag antar att ditt huvud nickar till så där på gamla människors vis. Sedan ett:
"Tack så mycket. Vi får fortsätta leva."

fredag

Filmtipset

Ping pong kingen. Skum. Underlig. Superbra.

onsdag

En humanistisk propandaministers hårda plikt

Taskmörtarna på 1000 apor har utlöst en tävling. 200 spänn för elaka photoshopmanipulationer på kändisar. I Molanders huvud: den som gräver en grop åt andra förtjänar ett rättvist ingripande från propagandaministeriet.

Ett mail kommer lastat. Få se om ni vågar publicera det här på er skvallersajt backslickisar. Sug på Er egen bittra karamell längst ner i gropen vetja!



tisdag

Tribut

Den här går ut till E. Sifferstrukturalisten med stensäker koll och granithård humor. Inräknaren, uträknaren, avräknaren, uträknaren. Hon med den svarta glorian runt sitt huvud och de vackraste mönstren. Den som Robyn skrev om, ni vet "I count You out like a mathematician". Hon den snälla, den lyssnande, den vackra, den empatiska. Storsnusaren, alkoholallergikern, hippiefantasten, fjällförespråkaren. Hon som likt navet i cirkeln skickar ut strukturen ur spikraka ekrar så att det rullar vidare. Hon med de benhårda uppfattningarna och det vänliga sinneslaget. Hon som säger "ett, två, hejdå!" till knasigheter och annan ologisk rappakalja. Hon som alltid ställer upp. Problemlösaren, fixaren, planeraren, ordnaren. Hon den modiga, den fina, den kloka, den oöverträffbara. Hon som skäms över sitt uppträdande mellan målstolparna. Den mörka jediriddaren som skriker tjoho och klappar händerna. Hon som sjunger så högt att bilens rutor bågnar. Hon som ska ha en helvetes historia att berätta!

Kom ihåg, jag bland många andra, är grymt imponerade av din uppenbarelse. Dumheten är till för att knäckas. 
Vi tänker: kan någon räkna ut hur, så är det du!

Kärlek
 

måndag

Tjoho, tjohotjotjo. Namnbyte!

Namnbyte och lite grand som en premiär. Man kan undra, varför tankeparanteser? Jag kör ett gammalt inlägg i repris.


Ps. Albertina har lovat sig själv att jag lovat henne minst 3 nya inlägg per dag och att dessa skall publiceras innan hon kommer hem. Hmmm.... Ds.

Tankeparanteser

Jag har kommit på en sak. Jag skulle gärna med en dåres envishet, vilja hävda att min snilleblixt har legitimiteten av en universiell lag som tveklöst gäller alla människor. Men tyvärr, som alla stora idéer, har min tanke redan stött på patrull. Med andra ord har jag blivit motsagd. Jag tänker att detta kan bero på ett av följande alternativ.
Nummer 1: Min stora sanning är för svår att förstå och smälta för dem som gått i konflikt mot den (troligt).
Nummer 2: Sanningen gäller inte alla människor utan enbart mig (mindre sannolikt).

Nå vad är då min stora revolutionerade snilleblixt? Kära läsare, luta Er bekvämt tillbaka och insup visdomen. Livet, som vi känner det, består av en oräknerlig mängd paranteser! Det kanske låter som en självklarhet, men låt mig förklara med ett personligt exempel för att belysa snilleblixtens magnifika storhet. De senaste dagarna har en stor del av min tillvaro influerats av författaren Jonas Hassen Khemiris dundrande vackra språk Rinkebysvenskan (reds. anm. böckerna Ett Öga Rött samt Montecore - en svensk tiger). Erövringen av min hjärna (förlåt min icke fackmässiga ospecificerbarhet) har blivit smått genant och kan nästan klassas som en form av besatthet. I mina vänners sällskap och konversation har mina tankar brukat uttryck som "Gusse", "Len" och "fett me knas". Ibland har dessa tankebenämningar stundom nått hela vägen till min tunga, och trots min stora tillfredsställelse att ha uttalat ett av dessa vackra Ghettoslanguttryck, har jag märkt min omgivnings undrande reaktioner. Ibland har till och med en känsla av pinsamhet uppväckts på gruppnivå.

Nå hur kan detta exempel kopplas till min revolutionerande parantesupptäckt? Jo, när livet befinner sig inom en parantes, finns endast ett få antal tankemönster att bruka. Parantesens yttre väggar omöjiggör att andra uttryck än exempelvis Ghettoslangord kan användas. Denna stora sanning kommer säkert att ifrågasättas på en mängd plan (både ifråga om dess legitimitet och huruvida det är något positivt att leva sitt liv inom olikt skiftande paranteser). Min personliga erfarenhet är dock att tillvaron inom paranteserna är mycket angenäm. Den väl avgränsade ytan inom de små krokväggarna gör att tankar kan tänkas både djupt och bra. Detta ger en känsla av stor tillfredsställelse. Dessutom är det också väldigt roligt att befinna sig inom en tankeparantes eftersom känslan av sammanhållen och koncentrerad identitet är mycket stark. Livsparanteser kan vara olika långa och innehålla i princip vad som helst. Vissa paranteser har mycket starka väggar och innehållet kan vara ytterst intressant. Detta gör att det är euforiskt välbefinnande att vistas i dem. Dock bör tilläggas att varje parantes har sin förutbestämda livslängd, vilket kan vara sorgligt för vissa. Det är också en smula obehagligt att förflytta sig från en parantes till en annan, eftersom det stora vita alltet utanför och mellan paranteserna är en smula dött och tråkigt i sin neutralitet. Det gäller därför att när man inser att tiden är mogen, förflytta sig ut ur parantesen och helst fort som attan hoppa på en tanketråd för att hitta in i en ny parantes (det skall tilläggas att det finns människor som klarar av att under mycket lång tid leva i en enda parantes utan att bli dåliga människor, men dessa är mycket få). Bifogad bild illustrerar min tankeparantesmodell.


Är min stora sanning fullt begripligt? Om ja (högst sannolikt), låt mig komplicera verkligheten en aning. Rent personligen är jag oundvikligt utestängd från den vackra och livgivande Rinkebysvenska parantesen. Sorgen värker i hjärtat, men det finns också en viss tröst att förlita sig på. Jag behövde inte tillbringa alltför lång tid, om ens någon, i den vita neutrala tråkigheten. Min nuvarande parantes är heller verkligen inte så dum, det ska erkännas. Det är parantesen om (paranteser)!

Superhjältetricket!

Läser KBT kurs just nu. Förra veckan fick vi skriva upp en situation vi hade varit med om samt vilka känslor och tankar som uppstod och hur starka dessa var. Hela meningen med övningen var ungefär så här. Vi hamnar hela tiden i situationer som utlöser automatiska tankar. De automatiska tankarna leder snabbt och undvikligt vidare till andra tankemönster. Om den ursprungliga automatiska tanken (som du alltså inte valt att tänka själv) är negativ, kan det i slutändan leda käpprätt ner i helvetet. Lite grann som att spola i toaletten. Själv står du där och undrar i bästa fall vad i hela friden som hände medan du vadar upp till knäna i.... ja ni förstår säkert. 

Har tänkt lite på det där. Det är en ganska cool tanke att ens tankar inte alltid är vad man själv vill eller ens tycker. Om man alltid per automatik styrs av sina egna tankar, kommer det bara leda till att man i surt tillstånd sittande i sin egen tankebur färdas längs en viss förutbestämd linje. Tänk om det är så att den verkliga frihetskampen utkämpas i våra egna huvuden mot toksnabba superskurkar i automatiska tanketrikåer? 

Hur går det till att bryta igenom tankeburen då? Tyvärr funkar det inte med de gamla vanliga tricken som vitlök, silverkors eller att lära sig alla Gons specialmoves i Tekken 3. Visst det går att arbeta med tankemönster. Det är fullt möjligt att battla igenom horder av gränsvaktande tankeorcher som vill bevara burens murar intakt. Det går att bryta igenom burväggarna ungefär som de där gamla fängelsefilmerna där den rättfärdige hjälten hackar sig igenom cellbetongen med en finslipad tandborste. Problemet är att det tar en rackarns lång tid och att man hela tiden måste överlista vakterna som kollar in att man sköter sig som en exemplarisk mönsterfånge inne i cellen. Många gånger är det ungefär som att ta upp ett glas vatten ur Ångermanälven och analysera beståndsdelarna, medan tusen andra vattenglas dånar fram i älvens strömma vatten. Som sagt, de automatiska tanke superskurkarna är mycket många, starka och snabba.

Men, rest assure. Det finns ett trick! Den stora lärdomen blev en liten skum metafor som en föreläsare kläckte ur sig som en rolig parantes. De automatiska tankeskurkarna kan behandlas som P3 brus. Radion kan stå på hela tiden. Men man kan välja att diska noggrant eller njuta av ett bad samtidigt, utan att lägga alltför mycket ansträngning på vad Pontus Enhörning kläcker ur sig eller vad Britney Spears tycker är viktigt att meddela världen i sin senaste slagdänga (inget ont om Britney förresten, hon sjunger fint). Min föreläsare: 
"Behandla dina automatiska tankar som P3 brus och du kan göra vad som helst."
Well I like that. Buren finns, men jag är fan så mycket fetare och grymmare än den!

Tillåt mig formulera min egen lilla metafor utifrån detta hushålls mest frekvent använda hjältesagotermer. 

Du sitter i baksätet på Renault 5:an. Utanför svishar en massa grymma platser förbli, men superskurken som kör styr hela tiden mot en massa tråkiga dumställen. Du vill exempelvis åka till Triumfbågen i Paris eller Renaults orginalfabrik. Men slutdestinationen blir ändå likt förbannat ändå varje gång typ Säffle. Naturligtvis har knäppförarskurken heller ingen aning om Renault 5:ans verkliga potential. Han har exempelvis inte hittat den hemliga knappanelen som gör att Renault 5: an lyfter från marken eller skickar ut en satans superboost från avgasröret. Som om det inte vore nog befolkas den röda bilens vackra innandöme av en massa andra tråkiga uslingar. Deras automatiska tanketrikåer gnider obehagligt mot din kind, medan de klänger och hänger runt i ditt knä och förstör den i vanliga fall yppersta komforten i kupén. Men så är det plötsligt nog. Du slänger dig fram mot förarstolen och tvingar tråkmånsen framför ratten mot baksätet. Du greppar ratten och superskurkarna där bak blir upprörda som aldrig förr. Du trycker in boostknappen och den vackra röda bilen accelererar upp i överljudsfart över asfalten. Från baksätet hörs typ tusen förtvivlade skrik. Men det bryr du dig inte om. Tråkmånsarna får slita ut sina automatiska tanketrikåer mot baksätet framöver. 

Tada! Viva la voiture francais, Paris here we come.

söndag

Diskrepans

Hmmm. När jag korrekturläser det senaste inlägget lägger jag märke till att att min nya kronografs tideräkning inte matchar bloggens. 

Mutter. 

Hej tiden

Solna centrum. Köpte en ny klocka. Nu ska Molander dela i sin tillvaro enligt den obevekliga tidens stränga regler!

Just nu. 15. 24 och 25 sekunder. Den fjortonde. Vilken månad vet jag inte med absolut säkerhet, men det känns inte heller så särkilt livsnödvändigt. 

Uppsagd av sig själv

Just det. Jag har sagt upp mig från min nattjänst. Efter typ 7 år. Det kändes lite grann som den där Bilboscenen i första Sagan om Ringen filmen. Ni vet när han stryker Härskarringen över dess blanka yta och tänker smått melankoliskt: "I´ve put this up far too long".

CSN fuckers, here I come. My mortal soul is yours!

Kerstin, Peter och Ondskan

Ok, jag har tittar på den svenska filmen Varg nu. Efteråt umgås jag med en mycket bestämd uppfattning.

Det gör inget att han den där unga killen gör en helt fenomenal introvert skådespelarprestation, ja rent utav bland det bästa jag sett. Det gör inte heller inte någonting att filmteamet lagt storslagna ansträngningar på helikoptervyer över ett så vackert höstnorrland att det gör ont i bröstet. Och visst, för all del. Det lyser om gamla idolen Peter Stormare som melankoliskt klufsar runt i storstövlarna, muttrar stundtals ohörbara sentenser och spottar baksnus. Jag kan heller inte förneka att det finns en viss känsla av vemod när den norrländska hjälten dramatiskt och förvirrat sätter kurs mot domstolen rakt upp för trapporna utanför Rådhuset i Östersund. Ni vet de där trapporna man alltid stod på efter att druckit jävligt mycket hembränd sprit på stadsfesterna back in the days.

Inte heller det faktum att det är storslagna Kerstin Ekman som skrivit manus, grumlar min fasta övertygelse. Jag minns hur mycket jag njöt av författarinnans mästerverk Rövarna i Skuleskogen. Men å andra sidan minns jag också hur Kerstins ståndpunkt i jaktfrågan citerades i Grabbarna på Fagerhult. Med en morsk blick rakt in i kameran förklarade minsann Jan Guillou ungefär så här: Nu när en riktig författare skrivit ett brev till honom, måste världen få veta hur missuppfattade jägare är och hur hiskeligt synd det är om dem.

För alla försök till trots räcker det inte för att jag ska ställa mig på barrikaderna och skrika att världen minsann är en orättvis plats och att det för satan får vara nog någon gång! Ok, vargen river och beter sig som en rackarns taskmört. Men spana in vilka lirare som glider omkring på skotrar med typ jävligt mycket knivar, yxor och gevär. Om nu de riktiga karlarna i skinnbyxor och hellyhansentröjor bryr sig så mycket om sin renar att de knappt kan hålla sin tuffa stonefaces för gråt (vilket inte vill säga lite) när de tvingas avliva de djur som vargen varit på. Hur kommer det sig då att de själv kan slakta sina älskade renar när de själv behagar det utan överdrivet ältande och pjosk? Hur kommer det sig att de säljer renarnas kött som levebröd? Har de funderat över möjligheten att det kan vara en smula dubbelmoraliskt att göra överkast av sina älskade pluttisnuttdjur.

Nej, jag köper inte det där självältande jägarsnacket. Vargen är inte omoraliskt för att den beter sig som en skitstövel. Vargen är hemsk för att den rubbar människans ekonomiska cirklar. För om man gör en liten snabb jämförelse. Vilka har orsakat djur mest lidande genom historien i absoluta tal, vargen eller människan? Detta var en så kallad retorisk fråga som jag därför heller inte tänker besvara. Vidare, om det nu är andra djur än människan som skall graderas för sin inneboende ondska. Varför har ingen exempelvis reagerat på huskattens luciferiska egenskaper? Katten har ett umgänge med sina bytesdjur som skulle platsa i de värsta av alla inkvisatoriska tortyrkammare. Men vem bryr sig om en liten sketen mus, de går inte att tjäna pengar på. Det går inte att göra pälsar av deras hud och mushuvuden på väggen imponerar inte särskilt på grabbarna trots att du bjuder på grogg. Ok, det kanske inte i verkligheten är så att renskötarna nästan tar till lipen för att de tycker om sina renar (som det framställdes i filmen). Nu tänker jag argumentera som om jag tyckte att det faktiskt var reko att äga levande varelser med enda syfte att tjäna pengar på dem. De renar som faktiskt blir rivna av vargen, får ju renskötarna ekonomisk ersättning för. 

Därför, ledsen Peter och Kerstin men jag förstår inte problemet med Vargen. Däremot tänker jag att det var lite sorgligt det där med hunden i slutet.

fredag

Släpp tummarna, det är ingen idé att slita ut dem i onödan

Om den svartaste besvikelsens mest ruttna avgrundsdjup kunde beskrivas med ord, skulle den stavas D e n n a -  s t u n d.

Det är mycket nedslående, ja för att inte säga smått deprimerande, att inse ens egen oupphörliga fjättran vid proletariatets eviga ekorrhjul. Speciellt nu, då det gröna gräset på andra sidan är fullt av tilltänkta torp i Norrland, öl, bastu, frisk höstlig luft och snus i vackert stora mängder.

Helvete. Jag hade behövt det här.


torsdag

Håll tummarna

Nu hoppas vi. Kom igen alla lyckogudar, ge mig lite tur! I need that.

Heja Norrland. Heja turen. Heja alla rackare som jag smsat alldeles nyss!

Resten av världen börjar komma ikapp

För ett par veckor sedan återfann vi idéboken i bilens handskfack. Idéboken är en grön anteckningsbok som darling erkalajn köpte åt mig för länge länge sedan, då hon tröttnade på molanders ständiga tjatande om att man borde göra det eller det (jag tror hon tänkte att det var lots a talk, but noooo action). Efter det satte erkalinan i bombsäkert system att så fort molander öppnade truten med euforisk blick, fort som tusan trycka upp idéboken under näsan på honom. Resultat: En period av intensivt skrivande i den gröna boken samt en nöjd och ostörd Erika med alla cirklar i fullkomligt orubbad balans.

Nåväl, i idéboken som vi bläddrade i för första gången på många år, stod att läsa om storslagna visioner och kluriga skumma uppfinningar. I ärlighetens namn var en del av idéerna något... svårgenomförbara på ett praktiskt plan. Som exempelvis tanken att lösa världens energiproblem en gång för alla genom att komma på ett slutet vattensystem. Alltså på ren skär svenska, att få vattnet att färdas uppåt av sig själv. 

Men. Idag blev jag glad när jag på Sveriges Radios hemsida läste senaste nytt. KTH professorn Peter Händel har tilldelats Trafiksäkerhetspriset, eftersom han utvecklat en värmekänslig kamera som kan monteras i bilen och varna för älgar vid vägkanten. 

För vad har det stått i min gamla idébok i typ 4 år? Jo, "Utveckla en värmesensor som kan varna för vilda djur och kopplas till bilens GPS"! 

What more can I say? Nu är det bara vattnet som ska rinna uppåt kvar!

tisdag

Den döde mannens seger över KBT´n

Idag fick jag lära mig om beteendeexperiment. Sådana kan man göra inom KBT för att visa att ens patienters tankar är knasiga och allmänt tossiga jämfört med vår verkliga verklighet. Dock finns det fortfarande vissa personer som fortfarande ännu tappert bjuder motstånd mot faktumet att KBT kan definiera alla stora sanningar. Min föreläsare berättade att han hade haft en psykotisk patient som trodde sig vara död. 
I min föreläsares huvud: Parapadampadampadam, dags för ett beteendeexperiment med så kallade Sokratiska frågor!
Föreläsaren:
"Du tror alltså att du är död?".
Den psykotiska patienten:
"Ja, jag är död." 
Föreläsaren: 
"Vad är det för skillnad mellan döda människor och levande?"
Den psykotiske patienten:
"Döda människor blöder inte."
Förmodad tanke i min föreläsares välsmorda KBT huvud: Nu du har jag dig allt. Saken är snart biff!
Min föreläsare tar klurigt fram ett medicinskt stickverktyg som brukar användas vid undersökningar av diabetessjuka. Han ler nog lite inombords medan han sticker sin psykospatient i fingret i ett beteendeexperiment som sannerligen skall heta duga! Naturligtvis börjar blodet flöda från fingertoppen som tillhör mannen som tror sig vara död. Min föreläsare tänker förmodligen något i stil med att det nu är dags att kassera in sin terapeutiska belöning. Han uttalar på bästa sokratiska manér den naturliga frågan:
"Vad betyder det att ditt finger blöder?"
Den psykotiska patienten betraktar tankfullt sitt blödande finger innan han lämnar sitt svar:
"Att döda människor kan blöda."

Lärdom för min föreläsare, som lämnades över till oss idag. Gå igenom och definiera olika utgångars betydelse med patienten, innan ett beteendeexperiment påbörjas.

Dagens operasångarföreläsningsfråga/citat:

Det finns en operasångare i min psykologklass. Han är en rolig karl och en smula udda. 
Dagens operasångarefrågecitat från föreläsningen:
"Men det finns ju grader i helvetet. En liten oroskänsla kan ju tolkas som ångest också."

Livet i paranteser

Jag har kommit på en sak. Jag skulle gärna med en dåres envishet, vilja hävda att min snilleblixt har legitimiteten av en universiell lag som tveklöst gäller alla människor. Men tyvärr, som alla stora idéer, har min tanke redan stött på patrull. Med andra ord har jag blivit motsagd. Jag tänker att detta kan bero på ett av följande alternativ.
Nummer 1: Min stora sanning är för svår att förstå och smälta för dem som gått i konflikt mot den (troligt).
Nummer 2: Sanningen gäller inte alla människor utan enbart mig (mindre sannolikt).

Nå vad är då min stora revolutionerade snilleblixt? Kära läsare, luta Er bekvämt tillbaka och insup visdomen. Livet, som vi känner det, består av en oräknerlig mängd paranteser! Det kanske låter som en självklarhet, men låt mig förklara med ett personligt exempel för att belysa snilleblixtens magnifika storhet. De senaste dagarna har en stor del av min tillvaro influerats av författaren Jonas Hassen Khemiris dundrande vackra språk Rinkebysvenskan (reds. anm. böckerna Ett Öga Rött samt Montecore - en svensk tiger). Erövringen av min hjärna (förlåt min icke fackmässiga ospecificerbarhet) har blivit smått genant och kan nästan klassas som en form av besatthet. I mina vänners sällskap och konversation har mina tankar brukat uttryck som "Gusse", "Len" och "fett me knas". Ibland har dessa tankebenämningar stundom nått hela vägen till min tunga, och trots min stora tillfredsställelse att ha uttalat ett av dessa vackra Ghettoslanguttryck, har jag märkt min omgivnings undrande reaktioner. Ibland har till och med en känsla av pinsamhet uppväckts på gruppnivå.

Nå hur kan detta exempel kopplas till min revolutionerande parantesupptäckt? Jo, när livet befinner sig inom en parantes, finns endast ett få antal tankemönster att bruka. Parantesens yttre väggar omöjiggör att andra uttryck än exempelvis Ghettoslangord kan användas. Denna stora sanning kommer säkert att ifrågasättas på en mängd plan (både ifråga om dess legitimitet och huruvida det är något positivt att leva sitt liv inom olikt skiftande paranteser). Min personliga erfarenhet är dock att tillvaron inom paranteserna är mycket angenäm. Den väl avgränsade ytan inom de små krokväggarna gör att tankar kan tänkas både djupt och bra. Detta ger en känsla av stor tillfredsställelse. Dessutom är det också väldigt roligt att befinna sig inom en tankeparantes eftersom känslan av sammanhållen och koncentrerad identitet är mycket stark. Livsparanteser kan vara olika långa och innehålla i princip vad som helst. Vissa paranteser har mycket starka väggar och innehållet kan vara ytterst intressant. Detta gör att det är euforiskt välbefinnande att vistas i dem. Dock bör tilläggas att varje parantes har sin förutbestämda livslängd, vilket kan vara sorgligt för vissa. Det är också en smula obehagligt att förflytta sig från en parantes till en annan, eftersom det stora vita alltet utanför och mellan paranteserna är en smula dött och tråkigt i sin neutralitet. Det gäller därför att när man inser att tiden är mogen, förflytta sig ut ur parantesen och helst fort som attan hoppa på en tanketråd för att hitta in i en ny parantes (det skall tilläggas att det finns människor som klarar av att under mycket lång tid leva i en enda parantes utan att bli dåliga människor, men dessa är mycket få). Bifogad bild illustrerar min tankeparantesmodell. 


Är min stora sanning fullt begripligt? Om ja (högst sannolikt), låt mig komplicera verkligheten en aning. Rent personligen är jag oundvikligt utestängd från den vackra och livgivande Rinkebysvenska parantesen. Sorgen värker i hjärtat, men det finns också en viss tröst att förlita sig på. Jag behövde inte tillbringa alltför lång tid, om ens någon, i den vita neutrala tråkigheten. Min nuvarande parantes är heller verkligen inte så dum, det ska erkännas. Det är parantesen om (paranteser)!

lördag

Enkelt och bra

Jag äter inte mina vänner.
Alla är mina vänner.
Svårare än så behöver det inte vara.

Sur och ful

Vi sitter vid köksbordet. Albertina säger att jag är söt. Sedan meddelar hon att det bara finns ett problem. Hon gestikulerar och trycker ihop ansiktet så att hon ser sur och grym ut. Hon tycks mena att jag ska glada upp ansiktet genom att trycka ögonbynen och pannan uppåt.
Jag gör ett försök men blir en smula yr.

En ny dansbandsera?

Det finns vissa indiktationer på att den yngre generationen norrlänningar utvecklat ett brinnande intresse för dansbandsmusik.
Det är en smula oroande.

fredag

I avsaknad av ett jävlaranammatryne

Igår var vi på lyfta- helt- sjukt- många- ton- skrot- vända i Sundbybergs centrum. Det var De Muskeldundren, alltså jag, V och L. Och vi satt framför speglar med helgjutna stålhantlar i händerna. Och vi pustade och slet och suckade och stönade. Och V utbrister euforiskt:
"Fram med fightingfejset Molander!"

Jag som för tillfället är oundvikligt invirad i någonting som bäst kan beskrivas som någon form av medeltida tortyrcell, tar mig en lång och redig funderare. Jag tänker att jag aldrig haft något vidare jävlaranammatryne. Medan en mycket stor karl med svällande muskler och "jag tänker aldrig släppa kylskåpet attityd" spännigt strosar förbi, arbetar min hjärna febrilt med problemet. Jag trycker de viktbetyngda handtagen över huvudet och noterar i ögonvrån att L mödosamt placerat sin Postverketbeprydda överkropp i en annan styrkelyftarmaskin. L tittar tveksamt ned på handtagen och utbrister trött med en ironiskt glans i ögonvrån:
"Är det meningen att man ska dra i den här en gång till?"

Jag tänker att om jag inte är någon fightingfejsMolander, så borde jag vara någonting annat. Så vandrar mina ostrukturerade tankar in på de gamla samuraifilmernas upplyftande funderarområde. Jag undrar hur jag skulle se ut på en stor vidsträckt slätt utanför Kyoto, med tiotusen båskyttar framför mig och ännu fler svärdsvingande samurajer öga mot öga. Mitt ansikte reflekteras i de gigantiska speglarna på gymmets bakersta vägg. Ögonen sitter djupt inne i sina hålor och ansiktsuttrycket är lika uttryckslöst, neutralt och stelt som vanligt.

V pumpar med nöjd min frenetiskt underarmsmuskler så svetten sprutar. Viktpålägget överstiger mitt eget rekord med tvåsiffriga kilomängder. L´s blick verkar ha fastnat på en av de kolorerade reklamaffischerna där svart och gulklädda instruktörer i diverse träningsposer ler glatt med stora vita leenden mot kameran. Efter att ha funderat en stund med sjutusenmilablick muttrar L på sitt säregna vis:
"De är inte bra fotade. Folk ser för glada ut. Det ska inte vara glatt att träna".

Sedan sker allting mycket plötsligt. Medan jag ihärdigt lyfter handtagen över huvudet för tolfte gången, slår lösningen på problemet ned som en blixt från klar himmel. Min skakande och uttänjda kropp vänds med viss möda mot V och jag utbrister triumfatoriskt.

"Jag har aldrig haft något fightingfejs. Jag är Stonefejs -klia- sig- fundersamt- i- huvudet- warrior!"

torsdag

Det perfekta inlägget

Läser Mollys inlägg om den nästan perfekta filmen. Får en brinnande lust att kontra.

Ring P1. Debatten är i full gång. Inringare efter inringare utropar sin vrede mot den kyrkliga konservatismen som länge proklamerat och dirigerat så mycket orättvisor - i just detta fall att det finns ett oförklarligt motstånd mot att kvinnor ska få utbilda sig till präster. Programledaren efterlyser i demokratisk ordning någon som kan representera motståndssidan, eftersom debatten hittills varit något ensidig. I efterhand ångrade hon förmodligen att hon gjorde denna efterlysning...

Detta bandade inlägg har allt! Lägg särskilt märke till talarens stolta lilla harkling efter att ha uttalat ärkebiskop Frans Mikael Franzéns namn. Notera också repliken "Kyrkan har politiserats och man har tagit in så kallade 'demokratiska' värderingar i kyrkan", som uttalas med lätt irriterad och föreläsande ton. Eller det smått euforiska och förmodligen i förhand uttänkta för att provocera så mycket som möjligt, "Jag älskar hela Bibeln och tror på allt, inklusive pärmarna". Lägg även märke till hur programledaren förgäves försöker svara emot dårfinken som ringer in, men tvingas ge upp på punkt efter punkt tills det enda som återstår är att avsluta samtalet. Men inte heller detta är någon lätt match. När knasbollen slutligen lägger på känns programledarens lättnad oerhörd. Det vackra "eeeh":et innan hon lotsar oss vidare är fullkomligt magnifikt! 


onsdag

En smula ondska på nattkvisten kanske?

Det är natt och Molander zappar tv kanaler på jobbet. Kanal 1: Pink Floyd dokumentär om gamla gubbar som är osams, men egentligen tyckte det var ganska roligt att spela sin sista välgörenhetskonsert. Kanal 4: Något eljest strunt som inte fångade eller för den delen heller förtjänande någon vidare uppmärksamhet. Kanal 2 alltså:

Några blåställsprydda stövelbönder från Belgien står uppblåsta och mycket stolta i en klinisk och steril lada. Deras fuktiga blickar är andäktigt fästa på en mycket stor och muskulös tjur som mest av allt liknar en blandning mellan Arnold Swarzwaldtårtan och en förväxt militärtruck á la Hummer. Klipp till nästa scen där en av bönderna entusiastiskt rakar den monstruösa stackars tjurens bakdel och bog. Speakertext:
"Belgian Blue är tvärtemot allas missuppfattningar inte ett resultat av genmanipulering. Istället har så kallad selektiv avel används som arbetsmetod under mer än hundra år. Detta innebär att endast de starkaste och mest muskulösa exemplaren tillåts para sig."
Klipp tillbaks till en exalterad reporter som omringas av skocken belgiska agrikultörer med kepsskärmarna käckt uppvikta på värsta Alf A Kempe manér. Den lilla gruppen män smeker kolosstjuren med blicken. De klämmer njutningsfullt på djurets bildäcksliknande rakade muskler.
Med suktande blickar och dallrande fingertoppar utbrister de en efter en.
"Det är fint kött, smack, smack."
"Titta på de här musklerna!"
Reportern:
"Det är inte undra på att det vattnas i munnen på en!".
Tjuren stirrar stumt och passivt ut genom gallerstängslets stålstänger. Hans rakade rumpa lyser köttigt rosa i det starka ljuset.

Klipp och scenbyte: En käck brittisk kvinnlig reporter står i ett ännu mer brittiskt kök som kunde varit hämtat direkt ur Hem Till Gården. Framför sig på det lantliga köksbordet i rustikt mörkt trä tornar en redig hög med nyskördade grönsaker upp sig. En text i vänstra hörnet upplyser tittarna om att kvinnan på bilden är vetenskapsjournalist. Reportern vänder sig mot kameran med ett strålande och självsäkert leende. Nu är det dags att berätta sanningen för allmänheten.
"Många tror att genmanipulering är någonting onaturligt, men i själva verket är vår uppfattning om vad som är naturligt högst felaktig. Det har i århundranden varit böndernas uppgift att förädla grödorna till bättre egenskaper. Ta potatisen till exempel. Den var från början oätlig och full av (..(något hemskt gift som jag inte kommer ihåg, reds. anm.))."
Vetenskapsjournalisten böjer sig triumferande fram och plockar upp en morot från bordet. Hon svänger den förföriskt framför kameran.
"Och moroten var från början grådaskig med en sladdrig oaptitlig form. Den morot vi känner idag, med dess orangea vackra färg och fasta läckra form, odlades fram som en specialbeställning åt det nederländska hovet."

Scenbyte: Solen skiner. Den kvinnliga vetenskapsjournalisten vandrar genom ett landskap som förefaller tillhöra en bondgård. Hennes blick lyser förväntansfullt, lite grann som om hon är på väg att träffa sitt livs största idol. Nu tar vetenskapsjournalisten målmedvetet sikte och kliver sturskt in genom ladugårdsportarna. Mitt i en trång gång står en 50- årig man som snabbt presenteras på skärmen som en forskare i genetik från Jerusalem. Runt omkring honom trängs ett oändligt antal höns i minimala stålstängsburar som står staplade med millimeterprecision längs väggarna. Inredningen är inte helt olik de koncentrationsläger som uppfördes i slutet av trettiotalets Tyskland. Förutom att invånarna i de tätt staplade burarna inte tillhör samma artsbestämmelse enligt Linnés terminologi.
Forskaren förklarar för den bekymrade reportern problemen med den nutida globala äggindustrin. Höns kan på grund av sina fjädrar inte vistas i för varmt tempererade miljöer. Situationen kan lösas med fläktar, men detta är inte ekonomiskt optimalt. Vetenskapsjournalisten nickar allvarligt och bekymrat in i kameran så att allmänheten inte ska undgå magnituden av problemet.
Forskaren:
"Istället har jag försökt arbeta fram en genetisk lösning."
Reportern spricker upp i ett stort förlösande leende. Sedan vandrar den genetiska forskaren och vetenskapsjournalisten in i det allra heligaste av det heligaste. Det lilla rummet är fullt av nakna höns helt fria från minsta lilla hemska ekonomiska sabotagefjäder. Forskaren plockar lite disträ upp ett djur som han benämner som den första tupp han lyckats framställa. Den hårlösa lilla fågeln som bäst kan beskrivas som en klen E.T med hemorrojder över hela kroppen, sträcks över till den andaktsfullt imponerande reportern. Tuppen flaxar frenetiskt med sina nakna klumpvingar och försöker ta sig loss. Men forskaren märker ingenting. Han är alltför upptagen med att berätta att den vilt kämpande genmanipulerade tuppen tyvärr inte kan användas inom industrin, eftersom den har för liten kroppsbyggnad. Trots att reportern har fullt sjå med att tvångshålla skapelsen i sin famn, lyckas hon pressa fram en medlidsam min över forskarens bryderi. Men genetikern från Jerusalem har ordnat fram en lösning även på detta problem. Stolt plockar han upp en annan hårlös tupp som är ungefär dubbelt så stor. Reporterns begeistring spränger alla gränser.
"Hur snart kan vi se dessa höns i produktion?"
"Snart hoppas jag."

Avslutande smäktande och allvarlig vetenskapsjournalistspeakertext:
"Många kommer säkert uppröras över dessa bilder. Men betänk den höna som producerar ägg i Mellanöstern eller Egypten. I den värmen är det bra att vara utan fjädrar."

måndag

You gotta know when to let go

Goodbye my old friend, we had lovely years together. 
Please don´t feel less of me.