lördag
tisdag
Veganpropaganda
Det är inte så svårt egentligen. Allt man behöver här i tillvaron är tre bönor.
- Sojaböna
- Kaffeböna
- Tobaksböna (Albertina)
söndag
fredag
Ett omvärderat beslut
Den dagens gruppövning kasserade Molander in bland annat beskrivningen Envis som personlig egenskap. Den dagens gruppövning hade tagit plats i Stockholmsområdet. Hade den geografiska positionen legat mer norrut, hade adjektivet möjligtvis stavats annorlunda: TJURDA.
Begreppet är inte helt oträffande (för att bygga vidare utifrån den norrländska vokabulären) vad det gäller Molander.
Någon gång som barn hade han hört Lasse Berghagens sång Teddybjörnen Fredriksson. "Men åren gick och jag glömde bort min vän..." Molander hade kategoriskt bestämt sig att Lasse var en egoistisk typ och att det var ett jävla sätt att behandla en gammal kompis på. Han hade tittat ned på sin Waldorfdocka Valle och denna stund svurit ett heligt löfte, att aldrig någonsin packa ned kompisen i någon låda på vinden. Valle sitter fortfarande bekvämt i en bokhylla på Albygatan i Sunbyberg.
En annan gång hade han burit en 14 tums crt data skärm i fem klimometer. Skärmen skavde och var ett smärre elände ur ergonomisk synvinkel. Men. Det var också det enda sättet att få hem den på just då.
En tredje gång hade Molander och en kamrat ofinkänsligheten att störa en klasskamrat med en fotografisk deadline. Till slut hade hon fått nog och bett dem avlägsna sig ur mörkrummet. De två fridstörarna hade frågat om hon inte önskade deltaga i deras konversatoriska sällskap. De pressade och förgrymmade klasskamraten hade uppgett att hon inte var intresserad av det. Just nu eller aldrig? Klasskamraten hade stirrat ilsket på plågoandarna och uttlalat ett ord: Aldrig. Från den stunden och två år framåt ända tills studentdagen, hade Molander inte yttrat ett endaste ord adresserat klasskamraten.
Ovanstående exempel kan vara en smula roande att ta del av, men beskriver knappast till fullo vidden på den tjurskalliga envishet som bor i Molanders kropp. I slutet av första ring i gymnasiet hade han av någon dunkel filosofisk anledning, bestämt sig för att det enda rätta var att utesluta samtliga animaliska livsmedel och bli vegan. Sedan dess har han orubbligt och tjurnackat hållit fast vid den livsföringen. Under många år framöver bestod en stor del av Molanders närinsintag av grillchips, oliver och kryddstarka nudlar. Hans kropp hade blivit tunnare. När oroliga sjuksköterskor och andra vänliga själasörjare hade försökt förmå honom att börja äta mer normalt och åtmistone bli vegetarian, hade Molander förstående och tillmötesgående lagt huvudet på sned och lyssnat. Leendet på hans läppar var inte enbart till för att visa att han var uppmärksam i diskussionen. Lika mycket repressenterade det vetskapen att han aldrig någonsin skulle ändra sig. Att B12 och andra viktiga näringsämnen var essesiella för kroppens överlevnad, var enbart trams. Trams man kan tjura ut om man bara ville och kunde. Och dessa ädla konster, om några, var något Molander var väl bevandrade i.
Albertina, den ypperliga fästmön, hade otaliga gånger kliat sig i huvudet över Molanders brist på djurkärlek, ekologi eller hälsokostsintresse. Det tog ett tag. Sedan hade hon förklarat att hela veganismen egentligen var ett resultat av ren och enveten tjurighet. Hon hade menat att det var svårare för fästmannen att bryta sina tjurskalliga filosofiska rutiner, än att hantera eventuella problem som en bergänsad kosthållning för med sig.
Efter 10 års oförändrad kosthållning, hade Viktor vandrat in i Molanders liv. Viktor var en blond jägarson från Pite som hade gjort en resa i Asien, träffat på en buddistisk munk och kommit på att veganism nog inte var så dumt trots allt. Viktor hade hängt runt, lyft skrot med Molander och snappat upp ett och annat matlagningstips. I sin stora revolt mot hembygden, hade Viktor nästan bara en endaste invändning emot veganismen. Nämligen den näringsmässiga. Enligt honom och all existerande forskning i hela jävla världen, var det en klok och förbannat vettig idé att äta kosttillskott. Molander hade lagt huvudet på sned och lyssnat. Men inom honom fanns vetskapen att han iallafall aldrig någonsin tänkte trycka i sig några piller. Det hade han inte gjort förr, och det skulle han inte göra framförledes. Viktor hade slutligen blivit smått desperat över kamratens envetna tjurskallighet. Han hade bönat, bett och slutligen kaxigt utmanat Molander att göra ett blodprov så att man åtminstone kunde få det bekräftat att allt stod rätt till efter så pass lång tid. Därpå hade studietiden i Stockhom tagit slut. Viktor hade återvänt till Norrland utan att kunna övertyga tjurskallen Molander om den nödvändiga vikten av kosttillskott. Men. Ibland belönar ödet de enträgna. En lång tid av influensa tvingade Molander att uppsöka läkare. Viktors ord och Albertinas oro, tippade slutligen över till blodprovets fördel. Mycket riktigt visade det sig att en mild brist av B12 förelåg. Molander skickades hem med en pillerburk som skulle återställa balansen.
Den dagen var det gruppövning och Molander hade beskrivits som envis. En stund senare kvitterade han ut ett paket vid den lokala postdisken. Det var från snällaste kompisen Viktor. I paketet låg två burkar vegetabiliskt kosttillskott anpassade för veganer tillsammans med en handskriven lapp. Molander hade blivit mycket glad. Sedan hade han garvat lite:
Begreppet är inte helt oträffande (för att bygga vidare utifrån den norrländska vokabulären) vad det gäller Molander.
Någon gång som barn hade han hört Lasse Berghagens sång Teddybjörnen Fredriksson. "Men åren gick och jag glömde bort min vän..." Molander hade kategoriskt bestämt sig att Lasse var en egoistisk typ och att det var ett jävla sätt att behandla en gammal kompis på. Han hade tittat ned på sin Waldorfdocka Valle och denna stund svurit ett heligt löfte, att aldrig någonsin packa ned kompisen i någon låda på vinden. Valle sitter fortfarande bekvämt i en bokhylla på Albygatan i Sunbyberg.
En annan gång hade han burit en 14 tums crt data skärm i fem klimometer. Skärmen skavde och var ett smärre elände ur ergonomisk synvinkel. Men. Det var också det enda sättet att få hem den på just då.
En tredje gång hade Molander och en kamrat ofinkänsligheten att störa en klasskamrat med en fotografisk deadline. Till slut hade hon fått nog och bett dem avlägsna sig ur mörkrummet. De två fridstörarna hade frågat om hon inte önskade deltaga i deras konversatoriska sällskap. De pressade och förgrymmade klasskamraten hade uppgett att hon inte var intresserad av det. Just nu eller aldrig? Klasskamraten hade stirrat ilsket på plågoandarna och uttlalat ett ord: Aldrig. Från den stunden och två år framåt ända tills studentdagen, hade Molander inte yttrat ett endaste ord adresserat klasskamraten.
Ovanstående exempel kan vara en smula roande att ta del av, men beskriver knappast till fullo vidden på den tjurskalliga envishet som bor i Molanders kropp. I slutet av första ring i gymnasiet hade han av någon dunkel filosofisk anledning, bestämt sig för att det enda rätta var att utesluta samtliga animaliska livsmedel och bli vegan. Sedan dess har han orubbligt och tjurnackat hållit fast vid den livsföringen. Under många år framöver bestod en stor del av Molanders närinsintag av grillchips, oliver och kryddstarka nudlar. Hans kropp hade blivit tunnare. När oroliga sjuksköterskor och andra vänliga själasörjare hade försökt förmå honom att börja äta mer normalt och åtmistone bli vegetarian, hade Molander förstående och tillmötesgående lagt huvudet på sned och lyssnat. Leendet på hans läppar var inte enbart till för att visa att han var uppmärksam i diskussionen. Lika mycket repressenterade det vetskapen att han aldrig någonsin skulle ändra sig. Att B12 och andra viktiga näringsämnen var essesiella för kroppens överlevnad, var enbart trams. Trams man kan tjura ut om man bara ville och kunde. Och dessa ädla konster, om några, var något Molander var väl bevandrade i.
Albertina, den ypperliga fästmön, hade otaliga gånger kliat sig i huvudet över Molanders brist på djurkärlek, ekologi eller hälsokostsintresse. Det tog ett tag. Sedan hade hon förklarat att hela veganismen egentligen var ett resultat av ren och enveten tjurighet. Hon hade menat att det var svårare för fästmannen att bryta sina tjurskalliga filosofiska rutiner, än att hantera eventuella problem som en bergänsad kosthållning för med sig.
Efter 10 års oförändrad kosthållning, hade Viktor vandrat in i Molanders liv. Viktor var en blond jägarson från Pite som hade gjort en resa i Asien, träffat på en buddistisk munk och kommit på att veganism nog inte var så dumt trots allt. Viktor hade hängt runt, lyft skrot med Molander och snappat upp ett och annat matlagningstips. I sin stora revolt mot hembygden, hade Viktor nästan bara en endaste invändning emot veganismen. Nämligen den näringsmässiga. Enligt honom och all existerande forskning i hela jävla världen, var det en klok och förbannat vettig idé att äta kosttillskott. Molander hade lagt huvudet på sned och lyssnat. Men inom honom fanns vetskapen att han iallafall aldrig någonsin tänkte trycka i sig några piller. Det hade han inte gjort förr, och det skulle han inte göra framförledes. Viktor hade slutligen blivit smått desperat över kamratens envetna tjurskallighet. Han hade bönat, bett och slutligen kaxigt utmanat Molander att göra ett blodprov så att man åtminstone kunde få det bekräftat att allt stod rätt till efter så pass lång tid. Därpå hade studietiden i Stockhom tagit slut. Viktor hade återvänt till Norrland utan att kunna övertyga tjurskallen Molander om den nödvändiga vikten av kosttillskott. Men. Ibland belönar ödet de enträgna. En lång tid av influensa tvingade Molander att uppsöka läkare. Viktors ord och Albertinas oro, tippade slutligen över till blodprovets fördel. Mycket riktigt visade det sig att en mild brist av B12 förelåg. Molander skickades hem med en pillerburk som skulle återställa balansen.
Den dagen var det gruppövning och Molander hade beskrivits som envis. En stund senare kvitterade han ut ett paket vid den lokala postdisken. Det var från snällaste kompisen Viktor. I paketet låg två burkar vegetabiliskt kosttillskott anpassade för veganer tillsammans med en handskriven lapp. Molander hade blivit mycket glad. Sedan hade han garvat lite:
Ok då. Det här med piller är nog inte så dumt. Ränderna går faktiskt ur en gammal tiger.
En poäng till hoppet.
Dumheten Hoppet 9 - 11
En poäng till hoppet.
Dumheten Hoppet 9 - 11
Skorven läcker och Molander tvingas ta fram förbandslådan
Det mest lägliga hade naturligtvis varit att låta det bero. Att göra som Sindrom gjorde en gång. Spika upp en stor jävla skylt på bloggen märkt "Internet Explorer 6 göre sig icke besvär!"
Eller kanske en bild bara.
På så sätt så får alla ogenomtänkta surfare skylla sig själva. Har man en gång klivit upp på Microsoft brigatten och inte hoppat av trots att det knarrar oroväckande i skrovplankorna, får man skylla sig själv när skorven börjar ta in vatten och sjunka som en sten. Dessutom finns ett inlärningsperspektiv och vissa etiska aspekter att ta hänsyn till. Man gör bara användare skada i längden genom att för tillfället plåstra om dem, trots att Problemet är så mycket mer omfattande. Det bästa hade naturligtvis varit att visa användare av Internet Explorer 6 att det inte är ok. Att det kommer gå åt helvete. Att de måste ändra sig för att undgå drunkningsdöden då skorven faller isär. På så sätt ger man människor en ärlig chans.
Men. Nu råkar det förhålla sig så att jag själv ofrivilligt placerats på det sjunkande skeppet. På min praktikplats är den enda möjligheten att ta del av information på nätet, just via Internet Explorer 6. Ganska snart uppenbarar sig vidden av det problem som Albertina sedan länge identifierat. När man surfar in på bloggen, syns en stor blaffig grå ruta över hela skärmen.
Orsak: Internet Explorer klarar inte av att visa webstandarden för transparenta filer .png.
Stenåldersåtgärd: Lägga upp en... tada! GIF fil istället.
Men. För protokollets skull. BYT ändå webläsare från Internet Explorer 6. Låt Microsoft skorven sjunka till botten obemannad. Det förtjänar den.
(Ps. Jag märker nu att det inte går att indela stycken ordentligt i IE6. Det måste vänta tills jag kommer hem och ger mig ut på Safari. Jag är inte förvånad, men ack en smula förbittrad. Suck. Ds.)
torsdag
Vackra drömmar är sällsynta
I min nya arbetskalender står små finurliga ordspråk tryckta på varje uppslag. Nästa veckas lyder som följer:
"Håll fast vid drömmarna, för om drömmarna dör är livet som en skadad, vingskjuten fågel som inte kan flyga."
Langston Hughes
I natt drömde jag om Vaktmästaren. Det var ingen vacker dröm.
Morgonens fulhumor
Morgonfika 09.00. En kollega runt bordet berättar hur hon upplevt sin graviditetstoxikos.
Molander. Blir lite orolig. Molander:
"Va? Har du haft en graviditetspsykos?"
Hon som berättade:
"Nej en graviditetstoxikos."
Det utbrister en kollektiv liten skrattbrasa runt bordet.
En annan kollega runt bordet:
"Det finns annat än graviditetspsykoser också."
Molander. Tänker att han är ett unikum av osmidighet. Det där med graviditetspsykoser är ju rätt känsligt. Knappast något man småpratar om. Hmmm. Molander. Vet inte riktigt vad en gravititetstoxikos är för något. Men det borde vara någon förgiftning av något slag...
Hon som haft en graviditetstoxikos:
"Ja, det var ganska läskigt faktiskt. Jag satt och åt en tallrik salt soppa. Sedan kände jag hur all vätska stannade kvar i kroppen."
Nu tar plötsligt den Roligaste kollegan till orda:
"Har du också haft den känslan? Det hade jag med när jag var gravid med min dotter. Jag fick äta vätskedrivande mediciner. Det kändes som om all vätska sögs ur en."
En annan runt bordet:
"Oj vad läskigt. Men vad händer med barnet då? Det består väl också av vätska?"
Hon den Roligaste:
"Haha. Det kanske var därför hon blev som hon blev! Haha!"
Molander. Ser snabbt en möjlighet att revanschera sin tidigare klumpighet. Det urgamla Nordenbäckska släkttricket! Molander nickar och lägger huvudet på sned. Ler igenkännande mot den Roligate:
"Jag förstår. Din dotter har torr humor."
En kollektiv skrattsalva förplantar sig runt bordet. Den var bra!, tyckte den Roligaste. Med stor erfarenhet av att ha blivit utsatt för den dubbelbottnade vitskonsten från helvetet, tänker Molander att det var en smula lågt.
But sometimes a man ghotta do...
Molander. Blir lite orolig. Molander:
"Va? Har du haft en graviditetspsykos?"
Hon som berättade:
"Nej en graviditetstoxikos."
Det utbrister en kollektiv liten skrattbrasa runt bordet.
En annan kollega runt bordet:
"Det finns annat än graviditetspsykoser också."
Molander. Tänker att han är ett unikum av osmidighet. Det där med graviditetspsykoser är ju rätt känsligt. Knappast något man småpratar om. Hmmm. Molander. Vet inte riktigt vad en gravititetstoxikos är för något. Men det borde vara någon förgiftning av något slag...
Hon som haft en graviditetstoxikos:
"Ja, det var ganska läskigt faktiskt. Jag satt och åt en tallrik salt soppa. Sedan kände jag hur all vätska stannade kvar i kroppen."
Nu tar plötsligt den Roligaste kollegan till orda:
"Har du också haft den känslan? Det hade jag med när jag var gravid med min dotter. Jag fick äta vätskedrivande mediciner. Det kändes som om all vätska sögs ur en."
En annan runt bordet:
"Oj vad läskigt. Men vad händer med barnet då? Det består väl också av vätska?"
Hon den Roligaste:
"Haha. Det kanske var därför hon blev som hon blev! Haha!"
Molander. Ser snabbt en möjlighet att revanschera sin tidigare klumpighet. Det urgamla Nordenbäckska släkttricket! Molander nickar och lägger huvudet på sned. Ler igenkännande mot den Roligate:
"Jag förstår. Din dotter har torr humor."
En kollektiv skrattsalva förplantar sig runt bordet. Den var bra!, tyckte den Roligaste. Med stor erfarenhet av att ha blivit utsatt för den dubbelbottnade vitskonsten från helvetet, tänker Molander att det var en smula lågt.
But sometimes a man ghotta do...
tisdag
"Är det en vanlig dag?"
"Nej det är ingen vanlig dag..."
För exakt 26 år sedan föddes ett flickebarn som kom att få namnen Helena Kristina Molander, på Sollefteå Lasarett i kallaste norden. Innan flickan använde sina lungor för att stämma upp sitt första missnöjesskri, hade inte mindre än tre stjärnfall passerat över himlafästet. Den sjuksköterska på plats som hjälpt till att förlösa barnet hade fullt sjå att hindra tre herdar, en skock får och tre Kungar från fjärran Östern, från att storma in och hälsa den nyfödda till världen med stickade ulltröjor och dyra hovliga lyxpresenter. Det var nämligen ingen vanlig flicka som föddes den natten. 35 år senare skulle flickebarnet under namnet Molly, lägga världen vid sina fötter som Hela Jordens President.
"... för det är Mollys födelsedag!
HURRA HURRA HURRA!"
Lördagens ros
Festivalens årsmöte, en stund senare. Nu är det dags för nästa fråga att avhandlas. Det handlar om styrelsens arvodering. Förslaget är att styrelsen ska få mer pengar. Finns det några andra förslag?
Ja, det gör det tydligen. Den gråhåriga äldre kvinna en bänkrad framför, som blivit glad att kvoteringsförslaget röstats igenom trots att hon kanske egentligen var emot det, föreslår att styrelsen ska få samma arvode som förr.
Det är alltså frågan om styrelsens ska få mer pengar till sitt förfogande eller oförändrat med pengar till sitt förfogande. Nu går allt mycket fort. Prästen frågar vilka som är för det första förslaget. Molander kliar sig i huvudet. Det här var komplicerat. Han har ingen aning vilket förslag som är det bästa och bestämmer sig snabbt för att lägga ned sin röst. Det skriks lite ja ute i salen för de olika alternativen.
Prästen:
"Jag finner att årsmötets medlemmar yrkar bifall för att styrelsens arvode blir oförändrat..."
Den äldre kvinnan fick alltså igenom sitt förslag. Enligt mötesreglerna kan nu den som inte är nöjd med resultatet skrika votering, för att begära omröstning via handuppräckning. Och nu händer någon mycket fantastiskt! Knappt har prästen talat till punkt innan.
Den gråhåriga kvinnan:
"Votering!"
Hon begär alltså votering mot sitt eget förslag. Molanders ögon lyser av förtjusning! Efteråt skulle den äldre kvinnan tycka att voteringskravet varit en aning pinsamt. Men hon skulle få stöd av vissa mötesdeltagare som var kritiska mot att förslag skall avgöras genom att skrika ja istället för att räkna röster. Molanders bevekelsegrunder var helt andra. Efteråt skulle han lyriskt krama om den äldre kvinnan och mena att Lördagens Ros tillfallit henne. Att begära en omröstning mot sitt eget förslag kan inte klassificeras som någonting annat än ett Sällsynt Demokratiskt Hjältedåd.
Den du Maud Olofsson! Dessutom.
Hoppet Dumheten 10 - 9
How about that? Hoppet leder för första gången matchen!
måndag
19 för mycket
Nu är inventeringen gjord. Och offentliggjord.
Albertinas skor i lägenheten uppgår till 22 par.
Jag vet att ord är överflödiga. Däremot passar det fint i detta läge med ett citat ur Robyns musikaliska arkiv:
I count You out lika a mathematician.
Democracy now
Årsmöte på festivalen: Det börjar dra ihop sig. Församlingen har dragit igenom ekonomi, nomineringar till styrelsemedlemmar och årets verksamhetsberättelse. Ordförande för skaran av övervintrade hippies, är en medelålders lokal präst iklädd röd fleccejacka och en grånande spretande mustasch. Hittills har mötet tuffat på i sakta gemak. Molander har haft armarna i kors. Bitvis har han lutat huvudet tillbaka med slutna ögon. Punktordningen har inte varit speciellt exalterande. Mycket ordning och reda, lite kaos. Mötesdeltagaren bredvid viskar att han är sugen på att dricka öl. Molander instämmer i denna idés förträfflighet.
Men. Så är det dags för denna helgs på förhand planerade bombnedslag. Mötets enda motion. Det förslag som Albertina haft ett finger med i spelet på. Hippiefestivalen med de goda intentionerna ställs plötsligt inför ett påtagligt konkret problem. Artisterna har de senaste åren till en övervägande andel varit män. Därför. Motionsförslag. Konkreta mål: 30% kvinnor nästa år. 40% kvinnor bland artisterna året därpå.
En solbränd man med vitt bakåtkammat hår tar till orda från en fönstersmyg. Han ler en aning roat med glimten i ögat:
"Jag kanske kan besvara den frågan som styrelsens ordförande. Detta är en demokratisk förening. Om medlemmarna inte är nöjda med styrelsens beslut, kan de naturligtvis ge styrelsen bakläxa."
Prästen ser förfärat ut över folksamlingen. Han känner hur sprinten i handgranaten under fleecejackan obönhörligt börjar lossna från sitt fäste. Framför sig har han en hel sal av övervintrade hippes. Skocken av stickade tröjor och flätat hår och skägg, börjar röra sig oformligt i rummets atmosfär. Mycket snart kommer alla ha någonting att säga om denna delikata fråga. De kommer dessutom att göra det, oavsett mötesregler och struktur. Kvoteringsgasten står mitt i rummet. Och nu matrialiserar sig ytterligare en hotande spöklik gestalt i salens ytterkanter. Det är Anarkigasten som sakta men säkert tar sikte på salens mittpunkt.
En kvinna med stora glasögon tar till orda på första raden:
"Men nu måste jag få säga en sak..."
Molander fnittrar förtjust när Anarkistgasten passerar honom på sin väg upp mot podiet. Prästen stirrar förfärat på den spöklika hotfulla gestalten som mycket snart har hela församlingen i ett kollektivt kaosgrepp. Men kanske tänker mötesordföranden att det inte är kört än. En viss ordning måste ändå bibehållas. Prästen kramar beslutsamt träklubban framför sig:
"Ordning. Här kan vi inte komma och..."
Längre hinner han inte. För hon med glasögonen lyssnar bara ett fåtal sekunder innan:
"Nu är det så att jag vill prata till punkt. Bara för att man ställer upp ett mål, behöver det inte betyda att de är skrivna i sten. Vi kan ju åtminstone försöka. Och det är ju inte så att den som skriker högst ska få bestämma heller..."
Molander nickar instämmande. Det är verkligen mycket beklagligt att mellanmänskligt samspel i princip alltid handlar om att den som skriker högst får bestämma. Anarkigasten passerar Kvoteringsgasten och är nu nästan framme vid podiet. Men prästen har inte gett upp än:
"I detta läge finner jag att föreningens medlemmar bör ta ställning antingen för eller emot styrelsens yttrande..."
Anarkigasten fryser till för en sekund. Sedan tar den upp sin ödesmättade vandring igen. För nu är stämningen i salen närmast elektrisk. Ut ur församlingen hörs spridda utrop:
"Vi vill rösta!"
Prästens gråsprängda mustach vippar stressat:
"Jo, men då ska man säga votering. Alltså hur många yrkar bifall åt styrelsens utsaga?"
Kvinnan på första raden:
"VOTERING!"
Prästen bankar desperat flera gånger med klubban i bordet. Det ekande ljudet gör att Anarkigasten retirerar flera meter bakåt.
"Nu får vi banne mig hålla oss till goda mötesregler! Först ser vi vilka som stöder styrelsens yttrande och vilka som tycker att motionen ska gå igenom. Först efteråt får man begära votering."
Sedan presenterar ordföraren de två förslagen. I tur och ordning får de olika sidorna presentera sitt antal genom att högt säga "Ja". Molander tänker en smula förvirrat: var det det de menade med att skrika högst? Det är omöjligt att avgöra vilken sida som skördat mest röster i det verbala körslaget. Ändå gör prästen ett tappert försök att upprätthålla mötesordningen, genom att på känn uppskatta resultatet.
"Jag finner att...."
Längre hinner han inte. För. Den blonda tjejen i 25 års åldern:
"Votering!"
Och framför Molanders ögon utspelar sig en helt fantastisk syn. Anarkistgasten är ännu inte framme vid podiet. Däremot står den klart och otydligt mitt i rummet. Förvirrade och upprymda hippies skickas fram för att räkna rösterna. Först avhandlas styrelsens uttalande. Antalet uppsträckta händer inräknas till 12. Det blir dags att undersöka antalet på Kvoteringsgastens andra sida. Och nu exploderar slutligen handgranaten under ordförandens röda fleecetröja. Albertina och Molander står i full färd att räcka upp sina händer för att städja procentsatserna. Från bänkraden bakom hörs ett:
"Nej Erika, ni får inte rösta för ni har inte betalt medlemsavgiften."
Molander sänker den hand han tänkte höja upp. Han kan inte minnas att han betalat någon medlemsavgift i hela sitt liv. Men. Någonstans inne i Albertinas hjärna säger det stopp. En gång levde en matematiker som på sin dödsbädd lär ha uttalat "Rubba inte mina cirklar!". Förvisso är inte matematikern Albertina särskilt cirkulärt intresserad. Men. Jiddra aldrig med hennes struktur! Albertina höjer indignerat både sin egen hand och Molanders. Därpå vänder hon sig surmulet om:
"Det vet du ingenting om. Det är nämligen jag och ingen annan som skrivit medlemslistan!"
Prästen:
"Jag finner att motionen röstats igenom med siffrorna 14 mot 12."
Pang! Klubban slår i bordet och årsmötets ordförande drar en lättnadens suck. På raden framför Molander lyser en gråhårig kvinna upp i ett chockat leende. Det är oklart hur hon röstat, men Molander kan inte påminna sig att hon sträckt upp handen för motionen. Den gråhåriga kvinnan ser glatt omkring sig:
"Ok, bra. Nu har medlemmarna fått bestämma!"
Men. Så är det dags för denna helgs på förhand planerade bombnedslag. Mötets enda motion. Det förslag som Albertina haft ett finger med i spelet på. Hippiefestivalen med de goda intentionerna ställs plötsligt inför ett påtagligt konkret problem. Artisterna har de senaste åren till en övervägande andel varit män. Därför. Motionsförslag. Konkreta mål: 30% kvinnor nästa år. 40% kvinnor bland artisterna året därpå.
Kvoteringsgasten vandrar genom rummet. Men sin beniga hand ritar den upp en skarp och tydlig linje som klyver rummet i två sidor. Stämningen är hetsigt undertryckt. Den stackars prästen förstår snabbt det graverande läget. Motionens undertecknade skapare har lyckats placera en skarpladdad handgranat under hans röda fleecejacka. Den skaver oerhört och hotar att när som helst brisera uppe på podiet.
Prästen skruvar lite oroligt på sig. Här gäller det att gå varsamt fram:
"Jaha, har alla läst motionen... eller måste vi läsa upp den högt?"
"Nej, det behöver vi inte", ljuder som spridda skurar av folksamlingen. Sedan händer det. Någon därute verkar vilja att samtliga mötesdeltagare skall få höra hela motionen i sin reciterade helhet. "LÄS UPP DEN!", hörs det från en undanskymd vrå av rummet. Det var en sak att läsa upp den småmysiga verksamhetsberättelsen. Det är en helt annan sak att läsa upp handgranatstexten, inför sittande upprörda församling. Men Molander ler lite i mjugg. Han befriar armarnas korslagda position från bröstet. Nu börjar det hända något. Prästen ser lite förtvivlat ut i luften. Sedan sätter han igång:
"Förebilders makt är stor..."
Sedan behandlas rättvisan och orättvisan. Det är plötsligt ord och inga visor på folkmusikfestivalen. Även om det finns färre kvinnliga artister att tillgå, måste mönster brytas någon gång för att en förändring ska bli möjlig. Prästen försöker läsa så neutralt som möjligt, men det är verkligen inte lätt. Han stakar sig på vissa ord och meningar. Och nu är motionen nere vid det avsnitt vars formuleringar inspirerats av antrologistuderande Lundblads resonemang. Prästen tar ett djupt andetag. Sedan en gång till:
"Förebilders makt är stor..."
Stämningen är en tryckkokare. De konkreta mål som motionärerna föreslagit, får enligt protokollet avslag av styrelsen. Andemeningen är god, men Kvoteringsgasten skrämmer. Dessutom. Det blir svårt att uppfylla de satta målen. Molander sneglar runt i lokalen. Spridda ansikten nickar och håller med samtidigt som de sätter ned foten i golvet. Vissa mer indignerat än andra. Men. Där finns också dem på andra sidan av Kvoteringsgastens skarpa linje.
Motionsförfattaren, en blond tjej i 25 års åldern:
"Poängen med motionen är att identifiera tydliga mål och procentsatser. Det är svårt att arbeta för jämnställdhet om man inte har något att sträva mot och kan göra uppföljningar."
Prästen ser förfärat hur en äldre hippe i bakersta raden reser sig upp:
"Men vadå? Nu när styrelsen sagt sitt har vi medlemmar inte något att säga till om då?"
Prästen skruvar lite oroligt på sig. Här gäller det att gå varsamt fram:
"Jaha, har alla läst motionen... eller måste vi läsa upp den högt?"
"Nej, det behöver vi inte", ljuder som spridda skurar av folksamlingen. Sedan händer det. Någon därute verkar vilja att samtliga mötesdeltagare skall få höra hela motionen i sin reciterade helhet. "LÄS UPP DEN!", hörs det från en undanskymd vrå av rummet. Det var en sak att läsa upp den småmysiga verksamhetsberättelsen. Det är en helt annan sak att läsa upp handgranatstexten, inför sittande upprörda församling. Men Molander ler lite i mjugg. Han befriar armarnas korslagda position från bröstet. Nu börjar det hända något. Prästen ser lite förtvivlat ut i luften. Sedan sätter han igång:
"Förebilders makt är stor..."
Sedan behandlas rättvisan och orättvisan. Det är plötsligt ord och inga visor på folkmusikfestivalen. Även om det finns färre kvinnliga artister att tillgå, måste mönster brytas någon gång för att en förändring ska bli möjlig. Prästen försöker läsa så neutralt som möjligt, men det är verkligen inte lätt. Han stakar sig på vissa ord och meningar. Och nu är motionen nere vid det avsnitt vars formuleringar inspirerats av antrologistuderande Lundblads resonemang. Prästen tar ett djupt andetag. Sedan en gång till:
"Förebilders makt är stor..."
Stämningen är en tryckkokare. De konkreta mål som motionärerna föreslagit, får enligt protokollet avslag av styrelsen. Andemeningen är god, men Kvoteringsgasten skrämmer. Dessutom. Det blir svårt att uppfylla de satta målen. Molander sneglar runt i lokalen. Spridda ansikten nickar och håller med samtidigt som de sätter ned foten i golvet. Vissa mer indignerat än andra. Men. Där finns också dem på andra sidan av Kvoteringsgastens skarpa linje.
Motionsförfattaren, en blond tjej i 25 års åldern:
"Poängen med motionen är att identifiera tydliga mål och procentsatser. Det är svårt att arbeta för jämnställdhet om man inte har något att sträva mot och kan göra uppföljningar."
Prästen ser förfärat hur en äldre hippe i bakersta raden reser sig upp:
"Men vadå? Nu när styrelsen sagt sitt har vi medlemmar inte något att säga till om då?"
En solbränd man med vitt bakåtkammat hår tar till orda från en fönstersmyg. Han ler en aning roat med glimten i ögat:
"Jag kanske kan besvara den frågan som styrelsens ordförande. Detta är en demokratisk förening. Om medlemmarna inte är nöjda med styrelsens beslut, kan de naturligtvis ge styrelsen bakläxa."
Prästen ser förfärat ut över folksamlingen. Han känner hur sprinten i handgranaten under fleecejackan obönhörligt börjar lossna från sitt fäste. Framför sig har han en hel sal av övervintrade hippes. Skocken av stickade tröjor och flätat hår och skägg, börjar röra sig oformligt i rummets atmosfär. Mycket snart kommer alla ha någonting att säga om denna delikata fråga. De kommer dessutom att göra det, oavsett mötesregler och struktur. Kvoteringsgasten står mitt i rummet. Och nu matrialiserar sig ytterligare en hotande spöklik gestalt i salens ytterkanter. Det är Anarkigasten som sakta men säkert tar sikte på salens mittpunkt.
En kvinna med stora glasögon tar till orda på första raden:
"Men nu måste jag få säga en sak..."
Molander fnittrar förtjust när Anarkistgasten passerar honom på sin väg upp mot podiet. Prästen stirrar förfärat på den spöklika hotfulla gestalten som mycket snart har hela församlingen i ett kollektivt kaosgrepp. Men kanske tänker mötesordföranden att det inte är kört än. En viss ordning måste ändå bibehållas. Prästen kramar beslutsamt träklubban framför sig:
"Ordning. Här kan vi inte komma och..."
Längre hinner han inte. För hon med glasögonen lyssnar bara ett fåtal sekunder innan:
"Nu är det så att jag vill prata till punkt. Bara för att man ställer upp ett mål, behöver det inte betyda att de är skrivna i sten. Vi kan ju åtminstone försöka. Och det är ju inte så att den som skriker högst ska få bestämma heller..."
Molander nickar instämmande. Det är verkligen mycket beklagligt att mellanmänskligt samspel i princip alltid handlar om att den som skriker högst får bestämma. Anarkigasten passerar Kvoteringsgasten och är nu nästan framme vid podiet. Men prästen har inte gett upp än:
"I detta läge finner jag att föreningens medlemmar bör ta ställning antingen för eller emot styrelsens yttrande..."
Anarkigasten fryser till för en sekund. Sedan tar den upp sin ödesmättade vandring igen. För nu är stämningen i salen närmast elektrisk. Ut ur församlingen hörs spridda utrop:
"Vi vill rösta!"
Prästens gråsprängda mustach vippar stressat:
"Jo, men då ska man säga votering. Alltså hur många yrkar bifall åt styrelsens utsaga?"
Kvinnan på första raden:
"VOTERING!"
Prästen bankar desperat flera gånger med klubban i bordet. Det ekande ljudet gör att Anarkigasten retirerar flera meter bakåt.
"Nu får vi banne mig hålla oss till goda mötesregler! Först ser vi vilka som stöder styrelsens yttrande och vilka som tycker att motionen ska gå igenom. Först efteråt får man begära votering."
Sedan presenterar ordföraren de två förslagen. I tur och ordning får de olika sidorna presentera sitt antal genom att högt säga "Ja". Molander tänker en smula förvirrat: var det det de menade med att skrika högst? Det är omöjligt att avgöra vilken sida som skördat mest röster i det verbala körslaget. Ändå gör prästen ett tappert försök att upprätthålla mötesordningen, genom att på känn uppskatta resultatet.
"Jag finner att...."
Längre hinner han inte. För. Den blonda tjejen i 25 års åldern:
"Votering!"
Och framför Molanders ögon utspelar sig en helt fantastisk syn. Anarkistgasten är ännu inte framme vid podiet. Däremot står den klart och otydligt mitt i rummet. Förvirrade och upprymda hippies skickas fram för att räkna rösterna. Först avhandlas styrelsens uttalande. Antalet uppsträckta händer inräknas till 12. Det blir dags att undersöka antalet på Kvoteringsgastens andra sida. Och nu exploderar slutligen handgranaten under ordförandens röda fleecetröja. Albertina och Molander står i full färd att räcka upp sina händer för att städja procentsatserna. Från bänkraden bakom hörs ett:
"Nej Erika, ni får inte rösta för ni har inte betalt medlemsavgiften."
Molander sänker den hand han tänkte höja upp. Han kan inte minnas att han betalat någon medlemsavgift i hela sitt liv. Men. Någonstans inne i Albertinas hjärna säger det stopp. En gång levde en matematiker som på sin dödsbädd lär ha uttalat "Rubba inte mina cirklar!". Förvisso är inte matematikern Albertina särskilt cirkulärt intresserad. Men. Jiddra aldrig med hennes struktur! Albertina höjer indignerat både sin egen hand och Molanders. Därpå vänder hon sig surmulet om:
"Det vet du ingenting om. Det är nämligen jag och ingen annan som skrivit medlemslistan!"
Prästen:
"Jag finner att motionen röstats igenom med siffrorna 14 mot 12."
Pang! Klubban slår i bordet och årsmötets ordförande drar en lättnadens suck. På raden framför Molander lyser en gråhårig kvinna upp i ett chockat leende. Det är oklart hur hon röstat, men Molander kan inte påminna sig att hon sträckt upp handen för motionen. Den gråhåriga kvinnan ser glatt omkring sig:
"Ok, bra. Nu har medlemmarna fått bestämma!"
Nu är det lika.
Hoppet Dumheten 9 - 9
Hoppet Dumheten 9 - 9
Ödets ironi del 2
Det var en gång en alldeles obönhörligt tjurig liten gosse vid namn Olle. Den lilla envisa pojken bodde i Östersund med sin lillasyster och mamma. Det började lacka mot jul och lillasystern och hennes klasskamrater och lärare hade i månader förberett sig för den stora dagen. De hade övat, sytt kostymer och köpt en stor ståtlig gran. Inbjudningar gick ut till allas familjer om julavslutningen. Allt hade kunnat sluta väl. Men. Lillasystern hade varit oförsiktig. I sin stora stolta glädje hade hon berättat om uppvisningen och provsjungit lite också:
"Så här gör grinolle var han står, var han sitter och var han går..."
Den stolta lilla flickan hade teatraliskt gnuggat gnogarna mot ögonen, precis som hon och alla andra i hennes klass hade övat i flera månader. Hennes lilla storebror hade inte tyckt det var speciellt roligt. Eventuellt hade han blivit lite stött också. Om det hade varit en vanlig och otjurig gosse, hade kanske kränktheten gått över. En annan pojke hade kanske följt med och förmodligen lite nyktert tänkt att nidvisan handlade om någon annan än honom. Men nu var den unge Olle inte en vanlig gosse. Redan då besatte han stora talanger i den ädla konsten att omforma en för honom orättvis värld, efter eget huvud. Kort sagt. Det blev ett djävla liv. Olle meddelade kränkt och stolt att han blankt skulle vägra följa med på uppvisningen om den sången skulle sjungas. Nu var det egentligen inte ett reellt alternativ heller att gossen skulle stanna hemma. Även om han gjort det, skulle han vetat om att sången skulle ha sjungits i hans geografiska närhet. Och det. Det skulle inte ha slutat lyckligt sett över en tioårs period! Syskonens mor hade inget annat val än att ringa upp den lilla flickans lärare och böna på sina bara knän att "GrinOlle" skulle strykas ur reportoaren. Naturligtvis blev det också så.
Men Ödet gillar inte att bli snuvad på sina planer. Det går att förhala ofrånkomliga händelser ett tag. Ödet tänker att det har all tid i världen. Det behöver inte stressa. För det vet att det alltid får igenom sin förutbestämda vilja ändå. Desto längre Ödet väntar, desto mer svider ironin.
Tjugo år senare spelar den nu inte så unga gossen Olle, på Cafe 44 på Södermalm. Folkmusik står på menyn. Och ja.
Låt nummer 6 i ordningen bär det ödesmättade namnet BölOlle.
"Så här gör grinolle var han står, var han sitter och var han går..."
Den stolta lilla flickan hade teatraliskt gnuggat gnogarna mot ögonen, precis som hon och alla andra i hennes klass hade övat i flera månader. Hennes lilla storebror hade inte tyckt det var speciellt roligt. Eventuellt hade han blivit lite stött också. Om det hade varit en vanlig och otjurig gosse, hade kanske kränktheten gått över. En annan pojke hade kanske följt med och förmodligen lite nyktert tänkt att nidvisan handlade om någon annan än honom. Men nu var den unge Olle inte en vanlig gosse. Redan då besatte han stora talanger i den ädla konsten att omforma en för honom orättvis värld, efter eget huvud. Kort sagt. Det blev ett djävla liv. Olle meddelade kränkt och stolt att han blankt skulle vägra följa med på uppvisningen om den sången skulle sjungas. Nu var det egentligen inte ett reellt alternativ heller att gossen skulle stanna hemma. Även om han gjort det, skulle han vetat om att sången skulle ha sjungits i hans geografiska närhet. Och det. Det skulle inte ha slutat lyckligt sett över en tioårs period! Syskonens mor hade inget annat val än att ringa upp den lilla flickans lärare och böna på sina bara knän att "GrinOlle" skulle strykas ur reportoaren. Naturligtvis blev det också så.
Men Ödet gillar inte att bli snuvad på sina planer. Det går att förhala ofrånkomliga händelser ett tag. Ödet tänker att det har all tid i världen. Det behöver inte stressa. För det vet att det alltid får igenom sin förutbestämda vilja ändå. Desto längre Ödet väntar, desto mer svider ironin.
Tjugo år senare spelar den nu inte så unga gossen Olle, på Cafe 44 på Södermalm. Folkmusik står på menyn. Och ja.
Låt nummer 6 i ordningen bär det ödesmättade namnet BölOlle.
Ödets ironi
Det är mycket underligt alltsammans. Trots alla punk/rockband som avverkats. Trots anarkoperioder, klorintvättade jeans och elgitarrer så fullständigt tapetserade med klistermärken och urklipp att inte minsta fläck av originalfärgen varit synlig. Trots det har Molander inte spelat på legendariska punkhaket Café 44. Än det vill säga. Men imorgon klockan 19 är det dags.
Molanders övertejpade elgura får dock stanna hemma. Istället blir det den akustiska gamla trotjänaren som får följa med. Och inte blir det några gitarrsolon heller. Det blir folkmusik med Stockholms Universitets Spelmansgille.
Det är mycket underligt alltsammans.
Molanders övertejpade elgura får dock stanna hemma. Istället blir det den akustiska gamla trotjänaren som får följa med. Och inte blir det några gitarrsolon heller. Det blir folkmusik med Stockholms Universitets Spelmansgille.
Det är mycket underligt alltsammans.
söndag
Dagens (eller möjligtvis årets) Dumhet
Internationella Kvinnodagen. Och nu är det dags. Nu är frågorna många. Vem ska få det presigefyllda priset Årets Kvinna? Någon som gjort något bra kanske? Eller någon som varit snäll? Eller varför inte, någon smarting?
Pampadadam! Spänningen är olidlig.
"Och vinnaren är, enligt den intellektuella och prestigefyllda tidskriften Expressen. Ladys and Gentlemen... "
"MAUD OLOFSSON är årets kvinna!"
Tack Expressen. Tack Sverige. Tack alla Ni som gjort denna utnämning möjligt. Sist men inte minst....
Tack för att du finns Maud!
Dumheten plockar en klockren poäng.
Dumheten Hoppet 9 - 7
lördag
Dagen före gårdagens
Psykologen:
"Ditt problem är att du inte står ut med dumheten."
Molander. Nickar:
"Ja."
tisdag
Dagens Maud
Senaste från facebookfancluben:
En bit ned till höger. Under Bilder På Mig:
"Ingen har lagt till idolfilmer.
Lägg till filmklipp."
"Ingen har lagt till idolfilmer.
Lägg till filmklipp."
Och sedan kan man göra det. Genom att trycka på en liten knapp.
Från botten av mitt Hjärta.
Från botten av mitt Hjärta.
Tack för att du finns Maud!
Dagens Maud
Senaste från facebookfancluben:
"Maud Olofsson har uppdaterat sin profil. Hon har ändrat följande: Land, Webbplats, Kön, Födelsedag, Politisk uppfattning, Arbetsinformation och Relationsstatus. den 23 januari kl. 00:17"
Tack Maud!
måndag
Dagens psykoanalytiska höjdare
På plats på praktik med "standardverket" för autism i händerna: Autism och autsimliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna. Det skall villigt erkännas att Molander inte delar professor Christopher Gillbergs pessimistiska syn på de terapeutiska möjligheterna att fixa till autism. Dock har han ändå vissa poänger. Den här exempelvis.
En autistisk liten pojke hade mycket svårt att gå igenom öppna dörrposter. Man var tvungen att bära honom över trösklarna och detta mysterium kunde ingen förklara. Men. Som TUR var fanns en räddande psykolog på plats som enkelt och gesvint kunde förklara alltsammans. Det hela var mycket simpelt:
Pojkens svårigheter tydde på en rädsla att passera moderns förlossningskanal.
Inte förrän ett par år senare när pojken lärt sig tala, förstod man hur det egentligen låg till. Som mycket liten, hade den autistiska pojken varit med om en obehaglig upplevelse på ett sjukhus. En av dörrarna hade gnekat till på ett speciellt sätt. Efter det hade pojken varit rädd att alla dörrar skulle göra det. Vilket var lätt att motbevisa.
Den första psykolgens lysande tolkning hade inte direkt hjälpt till att förbättra situationen, skriver Gillberg. Jag är tvungen att hålla med honom en smula.
En poäng skulle kunna utdelas till Hoppets ärkefiende. Men. Jag tänker inte göra det. Till och med Dumheten har sina gränser.
En autistisk liten pojke hade mycket svårt att gå igenom öppna dörrposter. Man var tvungen att bära honom över trösklarna och detta mysterium kunde ingen förklara. Men. Som TUR var fanns en räddande psykolog på plats som enkelt och gesvint kunde förklara alltsammans. Det hela var mycket simpelt:
Pojkens svårigheter tydde på en rädsla att passera moderns förlossningskanal.
Inte förrän ett par år senare när pojken lärt sig tala, förstod man hur det egentligen låg till. Som mycket liten, hade den autistiska pojken varit med om en obehaglig upplevelse på ett sjukhus. En av dörrarna hade gnekat till på ett speciellt sätt. Efter det hade pojken varit rädd att alla dörrar skulle göra det. Vilket var lätt att motbevisa.
Den första psykolgens lysande tolkning hade inte direkt hjälpt till att förbättra situationen, skriver Gillberg. Jag är tvungen att hålla med honom en smula.
En poäng skulle kunna utdelas till Hoppets ärkefiende. Men. Jag tänker inte göra det. Till och med Dumheten har sina gränser.
söndag
Svenska maffian upphör aldrig att förvåna
Två månader har gått. Inte röken av en endaste utbetalning från CSN.
Det räcker tydligen inte att man skall behöva krypa till korset. Det räcker inte att den Centrala Ekonomiska Studiestöds Maffian tar sig friheten att bestämma över ens liv i minsta detalj: Nej, man får inte jobba som man vill (inte ens om man gör något som kan gagna sitt framtida yrkesliv, man kan ju komma att faktiskt lära sig något!). Ja, det gäller att anpassa sig till ett liv utan avgifter och mat på bordet. Studiebidraget är så försvinnande litet att det knappt ens existerar. Ja, jag har för tre månader sedan samvetsgrant uppgett allt från min uppväxt till skonummer, i den där blanketten som borde strida mot all sekretess och integritet som existerar. Det räcker tydligen inte med att man skall behöva förnedra sig och krypa upp i CSN´s kalla famn.
Nu ska man behöva be om det också.
Det räcker tydligen inte att man skall behöva krypa till korset. Det räcker inte att den Centrala Ekonomiska Studiestöds Maffian tar sig friheten att bestämma över ens liv i minsta detalj: Nej, man får inte jobba som man vill (inte ens om man gör något som kan gagna sitt framtida yrkesliv, man kan ju komma att faktiskt lära sig något!). Ja, det gäller att anpassa sig till ett liv utan avgifter och mat på bordet. Studiebidraget är så försvinnande litet att det knappt ens existerar. Ja, jag har för tre månader sedan samvetsgrant uppgett allt från min uppväxt till skonummer, i den där blanketten som borde strida mot all sekretess och integritet som existerar. Det räcker tydligen inte med att man skall behöva förnedra sig och krypa upp i CSN´s kalla famn.
Nu ska man behöva be om det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
