Lördagens ros

Festivalens årsmöte, en stund senare. Nu är det dags för nästa fråga att avhandlas. Det handlar om styrelsens arvodering. Förslaget är att styrelsen ska få mer pengar. Finns det några andra förslag?

Ja, det gör det tydligen. Den gråhåriga äldre kvinna en bänkrad framför, som blivit glad att kvoteringsförslaget röstats igenom trots att hon kanske egentligen var emot det, föreslår att styrelsen ska få samma arvode som förr.

Det är alltså frågan om styrelsens ska få mer pengar till sitt förfogande eller oförändrat med pengar till sitt förfogande. Nu går allt mycket fort. Prästen frågar vilka som är för det första förslaget. Molander kliar sig i huvudet. Det här var komplicerat. Han har ingen aning vilket förslag som är det bästa och bestämmer sig snabbt för att lägga ned sin röst. Det skriks lite ja ute i salen för de olika alternativen.

Prästen:

"Jag finner att årsmötets medlemmar yrkar bifall för att styrelsens arvode blir oförändrat..."

Den äldre kvinnan fick alltså igenom sitt förslag. Enligt mötesreglerna kan nu den som inte är nöjd med resultatet skrika votering, för att begära omröstning via handuppräckning. Och nu händer någon mycket fantastiskt! Knappt har prästen talat till punkt innan.

Den gråhåriga kvinnan:

"Votering!"

Hon begär alltså votering mot sitt eget förslag. Molanders ögon lyser av förtjusning! Efteråt skulle den äldre kvinnan tycka att voteringskravet varit en aning pinsamt. Men hon skulle få stöd av vissa mötesdeltagare som var kritiska mot att förslag skall avgöras genom att skrika ja istället för att räkna röster. Molanders bevekelsegrunder var helt andra. Efteråt skulle han lyriskt krama om den äldre kvinnan och mena att Lördagens Ros tillfallit henne. Att begära en omröstning mot sitt eget förslag kan inte klassificeras som någonting annat än ett Sällsynt Demokratiskt Hjältedåd.

Den du Maud Olofsson! Dessutom.

Hoppet Dumheten 10 - 9

How about that? Hoppet leder för första gången matchen!