Dagens stora fina

 Tuschat med stora bokstäver, 10 meter långt, på en betongvägg utanför Vårbys tunnelbanestation.

ATT KRIGA FÖR FRED ÄR SOM ATT KNULLA FÖR ATT BLI OSKULD

Ett poäng till hoppet som går upp i ledning!

Dumheten Hoppet 14 - 15

Once again

Suck. Det var trevligt så länge Hoppet ledde. Men Mary har rätt - det är inte mycket annat att göra. Jävlar.

Dumheten plockar hem en tråkig poäng

Dumheten Hoppet 14 - 14

Dagens monster i brevlådan

Det är mycket underligt alltsammans. Av någon outgrundlig anledning hamnar Dumheten närsomhelst, oönskat och opåkallat på dörrmattan i Sundbyberg. Månadens temanummer: Skillnaden mellan Människa och Djur.

Nummer 1: Varför är det så oundgrundligt viktigt för antroposofer att hålla på och tjata om skillnaden mellan djur och människa i all jävla evinnerlighet? Albertina säger: Läs inte, du kommer bara att bli förbannad. Men man läser såklart. Och blir förbannad såklart.

"Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?"

En jävligt bra fråga, menar Molander. Frågor om "överhöghet" är alltid svåra att förklara, eftersom de inte går att besvara. Problemet är bara att Den Upplysta Skribenten på Forum för Antroposofi, gör ett försök ändå.

"Skillnaden mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan om att nedvärdera människans värde som skapelsens krona utifrån någon sorts jämlikhetsperspektiv."

Nummer 2: Observera det bombastiska "skapelsens krona" och det med näsan i vädret smått försmådda "något sorts jämlikhetsperspektiv". Lite längre till höger på samma sida.

"Hur kan vi i denna benägenhet företräda en sant mänsklig världsbild?"

Nummer 3: "en sant mänsklig världsbild". Det är tur för antroposoferna att de inte läst värst mycket filosofi, utan i bästa fall lite Rudolf. På så sätt behöver de inte reflektera över begrepp som sanningen och kan i lugn och ro insupa Forum för Antroposofis fantastiska definitioner av det rätta och sanna en gång i månaden. Men det blir så klart värre. Det blir det alltid. Nu ska gränsen mellan djur och människa en gång för alla förklaras. Av någon svårförstådd anledning.

"En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Den följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas likt ett fritt väsen likt människan."

Nummer 4: "etiska regler", "artbeteende", "hundar gör som hundar gör", "behovstillfredsställelse" och "instinkt". Jaha. Det är klart. Molander har aldrig suckat över Dumheten, att människor "gör som de gör". Molander har aldrig sett ett fyllebråk på krogen eller militärer som "biter" och efteråt skyller på att de lydde order. Molander har heller inte sett människor som ägnar sig åt behovstillfredsställelse exempelvis dricka sprit, röka, porrsurfa eller babbla på om sin egen självgodhet. Och artbeteende. Ja, det stämmer ju inte att människans artbeteende handlar om att förstöra jorden, käka in i helvete med kött och på sin höjd bry sin om sina närmaste kompisar och familjemedlemmar (också detta kan variera - inte alla bryr sig om sina närmsta). Vidare är det verkligen sant att det finns stora skillnader mellan att dressera en hund och uppfostra ett barn - speciellt som båda kommer att bete sig ungefär likadant annars. "Fritt väsen". Jag skulle kunna skriva en hel del om det. Men. Jag orkar ärligt talat inte skriva mer än ett enda ord. Blä!

Det är mycket underligt alltsammans. Det är svårt att förstå varför antroposofer måste veta att det verkligen finns en obestridlig skillnad mellan människor och djur. Jag får bläddra en bra stund innan jag hittar det.

"I boken Inspirerad av Antroposofi formulerar journalisten Göran Rosenberg sina tankar om det specifikt mänskliga. Han berättar att han under några månader i ungdomsåren arbetade på Årstahemmet i Stockholm. Där mötte han en funktionshindrad pojke "Petter" som han blev mycket nära förbunden med. Han skriver, "Teorin för verksamheten på Årstahemmet utgick från att Petter var en människa som alla andra, en varelse med samma värde och samma potential för mänsklig utveckling i detta liv eller i kommande som vilken annan människa som helst."

Nummer 5: Jaha. På vilket sätt skulle detta vara något ypperligt revolutionerade? Förutom det där med nästa liv, som för all del inte heller det är något nytt men ändå måste bli ett Blä! till. Och nu är det dags för Molander att komma med en liten slutkläm på eländet. Anledningen att antroposofer gnäller så mycket om skillnaden mellan människan och djur, är helt enkelt att de skulle ha svårt att behandla folk som folk annars. "Jämlikhetsperspektiv" verkar ju inte tillhöra antroposofernas "artbeteende". Man skulle önska att Rudolfgänget skulle kunna ha lite sympati för djurens lidande också. Men. Eftersom det inte står något om det i månadens temanummer, eftersom "teorin" inte medger det, blir det nog inget.

Nu reducerar Dumheten och är tyvärr farligt nära en kontring.

Dumheten Hoppet

13 - 14

"Tretton fjorton", suckar Albertina bekymrat från soffan. Jag förstår henne.

Hör ni att jag är förbannad?

Dumheten 1 poäng

Dumheten Hoppet 12 - 14

Terminens lärdom

Det är skillnad på tanter och tanter.

Hoppet 1 poäng

Dumheten Hoppet 11- 14

Dagens Djurrättsliga

Föreläsning om sökning i SÖS förträffliga e-bibliotek. Vad som visar sig ännu mera förträffligt. Databassökande. Eller rättare sagt begränsning av databassökande.

Bibliotekarien:

"Och sedan kan man begränsa sitt urval med exempelvis författare, ämne eller om man vill undvika artiklar som baserar sig på djurförsök."

Och det vill man ju.

Det svänger fort ibland.

Hoppet 1 poäng

Dumheten Hoppet 11 - 13

En poäng till Moderaternas 1900 tal

Gårdagen. SVT Debatts höjdpunkter genom tiderna. Bland mycket annat, debatten kring barnagats vara eller icke vara. En prudentlig herre förklarar piggt att ett förbud mot barnmisshandel absolut inte är nödvändigt! Han själv hade minsann fått sig en och annan hurring under upväxten. Naturligtvis agar han sina egna barn då och då.

"Och ingen har väl tagit skada av det!"

Själv tänker jag på han som bor i Den Bästa före detta arbetskamratens gamla hus i Skå. Stefan Sundströms fina 1900 hundra låt. Om eländedhundringen när folk visste sin plats och teg och slet och frös och svalt.

Och det är lite fint på något sätt. För Stefan har inte riktigt släppt det där med nittonhundraeländet. Och Moderaternas motstånd mot barnaga, är långifrån det enda elände blåingarna kläckt ur sig. För på gamle rebellStefans hemsida finns en noggrann lista över alla fina ja och nej vårt kära "Nya arbetarparti" kläckt ur sig. Det är bara att läsa och njuta!

Moderaterna genom tiderna:

•1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Ska man vara lite förstående kan man möjligtvis föra an det här med tidsandan. Men. Det har jag faktiskt ingen lust med. Så tyvärr blir det istället rätt och slätt:

1 poäng till Dumheten.

Dumheten Hoppet 11- 12

Ett Unikum av Osmidighet kontrar

Pressbyrån. Centralstationen. Minuter innan tåget avgår till Uppsala.

Molander. Ser en lite förvirrad kassörska med blicken vid horisonten, vid en ledig kassa. Molander. Ojä! Avancerar snabbt fram mot kassan. Kassörskan tittar fortfarande bort förlorad i sina egna tankar. Molander. Sticker kaxigt fram trynet över disken. Kassörskan rycks brutalt ut ur sitt bekväma dagdrömmeri! Hon stirrar vettskrämd framför sig som om sett ett spöke. Sedan lägger sig den värsta chocken.

Kassörskan:

"Jaha, vad kan jag stå till tjänst med?"

Och nu är det plötsligt Molander som är förvirrad. All kaxighet och bestämdhet är som bortblåst. Han vet vad han vill köpa, men det blir som svårt att klämma ur sig det.

Molander:

"Eeeeh.... Skruf...."

Kassörskan:

"Vilken smak?"

Molander:

"Ehhhhh.... eeeehhhh.... Tranbär."

Kassörskan försvinner snabbt iväg och kommer tillbaks med dosan. Molander. Plockar upp kortet för att betala.

Kassörskan:

"Man får stoppa in chippet."

Då plötsligt händer det! Molander får syn på veckans mest underbara syn. Precis nedanför chippsinstopparen är en alldeles förträfflig lapp upptejpad. På lilla lappen står textat "CHIP" med stora bokstäver och tydliga uppåtpilar bredvid. Molander. Fylls till bredden av en hastigt uppbubblande glädje! Innan han hinner lägga band på sig utbrister han högt och tydligt:

"Vad BRA att ni har en lapp som det står att man ska stoppa in chippet på."

Kassörskan stirrar chockat framför sig. Molander biter sig i tungan. Han hör hur den nyss uttalade meningen ekar i luften av något som lät misstänkt mycket som överdriven ironi. Satan! Kassörskan kan väl inte veta att Molander stört sig oändligt mycket på alla dessa kortautomater som ibland skall hanteras med chip, och ibland med kortremsa. Kassörskan kan väl inte veta att Molander svurit sig till döds över att det är omöjligt att veta HUR man ska betala nuförtiden. Kassörskan kan väl inte veta att Molander enligt honom själv, just bevittnat den Ultimata Lösningen på ett Eländigt Onödigt Problem, och sålunda Välsignelsens Allra Yppersta Servicemindenhet! Ett Unikum av Osmidighet har slagit till igen. Molander tänker på alla sina Opsykologiskt uttalade komplimanger, som uppfattats av omvärlden (främst kassapersonal) som bitande ironiska förolämpningar. Men. En fördel med att vara Ett Unikum av Osmidighet, är att man långsamt börjar förstå det den hårda vägen. Det enda sättet att förändra något är att acceptera det, och sedan fixa till det. Molander. Ler lite:

"Jo, jag tycker det är bra att ni har den här lappen. Det är så många automater nuförtiden, och man vet aldrig om man ska betala med chip eller inte. På det här sättet slipper man fråga."

Kassörskan förstår och tycks, om än lite skakat, ta åt sig av komplimangen. Molander. Uppeggad av sin egen tankekedja. Tänker att det var fan det bästa han sett på länge! Tänker att han minsann ska berätta om lappen varenda gång han handlar med kort i framtiden! Molander. Tänker att han ska berätta om sina planer för kassörskan... Men sedan kommer han på det där om Ett Unikum av Osmidighet igen. Molander. Vinkar istället adjö och ler. Kassörskan återgår till sina dagdrömmar.

Det är lika bra det.

Dumheten Hoppet 10 - 12

Hur många offer till ska eländet tillåtas skörda, innan det får vara nog?

En halvdags föreläsningar på temat utvecklingsstörning. Efter kaffepausen. Etik i omsorgsarbetet. Molander myser i sin stol och pillar in en snus. Den stilrent kostymklädde äldre mannen börjar prata om de värdeförändringar som skett i samhället. På femtiotalet frågade föräldrar sina barn som varit på kalas, om de kommit ihåg att tacka för sig. Nuförtiden är det viktigare att undra om ungarna haft roligt. Andra värden som förändrats över tid, är prioritet av självbestämmande, en större social rörlighet samt hur vi behandlar djur. Nu frågar föreläsaren publiken om det finns fler förändringar som skett i samhällets värderingar. Några räcker upp handen och säger något om öppna kontorslandskap och att skolans undervisning idag mer handlar om att lära sig att vara kritisk och ifrågasätta. Och. Att auktoriteter inte accepteras på samma självklara sätt som tidigare.

Molander. Trivs som fisken i vattnet. Tycker nog att han trivs i tidsandan. Molander. Funderar om han ska sträcka upp handen och säga något om teknikens framsteg. Bärbara datorer och mobiler som möjliggör nästan allt. Att internets framväxt förändrat enskilda personers tänkande och vardag mer än någonting annat. I princip all kunskap finns idag på mindre än 2 sekunders googlesökningsavstånd. Dessutom. Moraliska värderingar och fildelning. I say no more... Men Molander beslutar sig för att kväva impulsen att låta handen flyga upp i luften. Detta är inget seminarium. Dessutom är föreläsaren så attans intressant att lyssna på att det räcker gott och väl att sitta och mysa i stolen. Och nu fortsätter det. Etik kopplat till omsorg och arbetet med utvecklingsstörda. Det finns några ledord som man bör utgå ifrån som personal. Och vissa etiska svårigheter.

Sedan kommer attacken! En blåful ruta ploppar bryskt upp och stör powerpointpresentationen på den gigantiska projektorduken:

"Automatiska uppdateringar har installerats. För att de ska fungera korrekt måste datorn startas om. Tryck på Omstart."

Molander. Skriker inne i huvudet. För guds skull vad du än gör fina föreläsare, tryck inte på den förbannade knappen! Men den fina föreläsaren är mitt inne i ett intressant resonemang:

"Det finns i vissa fall en konflikt mellan ledorden Självbestämmande och Välbefinnande bland personer i LSS kretsen..."

Tankspritt noterar han den blå rutan mitt på skärmen. Som i slow motion uppfattar Molander skräckslaget hur föreläsaren ovetande om sitt grymma öde och idiotiska operativsystem, trycker på den förmarkerade knappen. Därmed är de närmaste 15 minuterna av väl förberedd föreläsningstid, ohjälpligt beslagtagna av Windowsmonstret. Segaste omstarten i världen, programgrupper på autostart, strul med kablar och projektorinställningar, med mera med mera... Nu tar han det rätt bra ändå etikforskaren. Den här föreläsaren är en mycket humoristisk och sympatisk föreläsare. Han ruckas inte ur balans ens vid stora och jävligt onödiga påfrestningar. Han drar några skämt, ett par fallstudier med etisk problematik, flyttar om rasten och slänger slutligen in några diskussionsämnen.

Men den kvarten är ohjälpligt förlorad. Windowsmonstret är fullständigt befriat från alla etiska funderingar. Det tuggar illvilligt i sig offermåltiden i ett sataniskt långsamt tempo. Slutligen rapar det högt och ljudligt upp Power Point igen. Och Molander är glad att han inte sa det där om tekniken som gjorde allt möjligt. Det kan vara svårt att förstå vilka vedermödor människor måste stå ut med där i det usla Windowsfängelset. När man själv befinner sig i den vackra OS X världen där inga problem existerar. Stackars alla duktiga engagerande föreläsare som måste släpa runt med Windowskvarnstenen om halsen.

Molander. Plockar upp nya Macbooken ur väskan för att skriva ett bloggutkast till eländet som utspelar sig framför ögonen. Molander. Skäms lite när aluminiumskalet startar upp snabbt, smidigt och smärtfritt i hans knä, medan föreläsaren svettas på podiet.

Är det moraliskt försvarbart att en forskare som ägnat sitt liv åt att göra världen bättre genom att studera etik, blir antastad, lurad och avbruten av blåfula automatiska uppdateringsfönster? Är det verkligen rätt och riktigt att idealistiska människor tvingas avbryta sina intressanta livsverk, nämligen tankekedjorna i föreläsningssalar, på grund av uselt planerad programvara som bara förstör? Naturligtvis är det inte det. Inte på en fläck. Därför är det dags att ta tag i det här nu. Eländigheten har kommit undan länge nog nu. Man önskar att någon allsmäktig domare skulle svartlista Microsoft. Utdela ett stort Rött kort med livstids matchavstängning. Nu finns det tyvärr inte en sådan makt på jorden. Så då är man tvungen att göra vad man kan, även om det verkligen inte är särskilt trevligt med tanke på ställningen. Dumheten tilldelas härmed 1 poäng.

Dumheten Hoppet 10 - 11

Tack för den Microsoft.

Ett omvärderat beslut

Den dagens gruppövning kasserade Molander in bland annat beskrivningen Envis som personlig egenskap. Den dagens gruppövning hade tagit plats i Stockholmsområdet. Hade den geografiska positionen legat mer norrut, hade adjektivet möjligtvis stavats annorlunda: TJURDA.

Begreppet är inte helt oträffande (för att bygga vidare utifrån den norrländska vokabulären) vad det gäller Molander.

Någon gång som barn hade han hört Lasse Berghagens sång Teddybjörnen Fredriksson. "Men åren gick och jag glömde bort min vän..." Molander hade kategoriskt bestämt sig att Lasse var en egoistisk typ och att det var ett jävla sätt att behandla en gammal kompis på. Han hade tittat ned på sin Waldorfdocka Valle och denna stund svurit ett heligt löfte, att aldrig någonsin packa ned kompisen i någon låda på vinden. Valle sitter fortfarande bekvämt i en bokhylla på Albygatan i Sunbyberg.

En annan gång hade han burit en 14 tums crt data skärm i fem klimometer. Skärmen skavde och var ett smärre elände ur ergonomisk synvinkel. Men. Det var också det enda sättet att få hem den på just då.

En tredje gång hade Molander och en kamrat ofinkänsligheten att störa en klasskamrat med en fotografisk deadline. Till slut hade hon fått nog och bett dem avlägsna sig ur mörkrummet. De två fridstörarna hade frågat om hon inte önskade deltaga i deras konversatoriska sällskap. De pressade och förgrymmade klasskamraten hade uppgett att hon inte var intresserad av det. Just nu eller aldrig? Klasskamraten hade stirrat ilsket på plågoandarna och uttlalat ett ord: Aldrig. Från den stunden och två år framåt ända tills studentdagen, hade Molander inte yttrat ett endaste ord adresserat klasskamraten.

Ovanstående exempel kan vara en smula roande att ta del av, men beskriver knappast till fullo vidden på den tjurskalliga envishet som bor i Molanders kropp. I slutet av första ring i gymnasiet hade han av någon dunkel filosofisk anledning, bestämt sig för att det enda rätta var att utesluta samtliga animaliska livsmedel och bli vegan. Sedan dess har han orubbligt och tjurnackat hållit fast vid den livsföringen. Under många år framöver bestod en stor del av Molanders närinsintag av grillchips, oliver och kryddstarka nudlar. Hans kropp hade blivit tunnare. När oroliga sjuksköterskor och andra vänliga själasörjare hade försökt förmå honom att börja äta mer normalt och åtmistone bli vegetarian, hade Molander förstående och tillmötesgående lagt huvudet på sned och lyssnat. Leendet på hans läppar var inte enbart till för att visa att han var uppmärksam i diskussionen. Lika mycket repressenterade det vetskapen att han aldrig någonsin skulle ändra sig. Att B12 och andra viktiga näringsämnen var essesiella för kroppens överlevnad, var enbart trams. Trams man kan tjura ut om man bara ville och kunde. Och dessa ädla konster, om några, var något Molander var väl bevandrade i.

Albertina, den ypperliga fästmön, hade otaliga gånger kliat sig i huvudet över Molanders brist på djurkärlek, ekologi eller hälsokostsintresse. Det tog ett tag. Sedan hade hon förklarat att hela veganismen egentligen var ett resultat av ren och enveten tjurighet. Hon hade menat att det var svårare för fästmannen att bryta sina tjurskalliga filosofiska rutiner, än att hantera eventuella problem som en bergänsad kosthållning för med sig.

Efter 10 års oförändrad kosthållning, hade Viktor vandrat in i Molanders liv. Viktor var en blond jägarson från Pite som hade gjort en resa i Asien, träffat på en buddistisk munk och kommit på att veganism nog inte var så dumt trots allt. Viktor hade hängt runt, lyft skrot med Molander och snappat upp ett och annat matlagningstips. I sin stora revolt mot hembygden, hade Viktor nästan bara en endaste invändning emot veganismen. Nämligen den näringsmässiga. Enligt honom och all existerande forskning i hela jävla världen, var det en klok och förbannat vettig idé att äta kosttillskott. Molander hade lagt huvudet på sned och lyssnat. Men inom honom fanns vetskapen att han iallafall aldrig någonsin tänkte trycka i sig några piller. Det hade han inte gjort förr, och det skulle han inte göra framförledes. Viktor hade slutligen blivit smått desperat över kamratens envetna tjurskallighet. Han hade bönat, bett och slutligen kaxigt utmanat Molander att göra ett blodprov så att man åtminstone kunde få det bekräftat att allt stod rätt till efter så pass lång tid. Därpå hade studietiden i Stockhom tagit slut. Viktor hade återvänt till Norrland utan att kunna övertyga tjurskallen Molander om den nödvändiga vikten av kosttillskott. Men. Ibland belönar ödet de enträgna. En lång tid av influensa tvingade Molander att uppsöka läkare. Viktors ord och Albertinas oro, tippade slutligen över till blodprovets fördel. Mycket riktigt visade det sig att en mild brist av B12 förelåg. Molander skickades hem med en pillerburk som skulle återställa balansen.

Den dagen var det gruppövning och Molander hade beskrivits som envis. En stund senare kvitterade han ut ett paket vid den lokala postdisken. Det var från snällaste kompisen Viktor. I paketet låg två burkar vegetabiliskt kosttillskott anpassade för veganer tillsammans med en handskriven lapp. Molander hade blivit mycket glad. Sedan hade han garvat lite:

Ok då. Det här med piller är nog inte så dumt. Ränderna går faktiskt ur en gammal tiger.

En poäng till hoppet.
Dumheten Hoppet 9 - 11

Lördagens ros

Festivalens årsmöte, en stund senare. Nu är det dags för nästa fråga att avhandlas. Det handlar om styrelsens arvodering. Förslaget är att styrelsen ska få mer pengar. Finns det några andra förslag?

Ja, det gör det tydligen. Den gråhåriga äldre kvinna en bänkrad framför, som blivit glad att kvoteringsförslaget röstats igenom trots att hon kanske egentligen var emot det, föreslår att styrelsen ska få samma arvode som förr.

Det är alltså frågan om styrelsens ska få mer pengar till sitt förfogande eller oförändrat med pengar till sitt förfogande. Nu går allt mycket fort. Prästen frågar vilka som är för det första förslaget. Molander kliar sig i huvudet. Det här var komplicerat. Han har ingen aning vilket förslag som är det bästa och bestämmer sig snabbt för att lägga ned sin röst. Det skriks lite ja ute i salen för de olika alternativen.

Prästen:

"Jag finner att årsmötets medlemmar yrkar bifall för att styrelsens arvode blir oförändrat..."

Den äldre kvinnan fick alltså igenom sitt förslag. Enligt mötesreglerna kan nu den som inte är nöjd med resultatet skrika votering, för att begära omröstning via handuppräckning. Och nu händer någon mycket fantastiskt! Knappt har prästen talat till punkt innan.

Den gråhåriga kvinnan:

"Votering!"

Hon begär alltså votering mot sitt eget förslag. Molanders ögon lyser av förtjusning! Efteråt skulle den äldre kvinnan tycka att voteringskravet varit en aning pinsamt. Men hon skulle få stöd av vissa mötesdeltagare som var kritiska mot att förslag skall avgöras genom att skrika ja istället för att räkna röster. Molanders bevekelsegrunder var helt andra. Efteråt skulle han lyriskt krama om den äldre kvinnan och mena att Lördagens Ros tillfallit henne. Att begära en omröstning mot sitt eget förslag kan inte klassificeras som någonting annat än ett Sällsynt Demokratiskt Hjältedåd.

Den du Maud Olofsson! Dessutom.

Hoppet Dumheten 10 - 9

How about that? Hoppet leder för första gången matchen!

Democracy now

Årsmöte på festivalen: Det börjar dra ihop sig. Församlingen har dragit igenom ekonomi, nomineringar till styrelsemedlemmar och årets verksamhetsberättelse. Ordförande för skaran av övervintrade hippies, är en medelålders lokal präst iklädd röd fleccejacka och en grånande spretande mustasch. Hittills har mötet tuffat på i sakta gemak. Molander har haft armarna i kors. Bitvis har han lutat huvudet tillbaka med slutna ögon. Punktordningen har inte varit speciellt exalterande. Mycket ordning och reda, lite kaos. Mötesdeltagaren bredvid viskar att han är sugen på att dricka öl. Molander instämmer i denna idés förträfflighet.

Men. Så är det dags för denna helgs på förhand planerade bombnedslag. Mötets enda motion. Det förslag som Albertina haft ett finger med i spelet på. Hippiefestivalen med de goda intentionerna ställs plötsligt inför ett påtagligt konkret problem. Artisterna har de senaste åren till en övervägande andel varit män. Därför. Motionsförslag. Konkreta mål: 30% kvinnor nästa år. 40% kvinnor bland artisterna året därpå.

Kvoteringsgasten vandrar genom rummet. Men sin beniga hand ritar den upp en skarp och tydlig linje som klyver rummet i två sidor. Stämningen är hetsigt undertryckt. Den stackars prästen förstår snabbt det graverande läget. Motionens undertecknade skapare har lyckats placera en skarpladdad handgranat under hans röda fleecejacka. Den skaver oerhört och hotar att när som helst brisera uppe på podiet.

Prästen skruvar lite oroligt på sig. Här gäller det att gå varsamt fram:
"Jaha, har alla läst motionen... eller måste vi läsa upp den högt?"

"Nej, det behöver vi inte", ljuder som spridda skurar av folksamlingen. Sedan händer det. Någon därute verkar vilja att samtliga mötesdeltagare skall få höra hela motionen i sin reciterade helhet. "LÄS UPP DEN!", hörs det från en undanskymd vrå av rummet. Det var en sak att läsa upp den småmysiga verksamhetsberättelsen. Det är en helt annan sak att läsa upp handgranatstexten, inför sittande upprörda församling. Men Molander ler lite i mjugg. Han befriar armarnas korslagda position från bröstet. Nu börjar det hända något. Prästen ser lite förtvivlat ut i luften. Sedan sätter han igång:

"Förebilders makt är stor..."

Sedan behandlas rättvisan och orättvisan. Det är plötsligt ord och inga visor på folkmusikfestivalen. Även om det finns färre kvinnliga artister att tillgå, måste mönster brytas någon gång för att en förändring ska bli möjlig. Prästen försöker läsa så neutralt som möjligt, men det är verkligen inte lätt. Han stakar sig på vissa ord och meningar. Och nu är motionen nere vid det avsnitt vars formuleringar inspirerats av antrologistuderande Lundblads resonemang. Prästen tar ett djupt andetag. Sedan en gång till:

"Förebilders makt är stor..."

Stämningen är en tryckkokare. De konkreta mål som motionärerna föreslagit, får enligt protokollet avslag av styrelsen. Andemeningen är god, men Kvoteringsgasten skrämmer. Dessutom. Det blir svårt att uppfylla de satta målen. Molander sneglar runt i lokalen. Spridda ansikten nickar och håller med samtidigt som de sätter ned foten i golvet. Vissa mer indignerat än andra. Men. Där finns också dem på andra sidan av Kvoteringsgastens skarpa linje.

Motionsförfattaren, en blond tjej i 25 års åldern:
"Poängen med motionen är att identifiera tydliga mål och procentsatser. Det är svårt att arbeta för jämnställdhet om man inte har något att sträva mot och kan göra uppföljningar."

Prästen ser förfärat hur en äldre hippe i bakersta raden reser sig upp:
"Men vadå? Nu när styrelsen sagt sitt har vi medlemmar inte något att säga till om då?"

En solbränd man med vitt bakåtkammat hår tar till orda från en fönstersmyg. Han ler en aning roat med glimten i ögat:
"Jag kanske kan besvara den frågan som styrelsens ordförande. Detta är en demokratisk förening. Om medlemmarna inte är nöjda med styrelsens beslut, kan de naturligtvis ge styrelsen bakläxa."

Prästen ser förfärat ut över folksamlingen. Han känner hur sprinten i handgranaten under fleecejackan obönhörligt börjar lossna från sitt fäste. Framför sig har han en hel sal av övervintrade hippes. Skocken av stickade tröjor och flätat hår och skägg, börjar röra sig oformligt i rummets atmosfär. Mycket snart kommer alla ha någonting att säga om denna delikata fråga. De kommer dessutom att göra det, oavsett mötesregler och struktur. Kvoteringsgasten står mitt i rummet. Och nu matrialiserar sig ytterligare en hotande spöklik gestalt i salens ytterkanter. Det är Anarkigasten som sakta men säkert tar sikte på salens mittpunkt.

En kvinna med stora glasögon tar till orda på första raden:
"Men nu måste jag få säga en sak..."

Molander fnittrar förtjust när Anarkistgasten passerar honom på sin väg upp mot podiet. Prästen stirrar förfärat på den spöklika hotfulla gestalten som mycket snart har hela församlingen i ett kollektivt kaosgrepp. Men kanske tänker mötesordföranden att det inte är kört än. En viss ordning måste ändå bibehållas. Prästen kramar beslutsamt träklubban framför sig:
"Ordning. Här kan vi inte komma och..."

Längre hinner han inte. För hon med glasögonen lyssnar bara ett fåtal sekunder innan:
"Nu är det så att jag vill prata till punkt. Bara för att man ställer upp ett mål, behöver det inte betyda att de är skrivna i sten. Vi kan ju åtminstone försöka. Och det är ju inte så att den som skriker högst ska få bestämma heller..."

Molander nickar instämmande. Det är verkligen mycket beklagligt att mellanmänskligt samspel i princip alltid handlar om att den som skriker högst får bestämma. Anarkigasten passerar Kvoteringsgasten och är nu nästan framme vid podiet. Men prästen har inte gett upp än:
"I detta läge finner jag att föreningens medlemmar bör ta ställning antingen för eller emot styrelsens yttrande..."

Anarkigasten fryser till för en sekund. Sedan tar den upp sin ödesmättade vandring igen. För nu är stämningen i salen närmast elektrisk. Ut ur församlingen hörs spridda utrop:
"Vi vill rösta!"

Prästens gråsprängda mustach vippar stressat:
"Jo, men då ska man säga votering. Alltså hur många yrkar bifall åt styrelsens utsaga?"

Kvinnan på första raden:
"VOTERING!"

Prästen bankar desperat flera gånger med klubban i bordet. Det ekande ljudet gör att Anarkigasten retirerar flera meter bakåt.
"Nu får vi banne mig hålla oss till goda mötesregler! Först ser vi vilka som stöder styrelsens yttrande och vilka som tycker att motionen ska gå igenom. Först efteråt får man begära votering."

Sedan presenterar ordföraren de två förslagen. I tur och ordning får de olika sidorna presentera sitt antal genom att högt säga "Ja". Molander tänker en smula förvirrat: var det det de menade med att skrika högst? Det är omöjligt att avgöra vilken sida som skördat mest röster i det verbala körslaget. Ändå gör prästen ett tappert försök att upprätthålla mötesordningen, genom att på känn uppskatta resultatet.
"Jag finner att...."

Längre hinner han inte. För. Den blonda tjejen i 25 års åldern:
"Votering!"

Och framför Molanders ögon utspelar sig en helt fantastisk syn. Anarkistgasten är ännu inte framme vid podiet. Däremot står den klart och otydligt mitt i rummet. Förvirrade och upprymda hippies skickas fram för att räkna rösterna. Först avhandlas styrelsens uttalande. Antalet uppsträckta händer inräknas till 12. Det blir dags att undersöka antalet på Kvoteringsgastens andra sida. Och nu exploderar slutligen handgranaten under ordförandens röda fleecetröja. Albertina och Molander står i full färd att räcka upp sina händer för att städja procentsatserna. Från bänkraden bakom hörs ett:
"Nej Erika, ni får inte rösta för ni har inte betalt medlemsavgiften."

Molander sänker den hand han tänkte höja upp. Han kan inte minnas att han betalat någon medlemsavgift i hela sitt liv. Men. Någonstans inne i Albertinas hjärna säger det stopp. En gång levde en matematiker som på sin dödsbädd lär ha uttalat "Rubba inte mina cirklar!". Förvisso är inte matematikern Albertina särskilt cirkulärt intresserad. Men. Jiddra aldrig med hennes struktur! Albertina höjer indignerat både sin egen hand och Molanders. Därpå vänder hon sig surmulet om:
"Det vet du ingenting om. Det är nämligen jag och ingen annan som skrivit medlemslistan!"

Prästen:
"Jag finner att motionen röstats igenom med siffrorna 14 mot 12."

Pang! Klubban slår i bordet och årsmötets ordförande drar en lättnadens suck. På raden framför Molander lyser en gråhårig kvinna upp i ett chockat leende. Det är oklart hur hon röstat, men Molander kan inte påminna sig att hon sträckt upp handen för motionen. Den gråhåriga kvinnan ser glatt omkring sig:
"Ok, bra. Nu har medlemmarna fått bestämma!"

Nu är det lika.
Hoppet Dumheten 9 - 9

Dagens (eller möjligtvis årets) Dumhet

Internationella Kvinnodagen. Och nu är det dags. Nu är frågorna många. Vem ska få det presigefyllda priset Årets Kvinna? Någon som gjort något bra kanske? Eller någon som varit snäll? Eller varför inte, någon smarting?

Pampadadam! Spänningen är olidlig.

"Och vinnaren är, enligt den intellektuella och prestigefyllda tidskriften Expressen. Ladys and Gentlemen... "

"MAUD OLOFSSON är årets kvinna!"

Tack Expressen. Tack Sverige. Tack alla Ni som gjort denna utnämning möjligt. Sist men inte minst....

Tack för att du finns Maud!

Dumheten plockar en klockren poäng.

Dumheten Hoppet 9 - 7

Dagen före gårdagens

Psykologen:

"Ditt problem är att du inte står ut med dumheten."

Molander. Nickar:

"Ja."

Hoppet lever tydligen

En poäng.

Dumheten Hoppet 8 - 7

Grabbarna på Fagerhult

Finns på Svt Play. Och Molander har sträcktittat. En oerhört mängd massa dumheter. För en stund sedan fick man sig till livs det alldeles underbart idiotiska:

"... Det däremot, är mer som att äta upp en kompis. Och det är det väl ändå inget fel med?"

Guillou, Persson och resten av machotöntgänget nickar och håller med.

Och det är synd. Det är synd att det är en mossig gammal bondgubbe som yttrar den sentensen. För även om psykologen skulle lyckas i sin strävan att öppna upp Molanders inre onda dörr. Även om det skulle ske. Så skulle den stupida gubbskrutten vara alldeles omöjlig att inleda en vänskap med. Det är synd. 

Annars hade Molander gärna åkt dit och käkat upp honom.

Leif GW P:

"... och till det ska vi äta potatispuré."

Albertina: 

"Potatispuré. Det är mat för en riktig karl det!"

Dumheten Hoppet 8 - 6

Knockout!

Albetinas heliga vrede är förödande mäktig att skåda. Snäll mot de snälla. Men, mest av allt: Hård som tusen tigrar mot de hårda!

Ett ilsket mail senare flyr Dumheten skräckslaget iväg, med svansen mellan benen som en strykrädd hund.

Hoppet 3 poäng. Tack för den finaste vän!

Dumheten Hoppet 7 - 3

Jag borde lärt mig vid det här laget att inte bli förvånad över Dumhetens alla obegripligheter. 

Men det blir jag ändå. Detta tar priset. Dumheten smackar in tre nya poäng, i ett enda skrämmande svep.

Brrrrr. 

Dumheten Hoppet 7 - 3.

Dumheten förlorar en poäng på ämnet tidelag

Veckans citat:

"Kan någon vara snäll och förklara på vilket sätt ett djur kan tänkas lida mer av sex än av slakt?"
Don Kulick, professor i Antropologi, debattartikel i Expressen.


Dumheten Hoppet 4 - 3.

Dumheten scorar ännu en poäng

Israel

Dumheten Hoppet 4-2