PPT

Det var längesen nu

Typiskt

Hej då planerade väl förtjänta pratikplats. Hej igen gamla tröttkörda sjukdom. Hej all världens droger. 

Nya Friska Tag

Molander förbereder sig för den första skoldagen på ett par dagar. Tillbaks till gamla rutiner. På köksbordet finns ett glas nypressad sur citronjuice. Mest för gammal vänskaps skull. Och Ring P1 förstås.

På radion ploppar en av vår tids stora frågor upp återigen. Det är inte Västbanken. Det är heller inte miljöhotet, friheten eller det globala orättvisa ekonomiska systemet. Det är inte Obama, uppsägningarna på KS, priset på ekologiska grönsaker, elallergi eller Bert Karlssons personlighet som debatteras för den delen heller. Det är mycket viktigare än så. Det handlar om våra barn.

Nämligen den urgamla och viktiga frågan: Vilket håll sitter barnet med ansiktet i barnvagnen?

Dilemmat har debatterats flitigt genom åren. Trots detta är majoriteten inte överens om någon slutgiltig lösning. De som tycker att barnen ska sitta som vanligt, med huvudet framåt i barnvagnen, tänker bland annat att det är viktigt att göra så eftersom barnen blir yra i sina små skallar om de inte ser åt vilket håll de färdas. I andra lägret hävdar motståndarna att det är av yttersta vikt att barnen sitter med ansiktet mot sina föräldrar (det finns specialtillverkade barnvagnar att inhandla). Barnen ska sitta baklänges i barnvagnen, eftersom de annars kan överväldigas av alla intryck i den stora världen framför vagnen. Utan att ha ögonkontakt med sina föräldrar, finns en risk att barnen känner sig ensamma, förvirrade och utelämnade.

Kattis:
"Jaha, det är dags för den här frågan igen..."

Inringaren:
"Ja, jag tycker bestämt att det är hur viktigt som helst att barnen sitter baklänges i vagnen!"

Kattis:
"Okej."

Inringaren:
"Jo, jag har ju studerat det här..."

I Molanders huvud: Hur går det till att studera det? Molander vet om en del oerhört fiffiga bäbisexperiment som gjorts för att lista ut vad ungarna ser, inte ser och så vidare. Men i jämförelse med den här komplicerade frågan, förefaller dessa experiment som en slägga bredvid en extremt detaljerad laserskärare. Men det måste ju inte vara just ett experiment. Inringaren kanske har studerat frågan genom att läsa. Dock kan Molander inte påminna sig att ha snubblat över frågan i litteraturen, trots flertalet Utvecklingspsykologiska tegelstenar i bokhyllan bredvid. Det kan i och för sig finnas en möjlighet till...

Inringaren:
"Jag brukar gå ut och kolla på föräldrar som promenerar runt med sina barn i barnvagnarna."

Molander: Just det! Deltagande observation. Men det finns ett problem med det ur vetenskaplig synvinkel... Men längre än så hinner inte Molander. För.

Inringaren:
"Sen brukar jag gå fram och tala med föräldrarna. Ja, de som har barnen åt rätt håll det vill säga."

Kattis:
"Men varför talar du inte med dem som har barnen åt fel håll då? Så att de kan få förklara sig."

Molander: Det var en jävligt bra fråga! Bra där Kattis!

Inringaren:

"Jo ehhhh...  jag brukar göra det också. Men det kan ju vara lite känsligt det där."

Molander. Smackar med tungan. Tänker att:  Jojo, jag tackar jag. Det blir lätt så när man är inne på de riktigt stora frågorna.

Tala är silver...

Den ypperligt geniala sångaren Markus Berg i Kultiration, sjunger ut inledningen till Resonans i hörlurarna:
"Jaaaaaaaag har iiiiiiiiiinte vilat seeen jaaaaag låg i mammas mageeeheheeum..."

Molander:
"Tyst med dig Markus! Dumheten är inget att skryta med."

Den är faktiskt ordentligt mycket Elit, den lilla ninjapingvinen. 

Original King Julian håller också måttet, även om han är mer än lovligt galen.

Den natten räddad

Till sist blev det ändå en smula illustert ljudklippande. En fin natt att bocka av. 

The saga continues: Kassapersonalens Allra Värsta Mardröm

Sedan står han där. På macken. Allt har varit planerat sedan länge. Enda anledningen till att det stannades till på den macken var att det skulle inhandlas snus. Samma gamla vanliga snus som alltid.

Men det hade uppstått ett craving efter något gott också. Molander hade rushat runt på macken som en hypoman råtta. Han rycker åt sig en flaska Trocadero. Sablar, de hade ingen Champis. Jaja, det här får duga. Snacksstället uppenbarar sig framför hans ögon. Molander kommer på att han inte ätit något annat än frukost idag och känner sig nog allt lite hungrig. Mmmm, det vore gott med lite chips, tänker han och plockar på sig en påse. När det blir hans tur i kassan, stirrar Molander för första gången i sitt liv misstänksamt på en chipspåse. Nä, han får ta mig jäkulen skärpa sig nu! Om Molander i fortsättningen skall bekämpa Dumheten och fortfarande kunna se sig själv i spegeln, får han allt fortsätta knapra B12 piller och leva på annat än grillchips. Hej då chipspåse. Albertina är vänlig nog att återbörda den till sin ursprungliga plats. Istället får Molander korn på en Non Stop påse som han sätter efter. Den får duga så länge.

Den förvånade kassören måste ha undrat när hans kund utan förklaring plötsligt ändrar sig och pilar iväg som en pillemarisk iller över golvet. Men den ursprungliga förvåningen kan nog inte mäta sig med vad som sker ett par sekunder senare. För nu kommer en kund till in i affären. Han verkar mycket beslutsam och stegar lugnt och stadigt rakt mot kassan. Kassören gör sig beredd att serva denna medelålders man som förmodligen enbart har tankat. Men. Det skulle inte bli så. För den förvirrade kunden borta vid godishyllan får plötsligt upp en sprinterfart som med lätthet skulle kamma hem OS guldet i 400 meter mackdistans med hinder. Han kryssar mellan hyllorna som en sovjetisk undervattensrobot. Molander flyger som skjuten ur en kanon fram mot kassan. Där rundar han godispelaren med ett svischande ljud. Den tidigare så förvirrade ynglingen verkar plötsligt vara ett unikum av beslutsamhet! Där viker han in framför den medelålders kunden full force. Den något gråhåriga karlen ryggar förfärat tillbaka och räddar sig in bland tidningsstället. Kanske tänker han att det nog inte är så dumt med Aftonbladet ändå, i rent överlevnadssyfte.

Molander dänger upp sin choklad och Trocaderoflaskan på disken med en okalibrerad rörelse. Kassören blippar lättat in varorna och tänker kanske att nu är det snart över. Men.

Sedan var det det här med snuset också. Där tar det stopp igen. Nu finns inte minsta lilla gnutta av beslutsamhet kvar. Bara den gamla vanliga förvirringen. Molander pekar oprecist bort mot vänster. När kassören stirrar oförstående framför sig, måste det fram någon form av förklaring:

"Ehhh... "

Åtta sekunders mellanrum. Den obligatoriska huvudkliningen praktiseras flitigt. Borta vid tidningsstället har den medelålders mannen för länge sedan bestämt sig för vilken tidning han ska handla, vad han ska äta till middag ikväll, vem som kommer att vinna nästa uttagning av Melodifestivalen samt vad han framtida eventuella barn skall heta - inklusive mellannamn.

"Ehhh... Tranbär... Snus alltså."


3 timmar senare
Albertina har slutligen också fallit offer för den mördande förkylningen. Seriösa cravings på citrusfrukter att pressa i nya juicemaskiner. Vi äntrar ICA Supermarket. I rask takt insamlas Blodgrape, Apelsin och Citron i stora mängder. Framme vid kassan. Molander klappar sig karlakarligt på bakfickan och menar modigt att det här, det här tar jag. Albertina försvinner ut mot bilen med knivar i halsen. Molander tar två karska steg framåt.

Kassörskan:

"Det blir 120 kr. Vill du ha kvitto?"

Molander skakar förvirrat på huvudet. Men egentligen är han någon annanstans. Han står med kortet i handen och uppfylls av en enorm glädje. Kortterminalen är inte utrustad med en sån där ny jävla chippläsare. Som man måste stoppa in kortet i och innan fundera oändligt på vilket håll, riktning och sätt det ska gå till på. Och hur mycket man än funderar på de där krångliga chippläsarna, blir det ändå bara fel ändå. Så att kassörskorna till slut måste förklara hur kortet skall stoppas in. Men den här terminalen är det bara att dra kortet igenom! Än så länge det vill säga. Molander funderar på om han skall inviga kassörskan i sin stora glädje, att just hennes terminal inte är uppdaterad med Dumhetens Eländiga Nymodigheter. Men han släpper tanken. Han har märkt att oftast när han pratar med kassapersonal om sådant som han står och funderar på, blir det liksom fel. De vill inte tro honom, tänker att han egentligen menar någonting annat och står och driver med dem.

Så Molander står bara tyst och snällt kvar i all sin tålmodighet. Han väntar på att pappersremsan med kvittot skall skrivas ut, för det är så man brukar göra. Trots att han inte vill ha pappersremsan och egentligen tycker att det är idiotiskt med alla dessa kvitton tittar Molander menande på betalningsbekräftelsen. Ett par långa sekunder av vakkum förflyter. Sedan upptäcker Molander förfärat kassörskans chockade och oförstående min. Han minns plötsligt att han redan tackat nej till kvittot. Satan. Mummel:

"Åh gud, vad dum jag är. Förlåt. Jag sa ju att jag inte ville ha kvittot. Och det ville jag inte heller."

Men kassörskan har för länge sedan hunnit tolka Molanders uppfordrande min, som att han ändå ville ha kvittot trots allt. Nu har hon redan i en sekunds tid sträckt fram handen med papperslappen mot den förvirrade kunden. Med ytterligare ett ursäkta, tar Molander kvittot ur kassörskans hand, trots att han alldeles nyss meddelat ännu en gång att han inte ville ha kvittot. Han knycklar förfärat ihop pappersremsan i jackfickan och flyr icke karlakarlaaktigt ut mot Albertina i bilen.

För ett par år sedan krönade Molander Albertina som kassörskornas Värsta Mardröm. Det börjar bli dags att omvärdera den utnämningen nu.

De stora svårighetena med nässpray

Hemma igen efter ytterligare en dag på hälsocentralen. Denna dags extra lilla twist. Ett efterföljande besök på apoteket där bland annat nässpray inhandlades. Det var inte så lätt det där med nässpray tydligen. För det fanns typ en djungel av dem, så Molander fick i uppdrag att haffa en av apotekarna på golvet av recepttanten. Jaja friskt mod, ett gott humör, hälften vågat och allt det där...

Molander till en sydamerikansk apotekarkvinna:

"Hallo madam. Jag ska ha nässpray. Hon där borta..."

Pekar förvirrat, med en känsla av att det kan vara bra att motivera sin förfrågan på något sätt.

"...sa att jag skulle snacka med någon av er för att få hjälp."

Vi går bort till några hyllor längst bak i lokalen. Hon sydamerikanskan plockar vänligt fram en sprayflaska med eukalyptusflavor. Molander tänker: perfekt!, nu ut härifrån snabbare än kvickt. Sängen lockar. Men. Det verkar som apotekaren känner att hon måste ta sitt samhällsmedborgeliga ansvar. Hon tittar på det överdrivet lättade och rangliga skägget framför sig. Blicken är svårtydbar. Där kan ha funnits en viss form av stressad skeptis:

"Man bör inte använda den där mer än tio dagar."

Molander. Håller fullständigt med! Tänker på alla tusen gånger han funderat över nässprayers fördärvande biologiska och moraliska verkan på människoorganismen.

Med en lite klämkäck blinkning, som för att söka samförstånd med apotekarien:

"Nej, man kan ju bli beroende av det där."

Den sydafrikanska kvinnan stirrar chockat framför sig:

"Eh...ja precis...."

Efteråt skulle Molander tänka att han i sitt förvirrade tillstånd måste ha betett sig som en lismande och personlighetsstörd missbrukare. Men eländigheterna skulle inte sluta där...

10 minuter senare hemma i lägenheten

Molander betraktar skeptiskt sin nyinhandlade nässpray. Det är någonting fel på den. Toppen är liksom helgjuten i plast. Molander kan för sitt liv inte förstå hur det som finns inuti flaskan ska komma ut.

Molander tänker att man kanske kan skära av toppen på något sätt. Han tar fram sushikniven. Han ställer sig vid vasken och sågar frenetiskt. Det går inte så bra. Plasttoppen är förfärligt motståndskraftig. Molander plockar fram en sax och försöker klippa av toppen. Inte heller det belönas med något vidare lyckat resultat. Molander tänker att det måste finnas några instruktioner för detta kniviga problem. För första gången i sitt liv vecklar han ut en bruksanvisning. Men där står det bara hur man ska stoppa in flaskan i näsan. Molander återgår alltså tjurigt till sitt sågande vid diskbänken. När han hållit på en lång stund och toppen fortfarande inte dekapiterats, slås han av tanken att det kan inte vara meningen att det ska gå till på det här sättet.

Molander tänker för första gången att han kanske ska provtrycka lite på avfyrningsmekanismen. Först kommer ingenting. Sedan sprutar nässpray i en kaskad över diskbänken. Problemet är bara att nässprayen skickas ut genom den söndersågade ring som Molander så envetet arbetat på. Endast en minimal mängd av sprayen flyger ut genom det minimala hålet i toppen på flaskan, som Molander för första gången förvånat upptäcker. Ah, det borde gå ändå, tänker Molander och stoppar djärvt in sprayen i näsan och fyrar av! Det gick inte så bra. 98% av sprayen hamnar i den nu inte så längre läckra mustaschen.

Satan!, tänker Molander och retirerar mot badrummen på jakt efter en ny fungerande kork. Han har för sig att Albertina borde ha någon gammal nässpray liggande som han kan demontera.

Mutter.

Ibland kan den mest utstuderade komplimang slå slint

Men Molander skall göra bot och bättring. Han skola lära av sina lingvistiska klavertramp. 

Nästa gång Albertina står uppsnoffsad i hallen och ser fräsig ut, då gäller det att ta sig i kragen och leverera en komplimang på beställning:

"Grandma, You look awfully freshy today!"

Dagens

Snart på väg till Tant Doktor igen. 

Albertinas Lista är med. Där alla saker som måste gås igenom finns prydligt uppradade i punktform. Det är bra det för en förvirrad karl som måste tänka länge på vad han ska säga. Dock måste nog listan modifieras och censureras en aning. Det är tveksamt om Tant läkare kan hjälpa till med punkten "grinig personlighet under många år". Punkten "trög i huvudet" känns väl heller inte alldeles... tada att dra omkring på. 

Det bästa hade väl varit om Albertina följt med. Då hade Molander kunnat få ha sitt förvirrade sinne ostört också under detta samtal. Men det går inte. Albertina är på väg till sitt flashiga coola jobb. Hon står uppklädd i hallen och ser fräsig ut. 

Därför får Listan följa med idag. Det gäller att bara att komma i håg var den ligger...

En ny nedräkning skådar världens ljus

Fyra veckor kvar...

Där kom den också

Uttalas med töntig tycka synd om sig själv röst, blandat med icke acceptabel gubbighet:

"Ni tjejer pratar om att föda barn. Men. När en kille blir riktigt förkyld..."

Höhö. Eller. Nä. Bara blä. 

Det finns ingenting ont...

Molander: surfar runt och checkar upp symptomen för B12 brist. Det är en minst sagt graverande läsning. Brrr. 

Men.

"Psykiska symptom kan förekomma, som försämrat minne, depression och demens..."

Och nu, nu kommer det!

"... (Förr hamnade ofta B12 patienter på sinnessjukhus)"

I Molanders huvud: Ok, det är sant alltså. Det finns verkligen ingenting ont som inte för något trevligt med sig.

Dagens underliga, och nästa dags, och nästa dags

Hur underligt det än verkar, är det genomgående en person som surfar in på den gode (?) Doktor O´s blogg. Dag efter dag. And it gets even stranger. Personen i fråga bor på andra sidan jorden. Ibland i Santa Ana, i bland i Mountain View, Californien, The United States of America. 

Hollwood någon? 

No worries

Det borde vara en smula oroande. Att bli sjuk veckorna innan praktiken. För alla Er som inte läser samma sak som Molander, kommer här en kort resumé varför:

1. Dumheten bor i Uppsala.
2. Dumhetens favoritställe i staden Uppsala, kan mycket väl vara den institution som Molander läser vid. Otaliga är alla omotiverade regler och godtyckliga förordningar som sitter som klistrade i väggarna. 
3. En alldeles speciell regel. Innan vi får gå ut på praktik nagelfars varje student med millimeterprecision, så att ingen enstaka rest (ofullständig uppgift) finns kvar. Om så skulle vara fallet. Tough luck. Ingen praktik. Tack och hej på ett läsår kära student. Hoppas du kan hitta på något, tills du eventuellt kanske får börja din praktik vid en icke namngiven tidpunkt i framtiden.
4. Molander har inga rester. Men. Dessa dagar är fyllda av mer eller mindre motiverad obligatorisk undervisning. Och Molander kan inte släpa iväg sig till Uppsala. Han kan knappt med yttersta svårighet resa sig upp ur sängen, vandra två meter in till köket och äta en sked sylt ur kylskåpet. 

Det borde vara en smula oroande. Men det är det inte. Anledningen kan vara att Molanders stressystem klappat ihop av alla otaliga bakterieattacker. Vilket kan ha framkallat en viss attityd av "jag orkar fan inte bry mig". Men det kan också vara så att Molander har tänkt ut hur hela cirkusen kommer att sluta. Och det borde sluta bra. Ungefär så här:

I framtiden:

Den Som Ska Bestämma, surt och omedgörligt:

"Jag är ledsen. Det går inte. Har du inte varit med på de obligatoriska momenten, får du inte börja praktiken. Och nej, du kan inte komplettera heller. Det är helt enkelt inget att göra åt. Det är en regel vi har här."

Molander: Tänker att Ok, Hard- Ball- Time. Skyll Er själva. Molander: plockar upp ett papper ur fickan. Viftar ilsket, teatraliskt och beslutsamt med papperet framför näsan på Den Som Ska Bestämma. 

Molander, med mäktig röst ungefär som Gandalf när han slogs på bron mot den där balrogen:

"By the power invested in me by the Sacred White Order, I hereby order You To Be Gone Damned Demon of Stupidity!"

Normalt brukar jag bli lite irriterad över All Oinskränkt Makt, som vitrockarna förfogar över. Men just denna framtida påhittade dag passar det bra. För Den Som Bestämmer hukar sig som en strykrädd hund, under läkarintyget som vajar hotfullt framför ansiktet.

Den Som Bestämmer:

"Jo, men vi måste så klart kunna ordna något."

En titt ut ur dimman

Klockan tre. Sovit i ett streck sedan hållpunkten i morse. Då man måste ringa och säga till Tant Doktor på vårdcentralen att man fick feber ändå och kanske var tvungen att komma in i dag också, två dagar tidigare än återuppföljningsbesöket. 

Funderade på att skriva ett blogginlägg om det där hälsovårdcentralsbesöket igår. Det var sannerligen en skum upplevelse. Men Den Stora Kraftlösheten fjättrar mig för tillfället under täcket. Feber, yrsel, frossa, en pacificerande kraftlöshet som gör det svårt att gå till kylskåpet och äta sylt...

Kanske skänker gudarna mig en minimal gnutta kraft i framtiden. 

Dumheten Hoppet 7 - 3

Jag borde lärt mig vid det här laget att inte bli förvånad över Dumhetens alla obegripligheter. 

Men det blir jag ändå. Detta tar priset. Dumheten smackar in tre nya poäng, i ett enda skrämmande svep.

Brrrrr. 

Dumheten Hoppet 7 - 3.

And I like the music too...

Stajnalajn, kolla in det här! Iiiiika är i rutan!

Dumheten förlorar en poäng på ämnet tidelag

Veckans citat:

"Kan någon vara snäll och förklara på vilket sätt ett djur kan tänkas lida mer av sex än av slakt?"
Don Kulick, professor i Antropologi, debattartikel i Expressen.


Dumheten Hoppet 4 - 3.

Idén om AIDS

Eftermiddag på psykologiska institutionen.

Molander och Herr L. Sitter och skriver på var sitt skoldokument. Plötsligt stormar Mr Sallander in. Slänger jackan och väskan på bordet. Börjar glatt berätta om de senaste arousalhändelserna. Molander ler en smula och lyssnar mycket intresserat med öronen spetsade. Herr L fortsätter fokuserat att skriva 28 centimeter bort.

5 minuter senare, när arousalaffärena benats ut och analyserats grundligt. Hur går det herr L?:

Herr L:
"Det går lite segt tror jag..."

Mr Sallander:
"Vad skriver du om?"

Herr L:
"Om olika sätt att kategorisera in HIV begreppet i fack. Exempelvis som ett problem för enbart homosexuella. Eller som ett heterosexuellt problem och då mest i Afrika. Som ett sätt att isolera den vita heterosexuella medelklassen från begreppslig risk."

Mr Sallander:
"HIV... hmmm intressant. Uppe på BMC i Uppsala, där jag läste förut, håller de på att forska om HIV. De undersöker viruset ur olika vinklar. Och beroende på vilken vinkel man kollar ur, är viruset mer eller mindre farligt. De behövs ju väldigt stora maskiner för att kolla upp det där. Men det har de däruppe. Och riktigt HIV smittat blod. Hmm det har jag aldrig tänkt på. De måste ha det också på BMC."

Mr Sallander flyger menande ut med armen åt vänster, det håll som Bio Medicinskt Centrum ligger.

Herr L ser lite pillemarisk ut:
"HIV är väl värsta klena viruset jämfört med andra också? Typ tål inte kyla och så?

I Molanders huvud: Hmmm. HIV viruset tål inte kyla.. Klonk klonk. Kugghjulen börjar snurra...

Mr Sallander:
"Jo på BMC håller de på att forska på mediciner också. Beroende på hur man ser på det, ur vilken vinkel så att säga, fungerar mediciner olika. Dessutom kan man spegelvända mediciner..."

Molander förstår inte riktigt de där biologiska avancemangen. Det hade han heller inte gjort, ens om uppmärksamheten varit i full fokus. Men nu börjar tankeparantesen inuti Molander skalle slutgiltligen ta form. Och den är ganska lockande.

Mr Sallander:
"...om man spegelvänder mediciner så fungerar de ibland superbra och ibland dåligt - ja ibland så är det till och med skadligt. Hehe. Men man brukar ändå göra det för att då gäller inte patenten längre. Ni vet läkemedelsföretagen..."

Och där blommar tankeparantesen i Molanders skalle ut i full kraft!

Molander:
"Men vad fan. Varför fryser de inte bara ned patienterna då?"

Det blir knäpptyst i flera sekunder. Mr Sallander stirrar chockat på Molander. Herr L sitter också tyst. Men i hans mungipa spelar ett roat leende. Han känner sin gamle vän och vet vad som väntar. När tystnaden börjar bli obehaglig...

Mr Sallander:
"Vadå frysa ned?"

En aning förvånat inser Molander att han är skyldig kamraterna en förklaring:
"Jo, alltså om HIV viruset inte tål kyla så borde man kunna frysa ned patienterna. Om man kan skapa en tillräckligt kylslagen miljö, som inte skadar kroppen överdrivet mycket, så dör viruset."

Mr Sallander:
"Men hur fan ska man kunna frysa ned patienter?"

Men det är för sent nu. För Molander tänker redan: hur svårt kan det egentligen vara? Ingenting är omöjligt. Och det här borde fungera.

Molander smått begeistrat:
"Äh, det finns ju sådana där Kryotankar i USA. Stenrika amerikanare med obotliga sjukdomar fryser ju redan ner sig i väntan på att bli upptinade i framtiden, när man kommit på ett botemedel. Det kanske krävs lite forskning. Men sedan är ju saken klar!"

Mr Sallander, fortfarande uppgivet skeptisk:
"Vadå, har du kommit på ett botemedel mot AIDS nu också?"

Men Herr L bara ler smått roat. Han vet att hans gamle vän visserligen är bergfast allvarlig to the bone, men att det inte är något att hetsa upp sig för:

"Inte så dumt. Skriv ned det i idéboken, så kanske någon gör något av det."

Morgonstund har krig i mund

Bakterieskocken ger sig på min näsa och hals än en gång. Trots vitlöksbrännvinet, ett flitigt vilande och ett glatt (!) humör, har sjukdomsfasonerna icke flytt min kropp.

Men jag vägrar ge upp. Den usla bakteriekolonin skall minsann få vad den förtjänar. Just nu air strikar jag halsen med extra mycket extra stark citron juice. Den är så sur att tårar bildas som fördimmar min blick. 

Godmorgon du töckniga nya dag.

Läget

Inte mycket tid för bloggin tyvärr. Molander måste åka varje dag till Uppsalat för att leka högstadie. Det hade kunnat vara slappt och skönt, förutom att det kostar tid, ansträngning och pengar att ta sig till högstadiefasonerna.

Dessutom, sängen tar ut sin rätt på lediga stunder. Griniga bakterier har återigen bestämt sig för att buffea på insidan av min strupe och skalle. Puh. Men kanske får man bli fullt återställd och frisk framme i juni någon gång. Det blir fint. Hej solen, borde man säga då. Lys lite på min friska kropp.

SKRÅMES nya föreställning

I Tid och Rum. Åk och titta på den!

Det blir godis det.

Veckans roliga påhitt

Om Täppas går på i veckan:

Ringa in till Ring P1 och vänligt upplysa honom om hemligheten bakom elallergi. Täppas, den gamle stöten är allergisk mot elallegiker. Han kan således må alldeles utmärkt av lite Molanderska sanningar!

Veckans grubbel

En hel del gnagande tvivel angående framtidens utstakade yrkesbana.

Frågan är: Vad ska jag hitta på annars?

Något roligt måste det bli i alla fall.

Hmmmm...

Dumheten scorar ännu en poäng

Israel

Dumheten Hoppet 4-2

En titt i livets backspegel: Sex, pistoler och flanellskjortor

När jag gick i högstadiet var det lite storcoolt att vara punkare. Det var inte så många som var punkare. Visst, alla gick omkring och smånynnade på Strebers och så, men tuppkammarna i Östersundsförorten var lätträknade. De var... en till antalet och satt på en lång drasut i nian som gillade att skrämma oss småttingar i sjuan. Med stryk, eller rättare sagt skvallerhotelser om stryk.

Jag tyckte nog det var lite häftigt det där med punken, anarkismen och upproret. Eller att det var snyggt rättare sagt. Det där med anarkismen och upproret kom nog långt senare. Hursomhelst, jag tjatade på mamma om att få köpa ett par tokstora Dr Martens kängor. Det gick inte så bra. Det var för dyrt, och för övrigt var de nog för fula också. Vilket jag kan hålla med om nu, när jag mycket senare spanar tillbaks i livets backspegel. Men den unge Molander gav inte upp för det. Han rotade runt i garderoben och fann ett par gamla urvuxna och väldans små jeans. Ett klorinbad senare var de fulla med fula gulstrimmor. Sedan åkte Molander och hälsade på sin far i Stockholm. På den sedvanliga stadsturen botaniserades ett stycke mycket stor Sex Pistols t-shirt, i himmelriket PUNKT shoppen på Hötorget! När Molander återvänt till Östersund igen, rotade han återigen igenom garderoben, fann en söndertvättad och noppig flanellskjorta. Fram med saxen. Av med sex- och pistolärmarna. Så att det såg så där linnecoolt ut. Fram med mammas symaskin och ja...

Sedan stod den unge Molander där efter jullovet. Iklädd sina obeskrivligt tajta gulstrimmiga jenas. Ovanför det en sönderklippt Sex Pistols t-shirt fastsydd över en gammal söndertvättad flanellskjorta. Under det rufsade håret, ett stolt glatt leende.

Vad sa den övriga punkarpopulationen på högstadieskolan om det? Ja, han blev inte glad direkt. För på hans överkropp satt exakt samma Sex Pistols tröja. Förutom att den var hel och inte ihopsydd med en gammal flanellskjorta, det vill säga. Inte värst unikt, rebellmässigt och punkigt att ha på sig samma t-shirt som en kaxig skitunge i sjuan, kan man tänka att han tänkte. Det blev ett skvallerhot om stryk för Molander det. 

God Save The Revolt (and the Queen)...

Dumheten reducerar och tar ledningen

Fortfarande pang pang på Västbanken. Suck.

Dumheten Hoppet 2-2.

Sluta kriga för bövelen!

Pang... pang pang pang... och pang igen.

Nähä.

Dumheten Hoppet 3-2.

Satan.

Heja hoppet, we believe in You!

Hoppet Dumheten 2-1!

Gudarna ska veta att Molander hört en hel del P... sykologer pratat dumheter bredvid mun. Men. Plötsligt händer det!

Stjärnorna på Slottet. Janne "Loffe" Karlssons dag. Militärtrucktransport mot skogen. Och där bak frågar någon gammal operatant Jonas Gardell om han gjort lumpen. Jonas blir tyst. Ovanligt tyst. Och förvirrad. Det är en märklig syn. Sedan kan inte Jonas Gardell vara tyst längre. Ut kommer först ett nervöst hackande. Sedan en strid ström av ord:

"Jag eh jag? Hahaha! Jagblevfrikalladavpsykologiskaskäl!"

Jonas blick zappar fram och tillbaka. Runt honom sitter de fyra andra stjärnorna. Plus tvkameror. En gigantisk publik. Jonas Gardell:

"Ja också v v v... "

Nu går det fort! För fort. Jonas huvud guppar upp och ned. Han är i absoluta centrumtoppform och får knappt ur sig allt han måste säga.

"... skrev jag för att få läsa i utlåtandet ett par år efteråt. Få höra va, va, va, varför jag hade fått frisedel. Och då stod det att Jonas (han själv alltså) hade: Återkommande förvirringstillstånd av psykotisk karaktär. Hahahaha!"

Det var fint det. Tack för det huvudet på spiken anonyma psykologhjälte! Plötsligt händer det...

Hoppet Dumheten 2-1.

Hur många femåringar klarar du i en fajt?

Du står på en basketplan. 

Det finns inga vapen eller andra främmande objekt.

Barnskocken av femåringar som attackerar dig, är hänsynslös och totalt orädd.

Hur länge klarar du dig?

16

Dumheten Hoppet 1-1!

Idag har Dumheten blivit bestulen på en poäng. Japp, det sant! And it was a nice steal to.

Alldeles nyss: En arbetskompis till Albertina tittar in med sin son. Han, sonen, har precis köpt sig en sprillans Macbook i Tyskland. Den med glasskärmen. Sonen ville ha lite hjälp med att komma igång. Så länge som Molander får pilla lite på "Det seeenaste" (uttalas med finsk teatralisk betoning), så är han nöjd och glad. Och lite frestad förstås. Men strunt samma. För den goda skiten kommer nu.

Halvvägs in i datorpillandet kommer vi på något underligt. Det går inte att koppla upp den nya glasskärmen på internet. Skumt är det. Och mycket svårt att förklara. Molander kliar sig i huvudet. Han tänker på hur svårt och obegripligt det är med internetinställningar. Men innan han hunnit tänkta klart på hur klurigt problemet egentligen är, har sonen modigt klickat upp nätverksinställningarna. Ut ur glasskärmen hoppar tusentals flikar märkta TCP/IP, Protocol, Proxy, PPPoE och andra obegripligheter. Dessutom är all text i operativsystemet på tyska. Och den enda fras av det språket Molander halvfärdigt bemästrar är "Ich forstedt nicht".

Men plötsligt, likt ett fyrtorn på ett stormigt hav, uppenbarar sig ett vägledande tecken i nätverksinställningslabyrinten! Det är allt lite underligt att ikonen för det trådlösa nätverkskortet är röd. Molander tänker att röd betyder av. Ett dubbelklick på den röda ikonen senare är vi inne i någon form av guide, på tyska! Molander tänker att detta måste vara det svåraste han någonsin ställts inför. Han tänker på alla liknande nätverksguider som han om och om igen tryckt sig igenom. Utan resultat. Det är en klen tröst det där med tyskan. För även om texten varit på svenska, hade Molander ändå inte begripit ett endaste litet dyft av menyerna. Molander tänker att han inte borde göra det här. Att något kommer att paja á la Chaos Magician Style. Eller i bästa fall inte fungera ändå. Sedan drar han ett djupt andetag och tänker ut en högst improviserad strategi. Tryck på knappen längst ned till höger. Den som borde betyda Fortsätt. Om och om igen trycker Molander på den knappen. Han förstår absolut ingenting. Utom den där knappen längst ned till höger. Tryck, tryck, tryck...

Ett par munter senare blinkar ikonen om till grönt. Plötsligt går det alldeles utmärkt att surfa. Det är obegripligt men magiskt. Tack fina gröna Äpple för det!

För i den stunden faller Dumheten dubbelvikt ner mot golvet på Knock Out i andra ronden. Ett poäng till Hoppet. Den behövde vi! För det är ett nytt år. Och en ny match. 1-1!

Shut up Mr Molander!

Finns det någon barmhärtig hjälpare där ute, som kan hjälpa till och sätta ett stort jävla plåster över Molanders gapande trut. Det är nämligen mycket nödvändigt. Annars kommer det att sluta illa. 

Vilka förtjänar superkrafter?

Det var Heroesmaraton igår kväll. Halva säsong 3 hela vägen ut. Någonstans mitt i, kom de på en vitamininjektion som kunde göra så att vanliga dödliga fick Superhjälte krafter. 

"Tänk er vad bra!", säger han som kom på den där injektionen. "Hittills har naturen delat ut krafterna slumpmässigt. Även dumskallar har fått. Men nu kan vi välja ut dem som förtjänar det. Som kan använda superförmågorna på bästa sätt!"

Och där i labbet har de valt ut gräddan av samhället. Ett fåtal utvalda, de allra bästa, som förtjänade det på grund av sin excellenta lämplighet. Nu sveper kameran över rummet. Nu får vi snart se urvalet. Jag ligger i sängen och skulle vilja rätta till kudden. Men det gör jag inte. Det är för spännande! Nu vill jag se de där superduperbarnen, ni vet som i Matrix. De som sitter där och är tankeläsare, empatiker, supersmartingar eller übersnälla buddistkids som kan böja silverskedar med tanken. Och så vidare.

Men nu får vi se! Kameran zoomar in på... en pluton halvpunchiga marinsoldater?! Jo, det är sant faktiskt. Förbannat underligt, men sant. Både Albertina och jag blir lika chockade och besvikna. Av nästan samma anledning. Jag är precis på väg att skrika ut något i stil med: 

Var är tankeläsarbarnen? Var är empatikerna? Var är den snälla buddistungen som kan böja skedar med bara tanken? Och så vidare...

Men jag hinner inte. För Albertina är före:

"Jävla amerikaner! Superkrafter till en skock dumma marinsoldater?! Om de nu ska ge superhjälteförmågor till de som förtjänar det, varför har de inte samlat i hop en massa små mattegenier istället!?"

Nu ser jag uppfordrande på Albertina. Sedan säger jag med pedagogiskt tonfall: 

"och..."

Albertina tänker så det knakar. Sedan tänker hon lite till. Nu tittar hon ned lite skamset:

"och... någraandrasomärriktigtbrapåmatematik!"

Ett sista hinder

Det börjar bli dags nu. Molander måste dra ett djupt andetag. Sedan får han allt krypa upp i CSN´s kalla famn. Hur otrevligt det än kommer att bli. Molander har länge nog sålt sin själ. Så det är väl dags att pantsätta sin framtid också. Tid mot tid. Eller rättare sagt, en skamslant mot en oförstörbar ekonomisk fotboja. Med en sådan där skuldjärnkula längst ut som man surt får släpa runt på. Livet är tufft. But sometimes You ghotta do...

Dock finns fortfarande ett problem. Ett litet, men oerhört dumt hinder mellan Molander och studieskulden. Jag skulle kunna gnälla en bra stund om det här. Men det är som om jag inte riktigt hinner med. 

För en halvmeter framför mig i badkaret får Albertina den där oemotsägliga Heureka!- blicken. Sedan börjar hon upphetsat mässa så vattnet stänker:

"Anledningen till att du inte tagit studielån är inte att du vill undvika skulder. Det är inte heller det att du blir orolig och rastlös om du inte då och då får träffa på lite galenskap. Det är banne mig inte ens det att du är så obotligt tjurskallig. Jag har kommit på det nu! Anledningen är helt enkelt att du vill slippa det "tråkigaste" och "jävligaste" du vet. Du är för slö för att fylla i ansökningsblanketten!"

Vad kan man svara på det? Ingenting. Man kan bara muttra lite knarrigt i badvattnet. Och det gör man...

Låt hippieblommorna sprida sig

Hej fina Albertinas nya blogg!

Dumheten plockar hem årets första

Det enda jag vill är att bära hem min gräslök och en dosa snus. Att på årets första dag få stanna kvar i den befängda illusionen att det har blivit bättre. Att Dumheten på något magiskt sätt försvunnit eller åtminstone försvagats över en nyårsnatt. Och att kanske, kanske slipper jag befatta mig med den. Åtminstone idag. Men. Det blir inte så. 

Det är kö fram till kassorna. Problemet är inte att vänta på dem före mig. En kö är en ganska icke- dum konstruktion. Problemet är att min blick ohjälpligt sveper över omgivningen då jag ofrivilligt stannas upp. Satan, jag borde förstått bättre. Jag borde tjurigt stirrat stint och kärvt ned i golvet. Jag borde. Jag borde. Jag borde. Men det gjorde jag inte. 

För ut ur tidningsstället stirrar Pernilla W på Aftonbladets skvallerutgåva Klicks löpsedel. Pernilla W´s ansikte bär upp ett glättigt Hollywoodflin. Hennes ögon glittrar av inbilsk kändisstatus. Under med stora bokstäver:

"PLASTIK ÄR HELT OKEJ"

Jag knyter näven i fickan och svär inombords. Dumhet, förbannade följeslagare. Hej på dig igen. Otrevligt att du kunde titta in. Just idag av alla dagar.

Det skulle kunna varit så att Pernilla W blivit felciterad. Att den samlade braintrusten på Klicks redaktion gjort en hönsfarm av en fjäder. Det skulle också kunnat varit så att Pernilla W tycker att plastikkirugi är helt ok av en bra anledning. För barn i uländerna med läskiga missbildningar i ansiktet, som gör att folk runtomkring tror att de är demoner eller monster till exempel. Men så var det inte. För Pernilla W har ett förbehåll med sitt uttalande. Hon vill olyckligtvis förklara vad hon menar. Medan en liten röst inuti mitt huvud skriker "NEJ, GÖR DET INTE!", kisar jag och läser den mindre texten under. 

"PLASTIK ÄR HELT OKEJ

   OM DET BLIR SNYGGT!"

Suck. Bra där Pernilla W! Fint att du tänker efter och tar ditt ansvar. Det vore ju synd om plastikoperationerna skulle bli misslyckade...

Tack för den Dumheten! Ett noll till dig din jävel.