The saga continues: Kassapersonalens Allra Värsta Mardröm

Sedan står han där. På macken. Allt har varit planerat sedan länge. Enda anledningen till att det stannades till på den macken var att det skulle inhandlas snus. Samma gamla vanliga snus som alltid.

Men det hade uppstått ett craving efter något gott också. Molander hade rushat runt på macken som en hypoman råtta. Han rycker åt sig en flaska Trocadero. Sablar, de hade ingen Champis. Jaja, det här får duga. Snacksstället uppenbarar sig framför hans ögon. Molander kommer på att han inte ätit något annat än frukost idag och känner sig nog allt lite hungrig. Mmmm, det vore gott med lite chips, tänker han och plockar på sig en påse. När det blir hans tur i kassan, stirrar Molander för första gången i sitt liv misstänksamt på en chipspåse. Nä, han får ta mig jäkulen skärpa sig nu! Om Molander i fortsättningen skall bekämpa Dumheten och fortfarande kunna se sig själv i spegeln, får han allt fortsätta knapra B12 piller och leva på annat än grillchips. Hej då chipspåse. Albertina är vänlig nog att återbörda den till sin ursprungliga plats. Istället får Molander korn på en Non Stop påse som han sätter efter. Den får duga så länge.

Den förvånade kassören måste ha undrat när hans kund utan förklaring plötsligt ändrar sig och pilar iväg som en pillemarisk iller över golvet. Men den ursprungliga förvåningen kan nog inte mäta sig med vad som sker ett par sekunder senare. För nu kommer en kund till in i affären. Han verkar mycket beslutsam och stegar lugnt och stadigt rakt mot kassan. Kassören gör sig beredd att serva denna medelålders man som förmodligen enbart har tankat. Men. Det skulle inte bli så. För den förvirrade kunden borta vid godishyllan får plötsligt upp en sprinterfart som med lätthet skulle kamma hem OS guldet i 400 meter mackdistans med hinder. Han kryssar mellan hyllorna som en sovjetisk undervattensrobot. Molander flyger som skjuten ur en kanon fram mot kassan. Där rundar han godispelaren med ett svischande ljud. Den tidigare så förvirrade ynglingen verkar plötsligt vara ett unikum av beslutsamhet! Där viker han in framför den medelålders kunden full force. Den något gråhåriga karlen ryggar förfärat tillbaka och räddar sig in bland tidningsstället. Kanske tänker han att det nog inte är så dumt med Aftonbladet ändå, i rent överlevnadssyfte.

Molander dänger upp sin choklad och Trocaderoflaskan på disken med en okalibrerad rörelse. Kassören blippar lättat in varorna och tänker kanske att nu är det snart över. Men.

Sedan var det det här med snuset också. Där tar det stopp igen. Nu finns inte minsta lilla gnutta av beslutsamhet kvar. Bara den gamla vanliga förvirringen. Molander pekar oprecist bort mot vänster. När kassören stirrar oförstående framför sig, måste det fram någon form av förklaring:

"Ehhh... "

Åtta sekunders mellanrum. Den obligatoriska huvudkliningen praktiseras flitigt. Borta vid tidningsstället har den medelålders mannen för länge sedan bestämt sig för vilken tidning han ska handla, vad han ska äta till middag ikväll, vem som kommer att vinna nästa uttagning av Melodifestivalen samt vad han framtida eventuella barn skall heta - inklusive mellannamn.

"Ehhh... Tranbär... Snus alltså."


3 timmar senare
Albertina har slutligen också fallit offer för den mördande förkylningen. Seriösa cravings på citrusfrukter att pressa i nya juicemaskiner. Vi äntrar ICA Supermarket. I rask takt insamlas Blodgrape, Apelsin och Citron i stora mängder. Framme vid kassan. Molander klappar sig karlakarligt på bakfickan och menar modigt att det här, det här tar jag. Albertina försvinner ut mot bilen med knivar i halsen. Molander tar två karska steg framåt.

Kassörskan:

"Det blir 120 kr. Vill du ha kvitto?"

Molander skakar förvirrat på huvudet. Men egentligen är han någon annanstans. Han står med kortet i handen och uppfylls av en enorm glädje. Kortterminalen är inte utrustad med en sån där ny jävla chippläsare. Som man måste stoppa in kortet i och innan fundera oändligt på vilket håll, riktning och sätt det ska gå till på. Och hur mycket man än funderar på de där krångliga chippläsarna, blir det ändå bara fel ändå. Så att kassörskorna till slut måste förklara hur kortet skall stoppas in. Men den här terminalen är det bara att dra kortet igenom! Än så länge det vill säga. Molander funderar på om han skall inviga kassörskan i sin stora glädje, att just hennes terminal inte är uppdaterad med Dumhetens Eländiga Nymodigheter. Men han släpper tanken. Han har märkt att oftast när han pratar med kassapersonal om sådant som han står och funderar på, blir det liksom fel. De vill inte tro honom, tänker att han egentligen menar någonting annat och står och driver med dem.

Så Molander står bara tyst och snällt kvar i all sin tålmodighet. Han väntar på att pappersremsan med kvittot skall skrivas ut, för det är så man brukar göra. Trots att han inte vill ha pappersremsan och egentligen tycker att det är idiotiskt med alla dessa kvitton tittar Molander menande på betalningsbekräftelsen. Ett par långa sekunder av vakkum förflyter. Sedan upptäcker Molander förfärat kassörskans chockade och oförstående min. Han minns plötsligt att han redan tackat nej till kvittot. Satan. Mummel:

"Åh gud, vad dum jag är. Förlåt. Jag sa ju att jag inte ville ha kvittot. Och det ville jag inte heller."

Men kassörskan har för länge sedan hunnit tolka Molanders uppfordrande min, som att han ändå ville ha kvittot trots allt. Nu har hon redan i en sekunds tid sträckt fram handen med papperslappen mot den förvirrade kunden. Med ytterligare ett ursäkta, tar Molander kvittot ur kassörskans hand, trots att han alldeles nyss meddelat ännu en gång att han inte ville ha kvittot. Han knycklar förfärat ihop pappersremsan i jackfickan och flyr icke karlakarlaaktigt ut mot Albertina i bilen.

För ett par år sedan krönade Molander Albertina som kassörskornas Värsta Mardröm. Det börjar bli dags att omvärdera den utnämningen nu.