Sluta tjata

Mycket slapp och huvudbankande förkylningsafton framför dumburken med Krister Henrikssons träiga Wallander. Reklam. Reklam. Reklam. TV4 suck. Britney Spears berättar i en programtrailer om att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis:

"Jag vet inte hur jag kunde göra alla de där sakerna, jag är ju en smart person."

Sedan. Nyheter (konstigt nog insprängda mitt i filmen). Sedan. Reklam igen. Blond- Britta- Spjut berättar en gång till att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis.

Molander börjar bli lite förbannad. Det var ett sabla tjat! Onödigt. Molander har ju redan prickat in lördagsaftonen klockan 22.35, i sin kalender. Det kommer att bli en fin stund. Molander i full arbetsberedskap framför televisionen. Beväpnad med en lättöl och fullt koncentrerad att ta del av Madame Spjuts alla skvallerhemligheter. 

It´s a dejt Britney!

Aftonens dansmanual

På Albygatan kör vi med Fair Play. Därför  överlämnas nu i god tid  en instruktionsvideo med samtliga dancediscomoves som den Dynamiska Duon från Sundbyberg möjligen kommer att begagna sig av i kvällens Aftondans på Danviksklippan.

See You in the Epic Battle on the dancefloor. We´ll be the ones with the marvellous shake!

MVH

/Olof och Albertina

Saturday Night Disco

Akta Er. För nu fluffar Molander upp afrot!

Och vinnaren är...

Veckans Nobelpris i strukturarbete tilldelas Albertina. Juryns motivering lyder:

"För enastående kämpaglöd, där ordningen och redan fullkomligt sprutar ur det extremt kompetenta, vänliga och snygga anletet. För stresstålighet, godhjärtad hjälpsamhet och ett stoiskt, tåligt och inväntande lugn inför stundande förväntade utmaningar.

Grattis Madame Albertina!

The hunt is on!

Molander. Jagar envetet landstingschefer med blåslampa. Någonstans därinne i sjukhuslabyrinten kurar de gömselaktigt ihop sig i en mörk vrå. Hittills har jakten inte burit frukt. Men Molander vet. När man ska tugga sig igenom tegelmurar, är det bara att tjura på.

New order

Det tog tid och en hel del okynnessurfande på lilla vita under veckans föreläsningar. 

Men det var det värt. Stort tack till superexpert- Molly! 

Den senaste tankeparantesen: att gå ut i strid mot blogspots mallreduktionism. 

Sometimes a man ghotta do...

Molander. Är i stort behov av middagsvila Wijknietstyle efter en salladsorgie på Stockholms Nation. Trånar hjälplöst efter sitt sovdygn som fladdrar retfullt men obevekligt utom räckhåll vid horisonten. Molander. Trött, mätt, förvirrad och disträ (ja just det, mer än vanligt!). Grupparbete. Utlåtandeskrivning. Ett kollektivt paltkoma geggar igen atmosfären i det lilla rummet. Samtliga gruppmedlemmars slöa tankeverksamhet kan summeras ihop och ändå med råge understiga en Stegosaurus blygsamt kognitiva kapacitet.

Molander. Tänker att något måste ske. Något måste hända som drar honom själv och de övriga olyckskamraterna ur tankegeggsträsket. Plötsligt ser han en utväg ur den trötta tuggummisega labyrinten. Eller rättare sagt, en extrem lösning som under vanliga förhållanden måste anses icke- acceptabel. Tankegrenen inuti huvudet är extremt ful, illvillig, hemsk och omoralisk. Men den är grov och tillräckligt chockerande för att dra honom själv och studiekamraterna ur paltkomaträsket. Somethimes a man gotta do...

Molander:
"Vilket djur har störst chans att åka på fortkörningsböter?"

Gruppmedlemmarna tittar förvånat upp. A- K plirar misstänksamt på Molander. GA håller blicken fästad på gåtställaren. Han förhåller sig neutralt semiintresserad och tycks vänta ut svaret. Mr Brogienights sitter djupt fokuserad. Kugghjulen i hans superlogikhjärna klånkar i varandra. Mr Brogienights verkar mycket motiverad, ja snudd på absorberad i sin strävan att lösa uppgiften. Det är lätt att tänka sig att Mr Brogienights går igenom Linnés samtliga latinska släktgrenar och metodiskt utesluter djurart efter djurart.

Molander lutar sig tillbaka i sin bekväma fåtölj. Han vet att gåtan är snudd på omöjlig att lösa. Efter en stund.

Molander:
"Ska jag säga svaret?"

Mr Brogienights:
"Ja, gör det."

Molander låter händerna dramatiskt ratta en hypotetisk ratt framför sig i luften. Sedan kommer det:
"ÖÖÖÖÖÖÖRRRRNÖÖÖÖÖRNÖÖRNNNÖÖÖÖRN!"

Reaktionen är omedelbar. All paltkomsk framkallad tankegegga flyr i vild panik all världens kos. Stämningen är i chock efter det mentala dubbelbottnade vitsövergreppet. Mr Bogienights och GA stirrar förskräckt och oförstående på den socialt normbrytande gåtfrågaren. A- K vrider sig desperat i obehagliga plågor på sin fåtölj. Ur hennes mun kommer ett torterat:

"AAAAAAAAAAAHHHHH!"

Ett ett tag när skriken tunnats av, vänder sig A-K förgrymmat mot Molander:

"Det känns som om någonting just gick sönder i mig!"

Molander. Ler finurligt och lite smånöjd ur mungipan.

A-K:
"Vad är det här för diaboliska sidor som kommer fram? De har jag aldrig märkt av hos dig förut!"

Molander. Ler återigen lite smånöjt. Det tar en stund innan han återigen börjar fantisera om sitt tillintetgjorda sovdygn.

Förväntan kontra suckar

Molanders förväntade och efterlängtade plan inför morgondagen:

Avnjuta en ledig dag och begynnande förkylning på bästa tänkbara sätt.

• Inte kliva upp överhuvudtaget. 
  

Molanders bistra och morgondagliga verklighet, vilken uppenbarade sig med smärre chockverkan:

• Åka till Uppsalat och sitta på seminarium mellan 14 och 16.
  

Det verkar onekligen inte som om Molander kommer att få samla vederkvickande Power Up´s i drömmens vackra bonusvärld hela långa fredagen. 

Suck och stön.

Dagens roliga: Eiffeltorniska principer

Vi sitter och tittar på en dålig film med en flygvärdinna vars högsta dröm är att flyga första klass till Paris. Någonstans mitt i filmen går hennes dröm i uppfyllelse. Hon får flyga till Paris och uppenbarligen tillbringa sin lediga dag i den franska huvudstaden. Vackra vybilder över Triumfbågen och Eiffeltornet flimrar i rutan. 

Albertina:

"L, var ni uppe i Eiffeltornet?"

Frågan kan med rätta anses berättigad. Föregående sommar gav sig Hans Helige Eminens L ut på en vansinnigt tjurig cykeltur från Stockholm till Paris, med vännen K.  Efter två månaders skavsår kom de slutligen fram till den franska huvudstaden (beats me how!). Man kan tänka sig en väl berättigad belöning bestående av Paris magnifika utsikt från toppen av Eiffeltornet. 

Hans Heliga Eminens L, funderar en stund på sitt säregna vis. Sedan:

"Vi tog trapporna så långt det gick. Men halvvägs upp var man tvungen att åka hiss. Då struntade vi i det."

Albertina, något konsternerad:

"Tjurskallar (och så vidare i ca 1 minut)"

K Ä R V T, tänker Molander. Sandpapperkärvt. Men så talar och handlar också en ypperligt helig man - en blivande påve. Dygden framför allt!

Dirty old ladies across the street of Moooolander

Ibland händer det!  En synnerligen begåvad skribent har luskat och grävt envetet och djupt som värsta Kalla Fakta murveln. Vad har hon grävt i?Hon har avslöjat sanningen om voyeuristiska gamla granntanters gemena tjuvkikande på Molanders nakna lekamen efter duschen. 

Läs själva och förundras!

Bort hemska bildelände, bort!

Den är verkligen i grunden obeskrivligt obehaglig, kattatueringen i förra inlägget. Huga, jag får olustkänslor bara av att surfa in i tankeparantesernas värld. Egentligen borde jag skriva ett långt, långt inlägg för att trycka ned osmakligheten i bloggens mörka källarkoffert för all existerande framtid. Men, just nu är det James Bonde som gäller. Får nöja mig för stunden med att mageländet inte ligger i topp.

För ytterligare nedputtning infogas ett stycke nervlugnande kulturhistoria. Trygga tantligan på gammalt hederligt kafferep hemma hos Elsie på Kronåsvägen.

Puh.

Slag ovanför bältet

Dagens roliga: Lady Di´s förläsningsfråga

Föreläsning. Fingerade fallbeskrivningar på temat hjärnskada delas ut.

Handuppräckning och var så god "Lady Di", frågan är din.

Lady Di (Madame Plastyxa):

"En fråga. Har hon testat olika mediciner mot migrän och vad FAAAAN?"

Vackra morgondrömmar och bister verklighet

I morse var det TUNGT att kliva upp. Molander kunde gett nästan vad som helst för att få ligga kvar i sängvärmen istället för att kliva-upp- och- springa- till- alla- förbaskade/försenade- tåg- samt- kämpa- sig- igenom- 14- tusen- ton- snökaos- som- förlamar- hela- städer.

Molander. Kliver upp efter första ringningen. Svansar förvirrat runt i lägenheten. Huvudet snurrar, bankar och susar. Molander. Faller för frestelsen och Albertinas riskfyllda snoozeförslag. Molander. Dagdrömmer vackra tankar i sängen om att sjukskriva sig. Sedan kickar tjurskallen igång pliktetiken. Pling: "Molander för Sverige i tiden." Med en uppgiven suck kliver han upp för att springa- till- alla- förbaskade/försenade- tåg- och- kämpa- sig- igenom- 14- tusen- ton- snökaos- som- förlamar- hela- städer.

Back from the wild

Tillbaka från de norrländska vidderna. Egentligen för trött för blogginlägg, men tänker vad (*!).  Om en stund kommer huvudet att placeras mot kudden. Molander kommer förmodligen drömma om vita halvgalna omöblerade rum längst uppe under taknocken, och kanske också även  antika braskaminer med toppig hatt. 

Helgplaner och knort

Molander. Sitter mol allena i skolans grönvitrutiga fåtöljer och knappar tangentiskt in dödtid. Beväpnad endast med den lilla vita och ett par extra tjocksockar från Den Svenska Försvarsmakten. Molander: väntar in handledning och efterföljande ytterligare väntan. Sedan kommer den blekblå Citroënen. Hopp in med Molander och vidare uppåt Norrländska skogar och nyinköpta torp.

Hallelejuja här kommer skatteåterbäringen. Det var den sista. Åk nu!

Kapitel 3: "Henke" den brölful(l)a prinsessan

Guppen av True "Henke" Stories- fantaster växer så det knakar. Därför är det ett stort nöje att lagom till helgen leverera del tre i följetongen om den vi kan kalla "Henke" och dennes tvivelaktiga bravader! Det är dags att stifta bekantskap med en ny karaktär. Py Bäckmynning är en synnerligen intelligent och försigkommen kvinna i 30 års åldern. Framtidens historier kommer med stor sannolikhet att bjuda på en djupare och fylligare personbeskrivning av denna skarptänkande unga madam. Men just nu kan vi nöja oss med att försiktigt kika in genom Py´s balkongfönster. Hon sover djupt med huvudet bekvämt inburrat i en av sina exklusiva dunkuddar.

Py Bäckmynning drömmer djupt. Hon, Sir Pytagoras, sitter vid ett stort runt stenbord i sällskap av en hel kader tappra riddarkamrater och en mäktig nobel konung. De skålar i silverbägare och berättar hjältehistorier i glad gamman. Plötsligt kliver en respektingivande mycket gammal man med grått hår och långt vitt skägg, in i salen. Den glada stämningen förbyts till gravallvarlig och skräckblandad koncentration. Med ett elakt grin spelande i mungipan ställer trollkarlen fram sin paladin mitt på bordet. I kristallkulan börjar plötsligt hemska scener utspela sig bakom lilagröna dimridåer. En mycket lång, ranglig och inte alltför fager prinsessa vacklar hjälplöst och till synes förgiftad fram genom en horribel skräckskog. Prinsessan brölar icke- prinsesslikt och desperat mot de stora mörka träden. Men trots prinsessans spelade oräddhet (men äkta skräckfulla förtvivlan) snurrar den mörka skogen runt, runt, runt den rangliga semi- skönheten. De svarta trädkolosserna sluter sina hemska grenstammar runt den smalrädda kroppen. Sedan fylls kristallkulan av blå rök och scenen ändras. Den osköna skrangelprinsessan råmar ut sin tröstlåtenhet där hon sitter fångad i en hemsk underjordisk fängelsehåla. Plötsligt blir hon rädd och hennes skrik decimeras till ett stilla snyftande. Utanför fängelsehålan hasar horribelt en skräckinjagande hemsk drake förbi. Bestens andedräkt stinker av svavel. Draken talar med en dånande torndönstämma ackompanjerad av flammande eldkvastar. Den oläckra långskanken till prinsessa i nöd, viskar skrämt bakom den järnbeslagna dörren. Sedan ett drömlikt skutt fram i tiden. Py betraktar den vita hästryggen genom Sir Pytagoras blick. Hon är på väg ut på heroiska hjältedåd. Hemska skogar skall genomträngas och skräckinjagande drakar besegras, för att den tappre riddaren slutligen skall kunna rädda förgiftade hjälplösa prinsessor i nöd. Men här händer någonting. Medan Sir Pytagoras orädd lyfter sitt blixtrande svärd i solnedgången, tränger Pys klarsynta och extremt logiska vakna medvetande in och grumlar bilden. Py förstår att detta måste vara en dröm. Hemska skogar, tappra riddare och drakmonster finns bara i fantasins värld. Dessutom: om prinsessor i nöd existerar på riktigt, är det omöjligt att de kan vara så här extremt fula, förgiftade och långrangligt bortkollrade! Plötsligt hörs en skarp vibrerande ljudsignal: RIIIIIIIIIIING! Py vet mycket väl vad det handlar om, trots att hon fortfarande befinner sig på den sakta försvinnande hästryggen.

Py Bäckman famlar sömndrucket efter sin mobiltelefon. Den digitala klockradions gröna display blinkar spöklikt på nattduksbordet. SAT 2000.09.23 03.03. Py trycker på den gröna knappen. Ur luren hörs ett sorts... kvidande. Trots det grumliga tillståndet sammanfattar Py´s rationella hjärnas supersnabbt och extremkorrekt läget: Den nyfunna kärleken "Henke". På krogen ikväll. Förtvivlad. Berusad.

Py´s hjärna korrigerar snabbt och automatiskt sitt nyss begångna misstag och slänger in ett utropstecken i analysen för första gången i sin existens: Pojkvännen Henke inte berusad. Henke, full som en kastrull!

Py lyssnar alltmer klarvaken på sin nya pojkvän. Henke sluddrar på i luren. Där kommer någonting om att han fått skjuts av någon mystisk person han "inte inte har en aaaaning om"". Där kommer en suck och ett ilsket grymtande. Där kommer någonting om en vägbom mitt i skogen. Där en svordom i bröluttalad form. Py´s hjärna är nu i nästan vaket tillstånd och processar intensivt den- för- vanliga- människor- otydbara- informationen. Py drar med rätta den slutsatsen att Henke är redigt knall och inte har en aning om var han befinner sig! En smula oroligt börjar hon lirka för att försöka snappa upp viktig information om var pojkvännen befinner sig.

Henke:
"Ja sitter på en väääägbom med en massa skkooooog runt om...."

Py tänker någonting i stil med: Jo, men det säger ju inte mig så himla mycket!

Py:
"Men ser du några hus i närheten?!"

Henke:
"Ja ser nåra tre... våningshuuuus..."

Py´s skarpa hjärna har slutligen vaknat upp och bemästrar nu sin fulla potential! Det strategiska hjärncentrat (Py´s absolut skarpaste triumfkort) aktiveras någonstans framme i frontallobsregionen. Py tänker stilla: Ok, om han kan hitta ett gatunamn så kan jag åka och hämta honom! Han kan ju inte vara ute i skogen hela natten.

Py:
"Ok. Gå och kolla om du kan hitta ett gatunamn så kommer jag och hämtar dig:"

Ur telefonluren hörs ljudet av ett moloket traskande i snö.

Henke:
"Jo, men det står Odensväg här."

Zapp. Zapp. Zapp. Py´s hjärna arbetar febrilt för högtryck. På två sekunder har hon skannat av samtliga Jämtlands gatunamn. Odensväg. Analys: Hmmm. Hur tusan har Henke hamnat i Ås!? Py´s hjärna skannar snabbt av all befintlig bebyggelse i det lilla jämtländska samhället Ås. Det finns inga trevångshus i Ås. Analys: Hmmm. Det kan ligga ugglor begravda i mossen.

Py:
"Är du säker på att det står Odensväg?"

Mindre än en hundradels sekund senare. Nokialuren skräller. Högtalarna i det lilla membranen levererar plågat det sura attackbudskapet .

Henke:
"JA! Om det står det på en skylt så är det väl däääär jag e!!!"

Py, lugnande:
"Okej, okej. Ser du stora vägen?"

Henke:
"Ja tror det"

Py:
”Stanna där du är. Jag ska bara klä på mig så kommer jag och hämtar dig”

Henkes röst dånar myndigt och majestätiskt ut ur luren:
"Nä men det behövs verkligen inte!"

Py, med sammetslen och något desperat stämma:
"Men.. det är klart jag gör...!"

Henke, med en ljudlig suck:
"Jaha, men du behöver inte..."

Py, lättat:
"Ska bara klä på mig. Ringer när jag sitter i bilen."

Py. Lägger snabbt på luren. Py. Orolig och uppjagad. Py. Flyger upp ur sängen och rafsar på sig ett par jeans och en tröja. Py. Är precis på väg mot bilnycklarna... Telefonen ringer igen.

En försiktigt viskande Henke hörs ur det nyss så plågande Nokiamembranet:
"Har du åkt än?"

Py. Tänker förvirrat med ena skon i högra handen att det låter som om pojkvännen plötsligt befinner sig inomhus. Py. Tänker att varför i den hela vitaste friden viskar Henke!?

Py:
"Vart är du nu då? Låter som att du är inomhus?"

En fortfarande mysteriskt viskande Henke:
"Jag ringde på hos Hasse Karlssons mamma och fick låna soffan. Så du behöver inte komma!"

Medan den bruna skon faller teatraliskt mot golvet, slår Py´s strategiska hjärncentra fullkomligt bakut! Py kan inte längre ignorera signalerna från sitt starkaste och mest kraftfulla sinne. En stilla misstänksamhet slår ohjälpligt rot i hennes inre. Vem tusan har skjutsat Henke och släppt av honom i Ås av alla ställen!? Hur kom Henke på ide´n att ringa Hasse Karlssons mamma vid den här tiden på dygnet!? Och varför ringde han henne över huvud taget?! Py´s inre frågor sipprar obönhörligen mot ytan likt en vattensjuk snusdosa som dolts undan en krävande mora i Skålsjöns djup en sen kväll i augusti, men som plötsligt i maj månad ligger naket avslöjande i samma bodhustrus hand. Py börjar diplomatiskt men strategiskt att pumpa sin nye ungsven på autentisk information. Henkes röst stiger i decibel för varje pressande fråga. Småningom befinner Henke sig i sitt normala röstläge efter alkoholintag: det så kallade skrikstadiet!

Plötsligt blandar en annan, mer mogen kvinnoröst, sig i samtalet i andra änden av Py´s Nokialur:
"" ""Henrik"" (efternamn som inte bör skrivas ut med hänsyn till författarens stränga krav på sekretess). Klockan är nu över fyra på morgonen och här ligger du och skriker. Lägg dig och sov nu!"

Py känner omedelbart igen den kvinnliga stämman som Henkes dyra moders. Py skarpa hjärna tänker. Henke måste vara på Anarisvägen. Vad tusan håller han på med?

Py:
"Vem var det där?"

Henkes röst har på ett närmast magiskt sätt återgått till viskningsstadiet. Py pressar örat mot luren för att försöka uppfatta vad pojkvännen säger:

Henke:
"Det var Jockes mamma. Jag måste nog vara tyst nu tror jag!"

Py, smått förolämpad:
"Men nu skämtar du väl ändå! Jag hörde ju att det var ""Emmy"! (Henkes mammma). Är du hemma?"

Henke fortfarande viskande, nu uppenbart orolig:
"Nä, det var Jockes mamma! Men du måste jag sluta! Jag ringer dig i morgon!"


Söndagen den 24 september år 2000 kl 15.04.
Py stirrar lite grinigt på Nokialuren framför sig. Nej. Henke hade inte inte hört av sig. Otippat! Py tänker att hon ändå måste får veta. Py slår numret till en av sina bästa vänninor. "Emmy", Henkes dyra moder, svarar efter andra signalen. Ja, Henke hade kommit hem igår natt. Nej, "Emmy" förstod inte heller varför Henke hade stått och "surrat hur länge som helst" på bron om att han var i Ås! När Henkes nummer blinkar i Nokians display ett par timmar senare, ställs han obönhörligen mot väggen av Py. Gestapostyle! Men pojkvännen blånekar tvärt till alla påståenden med förvånad stämma:

"Nä, det sa jag aldrig... skulle jag aldrig göra... Jag vet inte vad du pratar om..."

När Py den natten somnade med huvudet mot sin exklusiva dunkudde, hade hennes extremt rationella hjärna mycket svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Kristallkulor snurrade runt i rymden tillsammans med skrällande Nokialurar och bruna skor som föll långsamt upp mot månen. Fortfarande var prinsessan skrälful, förgiftad och långskankig. Men Py's huvud skakade långsamt från den vänstra sidan av den exklusiva dunkudden, till den högra. Nu visste hon bättre än att avfärda knasiga drömsyner som icke- verkliga fantasier...

Fotnot: Den vi kan kalla "Henke" har vid ett antal tillfällen tillfrågats om ovan beskrivna händelse. Svaren har varit ömsom skamsna och ömsom förvånade förnekanden. Än idag har Henke svårigheter att erkänna att historien ägt rum. Varken för sig själv eller andra.

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fall

Dagens roliga: STORälgen

Molander trodde att hans idébok var knaskreativ och späckad med verklighetsfrämmande och omöjliga visioner. Men. Det visar sig att Molander har åkt på storstryk i den genren. Av en norrlänninggubbe från Svansele dessutom! Huvaligen. Molander tar sig åt skallen. "Ojojoj", kvider han fram mellan framvällande skrattanfall och ett tillstånd av djup vördnad. This is the shit! Lägg särskilt märke till de flashiga 3D animationerna, samt den professionella och allvarliga speakerrösten som på lågmäld och seriös norrländska guidar oss genom den framtida drömmen!

Detta är för bra för att vara på riktigt tänker du kanske nu. Men, det är dagens sanning! Inte ens Miljödomstolen verkar ha vilja ha någonting att protestera mot. Snart står den där på berget i all sin gigantiska prakt. STOORN, världens största älg!

Orättvisa

Det är baddags. Albertina sträcker ut sig och lutar huvudet njutningsfullt mot kanten. Molander: kryper lite mindre njutningsfullt ihop i andra änden av det inte så gigantiska badkaret. Plötsligt reser sig Albertina häftigt upp. Vattnet guppar över kanten. Albertina verkar ha någonting viktigt att säga. Så kommer det. Albertina tittar anklagande på sin badkarsvän och menar att det är mycket, mycket orättvist att inte han har så stora problem som henne.

Molander: Nickar allvarligt och håller med. Det är verkligen en stor orättvisa att inte Molander måste välja mellan två välbetalda drömjobb. 

Dagens roliga: Krulltotten får vad han förtjänar!

Uppsnappat över en kopp kaffe. I morse cirka 06.55, Mälaröarna:

Favoriten X:

"Du vet min son Y som flyttat hemifrån och är kock."

Molander:

"Absolut!"

Favoriten X: 

"I helgen jobbade han på en stor happening. Det var jävligt mycket folk och han fick jäkta och slita med maten som fan."

Molander:

"Ajdå."

Favoriten X:

"Efteråt kom Y´s chef fram till honom. Han sa: nu jävlar går vi ut på krogen och dricker öl du och jag! Ingen annan vill följa med."

Molander:

"Okej, vad kul!"

Favoriten X:

"Jamenvisstserru. Till slut hamnade de på en krog på Skeppsholmen. Det var ett sånt där inneställe som vimlade av kändisar. Y tyckte att det var lite drygt, att det inte var något för honom."

Molander:

"Ajdå, det måste varit jobbigt!"

Favoriten X:

"Ja, men efter ett par bira kvicknade han och till och började tycka det var rätt festligt alltihop. Y klev fram till baren för att beställa ytterligare en omgång och vem får han se bredvid sig om inte (Här uttalade Favoriten X ett namn, men av hänsyn till personen med detta namn vill jag inte skriva ut det. Jag nöjer mig istället med att beskriva personen som en kort krulltott i 53 års åldern iklädd fåniga pilotglasögon. Ok då en ledtråd till, mannens efternamn rimmar på smuggla)?"

Molander: Vaknar till lite. Tänker att Favoriten X sitter och trycker på något mycket underhållande. Favoriten X brukar nämligen ha den vanan. 

Molander med stor förväntan på vad som komma skall de närmaste sekunderna:

"Ojdå"

Favoriten X:

"Ja, Y han tänkte vad fan, här kan man inte vara blyg! Sedan vände han sig till (mannens vars efternamn rimmar på smuggla) och klämmer i med ett: Är det du som är Kungen i Baren eller?!"

Molander: 

"Åhå!"

Favoriten X:

"Japp! (...) blev ju inte glad direkt. Man kan ju anta att han hört det ett par gånger!"

Molander:

"Coolt!"

Odygden tar över

Kampen mot dumheten kräver ibland att man tar till nya och ovana medel. Molander har alldeles nyss bestämt sig för att praktisera en smula "odygdighet". Det känns bra. Hihi!

Kapitel 2: "Henkes" rumpa får sig en rejäl omgång, och "Henke" gillar det!

På grund av en numera smått tvingande situation där "typ 650 facebook vänner" till den vi kan kalla "Henke", "skriker efter fler och återigen fler historier!" om min anonyme långranglige vän; publiceras nu kapitel 2 i följetongen. En stor del av "Henkes" hjältesagor berör ämnet dryckesvanor. Jag har därför ansträngt mitt minne till bristningsgränsen för att finna en historia som inte nödvändigtvis inbegriper konsumerandet av alkohol. Jag tror mig också slutligen ha lyckats med denna föresats!

Det var en kulen vårdag i början på 2001. Jag hade efter ett par års gymnasiestudier i Stockholm/Sundbyberg, återvänt för att bo och arbeta i uppväxtstaden Östersund. Ganska omedelbart efter min ankomst bestämde jag mig för att ta kontakt med min gamle barndomsvän "Henke". Jag ringde upp och till en början var reaktionen från "Henkes" sida ganska sval. Detta kom i och för sig inte som någon överraskning. Henke har en något trött och låt oss kalla det... slö stil. I alla fall om det inte finns någonting som för tillfället tilltalar hans specifika intressen. Dock är Henke en mycket vänlig man och vi pratade på ett tag om ditt och datt. Jag berättade att jag numera bodde hos min mamma ett par månader, medan jag funderade ut vad jag ta mig till framöver. Henke menade med halvslö röst att det var roligt och att vi borde väl ses någon gång framöver. Av någon anledning kom vi in på ämnet bilar. Jag berättade att jag under sommaren tagit mitt körkort i Sollefteå efter ett långt och evigt tragglande på Tule Bilskola i Sundbyberg. Efter det skedde allting mycket fort och telefonsamtalet fick på ett par sekunder ett mycket tvärt och abrupt slut. Efter ca en halv sekunds tystnad, levererades ur telefonluren en mycket rapp och kvick order som skulle ha fått självaste Napoleon att ställa sig i stram givakt:

"Du kommer hit NU! Och du tar med dig din mammas bil!"

Duns. Klick. Jag stirrade förvånat på telefonluren som dängts på med en skräll i andra änden. En smula förvirrat undrade jag vad det kunde tagit åt min vän. Jag hämtade bilnycklarna till min mammas mörklila Volvo 244, backade ut bilen ur garaget och körde på 5 minuter den knappa kilometern till Henkes mammas radhus. När jag kom fram var Henke fullt påklädd i jeans, skjorta och dunjacka. Eftersom klockan var kring 5 på eftermiddagen och min väns sovvanor vanligtvis vid denna tidpunkt på dygnet stipulerade ett stillaliggande tillstånd under täcket, blev jag en smula förvirrad. Men detta var ingenting jämfört med den chockerade min som skulle växa fram i mitt ansikte de närmaste minuterna. Henke visade med en kort blick att han sett att jag anlänt. På vägen in i sin mammas förråd klämde han ur sig, mest för sig själv verkade det som:

"Bra."

Inga vidare hälsningsfraser uttalades. Henke tog inte i hand. Han frågade hur jag haft det i Stockholm de senaste åren. Henke sa inte ens någonting uppmuntrande om att jag lyckats tagit körkort! Det var i sanning mycket märkligt alltsammans. Själv stod jag där nu på Henkes mammas bro och var minst sagt förvirrad. Inifrån förrådet hördes ömsom missnöjda grymtningar och ömsom förtjusta utrop. Henke stökade och bökade inne i det minimala förvaringsutrymmet. Jag var precis igång med en halvfärdig tanke om vad Henkes mamma skulle säga om att få sitt välstädade förråd så fullständigt demolerat, när min gamle vän plötsligt sticker ut huvudet genom dörren. I Henkes ögon brann en ivrig febrig glöd:

"Har dina småsyskon en plastpulka någonstans?"

Jag stirrar förvirrat på min vän och stammar ut något i stil med:

"Jag... tror inte det..."
"Skit samma."

Henke dyker snabbt in i förrådet igen. Han stökar runt och det låter som en mindre jordbävning där inne. Sedan hörs plötsligt ett högt glatt rop:

"Yes!"

Henke kommer ut ur förrådet med en blå plastpulka i famnen. Han ler lyckligt som ett barn på julafton. Vi går mot parkeringen. Hela tiden stryker Henke förväntansfullt pulkan över den blå plasten. Vi sätter oss i min mammas lila Volvo 244. Inte utan en viss tillfredsställelse vrider jag om tändningen. Henke har placerat sig i framsätet med en mystisk plastkasse i knät. Den märkligt febriga glansen finns kvar i hans blick. Trots att Henke i princip inte sagt ett ord hittills, reagerar han blixtsnabbt när motorn brummar igång:

"Nu när du fått lappen, ska du skita i vad de tutat i dig på bilskolan. Du ska faaan inte köra som en stockholmskärring! Lägg i ettan, gasa fullt och släpp upp kopplingen långsamt. Nu ska du få se på ett jävla drag!"

Jag stirrar storögt på en begeistrad Henke som pekar menande på växelspaken mellan oss. Jag tänker förvirrat att det är underligt att min vän kan få för sig att leverera sådana stensäkra instruktioner. Visst, Henke kan bilar rent tekniskt - kanske bättre än någon annan jag känner. Men han har aldrig varit ens i närheten av ett eget körkort, och kommer förmodligen inte att vara det heller. Det, om något, kan jag verkligen kan gå i god för där jag sitter bakom ratten. Det är en sorts Henkegrej det där. Ett sorts nutida mysterium jag inte riktigt har fått kläm på. Dock sväljer jag min förvirrade känsla som vid det här laget börjar växa till en molande irritation. Jag gör min vän till viljes. Bakdäcken burnar raggarlikt mot den grusiga asfalten. Det var faktiskt ganska skoj. Sedan fräser Volvon iväg med ett vrål över parkeringsplatsen.

Färden går genom min barndomsuppväxts Torvalla. I snabb takt avverkas området kring gamla ICA Stuten. Henke pendlar under hela bilfärden mellan två lägen. Antingen uppmanar han mig uppfordrande att köra på ett visst sätt, "varva ur på tvåan", "pumpgasa", "tänka på att man alltid vid alla svängar kan dra i "kryckan" (handbromsen)" och så vidare. Eller så knycker han rastlöst runt på passagerarsätet och stirrar ryckigt ut genom fönstret. Jag får ett intryck av att Henke letar efter någonting därute i mörkret. Medan vi åker mot Torvalla centrum, funderar jag över min väns märkliga beteende trettiofem centimeter bort i kupén. Jag hinner tänka att Henkes pappa är älgjägare. Jag hinner nästan tänka att det kanske någonstans i min väns rangliga kropp vilar mäktiga jägarinstinkter. Nästan det vill säga, för sedan brakar det loss!

"För helvete, dra i kryckan! Vi ska in här!"

Henke gestikulerar ivrigt och pekar med hela handen mot den avfart som leder in mot Barnens Hus. Han är mycket, mycket uppspelt och ur hans ögon brinner återigen den febriga glöden. Jag saktar in så sakta som är möjligt (dock utan att "dra i kryckan" till Henkes omedelbara och högljudda besvikelse) och lyckas precis svänga in mot Barnens Hus. Henke pekar med hela handen och vill att jag ska stanna bilen på den tomma parkeringsplatsen. Sedan utspelar sig en av de märkligaste syner jag någonsin kommer att få uppleva framför mina ögon. Henke öppnar bildörren. Han tittar sig försiktigt omkring och kryper ihop tills han nästan står dubbelvikt. Sedan börjar han smygspringa över parkeringen. Om jag tidigare inte hade hunnit tänka att det vilade jaktinstinkter djupt begravda i min vän, så blommade den tanken ut i sin fulla prakt i denna stund. Dock bör det tilläggas att det är en viss skillnad på en smidig masaj som smäckert tar sig över Kenyas savann, och en två meters paraonoid Henke som iklädd dunjacka dubbelvikt springer över en övergiven parkeringsplats. Två minuter senare dyker Henke upp bakom ena hörnet till Barnens Hus. Han förflyttar sig oväntat fort med tanke på att han släpar på en hel lastpall! Henke är nu framme vid bilen och slänger in träpallen i bilens bagageutrymme. Han dimper ned i framsätet och ryter:

"Kör!"

Jag är vid det laget så pass chockad, att jag inte kan göra annat än att starta bilen och försöka försvinna därifrån så fort som möjligt. 10 minuter senare stannar vi på en enslig asfaltsväg uppe i övre Torvallas industriområde. Henke är nu mycket lugn och målmedveten. Han öppnar sin mystiska plastpåse och plockar upp en bogseringslina och ett par svarta skinnhandskar. Henke kliver ur bilen. Han plockar ur trälastpallen. Han fäster ena änden av bogseringslinan i bilens dragkrok och den andra änden runt en av bräderna på lastpallen. Henkes ögon lyser av förväntan medan han noggrant trär på sig sina svarta skinnhandskar:

"Nu jävlar ska det bli åka av! Jag sätter mig på pallen och du gasar upp Volvon. Tänk på att inte åka för ryckigt eller för fort, men heller inte för sakta."

Jag registrerar med gapande mun i backspegeln hur Henke med stora kliv närmar sig lastpallen. Han viker ihop sin två meters kroppslängd till en löjligt hukande ställning. Jag hinner tänka att det fan är underligt hur han kan få plats på pallen. Sedan vinkar Henke ivrigt och vill att vi ska starta. Jag tänker att detta är galenskap och ren och skär hälsofara! Men Henke verkar sitta stadigt på träpallen. Han har beslutsamt greppat bogserlinan med bägge skinnhandskarna. Jag tar ett djupt andetag och rullar oroligt iväg bilen i långsam halvfart ett par hundra meter. Jag tänker att kanske har min vän nöjt sig nu så att vi kan öka hem. Men nej då! När bilen stannat upp kliver Henke med bestämda och grymt onöjda steg fram till bagageluckan. Han plockar upp den blå plastpulkan och kopplar fast den istället för lastpallen. Henke sparkar irriterat på träpallen på asfalten. Sedan brölar han:

"Det där var faaan i mig astråkigt. Du kör för jävla sakta. Nu sätter jag mig i pulkan istället. Den här gången ska du inte köra som en kärring! Minst 60 kilometer i timmen ska det gå, MIIIIINST! När jag vinkar betyder det att du ska köra fortare!"

Innan jag hinner protestera har Henke stegat fram och satt sig i den blå pulkan. Om det såg löjligt ut förra gången med träbacken, var det minst sagt en förjävligt löjlig syn som uppenbarade i backspegeln nu. Det var antagligen här någon gång som det rann över för mig. Min gamle väns konstiga beteende och alla instruktioner hur man skulle köra en bil trots att det var jag som faktiskt hade tagit körkort och inte Henke, rasade ilsket runt i skallen på mig. Ville Henke åka, så skulle han få göra det med besked!

Jag lägger i ettan och spinner loss på asfalten. Pulkan får en rivstart. Henke flyger fram över vägen i en fart som gör att han har fullt sjå att hålla i sig. Trots detta börjar han vinka med ena handen. Jag tänker att det var då faaaan! Jag accelererar förgrymmat ytterligare. Henke vinkar fortfarande. Helvete! Jag lägger i nästa växel. Henkes vinkningar blir allt tydligare. Hela högerarmen vispar runt i luften och bildar en mäktig svart gloria ovanför det blå plasteländet till pulka. Jag svär högt inne i kupén och är precis på väg att peta i ytterligare en växel. Sedan får jag i bakspegeln en skymt av Henkes ansiktsuttryck. Glöden i hans ögon är borta. Istället finns där en desperation jag sällan skådat i min väns blick. Jag hinner tänka att något kan vara fel. Jag bromsar häftigt in bilen. När pulkan stannat upp flyger Henke upp. Han dansar runt på asfalten som en galen indian. Plötsligt drar han ned jeansen och kalsongerna. Hans bleka bakdel glimmar spöklikt i det röda strålkastarskenet.

"Helvete! Det brände igenom pulkan, jeansen, kalsongerna och röven!"

Medan min blick vandrar från det stora hålet i pulkans mitt och stannar på Henkes högra skinka där ett litet sår blöder, väller skuldkänslorna fram. Jag vill be om förlåtelse, köpa nya jeans, kalsonger och... ja, vad det gäller röven kommer jag faktiskt inte på något riktigt bra. För innan jag hinner säga något tittar Henke upp från sin sargade bakdel. Hans ansikte klyvs av ett brett leende. I hans ögon brinner den febriga glansen som aldrig förr:

"Coolt!"

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fall

Den obevekliga vägen ut ur Gnällparantesen

Man märker det inte förrän efteråt. Plötsligt står man där och förstår att hur gärna man än ville det, befinner man sig inte längre i den tankeparantes man trodde. Plötsligt står man där och tänker på annat - som exempelvis vad nästa True "Henke" Story ska handla om. Eller om dokumentärfilmen med L och H, som återigen vaknat till liv. Då gäller det att inte deppa ihop även fast det känns förfärligt tungt ibland. Då gäller det acceptera fakta. Det gäller att gå vidare in i nästa parantes för att kunna lura ut vad för sorts klurigheter som gömmer sig där. Det gäller att hålla koll på Tankeparatesteorin och fatta hur allting hänger ihop. Det enda man kan hoppas på är att det går relativt fort att sugas in i en ny parantes. 

Det gjorde det den här gången!

Farväl för en stund vackra Gnällparantes. Ha det så bra och hoppas vi ses snart igen!

Vägen in i den vackra Gnällparantesen

Molander sitter på tåget mot Uppsala. Han är verkligen tvungen att åka 2 timmars tåg för att gå i terapi 1 timme. Därtill, en extra kostnad på ca 120 bagare. Det känns väl... lite så där. Molander har i och för sig snus med sig, det skall erkännas. Dock bränner en törst i Molanders strupe medan det uppländska landskapet svischar förbi utanför tågrutan. Molander fantiserar om en flaska med kolsyrad vatten. Precis en sådan som tanten 3 meter framför njutningsfullt läppjar på. Molander tänker att han kanske, kanske hinner smita in på pressbyrån och köpa en sådan där flaska innan terapitimmen sätter igång.

Tåget stannar och Molander känner sig som en löpare i startblocken för ett 400 meters lopp. Han har exakt tio minuter på sig att köpa vatten plus ta sig till psykologen. Pang! Dörrarna öppnas och Molander tränger sig ut för att snabbt som en ilvind ta sig in i stationsbyggnaden. Men tvi fick han! Utanför är torsdagseftermiddagen mörk som insidan en säck. I luften finns ett obehagligt duggregn närvarande som fortplantar sig genom märg och ben. Perrongen är smockfull med folk på grund av en klaustrofobisk ombyggnadskorridor byggd i deprimerande spånplattematerial. Molander finner sig fastnaglad i en boskapsfälla för stretande resenärer. Vätan tränger upp genom hans skor. Överallt trängs missnöjda människor i folkskruvstädehavet som inte uppvisar många olikheter med en mycket stor rock´n roll konsert (dock utan kravallstaket). De starka bygglampornas sken bländar sig med duggregnet i luften och skapar ett overkligt och surrealistiskt intryck. Medan Molanders enkla dröm om en kolsyrad flaska med vatten ohjälpligt går förlorad i horisonten, tänker han att det är som att vara fångad i en bisarr mardrömsliknande drömsekvens från någon horribel japansk skräckfilm. Med törsten brinnande i strupen, vänder Molander om och springer med chippande skor runt stationsbyggnaden. Medan han flåsande flyr över Uppsalas mörkblöta gator med klockhelvetesdemonen flåsande i nacken, bränner törsten retsamt och febrilt i hans strupe.

Återigen på tåget hem med en skum och ofokuserad känsla i bröstkorgen. Molander knäpper igång en ny ljudbok - De Norrbottniska Satansversena. Plötsligt är det som att hamna på Chansenrutan i Monpol, "Gå vidare till Gnälltankeparantesen utan att passera gå". Medan Ronny Eriksson allvarligt berättar om Pitebornas fallenhet och dyrkan av Nydepressionismen, sugs Molander ohjälpligt in i den värld som domineras av den egenhändigt sociologiskt ihopsnickrade favoritteorin om Kverulanterna. Medan Ronny Eriksson citerar norrbottniska ordspråk som "Det bästa man kan må är när man har ont i ryggen och får luta sig mot en varm kamin" eller "En Pitebo kan bara må riktigt bra om han mår lite dåligt", skrattar Ring P1 missbrukaren Molander så högt och hjärtligt att han förmodligen skrämmer de få pendelresenärerna halvt från vettet med sina galenskaper. Men det ger Molander blanka fan i. Sedan blir det riktigt mums mums. Ronny Eriksson berättar i Molanders halvkassa hörlurar om en (enligt honom) mycket speciell sedvänja som enbart praktiseras i hanses hemby, och som förbryllat folklivsforskarna. För att parera depressionen, går innevånarna upp på en hög bergstopp. Väl däruppe häver de ur sig sin klagan i en blandning av primalskrik och jojk. Molander fnissar för sig själv. Han vandrar välbekanta tankestigar och gör förtjust små intressanta broderiska upptäckter. Det norrbottniska klagoskriket passar mycket väl in i hans Kverulantiska teoribygge och tankevärld. Tack för den ickebröderna Lasse och Ronny Eriksson!

Under de närmaste dagarna ser Molander bevis för sin Kverulantiska teori överallt var han går.

Hej fina tankeparantes, jag har saknat dig!

(Gnällparantes) Blogspottande kronologignäll

Molander:
"Att det ska vara så in i helvetes svårt att publicera inläggsgnällparateserna i den kronologiska ordning som man vill!"

(Gnällparantes) Äpplen faller inte långt från varandra

Utdrag ur Mollys blogg:

"Livet känns tungt och tråkigt, det ska erkännas. Från att ha varit på topp och haft sjukt kul en hel vecka, till grått, kallt regn och en tom lägenhet. Usch, det här har jag inte alls lust med. (...) Ber om ursäkt för allt gnäll. Det är säkert inte ett uns roligt att läsa om."

Kära syster. Be inte om orsäkt. Din klagolåt är som musik i mina ögon. Det är igenting att be om ursäkt för över, utan faktiskt mycket underhållande att ta del av. Låt mig på stående fot dedicera ett passande youtube klipp till dig.

(Gnällparantes) Øverraskelsen! Klagokören, this is how we do it in Sunbyberg!

Del 1, ett vackert uppiggande fynd, torsdag morgon

En mycket upplyft Molander gör på pendeltåget ett slorslaget kverulantiskt fynd i dagens Metro. Detta är den vackra syn han begeistrat blickar ned på:

Känn på den du Ronny Eriksson din bleka skrytnorrlänning. Det verkar som om jojk- primalskriet på den avskilda bergstoppen inte är en sådan unik Piteföreteelse som du verkar göra sken av. Molander tänker att Sundbybergare minsann också kan klaga så det förslår! Molander tänker att nu jävlar blir det Øverraskelse för Albertina ikväll.

Del 2, sms konversation berörande Øverraskelse, torsdag förmiddag:

Molander till Albertina

"Ikväll klockan aderton är det dags för överraskning. (...) Förbered dig på det du. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"VA??! Är du galen?"

Molander till Albertina

"(...) Alltså hemma i Sundbyberg senast kl halv sex. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"Vad Faan? Är det här nått jävulskap? Du ska ju jobba ikväll! Bara så att du vet det!"

Del 3, Klagokören

Molander tänker euforiskt och kverulantiskt att detta med körsång och körer är ganska tråkigt. Däremot är det ganska roligt med film. Suck on this Mr Ronny Eriksson!

Efteråt. Molander och Albertina tittar på varandra som små barn på julafton. De verkar båda begrunda den eviga frågan om vem som ska hinna först. Albertina hinner först. Med glimten i ögat och ett smil hängande i mungipan kommer det:

"Lite synd är det att de felriktade mickarna så att det inte gick att höra ordentligt".

Molander nickar begeistrat. Sedan klämmer han förtjust i med:

"Sedan var det väldigt synd att kompet och sången var i dur. Klagomål framförs bäst i valfri molltonart."

Molander och Albertina är barn av sin tid. De bor i klagoförorten. Här behövs ingen ensligt beläget och mystiskt bergstopp för att få ur sig lite väl befogat klagognäll! Albertina och Molander känner bägge en mäktig stolthet över sina kommunalgrannars stora gärning.

This i how we do it in Sundbyberg!

(Gnällparantes) Facebookkonversation

Uppsnappat och saxat ur Boken av Ansikten. Tydligt Kverulantiskt innehåll kan och bör identifieras.

"Erika har lyssnat på sumpans klagosång. vilken kör. 9:10pm - 4 Comments

Henke Eriksson at 10:04pm November 14
Kan det tänkas att det är Olle som Sjunger?

Erika Isaksson at 10:59pm November 14
du känner olle-mannen du henke!

Henke Eriksson at 11:04pm November 14
Är det nån jag känner så är et den där gnällspiken! :) Jag kan bara TÄNKA mig hur MYCKET han har gnällt om hur kallt vattnet ät i duschen! HA HA HA!!! Så jävla roligt!

Erika Isaksson at 11:17pm November 14
haha! faan vad sjukt. det HAR han verkligen gnällt om. efter badrumsrenoveringen var allt toppen, förutom att badkarsblandaren inte gav tillräckligt varmt vatten."

Mentalt terrorsvar

En lapp med texten "Berusad toa" innebär att avloppstanken är full.

Tillbaka.

Øverraskelse (som Ernst Hugo säger i Riget)

I kväll klockan adeton smäller det. Då blir det en .... surprise marvelleuse. 

Håll i dig Albertina!

Ledigheten kryper mot sitt slut

Den oväntade ledigheten på 2-3 dagar har spenderats på ett ypperligt sätt. En hel del sömn (ojä!), en smula vin, lite lyfta skrot, innebandy, terapi, en surrealistisk kvälls bilkörning genom Stockholms ytterförorter samt sist men inte minst två bastukvällar av 4. Sannerligen inte dumt alls.

Ikväll. Den gamle gode holländaren tittar förbi med nya Molly och en kasse lättöl. Bastu i källaren. Old school livsfilosofi på gammal hederlig nivå. Senaste nytt och återkommande välbekanta teman.

Molander summerar lediga dagars mittivecka och gör ett bokslut: En välbehövlig vila med gott om gamla invanda och ostörda rutiner. Imorgon: Tillbaks till plikten. Bandad examinationsintervju/bedömningssamtal. En fika på Hugo med L. I helgen: nattarbete och statistiska beräkningar.

Klart slut

Klass och bilval

Carl Hamilton, Halal- tv:

"Vi märker av klass på tusen olika sätt. Hur vi klär oss, pratar, var vi bor, vilken skola våra barn går i, vilken bil vi kör."

Molander, myser hemma i tvsängen. Kuttrar förtjust och nickar instämmande för sig själv:

"Japp, den vackraste och stiligaste klassen kör Renault 5:a."

Hur du blir kraftigt berusad på mindre än två sekunder

Skam den som gav sig, 14,5 timmar

Tillägg till de generella KBT principerna för sömnsvårigheter. 

1 Ett tungt mål mat

2 Två duntäcken

3 Ca en halvtimmes lyssnande på ljudbok i stillaliggande läge

Resultat: Molander tar sig upp på sömnbanan igen, efter en extrem dikeskörning kring 10 tiden. Lyckas utöka sina tolv timmars sömn till 14,5. Ett klart godkänt resultat. Dessutom, en inte alltför svåruppnåelig möjlighet att utöka!

Sömnsvårigheter

Det var länge sedan Molander fick sova så länge han ville en dag. Denna dag var meningen att Molander skulle få sova så länge han ville. Ett unikt tillfälle den senaste månaden (ingenting inplanerat på en hel dag plus väldans mycket egenskolarbete som gjorts tidigare än det måste) borgade för en sju helsickes sovmorgon enligt den gamla heliga lärosatsen för sömn under ett dygn: Allt- under- sexton- timmar- är- tortyr. 

Vad händer? Molander badar länge och hoppar därefter i säng kring 22 tiden. Han känner sig taggad och lite småtrött. Ett gott tecken! Molander sover hela natten. Klockan blir 7, Albertinas telefon skräller, snoozar och lever om. Molander skiter i den och somnar prestationsinriktat och fokuserat om. Bra där! Molander återigen på banan. Det förflyter ca 2,5 timme. Sedan ringer hemtelefonen (helvete! Molander hade under gårdagen för en gångs skull kopplat in den när han var tvungen att söka efter sin mobiltelefon). Molander skiter först i signalen. Sedan övergår hans hjärna från det vackra sömntröga och dimmigt sköna tillståndet, till någonting helt annat. Molander tänker att det kan vara något jobb som vill boka in honom. Det var det inte. Det var en telefonförsäljare från Eon. Molander är vid det här laget förlorad. Han tänker att kanske är det något jobb som ringt till mobilen? Molander hade rätt, det var i detta nu något jobb som ringde till den ljudlösa luren. 

Resten är historia - v a k e n historia!

Resultat: knappt 12 timmars sömn. Molander stirrar förfärat på den text han just skrivit in. Vad har hänt? Han, sjusovaren, långsovaren, tjuvsovaren. Han som en gång försovit sig då han skulle jobba kväll och började arbeta klockan 16.00. Han som faktiskt på fullaste allvar varit professionell i genren och fått betalt just enbart för att sova. Ska tolv timmars sömn vara det bästa Molander nuförtiden kan leverera under optimala förutsättningar!? Det är onekligen en skrämmande sanning som tornar upp sig framför vitögat!

 

Dock: Molander har inte gett upp än. Han tänker att han inte skall ge upp striden så lätt. Molander skiter i KBT principerna. Han ämnar stanna i sängen hela dagen om det skall vara på detta viset. Han skriver blogginlägg under täcket. Det gäller att inte vika ned sig. Det gäller att bita i och tjura. Friskt vågat hälften vunnet.

Hej John- Blundaren- med- den- fåniga- vita- pösmössan. Here goes!

En ny norrländsk författargigant skådar ljuset

Det verkar onekligen som om Mr H- man Eriksson har skaffat sig en blogg med ett underfundigt svengelsk namn.

http://whoalley.blogg.se

Molander är grymt imponerad. Han klappar händerna av förvånad förtjusning över den gamle vännens oväntade skribenttalanger! 

Chapter 1: The Cabride

Jag har en barndomsbekant, vi kan kalla honom "Henke". "Henke" är en ganska speciell person som varit med om många underliga saker. På begäran från ett stort antal människor kommer därför nu en av dessa historier att publiceras. För att säkerställa medverkande personers anonymitet är alla namn fingerade. Dock bör i övrigt nedanstående inlägg betraktas som fullständigt dokumentärt!

Joakim kliade sig fundersamt på magen samtidigt som han fokuserade blicken framför sig på andra sidan vardagsrumsbordet. I vanliga fall var det här Joakims bästa stund på veckan. Det var lördagskväll och klockan hade precis slagit 22.00. Festen i kollektivlägenheten på Köpmangatan var i full gång. Joakim hade precis druckit upp sin sjunde öl och sprättade med ett väsande ljud upp kvällens åttonde Carlsberg Hof. På bordet framför honom låg ett fullt paket Marlboro Red. Snart var det dags att dra ned på Saga. Joakim hade kvällen innan spanat in en jävligt läcker brud på Östersunds enda nattklubb. Hon hade dansat foxy med två tjejkompisar. Strålkastarljuset som släcktes ned 2 minuter senare då nattklubben stängt, hade etsat in en oförglömlig bild på Joakims näthinna. Joakim visste lite vilka den läckra tjejens kompisar var. Med lite tur skulle tjejgänget dyka upp på Saga i natt igen. Då skulle saken vara fixad och klar! Joakim tände en cigarett. Berusningen bultande med en skön rytm i huvudet och blandade sig med tobakens undergörande effekter. Röken från Joakims mun färdades över grabbgängets huvuden och sällade sig till den grå luftmassan ovanför vardagsrumsbordet. Stämningen var på topp, eller nästan i alla fall. Det fanns ett problem. Problemet stavades H e n k e.

Joakim fokuserade blicken på kompisen framför sig på andra sidan bordet. Henke halvlåg i kollektivets bruna skinnfåtölj. Vännens ögon hade en frånvarande glans bakom halvslutna ögonlock. Den senaste halvtimmen hade Henke varit i stort sett okontaktbar med undantag från vresiga och svårtydda grymtningar. Medan Pelle, en annan kompis frenetiskt bytte låt på stereon om och om igen, begrundade Joakim situationen. Henke hade hunnit bli berusad mycket fort. Han hade druckit snabbt och mycket. Henke var nu i ett i och för sig beundrans- och avundsvärt fylletillstånd. Problemet var bara att Joakim inte visste vad han skulle göra nu. Henke bodde fortfarande officiellt hemma hos sin mamma ett par kilometer utanför Östersunds centrum. I verkligheten tillbringade han emellertid en stor del av sin tid i kollektivet på Köpmangatan. Detta var någonting som både Joakim, Henke och de övriga kollektivsmedlemmarna trivdes med. Dock var inte Joakim överdrivet sugen på att låta Henke sova över i sitt nuvarande tillstånd just i natt. I vanliga fall hade gärna Joakim tagit hand om sin fyllekamrat. Men kvällens foxy planer tillät inte en asfull och lättretlig Henke som fisandes och illaluktande fyllesnarkade på soffan. Det var inte .... speciellt sexigt. Det fanns i och för sig fortfarande en möjlighet att ta med Henke på Saga. Joakim bestämde sig för att pejla in läget.

"Henke, upp med dig nu din mes! Vi ska på Saga och jag ska bjuda på Gin och Tonic."

Uppmaningen fick ingen reaktion. Joakim reste sig resolut upp och skakade om vännen. Henkes ögon öppnades minmalt. Ett gurglande läte hördes från hans mun. Han vajade irriterat med huvudet och uttalade med svårtydbar och grumlig röst.

"Du.... ska... bara hålla... käften. Du... ska fan... inte vara så ..... kaxig... Jag ska .... allt... ge dig... "

Henke viftade förvirrat och frånvarande med armarna framför sig. Joakim tittade sorgset ned på vännen och plockade motvilligt upp sin mobiltelefon från byxans sidoficka. Det fanns inget val längre. Extraordinära situationer kräver extrema lösningar!


Lotta Karin Gustavsson bytte radiokanal genom att trycka på en av bilstereons förprogrammerade knappar. Nattradions bekanta signatur spelades upp medan Östersunds stadssiluetter svischade förbi utanför bilens sidorutor. Lotta Karin hade kört taxi i 20 års tid. Från början hade det mest varit ett extrajobb under studietiden, men Lotta hade trivts så bra att hon hoppat av skolan. Nattens första körning hade beställts av en Joakim från Östersunds gågata till förorten Torvalla. Medan Lotta Karin sippade en slurk kaffe från den medhavda termosen tänkte hon att denna natt skulle innebära en hel del pengaklingande resor in och ut ur Östersunds centrum.

Lotta Karin saktade in farten så fort hon såg killgänget vid den avtalade mötesplatsen. Utanför bilen stod 4- 5 killar i 20 års åldern. En av killarna, klädd i blå träningsjacka och grå chinos, vinkade menande mot Annan Karin som stannade bilen. Bredvid den vinkande killen stod en mycket lång och ranglig yngling som såg halvt medvetslös ut och med nöd och näppe verkade klara av att hålla sig upprätt. Han vajade av och an och verkade må mycket, mycket dåligt. Plötsligt förstod Anna Karin att hon dragit taxihelvetets- allra- värsta- nitlott! Medan de andra killarna ömsom föste och ömsom bar den gravt berusade kamraten mot taxin, knölade de ned skrynkliga 20 kronors sedlar i killens samtliga fickor. Som i desperat trans noterade Anna Karin hur killgänget öppnade dörren, knölade in drasuten i det alltför trånga framsätet, smällde igen dörren, vinkade glatt och försvann i snabb takt iväg mot nattklubben Saga. Omedelbart efter att den berusade ynglingen tagit plats i framsätet, sjönk hans huvud ned mellan knäna. Ur hans fickor singlade 20 kronors sedlar ut och landade lite varstans i kupén. Medan chocken långsamt släppte förbannade Anna Karin sin otur och sitt långsamma agerande. Killen förde nu händerna mot halsen och vajade olycksspådande med huvudet. Anna Karin tänkte på alla fina taxiresor hon skulle gå miste om ikväll om den här fyllesjuka unga mannen var på väg att göra det hon med all säkerhet trodde att han skulle göra. Anna Karin föreställde sig hur det kommer att kännas att med hink och trasa skrubba bilens kupé ren från illaluktande sörja. Med ens uppenbarade sig den ultimata chansen att ta sig ur den obehagliga situationen! Med ett kyligt röstläge som vanligtvis- gör- att- folk- tycker- man- är- en- otrevlig- surkärring- de- inte- vill- vistas- i- närheten- av, vände sig Anna Karin mot sin passagerare:

"Du vet att det kostar 1500 kr extra om man spyr i en taxi va?"

Efteråt hade Anna Karin svårt att förklara vad som hände, även för sig själv. Från en fosterliknande ömklig kroppsställning, vecklade ynglingen på nolltid ut sig i sin fulla längd. Hans rygg var plötsligt mycket rak. Anna Karin fann sig stirrande rakt in i en stadig och fast nyktert blick. Hela taxikupén genomfors av en stark känsla av medveten och närvarande koncentration. Utan att släppa Anna Karins blick för en sekund, talade ynglingen med närmast mekanisk och känslokall röst:

"Om du bara håller käften och kör, ska du se att det här går bra."

Anna Karin blev så chockad att hon inte kunde göra annat än att vrida om nycklarna till tändningen. Känslan av perplexhet var så stark att hon till och med glömde bort att kontrollera att säkerhetsbältet satt som det ska. Så fort bilens motorljud brummade igång, sjönk den långe ynglingen återigen ihop till fällkniveposition med blickriktning mot golvet. Inte ett endaste ord yttrades under den resterande taxifärden. När Annan Karin stannade bilen i mittersta Torvalla, sträckte sig ynglingen ned mot golvet och rafsade upp fyra av de 20 kronorssedlar som låg utspridda över hela den märkligt nog obesudlade kupén. Den berusade killen la pengarna på instrumentbrädan, öppnade dörren och klev ut. Medan killen vinglade bort mellan glesbevuxna tallar, skakade Anna Karin förundrat på huvudet. Det skulle dröja mycket lång tid innan hon till fullo kunde förklara vad som hänt den kvällen.

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fall

Den rättfärdige vredens söta belöning!

I väntan på autentiska belöningar får man ta till digitala. Den urgamla pakten lever vidare och frodas än idag. Den här går ut till Hans Upphöja Eminens L och dennes rättmätige vredeshandlig på Kungsbron. 

Monstertruckdirigenter skall hållas kort. Speciellt då de har fel i sak och vägrar krypa till korset. 

Skål för det gamle kumpan!

Carlitos way, no way

Kollade just på Carlitos Way. En åttiotals gangsta film med Al Pacino. Den var ganska dålig. Smörig på något vis.

Ernst Hugo är bättre.

Krock

Två dagar på raken har jag vaknat upp med en simpel tröttande och dumdryg melodi i huvudet. Till denna melodi har en röst sjungit en engelsk platt tramstext. Sång och melodi snutten är ingenting jag hört tidigare och man kan således anta att sången inte existerar. 

Situationen har lett fram till en form av personligt dilemma. Jag har alltid tänkt att det är bara bra att dela med sig av sina ideér. Om det är en fin idé kan någon dra nytta av den (det är de förtjänta av, om de lyckas göra något praktiskt av den). Jag borde således nynna in den fåniga sångsnutten och skicka den till Per Gessle så han kan tjäna en miljard eller så. Å andra sidan bör man också reflektera över idéers samhällsmässiga konsekvenser. En viss censurlig diskretion kan vara på plats vid just detta tillfälle. 

Det gäller att tänka på att man har ett ansvar gentemot sina medmänniskor också.

Förra veckans lyckosamt hjärntvättande tentaplugg

"Mästarens mästare av ceremonin, Lady Di, röker under fläkten, klunkar kaffe, hytter och smäller domderande med sin skrämmande diaboliska plastyxa. Christopher och Olof bitchar om poängen. Tydliga urspårningstendenser kan identifieras."

This is how we do it @ rådmansgatan. Tentaduell testkunskap.

Blend dom. I deras territory Uhm!

Tiredness Against The Machine

Molander känner sig lite som placerad i slutet på Matrix revolutions. Ni vet nästan i slutet när Neo och Trinity flyr alla maskiner i deras elaka stad, för en kort sekund. De sätter en sablars fart på rymdfärjan uppåt, uppåt, uppåt. Plötsligt glider de upp ovanför de svarta molnen strax under en vacker och romantisk himmelsfär. Det är typ skitfint och fridfullt och romantiskt och bra. Men lyckan varade bara ett par få sekunder. För sedan tippar rymdskeppet nosen neråt igen och de skinntrikåklädda hjältarna dimper ned i den svarta hemska maskindalen igen.

Igår hade Molander ett par timmars vistelse under frihetens violetta himmel. Idag är han tillbaka vid det evighetsrullande bandet. 

Inte för att klaga, psykologprogrammet har verkligen inte varit tufft hittills. 

But I remember the world before they torched the sky..

.

Stackars Jan

En sällsynt ledigt kväll med SVT Play. Skoldebatt i Debatt med Jan Björklund.

Först tänkte Molander att det var en hiskerligt ful fan som Janne målande upp på skolväggen. Undertecknad upplevde en viss irritation över vår hårdföre skolminister. Sedan. Akademikerklanen trycker ned Jannes statistik i officershalsen. Tuffingen hostar och ursäktar sig. Backar från tidigare uttalanden. Försöker förgäves att bysta upp sig med den gamla vanliga krutretoriken. Då kommer en statistisk manchesterklädd kruttorr verbal docentsmo cka till. Janne vacklar medan bulldozern kör över honom, backar tillbaks, för att sedan slutligen jämna folkpartisten med asfalten för gott.

Plötsligt känns det en smula sorgligt. Stackars Jan. Mina tankar går till Herr Björklunds vackra grannar. Snälla modiga Vita Hästen folk. Ge Björklund en tröstande kram från mig nästa gång han hämtar tidningen på gatstumpen. Det behöver han. Jan behöver kärlek trots, eller kanske just därför, att han är en sådan uppblåst knasboll.

Upp och ned

Molander hade fel som han trodde, får sona sitt misstag och får betala 3000 kr i självrisk. Men det gör inte så mycket. Huvudsakligen att ingen blev skadad förutom lilla blå. 

Dessutom har en ståtlig ung man uppenbarat sig för begåvningstestning. Mycket bra!

Skillnader mellan att bo i Sundbyberg och Svartsjö

Svartsjö ligger långt, långt bort. Sundbyberg ligger inte lika långt bort. 

Om man bodde i Svartsjö vid tiden för 1997 - 2000, fanns en stor sannolikhet att en stor del av ens dag innebar att pendla in till exempelvis Sundbyberg. Om man bor i Sundbyberg ungefär just nu, finns en ganska liten chans (dock fortfarande möjlig) att ungefär samma del av ens dag går ut på att pendla till Uppsala.

Att klanta sig när man bor i Svartsjö innebär att missa bussen. I bästa fall leder det till ca 55 minuters väntetid, i sämsta fall 2 - 10 timmars väntetid, med eventuell påföljd av en mils promenad istället för 5 kilometer. Att klanta sig i Sundbyberg innebär att glömma nycklarna när ens sambo är på arbetet i flera timmar framöver. Paradoxalt nog leder bägge klavertrampen till likartade konsekvensen: nämligen att sätta sig på en förhoppningsvis varm plats och vänta ut tiden. En fördel med att bo i Sundbyberg är att det går att hitta ett fint bibliotekscafé, koppla upp den lilla vita mot nätverket och få en massa skit gjort. Expresson (just det, med ett x som sig bör!)  kan smaka gott och en nyinförskaffad snusdosa kan finnas till hands. Kort sagt, någonting som Hans Heliga Upphöjda Eminens L skulle benämna som ett planeringsmöte med sig själv.

Lättnad

Det börjar bli lättare att andas igen. Jag ser ljuset i tunneln Jonathan! 

Nu blir det snart dags att ta itu med köttansiktet.