På grund av en numera smått tvingande situation där "typ 650 facebook vänner" till den vi kan kalla "Henke", "skriker efter fler och återigen fler historier!" om min anonyme långranglige vän; publiceras nu kapitel 2 i följetongen. En stor del av "Henkes" hjältesagor berör ämnet dryckesvanor. Jag har därför ansträngt mitt minne till bristningsgränsen för att finna en historia som inte nödvändigtvis inbegriper konsumerandet av alkohol. Jag tror mig också slutligen ha lyckats med denna föresats!Det var en kulen vårdag i början på 2001. Jag hade efter ett par års gymnasiestudier i Stockholm/Sundbyberg, återvänt för att bo och arbeta i uppväxtstaden Östersund. Ganska omedelbart efter min ankomst bestämde jag mig för att ta kontakt med min gamle barndomsvän "Henke". Jag ringde upp och till en början var reaktionen från "Henkes" sida ganska sval. Detta kom i och för sig inte som någon överraskning. Henke har en något trött och låt oss kalla det... slö stil. I alla fall om det inte finns någonting som för tillfället tilltalar hans specifika intressen. Dock är Henke en mycket vänlig man och vi pratade på ett tag om ditt och datt. Jag berättade att jag numera bodde hos min mamma ett par månader, medan jag funderade ut vad jag ta mig till framöver. Henke menade med halvslö röst att det var roligt och att vi borde väl ses någon gång framöver. Av någon anledning kom vi in på ämnet bilar. Jag berättade att jag under sommaren tagit mitt körkort i Sollefteå efter ett långt och evigt tragglande på Tule Bilskola i Sundbyberg. Efter det skedde allting mycket fort och telefonsamtalet fick på ett par sekunder ett mycket tvärt och abrupt slut. Efter ca en halv sekunds tystnad, levererades ur telefonluren en mycket rapp och kvick order som skulle ha fått självaste Napoleon att ställa sig i stram givakt:
"Du kommer hit NU! Och du tar med dig din mammas bil!"
Duns. Klick. Jag stirrade förvånat på telefonluren som dängts på med en skräll i andra änden. En smula förvirrat undrade jag vad det kunde tagit åt min vän. Jag hämtade bilnycklarna till min mammas mörklila Volvo 244, backade ut bilen ur garaget och körde på 5 minuter den knappa kilometern till Henkes mammas radhus. När jag kom fram var Henke fullt påklädd i jeans, skjorta och dunjacka. Eftersom klockan var kring 5 på eftermiddagen och min väns sovvanor vanligtvis vid denna tidpunkt på dygnet stipulerade ett stillaliggande tillstånd under täcket, blev jag en smula förvirrad. Men detta var ingenting jämfört med den chockerade min som skulle växa fram i mitt ansikte de närmaste minuterna. Henke visade med en kort blick att han sett att jag anlänt. På vägen in i sin mammas förråd klämde han ur sig, mest för sig själv verkade det som:
"Bra."
Inga vidare hälsningsfraser uttalades. Henke tog inte i hand. Han frågade hur jag haft det i Stockholm de senaste åren. Henke sa inte ens någonting uppmuntrande om att jag lyckats tagit körkort! Det var i sanning mycket märkligt alltsammans. Själv stod jag där nu på Henkes mammas bro och var minst sagt förvirrad. Inifrån förrådet hördes ömsom missnöjda grymtningar och ömsom förtjusta utrop. Henke stökade och bökade inne i det minimala förvaringsutrymmet. Jag var precis igång med en halvfärdig tanke om vad Henkes mamma skulle säga om att få sitt välstädade förråd så fullständigt demolerat, när min gamle vän plötsligt sticker ut huvudet genom dörren. I Henkes ögon brann en ivrig febrig glöd:
"Har dina småsyskon en plastpulka någonstans?"
Jag stirrar förvirrat på min vän och stammar ut något i stil med:
"Jag... tror inte det..."
"Skit samma."
Henke dyker snabbt in i förrådet igen. Han stökar runt och det låter som en mindre jordbävning där inne. Sedan hörs plötsligt ett högt glatt rop:
"Yes!"
Henke kommer ut ur förrådet med en blå plastpulka i famnen. Han ler lyckligt som ett barn på julafton. Vi går mot parkeringen. Hela tiden stryker Henke förväntansfullt pulkan över den blå plasten. Vi sätter oss i min mammas lila Volvo 244. Inte utan en viss tillfredsställelse vrider jag om tändningen. Henke har placerat sig i framsätet med en mystisk plastkasse i knät. Den märkligt febriga glansen finns kvar i hans blick. Trots att Henke i princip inte sagt ett ord hittills, reagerar han blixtsnabbt när motorn brummar igång:
"Nu när du fått lappen, ska du skita i vad de tutat i dig på bilskolan. Du ska faaan inte köra som en stockholmskärring! Lägg i ettan, gasa fullt och släpp upp kopplingen långsamt. Nu ska du få se på ett jävla drag!"
Jag stirrar storögt på en begeistrad Henke som pekar menande på växelspaken mellan oss. Jag tänker förvirrat att det är underligt att min vän kan få för sig att leverera sådana stensäkra instruktioner. Visst, Henke kan bilar rent tekniskt - kanske bättre än någon annan jag känner. Men han har aldrig varit ens i närheten av ett eget körkort, och kommer förmodligen inte att vara det heller. Det, om något, kan jag verkligen kan gå i god för där jag sitter bakom ratten. Det är en sorts Henkegrej det där. Ett sorts nutida mysterium jag inte riktigt har fått kläm på. Dock sväljer jag min förvirrade känsla som vid det här laget börjar växa till en molande irritation. Jag gör min vän till viljes. Bakdäcken burnar raggarlikt mot den grusiga asfalten. Det var faktiskt ganska skoj. Sedan fräser Volvon iväg med ett vrål över parkeringsplatsen.
Färden går genom min barndomsuppväxts Torvalla. I snabb takt avverkas området kring gamla ICA Stuten. Henke pendlar under hela bilfärden mellan två lägen. Antingen uppmanar han mig uppfordrande att köra på ett visst sätt, "varva ur på tvåan", "pumpgasa", "tänka på att man alltid vid alla svängar kan dra i "kryckan" (handbromsen)" och så vidare. Eller så knycker han rastlöst runt på passagerarsätet och stirrar ryckigt ut genom fönstret. Jag får ett intryck av att Henke letar efter någonting därute i mörkret. Medan vi åker mot Torvalla centrum, funderar jag över min väns märkliga beteende trettiofem centimeter bort i kupén. Jag hinner tänka att Henkes pappa är älgjägare. Jag hinner nästan tänka att det kanske någonstans i min väns rangliga kropp vilar mäktiga jägarinstinkter. Nästan det vill säga, för sedan brakar det loss!
"För helvete, dra i kryckan! Vi ska in här!"
Henke gestikulerar ivrigt och pekar med hela handen mot den avfart som leder in mot Barnens Hus. Han är mycket, mycket uppspelt och ur hans ögon brinner återigen den febriga glöden. Jag saktar in så sakta som är möjligt (dock utan att "dra i kryckan" till Henkes omedelbara och högljudda besvikelse) och lyckas precis svänga in mot Barnens Hus. Henke pekar med hela handen och vill att jag ska stanna bilen på den tomma parkeringsplatsen. Sedan utspelar sig en av de märkligaste syner jag någonsin kommer att få uppleva framför mina ögon. Henke öppnar bildörren. Han tittar sig försiktigt omkring och kryper ihop tills han nästan står dubbelvikt. Sedan börjar han smygspringa över parkeringen. Om jag tidigare inte hade hunnit tänka att det vilade jaktinstinkter djupt begravda i min vän, så blommade den tanken ut i sin fulla prakt i denna stund. Dock bör det tilläggas att det är en viss skillnad på en smidig masaj som smäckert tar sig över Kenyas savann, och en två meters paraonoid Henke som iklädd dunjacka dubbelvikt springer över en övergiven parkeringsplats. Två minuter senare dyker Henke upp bakom ena hörnet till Barnens Hus. Han förflyttar sig oväntat fort med tanke på att han släpar på en hel lastpall! Henke är nu framme vid bilen och slänger in träpallen i bilens bagageutrymme. Han dimper ned i framsätet och ryter:
"Kör!"
Jag är vid det laget så pass chockad, att jag inte kan göra annat än att starta bilen och försöka försvinna därifrån så fort som möjligt. 10 minuter senare stannar vi på en enslig asfaltsväg uppe i övre Torvallas industriområde. Henke är nu mycket lugn och målmedveten. Han öppnar sin mystiska plastpåse och plockar upp en bogseringslina och ett par svarta skinnhandskar. Henke kliver ur bilen. Han plockar ur trälastpallen. Han fäster ena änden av bogseringslinan i bilens dragkrok och den andra änden runt en av bräderna på lastpallen. Henkes ögon lyser av förväntan medan han noggrant trär på sig sina svarta skinnhandskar:
"Nu jävlar ska det bli åka av! Jag sätter mig på pallen och du gasar upp Volvon. Tänk på att inte åka för ryckigt eller för fort, men heller inte för sakta."
Jag registrerar med gapande mun i backspegeln hur Henke med stora kliv närmar sig lastpallen. Han viker ihop sin två meters kroppslängd till en löjligt hukande ställning. Jag hinner tänka att det fan är underligt hur han kan få plats på pallen. Sedan vinkar Henke ivrigt och vill att vi ska starta. Jag tänker att detta är galenskap och ren och skär hälsofara! Men Henke verkar sitta stadigt på träpallen. Han har beslutsamt greppat bogserlinan med bägge skinnhandskarna. Jag tar ett djupt andetag och rullar oroligt iväg bilen i långsam halvfart ett par hundra meter. Jag tänker att kanske har min vän nöjt sig nu så att vi kan öka hem. Men nej då! När bilen stannat upp kliver Henke med bestämda och grymt onöjda steg fram till bagageluckan. Han plockar upp den blå plastpulkan och kopplar fast den istället för lastpallen. Henke sparkar irriterat på träpallen på asfalten. Sedan brölar han:
"Det där var faaan i mig astråkigt. Du kör för jävla sakta. Nu sätter jag mig i pulkan istället. Den här gången ska du inte köra som en kärring! Minst 60 kilometer i timmen ska det gå, MIIIIINST! När jag vinkar betyder det att du ska köra fortare!"
Innan jag hinner protestera har Henke stegat fram och satt sig i den blå pulkan. Om det såg löjligt ut förra gången med träbacken, var det minst sagt en förjävligt löjlig syn som uppenbarade i backspegeln nu. Det var antagligen här någon gång som det rann över för mig. Min gamle väns konstiga beteende och alla instruktioner hur man skulle köra en bil trots att det var jag som faktiskt hade tagit körkort och inte Henke, rasade ilsket runt i skallen på mig. Ville Henke åka, så skulle han få göra det med besked!
Jag lägger i ettan och spinner loss på asfalten. Pulkan får en rivstart. Henke flyger fram över vägen i en fart som gör att han har fullt sjå att hålla i sig. Trots detta börjar han vinka med ena handen. Jag tänker att det var då faaaan! Jag accelererar förgrymmat ytterligare. Henke vinkar fortfarande. Helvete! Jag lägger i nästa växel. Henkes vinkningar blir allt tydligare. Hela högerarmen vispar runt i luften och bildar en mäktig svart gloria ovanför det blå plasteländet till pulka. Jag svär högt inne i kupén och är precis på väg att peta i ytterligare en växel. Sedan får jag i bakspegeln en skymt av Henkes ansiktsuttryck. Glöden i hans ögon är borta. Istället finns där en desperation jag sällan skådat i min väns blick. Jag hinner tänka att något kan vara fel. Jag bromsar häftigt in bilen. När pulkan stannat upp flyger Henke upp. Han dansar runt på asfalten som en galen indian. Plötsligt drar han ned jeansen och kalsongerna. Hans bleka bakdel glimmar spöklikt i det röda strålkastarskenet.
"Helvete! Det brände igenom pulkan, jeansen, kalsongerna och röven!"
Medan min blick vandrar från det stora hålet i pulkans mitt och stannar på Henkes högra skinka där ett litet sår blöder, väller skuldkänslorna fram. Jag vill be om förlåtelse, köpa nya jeans, kalsonger och... ja, vad det gäller röven kommer jag faktiskt inte på något riktigt bra. För innan jag hinner säga något tittar Henke upp från sin sargade bakdel. Hans ansikte klyvs av ett brett leende. I hans ögon brinner den febriga glansen som aldrig förr:
"Coolt!"
Fler True "Henke" Stories:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar