Guppen av True "Henke" Stories- fantaster växer så det knakar. Därför är det ett stort nöje att lagom till helgen leverera del tre i följetongen om den vi kan kalla "Henke" och dennes tvivelaktiga bravader! Det är dags att stifta bekantskap med en ny karaktär. Py Bäckmynning är en synnerligen intelligent och försigkommen kvinna i 30 års åldern. Framtidens historier kommer med stor sannolikhet att bjuda på en djupare och fylligare personbeskrivning av denna skarptänkande unga madam. Men just nu kan vi nöja oss med att försiktigt kika in genom Py´s balkongfönster. Hon sover djupt med huvudet bekvämt inburrat i en av sina exklusiva dunkuddar.
Py Bäckman famlar sömndrucket efter sin mobiltelefon. Den digitala klockradions gröna display blinkar spöklikt på nattduksbordet. SAT 2000.09.23 03.03. Py trycker på den gröna knappen. Ur luren hörs ett sorts... kvidande. Trots det grumliga tillståndet sammanfattar Py´s rationella hjärnas supersnabbt och extremkorrekt läget: Den nyfunna kärleken "Henke". På krogen ikväll. Förtvivlad. Berusad.
Py´s hjärna korrigerar snabbt och automatiskt sitt nyss begångna misstag och slänger in ett utropstecken i analysen för första gången i sin existens: Pojkvännen Henke inte berusad. Henke, full som en kastrull!
Py lyssnar alltmer klarvaken på sin nya pojkvän. Henke sluddrar på i luren. Där kommer någonting om att han fått skjuts av någon mystisk person han "inte inte har en aaaaning om"". Där kommer en suck och ett ilsket grymtande. Där kommer någonting om en vägbom mitt i skogen. Där en svordom i bröluttalad form. Py´s hjärna är nu i nästan vaket tillstånd och processar intensivt den- för- vanliga- människor- otydbara- informationen. Py drar med rätta den slutsatsen att Henke är redigt knall och inte har en aning om var han befinner sig! En smula oroligt börjar hon lirka för att försöka snappa upp viktig information om var pojkvännen befinner sig.
Henke:
"Ja sitter på en väääägbom med en massa skkooooog runt om...."
Py tänker någonting i stil med: Jo, men det säger ju inte mig så himla mycket!
Py:
"Men ser du några hus i närheten?!"
Henke:
"Ja ser nåra tre... våningshuuuus..."
Py´s skarpa hjärna har slutligen vaknat upp och bemästrar nu sin fulla potential! Det strategiska hjärncentrat (Py´s absolut skarpaste triumfkort) aktiveras någonstans framme i frontallobsregionen. Py tänker stilla: Ok, om han kan hitta ett gatunamn så kan jag åka och hämta honom! Han kan ju inte vara ute i skogen hela natten.
Py:
"Ok. Gå och kolla om du kan hitta ett gatunamn så kommer jag och hämtar dig:"
Ur telefonluren hörs ljudet av ett moloket traskande i snö.
Henke:
"Jo, men det står Odensväg här."
Zapp. Zapp. Zapp. Py´s hjärna arbetar febrilt för högtryck. På två sekunder har hon skannat av samtliga Jämtlands gatunamn. Odensväg. Analys: Hmmm. Hur tusan har Henke hamnat i Ås!? Py´s hjärna skannar snabbt av all befintlig bebyggelse i det lilla jämtländska samhället Ås. Det finns inga trevångshus i Ås. Analys: Hmmm. Det kan ligga ugglor begravda i mossen.
Py:
"Är du säker på att det står Odensväg?"
Mindre än en hundradels sekund senare. Nokialuren skräller. Högtalarna i det lilla membranen levererar plågat det sura attackbudskapet .
Henke:
"JA! Om det står det på en skylt så är det väl däääär jag e!!!"
Py, lugnande:
"Okej, okej. Ser du stora vägen?"
Henke:
"Ja tror det"
Py:
”Stanna där du är. Jag ska bara klä på mig så kommer jag och hämtar dig”
Henkes röst dånar myndigt och majestätiskt ut ur luren:
"Nä men det behövs verkligen inte!"
Py, med sammetslen och något desperat stämma:
"Men.. det är klart jag gör...!"
Henke, med en ljudlig suck:
"Jaha, men du behöver inte..."
Py, lättat:
"Ska bara klä på mig. Ringer när jag sitter i bilen."
Py. Lägger snabbt på luren. Py. Orolig och uppjagad. Py. Flyger upp ur sängen och rafsar på sig ett par jeans och en tröja. Py. Är precis på väg mot bilnycklarna... Telefonen ringer igen.
En försiktigt viskande Henke hörs ur det nyss så plågande Nokiamembranet:
"Har du åkt än?"
Py. Tänker förvirrat med ena skon i högra handen att det låter som om pojkvännen plötsligt befinner sig inomhus. Py. Tänker att varför i den hela vitaste friden viskar Henke!?
Py:
"Vart är du nu då? Låter som att du är inomhus?"
En fortfarande mysteriskt viskande Henke:
"Jag ringde på hos Hasse Karlssons mamma och fick låna soffan. Så du behöver inte komma!"
Medan den bruna skon faller teatraliskt mot golvet, slår Py´s strategiska hjärncentra fullkomligt bakut! Py kan inte längre ignorera signalerna från sitt starkaste och mest kraftfulla sinne. En stilla misstänksamhet slår ohjälpligt rot i hennes inre. Vem tusan har skjutsat Henke och släppt av honom i Ås av alla ställen!? Hur kom Henke på ide´n att ringa Hasse Karlssons mamma vid den här tiden på dygnet!? Och varför ringde han henne över huvud taget?! Py´s inre frågor sipprar obönhörligen mot ytan likt en vattensjuk snusdosa som dolts undan en krävande mora i Skålsjöns djup en sen kväll i augusti, men som plötsligt i maj månad ligger naket avslöjande i samma bodhustrus hand. Py börjar diplomatiskt men strategiskt att pumpa sin nye ungsven på autentisk information. Henkes röst stiger i decibel för varje pressande fråga. Småningom befinner Henke sig i sitt normala röstläge efter alkoholintag: det så kallade skrikstadiet!
Plötsligt blandar en annan, mer mogen kvinnoröst, sig i samtalet i andra änden av Py´s Nokialur:
"" ""Henrik"" (efternamn som inte bör skrivas ut med hänsyn till författarens stränga krav på sekretess). Klockan är nu över fyra på morgonen och här ligger du och skriker. Lägg dig och sov nu!"
Py känner omedelbart igen den kvinnliga stämman som Henkes dyra moders. Py skarpa hjärna tänker. Henke måste vara på Anarisvägen. Vad tusan håller han på med?
Py:
"Vem var det där?"
Henkes röst har på ett närmast magiskt sätt återgått till viskningsstadiet. Py pressar örat mot luren för att försöka uppfatta vad pojkvännen säger:
Henke:
"Det var Jockes mamma. Jag måste nog vara tyst nu tror jag!"
Py, smått förolämpad:
"Men nu skämtar du väl ändå! Jag hörde ju att det var ""Emmy"! (Henkes mammma). Är du hemma?"
Henke fortfarande viskande, nu uppenbart orolig:
"Nä, det var Jockes mamma! Men du måste jag sluta! Jag ringer dig i morgon!"
Söndagen den 24 september år 2000 kl 15.04.
Py stirrar lite grinigt på Nokialuren framför sig. Nej. Henke hade inte inte hört av sig. Otippat! Py tänker att hon ändå måste får veta. Py slår numret till en av sina bästa vänninor. "Emmy", Henkes dyra moder, svarar efter andra signalen. Ja, Henke hade kommit hem igår natt. Nej, "Emmy" förstod inte heller varför Henke hade stått och "surrat hur länge som helst" på bron om att han var i Ås! När Henkes nummer blinkar i Nokians display ett par timmar senare, ställs han obönhörligen mot väggen av Py. Gestapostyle! Men pojkvännen blånekar tvärt till alla påståenden med förvånad stämma:
"Nä, det sa jag aldrig... skulle jag aldrig göra... Jag vet inte vad du pratar om..."
När Py den natten somnade med huvudet mot sin exklusiva dunkudde, hade hennes extremt rationella hjärna mycket svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Kristallkulor snurrade runt i rymden tillsammans med skrällande Nokialurar och bruna skor som föll långsamt upp mot månen. Fortfarande var prinsessan skrälful, förgiftad och långskankig. Men Py's huvud skakade långsamt från den vänstra sidan av den exklusiva dunkudden, till den högra. Nu visste hon bättre än att avfärda knasiga drömsyner som icke- verkliga fantasier...
Fotnot: Den vi kan kalla "Henke" har vid ett antal tillfällen tillfrågats om ovan beskrivna händelse. Svaren har varit ömsom skamsna och ömsom förvånade förnekanden. Än idag har Henke svårigheter att erkänna att historien ägt rum. Varken för sig själv eller andra.
Fler True "Henke" Stories:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar