På annandag jul ringer jag upp "Henke" i Skålan för att höra om han lever än, efter den hemska skoterkraschen.
"Jaaaaa faaaan! Det är Henke", brölar det ur luren.
"Hej det är jag. Hur mår du?"
"Jomenvisstserru! Det krävs mer än lite..."
I bakgrunden hörs en trevlig röst som intresserat frågar vem som ringer. En millisekund senare exploderar högtalaren i mitt högra öra.
"Du ska bara hååååålllllla käääääften!"
Jag undrar oroligt vad som händer. Vem skriker "Henke" så förfärligt åt? Och varför? Är det något världskrig på gång? Som om det vore världens naturligaste sak, förklarar "Henke" att hans exflickvän Py är på besök i Skålan. Och att de har det trevligt. Jaha, tänker jag och drar förbryllat in luften genom näsan. När chocken lagt sig kommer jag att tänka på en annan sak. Sluddrar inte "Henke" misstänksamt?
"Henke, varför sluddrar du?"
"Vad tror du din iiiidiot! Hehe. Jag är full såklart! Full som en kastruuuuulllll."
Jag skakar på huvudet. Jag tänker bedrövat att det tog två dagar. Inte en vecka och inte en arbetsvecka heller. Utan två ynka dagar. Trots att Henke lovat högtidligt på all världens bildfacebookkommentarer att han skulle hålla sig nykter. Trots att han bedyrat att resten av jullovet hålla sig lugn, eftersom "familjen är viktigast och alltid kommer först".Trots att ortpedspecialisten plåstrat ihop hans söndriga skalle och rätat ut hans misshandlade arm för mindre än 45 timmar sedan. Trots att läkaren allvarligt utfärdat ett alkoholförbud. Jag tänker uppgivet att all världens vitrockar och hela jämtlands hustomtar inte har skuggan av en chans att hindra Henke från att dricka sprit. Sedan ångrar jag mig och ber tyst farbror doktorn och Agda Erikssons hustomte om ursäkt inuti huvudet. Henke var ju faktiskt nykter i två hela dagar. Mig veterligen har det aldrig hänt förut i ledigt tillstånd. Kanske inte heller i arbetsamt tillstånd. Om man nu kan få ihop orden "Henke" och "arbetsamt tillstånd" i samma mening. Men jag tvingas lämna de språkfilosofiska svårigheterna för tillfället. För nu brölsluddar Henke ut ur luren igen:
"Faaaa....n.... Mors....ä... trä.....ö....åck....jäg...r..."
Det betyder att Henke fan startade upp morgonen med tre starköl och tre snapsar Jägermeister. Det är lite svårt att höra vad han säger, det skall medges. Men jag fattar ändå. Jag ska inte skryta med att jag förstår mig på Henke lika bra som hans farmor Agda Eriksson. Men jag har ändå en viss erfarenhet av att lyssna på Henke när han är full.
Henke berättar vidare. Efter supfrukosten hoppade han direkt upp på skotern och åkte med Skålangänget till Vemdalsskalets restaurang och drack öl. Och kanske lite sprit också. Det är nästan magiskt underligt. Jag undrar förvånat hur någon som alldeles nyss varit nära att köra rakt ner i Skålansjöns mörka vatten och dö drunkningsdöden, för att sedan bli mirakulöst räddad av hustomte, krocka med skotern i 160 kilometer i timmen och skalla isen utan hjälm; ens kan uthärda att vistas i samma by som en skoter igen. Men sedan kommer jag på mig själv igen. Det är Henke det gäller. Gång på gång får jag det bevisat att han inte är.... som vanliga människor. Nu brölar Henke upphetsat ur luren igen.
"Baaaaahh......pang.....up... sjdår...."
Det är mer än otydligt. Men jag tror att det betyder att Henke på vägen hem från Skalet krockade med skotern igen. Den här gången ordentligt. Skotern stod helt lodrätt upp i luften och dess skidor pekade mot Jämtlandshimlen. Den gick helt enkelt inte att ta loss. Nu verkar Henke skärpa till sig lite, kanske eftersom det är något mycket viktigt han vill säga:
"Öhhhhh....Höhö... Vet dö va ja gjorde då?"
"Nej, Henke. Vad gjorde du då?"
Ur luren exploderar en självbelåten skrattsalva. Sedan:
"Klääättrade ner och tog een JÄÄÄÄÄGEEER så klart!"
Medan jag tänker att, det var ju i alla fall lite fyndigt gjort, brölar Henke vidare. Jag tror att han berättar att han gått hem till Skålan och fått tag på en bil. Oklart av vem. Sedan börnade Henke allt vad han kunde över en snöig lägda. Halvvägs körde han fast och fick inte loss bilen. Men det gjorde ingenting tyckte Henke. Han lämnade bilen åt sitt ensamma öde.
"Vät du va jag gjordäää sän då?"
"Nej Henke. Det kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig..."
"Jo, jag lånade Pers fyrhjuuuuuling och köööörde som faaan rakt in skooogen."
Samma sak här. Efter ett par kilometer fastnade Henke i en stor jävla snödriva. Han baxade ett tag, men fick ge upp. Sedan tänkte Henke att, om inte han kan få loss fyrhjulingen så kan faaan inte någon det. Så då gick han hem till Per och drack mera sprit. Och där sitter han tydligen än. Full som en kastrull och med krockbandaget fortfarande lindat runt tjockskallen! Jag tänker desperat att kanske, kanske går det att tala Henke till rätta genom att skämta lite med honom först.
"Så fyrhjulingen får stå kvar tills snön smälter bort i vår då?"
Henke skrockar förtjust i luren. Men det är inte för att han uppskattat mitt skämt. Det är nog tveksamt om han överhuvudtaget hörde det.
"Höhöhöhöhöhhö.... Hajjaa va cooooolt va! Köra en hundratusenkronors fyrhjuling ååt helvette! Och Per bryr sig inte. Han bara gaaarvar! Höhöhö..."
Även om jag känner min vän Henke sedan gammalt och egentligen inte borde ha väntat mig något annat. Även om jag läst hundratals poäng psykologi som förklarar att vi ständigt klantar till det och beter sig som dumskallar, i strid med all rimlig logik. Trots att jag inte borde bli förvånad. Så tänker jag: Hur ända in grönfrusna helvetet, kommer det sig att Henke aldrig lär sig någon endaste gång?!
"Henke, du vet om att du är en vandrande katastrof va?
Ur luren hörs ett kluckande sluddrande halvbrölande.
"Höhöhö... Och än är det inte ens nyår! Skriv det i bloggen du!"
Fler True "Henke" Stories:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar