onsdag
tisdag
Kapitel 6: Det tog två mellandagar...
... sedan var det dags för den vi kan kalla "Henke" igen! Kastrullfylla, Jäger, öl, skoter, bil, fyrhjuling... Trots alla löften. Trots nära döden upplevelsen. Trots doktorns alkoholförbud. Någon som är förvånad?
På annandag jul ringer jag upp "Henke" i Skålan för att höra om han lever än, efter den hemska skoterkraschen.
"Jaaaaa faaaan! Det är Henke", brölar det ur luren.
"Hej det är jag. Hur mår du?"
"Jomenvisstserru! Det krävs mer än lite..."
I bakgrunden hörs en trevlig röst som intresserat frågar vem som ringer. En millisekund senare exploderar högtalaren i mitt högra öra.
"Du ska bara hååååålllllla käääääften!"
Jag undrar oroligt vad som händer. Vem skriker "Henke" så förfärligt åt? Och varför? Är det något världskrig på gång? Som om det vore världens naturligaste sak, förklarar "Henke" att hans exflickvän Py är på besök i Skålan. Och att de har det trevligt. Jaha, tänker jag och drar förbryllat in luften genom näsan. När chocken lagt sig kommer jag att tänka på en annan sak. Sluddrar inte "Henke" misstänksamt?
"Henke, varför sluddrar du?"
"Vad tror du din iiiidiot! Hehe. Jag är full såklart! Full som en kastruuuuulllll."
Jag skakar på huvudet. Jag tänker bedrövat att det tog två dagar. Inte en vecka och inte en arbetsvecka heller. Utan två ynka dagar. Trots att Henke lovat högtidligt på all världens bildfacebookkommentarer att han skulle hålla sig nykter. Trots att han bedyrat att resten av jullovet hålla sig lugn, eftersom "familjen är viktigast och alltid kommer först".Trots att ortpedspecialisten plåstrat ihop hans söndriga skalle och rätat ut hans misshandlade arm för mindre än 45 timmar sedan. Trots att läkaren allvarligt utfärdat ett alkoholförbud. Jag tänker uppgivet att all världens vitrockar och hela jämtlands hustomtar inte har skuggan av en chans att hindra Henke från att dricka sprit. Sedan ångrar jag mig och ber tyst farbror doktorn och Agda Erikssons hustomte om ursäkt inuti huvudet. Henke var ju faktiskt nykter i två hela dagar. Mig veterligen har det aldrig hänt förut i ledigt tillstånd. Kanske inte heller i arbetsamt tillstånd. Om man nu kan få ihop orden "Henke" och "arbetsamt tillstånd" i samma mening. Men jag tvingas lämna de språkfilosofiska svårigheterna för tillfället. För nu brölsluddar Henke ut ur luren igen:
"Faaaa....n.... Mors....ä... trä.....ö....åck....jäg...r..."
Det betyder att Henke fan startade upp morgonen med tre starköl och tre snapsar Jägermeister. Det är lite svårt att höra vad han säger, det skall medges. Men jag fattar ändå. Jag ska inte skryta med att jag förstår mig på Henke lika bra som hans farmor Agda Eriksson. Men jag har ändå en viss erfarenhet av att lyssna på Henke när han är full.
Henke berättar vidare. Efter supfrukosten hoppade han direkt upp på skotern och åkte med Skålangänget till Vemdalsskalets restaurang och drack öl. Och kanske lite sprit också. Det är nästan magiskt underligt. Jag undrar förvånat hur någon som alldeles nyss varit nära att köra rakt ner i Skålansjöns mörka vatten och dö drunkningsdöden, för att sedan bli mirakulöst räddad av hustomte, krocka med skotern i 160 kilometer i timmen och skalla isen utan hjälm; ens kan uthärda att vistas i samma by som en skoter igen. Men sedan kommer jag på mig själv igen. Det är Henke det gäller. Gång på gång får jag det bevisat att han inte är.... som vanliga människor. Nu brölar Henke upphetsat ur luren igen.
"Baaaaahh......pang.....up... sjdår...."
Det är mer än otydligt. Men jag tror att det betyder att Henke på vägen hem från Skalet krockade med skotern igen. Den här gången ordentligt. Skotern stod helt lodrätt upp i luften och dess skidor pekade mot Jämtlandshimlen. Den gick helt enkelt inte att ta loss. Nu verkar Henke skärpa till sig lite, kanske eftersom det är något mycket viktigt han vill säga:
"Öhhhhh....Höhö... Vet dö va ja gjorde då?"
"Nej, Henke. Vad gjorde du då?"
Ur luren exploderar en självbelåten skrattsalva. Sedan:
"Klääättrade ner och tog een JÄÄÄÄÄGEEER så klart!"
Medan jag tänker att, det var ju i alla fall lite fyndigt gjort, brölar Henke vidare. Jag tror att han berättar att han gått hem till Skålan och fått tag på en bil. Oklart av vem. Sedan börnade Henke allt vad han kunde över en snöig lägda. Halvvägs körde han fast och fick inte loss bilen. Men det gjorde ingenting tyckte Henke. Han lämnade bilen åt sitt ensamma öde.
"Vät du va jag gjordäää sän då?"
"Nej Henke. Det kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig..."
"Jo, jag lånade Pers fyrhjuuuuuling och köööörde som faaan rakt in skooogen."
Samma sak här. Efter ett par kilometer fastnade Henke i en stor jävla snödriva. Han baxade ett tag, men fick ge upp. Sedan tänkte Henke att, om inte han kan få loss fyrhjulingen så kan faaan inte någon det. Så då gick han hem till Per och drack mera sprit. Och där sitter han tydligen än. Full som en kastrull och med krockbandaget fortfarande lindat runt tjockskallen! Jag tänker desperat att kanske, kanske går det att tala Henke till rätta genom att skämta lite med honom först.
"Så fyrhjulingen får stå kvar tills snön smälter bort i vår då?"
Henke skrockar förtjust i luren. Men det är inte för att han uppskattat mitt skämt. Det är nog tveksamt om han överhuvudtaget hörde det.
"Höhöhöhöhöhhö.... Hajjaa va cooooolt va! Köra en hundratusenkronors fyrhjuling ååt helvette! Och Per bryr sig inte. Han bara gaaarvar! Höhöhö..."
Även om jag känner min vän Henke sedan gammalt och egentligen inte borde ha väntat mig något annat. Även om jag läst hundratals poäng psykologi som förklarar att vi ständigt klantar till det och beter sig som dumskallar, i strid med all rimlig logik. Trots att jag inte borde bli förvånad. Så tänker jag: Hur ända in grönfrusna helvetet, kommer det sig att Henke aldrig lär sig någon endaste gång?!
"Henke, du vet om att du är en vandrande katastrof va?
Ur luren hörs ett kluckande sluddrande halvbrölande.
"Höhöhö... Och än är det inte ens nyår! Skriv det i bloggen du!"
På annandag jul ringer jag upp "Henke" i Skålan för att höra om han lever än, efter den hemska skoterkraschen.
"Jaaaaa faaaan! Det är Henke", brölar det ur luren.
"Hej det är jag. Hur mår du?"
"Jomenvisstserru! Det krävs mer än lite..."
I bakgrunden hörs en trevlig röst som intresserat frågar vem som ringer. En millisekund senare exploderar högtalaren i mitt högra öra.
"Du ska bara hååååålllllla käääääften!"
Jag undrar oroligt vad som händer. Vem skriker "Henke" så förfärligt åt? Och varför? Är det något världskrig på gång? Som om det vore världens naturligaste sak, förklarar "Henke" att hans exflickvän Py är på besök i Skålan. Och att de har det trevligt. Jaha, tänker jag och drar förbryllat in luften genom näsan. När chocken lagt sig kommer jag att tänka på en annan sak. Sluddrar inte "Henke" misstänksamt?
"Henke, varför sluddrar du?"
"Vad tror du din iiiidiot! Hehe. Jag är full såklart! Full som en kastruuuuulllll."
Jag skakar på huvudet. Jag tänker bedrövat att det tog två dagar. Inte en vecka och inte en arbetsvecka heller. Utan två ynka dagar. Trots att Henke lovat högtidligt på all världens bildfacebookkommentarer att han skulle hålla sig nykter. Trots att han bedyrat att resten av jullovet hålla sig lugn, eftersom "familjen är viktigast och alltid kommer först".Trots att ortpedspecialisten plåstrat ihop hans söndriga skalle och rätat ut hans misshandlade arm för mindre än 45 timmar sedan. Trots att läkaren allvarligt utfärdat ett alkoholförbud. Jag tänker uppgivet att all världens vitrockar och hela jämtlands hustomtar inte har skuggan av en chans att hindra Henke från att dricka sprit. Sedan ångrar jag mig och ber tyst farbror doktorn och Agda Erikssons hustomte om ursäkt inuti huvudet. Henke var ju faktiskt nykter i två hela dagar. Mig veterligen har det aldrig hänt förut i ledigt tillstånd. Kanske inte heller i arbetsamt tillstånd. Om man nu kan få ihop orden "Henke" och "arbetsamt tillstånd" i samma mening. Men jag tvingas lämna de språkfilosofiska svårigheterna för tillfället. För nu brölsluddar Henke ut ur luren igen:
"Faaaa....n.... Mors....ä... trä.....ö....åck....jäg...r..."
Det betyder att Henke fan startade upp morgonen med tre starköl och tre snapsar Jägermeister. Det är lite svårt att höra vad han säger, det skall medges. Men jag fattar ändå. Jag ska inte skryta med att jag förstår mig på Henke lika bra som hans farmor Agda Eriksson. Men jag har ändå en viss erfarenhet av att lyssna på Henke när han är full.
Henke berättar vidare. Efter supfrukosten hoppade han direkt upp på skotern och åkte med Skålangänget till Vemdalsskalets restaurang och drack öl. Och kanske lite sprit också. Det är nästan magiskt underligt. Jag undrar förvånat hur någon som alldeles nyss varit nära att köra rakt ner i Skålansjöns mörka vatten och dö drunkningsdöden, för att sedan bli mirakulöst räddad av hustomte, krocka med skotern i 160 kilometer i timmen och skalla isen utan hjälm; ens kan uthärda att vistas i samma by som en skoter igen. Men sedan kommer jag på mig själv igen. Det är Henke det gäller. Gång på gång får jag det bevisat att han inte är.... som vanliga människor. Nu brölar Henke upphetsat ur luren igen.
"Baaaaahh......pang.....up... sjdår...."
Det är mer än otydligt. Men jag tror att det betyder att Henke på vägen hem från Skalet krockade med skotern igen. Den här gången ordentligt. Skotern stod helt lodrätt upp i luften och dess skidor pekade mot Jämtlandshimlen. Den gick helt enkelt inte att ta loss. Nu verkar Henke skärpa till sig lite, kanske eftersom det är något mycket viktigt han vill säga:
"Öhhhhh....Höhö... Vet dö va ja gjorde då?"
"Nej, Henke. Vad gjorde du då?"
Ur luren exploderar en självbelåten skrattsalva. Sedan:
"Klääättrade ner och tog een JÄÄÄÄÄGEEER så klart!"
Medan jag tänker att, det var ju i alla fall lite fyndigt gjort, brölar Henke vidare. Jag tror att han berättar att han gått hem till Skålan och fått tag på en bil. Oklart av vem. Sedan börnade Henke allt vad han kunde över en snöig lägda. Halvvägs körde han fast och fick inte loss bilen. Men det gjorde ingenting tyckte Henke. Han lämnade bilen åt sitt ensamma öde.
"Vät du va jag gjordäää sän då?"
"Nej Henke. Det kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig..."
"Jo, jag lånade Pers fyrhjuuuuuling och köööörde som faaan rakt in skooogen."
Samma sak här. Efter ett par kilometer fastnade Henke i en stor jävla snödriva. Han baxade ett tag, men fick ge upp. Sedan tänkte Henke att, om inte han kan få loss fyrhjulingen så kan faaan inte någon det. Så då gick han hem till Per och drack mera sprit. Och där sitter han tydligen än. Full som en kastrull och med krockbandaget fortfarande lindat runt tjockskallen! Jag tänker desperat att kanske, kanske går det att tala Henke till rätta genom att skämta lite med honom först.
"Så fyrhjulingen får stå kvar tills snön smälter bort i vår då?"
Henke skrockar förtjust i luren. Men det är inte för att han uppskattat mitt skämt. Det är nog tveksamt om han överhuvudtaget hörde det.
"Höhöhöhöhöhhö.... Hajjaa va cooooolt va! Köra en hundratusenkronors fyrhjuling ååt helvette! Och Per bryr sig inte. Han bara gaaarvar! Höhöhö..."
Även om jag känner min vän Henke sedan gammalt och egentligen inte borde ha väntat mig något annat. Även om jag läst hundratals poäng psykologi som förklarar att vi ständigt klantar till det och beter sig som dumskallar, i strid med all rimlig logik. Trots att jag inte borde bli förvånad. Så tänker jag: Hur ända in grönfrusna helvetet, kommer det sig att Henke aldrig lär sig någon endaste gång?!
"Henke, du vet om att du är en vandrande katastrof va?
Ur luren hörs ett kluckande sluddrande halvbrölande.
"Höhöhö... Och än är det inte ens nyår! Skriv det i bloggen du!"
Fler True "Henke" Stories:
måndag
0 nätter kvar
"Jag brukar parkera mig själv och mina tre hundar alldeles intill restaurangvagnen. Folk blir ju lite sura när de ska fram, men lite gliringar får man ta!"
Molander häller upp den sista koppen kaffe ur kaffebryggaren som han laddat en miljon gången. Sedan sätter han sig ned vid köksbordet. Det är någon tant som ska åka till Göteborg över nyår. Molander hade föreställt sig den här stunden. Hur han skulle lyssna med ett halvt öra. Hur han skulle låta blicken svepa över rummet och förlora sig i sina egna tankar. Där på spisen står Kruskagröten som han lagt i blöt för sista gången. Rummen är fullsmockade av ett komplicerat labyrintsystem av inskränkande och osynliga mentala skyddsbarriärer. Molander tänkte sig att han skulle fjärrskåda ut i luften. Att han stilla skulle reflektera över alla de gånger han av ungdomlig och äldredomlig idealism, slagit sin panna blodig mot de oförstörbara mentala murarna. Hur han nästan förlorat förståndet på kuppen. Sedan gett upp. Sedan tjurigt men förgäves bankat skallen mot murarna igen. Men det blev inte så. Istället är han intensivt koncentrerad på det alldagliga överlämningssamtalet. Han märker att han inte vill missa ett endaste ord av det trevliga kallpratet.
Däremot tänker Molander en smula på sina finfina autistkompisar. Hur han inte kunde förmå sig att berätta om dem för psykologen på Karolinska under praktikintervjun. Det hade känts som att sälja ut och utnyttja ett gäng nära vänner. Sedan tänker Molander att det är underligt hur han vid 27 års ålder kan veta så ofattbart mycket om något så litet. En grupp blandade människor, ett par hus, en liten by. Det var länge sedan han sanningsenligt kunde börja en mening med "För en par tre år sedan...", och egentligen mena någonting som låg mer än 6 år bakåt i tiden.
Molander reser sig upp. Han kramar om de båda runt bordet. Sedan går han mot utgången. Han hade föreställt sig att han lite glatt skulle morsat på den rökande tantgruppen på bron, stanna upp en stund. Spana ut över kullarna och husen en sista gång och förlora sig i tusen minnen. Men det blev inte så heller. Den enda tant som för tillfället är på plats har redan blossat klart. Det är bitande kallt ute och på bron vill man inte stå onödigt länge. Det blir inte så mycket kullspanande heller. De sista inhandlade ekologiska bodlyxigheterna gör så klart slarvsylta av husets obegripligt tunna plastpåsar. Molander är tvungen att vira in alltsammans i ett lakan. Det trilskande otympliga paketet i famnen tillåter bara en snabb blick över den lilla byn.
Molander sänder ut en tyst hälsning. Han vet att Herr H. uppfattar den innanför husväggarna. Sedan tänker han:
Hej då bitterljuva gamla jobb. Kanske ses vi igen. Men då blir det på betryggande geografiskt avstånd, långt inne på egen planhalva.
Molander häller upp den sista koppen kaffe ur kaffebryggaren som han laddat en miljon gången. Sedan sätter han sig ned vid köksbordet. Det är någon tant som ska åka till Göteborg över nyår. Molander hade föreställt sig den här stunden. Hur han skulle lyssna med ett halvt öra. Hur han skulle låta blicken svepa över rummet och förlora sig i sina egna tankar. Där på spisen står Kruskagröten som han lagt i blöt för sista gången. Rummen är fullsmockade av ett komplicerat labyrintsystem av inskränkande och osynliga mentala skyddsbarriärer. Molander tänkte sig att han skulle fjärrskåda ut i luften. Att han stilla skulle reflektera över alla de gånger han av ungdomlig och äldredomlig idealism, slagit sin panna blodig mot de oförstörbara mentala murarna. Hur han nästan förlorat förståndet på kuppen. Sedan gett upp. Sedan tjurigt men förgäves bankat skallen mot murarna igen. Men det blev inte så. Istället är han intensivt koncentrerad på det alldagliga överlämningssamtalet. Han märker att han inte vill missa ett endaste ord av det trevliga kallpratet.
Däremot tänker Molander en smula på sina finfina autistkompisar. Hur han inte kunde förmå sig att berätta om dem för psykologen på Karolinska under praktikintervjun. Det hade känts som att sälja ut och utnyttja ett gäng nära vänner. Sedan tänker Molander att det är underligt hur han vid 27 års ålder kan veta så ofattbart mycket om något så litet. En grupp blandade människor, ett par hus, en liten by. Det var länge sedan han sanningsenligt kunde börja en mening med "För en par tre år sedan...", och egentligen mena någonting som låg mer än 6 år bakåt i tiden.
Molander reser sig upp. Han kramar om de båda runt bordet. Sedan går han mot utgången. Han hade föreställt sig att han lite glatt skulle morsat på den rökande tantgruppen på bron, stanna upp en stund. Spana ut över kullarna och husen en sista gång och förlora sig i tusen minnen. Men det blev inte så heller. Den enda tant som för tillfället är på plats har redan blossat klart. Det är bitande kallt ute och på bron vill man inte stå onödigt länge. Det blir inte så mycket kullspanande heller. De sista inhandlade ekologiska bodlyxigheterna gör så klart slarvsylta av husets obegripligt tunna plastpåsar. Molander är tvungen att vira in alltsammans i ett lakan. Det trilskande otympliga paketet i famnen tillåter bara en snabb blick över den lilla byn.
Molander sänder ut en tyst hälsning. Han vet att Herr H. uppfattar den innanför husväggarna. Sedan tänker han:
Hej då bitterljuva gamla jobb. Kanske ses vi igen. Men då blir det på betryggande geografiskt avstånd, långt inne på egen planhalva.
söndag
Hur pallar man ett förbjudet äpple?
En frestande tanke har grott i skallen hela morgonen och förmiddagen. En förbjuden, men ack så ljuv idé som vill komma ut i världen. Det gäller bara att lura ut hur... Hmmmm
lördag
Kapitel 5: Henkes Julafton
Följande "Henke" Story berättar om hur den vi kan "Henke" firat årets julafton. Den tvådelade historien är rykande färsk och alldeles fullständigt sann! Alla namn är fingerade för att säkerställa medverkade personers anonymitet.
DEL 1
Det är julafton 2008. I den lilla jämtländska byn Skålan plockar Agda Eriksson precis ut julskinkan ur ugnen. Hela tjocka släkten är samlad i köket. Det är barn, barnbarn, barnbarnsbarn, svågrar, svägerskor och allsköns andra släktingar och vänner. På kökssoffan sitter gubbarna och dricker dagens tredje julsnaps. Nu är det dags att börja äta julmiddag. Från vardagsrummet hörs ett svagt "Say Mama". Agda Eriksson minns när Kalle Anka var julens höjdpunkt. Men nu har till och med de minsta barnbarnsbarnen växt ifrån Disneys jul. Tomten i julverkstaden får visa upp sitt rullande band för ett tomt vardagsrum i Skålan. Eller rättare sagt, ett nästan tomt vardagsrum i Skålan. Agda Eriksson ställer ifrån sig julskinkan på bordet och sätter kurs mot vardagsrummet. I farfars finfåtölj sitter en ensam 27 åring med ögonen klistrade vid tvrutan. Agda Eriksson greppar resolut dosan och knäpper av tv´n.
"Henke, det är mat nu."
"Henke" Eriksson vänder sig mot sin farmor. Med irriterad brölstämma protesterar han.
"Men, de ä ju tomteverkstaden nuuuu. Tomten ä sååå jääävla rolig!"
Agda Eriksson vet bättre än att börja diskutera med barnbarnet Henke. Det har varit samma sak flera år i rad nu. Agda har försökt tala om för Henke att han är för stor för Kalle Anka. Hon har berättat för honom att till och med de minsta barnbarnsbarnen växt ifrån de tecknade Disneyfigurerna. Hon har också försökt förklara att Disneytomtefar inte finns på riktigt, och att han egentligen inte är speciellt rolig heller. Men Henke har inte brytt sig om det, eller kanske inte förstått. Agda Eriksson stoppar tvdosan i förklädet och går ut mot köket igen. Hon lämnar en tjurande Henke i fåtöljen och klämmer till med sitt triumfkort, det enda som verkligen fungerar.
"Köttbullarna väntar inte på dig!"
Nu sitter de där hela släkten runt julbordet. Henke Eriksson har surmulet satt sig ned bredvid sin far, Ingvar Eriksson. Agdas blick vandrar från den ena släktingen till den andra. Alla runt bordet har på olika sätt försökt få ordning på familjens svarta får. Där sitter faster Ann - Katarina. Hon har många gånger mot sin vilja varit tvungen att ta hand om Henke, då han druckit alldeles på tok för mycket sprit på Skålans samtliga byfester. Där sitter Ann - Katarinas man Peter. En dag fick han nog av Henkes ständiga olagliga bilkörning. Peter skällde ut Henke och sa att om han fick veta om en endaste olovlig bilkörning till, skulle han anmäla Henke för polisen. Det tog en vecka, sedan var Peter tvungen att anmäla Henke för polisen. Det blev böter och bilkörningsförbud. Men, eftersom Henke inte har något körkort var han ju redan förbjuden att köra bil. Så det blev ingen skillnad ändå. Ett par dagar senare kunde den lilla byns invånare genom fönstret få syn på en börnande Volvo 240 som sladdade runt i Skålans kurvor. Bakom ratten satt Henke, utan skam i kroppen och utan körkort. På tal om körkortet. Där sitter farfar Sune Eriksson. Han har under många års tid undrat hur varför i helvete barnbarnet Henke inte tagit den förbannade lappen än. Farfar Sune har skällt, trugat, bönat på sina bara gammelmansknän, talat förståndigt, bett, och skällt igen. Sedan har han flera gånger till försökt tala förstånd med Henke. Men försöken har varit hopplöst fruktlösa. Och där sitter pappa Ingvar Eriksson. Han har inte mindre än tre gånger betalat sonens startpaket på två olika körskolor. Han har köpt övningskörningstillstånd och den där övningskörningsskylten. Bara för att Henke ska få arslet ur vagnen och lappen med in i bilen! Men nej. Tre år senare var Henkes pappa tvungen att betala ett nytt tillstånd och en ny grön jävla magnetskylt. Nu verkar Ingvar Eriksson ha gett upp för gott. Han tittar trött ned i sin jultallrik och lassar in en tugga kalvsylta. Agda Eriksson sträcker fram ett fat med rödbetssallad mot sonsonen. Henke stirrar stint tillbaks:
"För helvete farmor! Tror du jag är nån jävla vegan eller? Skicka hit köttbullarna!"
Här skulle man kunna tro att Agda Eriksson blir ledsen, eller kanske lite arg. Hon vet inte vad en vegan är. Men farmor Agda vet att hon är den enda i hela släkten som förstår sig på barnbarnet Henke. Under många år har hon farmoderligt vakat över honom. Visst pojken har gjort sina dumheter. Men det kunde varit värre. Henke har aldrig varit speciellt grann. Han har alltid varit lättretlig och onödigt kaxig. På senare år har han börjat bröla otrevligt så fort han vill något. Henke är slö och nog allt lite lat också. Han dricker som ett stuprör och blir full som en kastrull. Men, tänker Agda medan hon skickar köttbullarna, pojken är snäll i alla fall. Sedan tänker hon att Henke haft tur som hamnat i gott sällskap. Det är en smula oroande, tycker Agda, att Henke inte är i lag med Py längre. Det var en stilig och redig tös det! Hon hade hade god hand med Henke. Nu vet man inte hur det kommer att gå för barnbarnet. Dessutom var det länge sedan Henkes trevliga och klipska kompis Olle kom och hälsade på från Stockholm. Nog var han farligt smal och klen alltid. Men höll ordning på Henke på Lännäset, det gjorde han allt. Agda nickar eftertänksamt. Den pojken, han är klokare än en ko han. Det är så sant det!
Agda Eriksson tar en prinskorv. Sedan tänker hon att det nog ska ordna sig ändå. Agda är en gammal klok bondkvinna med väl fungerande tricks. Efter att ha funderat mycket, bestämde hon sig helt enkelt för att göra på gammelvise. För ett par timmar sedan gick hon ut i lagårn med ett stort fat gröt och en extra julsnaps. Medan Henkes ansikte blossar upp i rött i stugvärmen, skickar farmor Eriksson ut en tyst bön till sin kortvuxna och folkskygga vän.
DEL 2
Klockan är sju på kvällen. Andreas Handlare är hemma hos Per Persson i Skålan. Snart är det dags för det riktiga julfirandet! Runt vardagsrumsbordet sitter han själv, Snickar- Nils och Per. De tre unga männen stirrar förväntansfullt framför sig. Bordet är proppfullt med spritflaskor och groggvirke. Stereon är laddad med Eddie Meduzas Greatest Hits. Kort sagt, allt är förberett för en hejdundrans festkväll! Andreas Handlare smeker en genomskinlig flaska utan etikett med blicken. Han märker inte att munnen stått vidöppen, förrän en droppe dreggel singlar genom luften och blöter ned hans strumpa. Andreas Handlare torkar sig runt munnen med tröjärmen. Sedan utbrister han otåligt:
"Helvete, kan vi inte sätta igång snart!?"
Men Per och Snickar- Nils viftar avvärjande. Deras blickar är som fastklistrade på ytterdörren. Här gäller det att hålla på jultraditionerna. Ingen flaska öppnas förrän... Och där öppnas ytterdörren! Genom ett moln av snö och is blir en lång och plufsig gestalt synlig i farstun. Skålanpojkarna tänker samtidigt exakt samma sak: Hurra, nu är han här! Henke har äntligen kommit till oss! Ut ur det rödflammigt storflinande ansiktet två meter ovanför golvet, kommer ett stilla brölande:
"Höhö, finns det någon sprit i stugan eller?"
Andreas Handlare slänger sig fram över bordet. Snabbt har han skruvat av korken på den genomskinliga flaskan och spillt upp en grogg som han bjuder Henke på. Men rödnäsan i farstun slår ut med händerna. Sedan brölar han:
"Nej, vänta för faaan. Jag har glömt en sak."
En stund senare kommer Henke tillbaka med en... vit pappersdunk i handen? Med en viktig min förklarar han:
"Jag har på senare år upptäckt det eleganta med ett torrt fint vin. Man blir full som en kastrull. Och ingen bakfylla blir det!"
Skålangänget gapar förvånat med munnarna. Deras ögon tränger nästan ut ur hålorna. Skålangänget tänker att en eller två skruvar inuti Henkes huvud till slut måste ha lossnat för gott. Andreas Handlare öppnar munnen för att protestera. Inte fan blir man full på vitt vin! Dessutom är det omanligt. Men sedan ångrar han sig. Det har tagit för lång tid redan att få börja supa. Om Henke vill dricka vin, kan han få göra det. Men Andreas Handlare tänker, att han minsann ska se till att Henke blir lika full ändå. Och nu, nu är festen äntligen igång! Eddie Meduza skräller ur högtalarna och det klirrar i glasen. Nu bestäms i vanlig ordning vems pappa som är starkast. Snickar- Nils vet, att både han och hans pappa är starkare än de andra klenfisarna och alla deras farsor tillsammans. Så Snickar- Nils lutar sig bara lugnt tillbaka och diggar med i musiken. Henke hävdar på fullaste allvar att hans pappa är starkast. Per garvar. Men Andreas Handlare täker inte hålla med Henke den här gången. Okej hans egen farsa är inte så superstark det ska erkännas. Men:
"Vad faan Henke. Din farsa är ju värsta svaga veklingen ju!"
Henke stirrar stint på Andreas Handlare:
"Vadå, vill du gå ut och brottas i snödrivan om saken?"
Men det vill inte Andreas Handlare. Inte för att han är rädd för att brottas. Det är snarare det att spriten finns inomhus. Om Henke vill, får han väl tro att hans klena farsa är starkast. Och nu går Henke iväg och röker på bron. Andreas Handlare passar på att fylla upp hans vinglas med en rejäl klunk "norrlandsvatten".
Festen fortsätter. Eddie skrålar något om en Volvo. Grabbgänget klunkar i sig som aldrig förr. Lukten av fylla och fotsvett sprider sig från vardagsrummet ut i det övriga huset. Nu berättar Per om hur fort han kört med sin supertrimmade skoter över sjön. Nu berättar Snickar- Nils sluddrande om någon dumskalle han slagit på käften. Sedan tar han en sista klunk direkt ur spritflaskan och somnar på soffan. Henke berättar att han har börjat jobba i skogen. Han spänner sina klena långa armar och tycker att han fått en massa muskler. Sedan går han ut och röker för tionde gången. Andreas Handlare muttrar något och fyller upp Henkes vinglas med sprit igen. Henke som fyllnat till mer än vanligt på vingroggarna, stapplar in igen och trycker fram den bästa låten på skivan. Och nu, nu skrålar Eddie ur högtalarna:
"När fredag kommer super vi som jävla svin,
och när vi börjar spy ja då är festen fin.
För brännvin, rensar våra organ, jodå.
Och om någon svimmar av och tappar sansen,
så betalar socialen ambulansen.
Ja det är sant det!
Mera brännvin, mera brännvin, Mera brännvin, mera brännvin!"
Varje gång Eddie Meduza sjunger ordet vin, pekar Henke menande på sin pappersdunk. Han verkar tro att också idolen Eddie förstått poängen med ett torrt fint vin. Men då svartnar det för Andreas Handlares berusade blick. Någon gång får det faktiskt vara nog!
"För faan Henke din tröga tjockskalle. Det är brännvin Eddie menar, sprit! Det är bara kärringar som dricker vitt vin!"
Henke verkar först inte förstå vad Andreas menar. Sedan trillar poletten ner. Henke hytter förbannat med näven i vädret:
"Vadå?! Kallar du mig en stockholmskärring din jävul? Ska jag slå dig på käften?!
Men Andreas Handlare har fått nog nu. Med ett retsamt hånflin häver han ur sig:
"Jag slåss inte med Stockholmsfjollor!"
Henke stirrar chockat framför sig. Hans berusade hjärna verkar inte veta vad den ska göra. Plötsligt vaknar han till. Han reser sig upp på vingliga ben och pekar på Per. Sedan kommer ett sorts brölsluddrande:
"Stoooockholmsfjoooollaaaa.... jaaag... ska visa... er... jag...vem... som kan.... köra... snabbast.... ".
I ett huj är Henke ute på gårdsplanen. Utan jacka, vantar eller mössa börjar han dra igång Pers supertrimmade skoter. Per och Andreas Handlare springer ut på gården, men då är det redan försent. Henke försvinner iväg över sjön på den toksnabba skotern. Per och Andreas tittar skräckslaget på varandra. Henke vet inte om att det är en stor öppen ränna mitt i isen på sjön. Andreas förbannar att han spetsat vinglasen hela kvällen och sedan retat upp Henke till den milda grad att han förmodligen kommer att köra ihjäl sig och drunkna. Och mitt på självaste julafton dessutom!
Henke far fram över isen. Den kalla vinden river i hans hjälmlösa huvud. Nu visar hastighetsmätaren 110. Nu är det bara 100 meter tills isen slutar. Henke gasar upp skotern ytterligare. Nu visar mätaren på 130 km/h. Henke ställer sig stolt och manligt upp på skotern. Nu ska de allt få se! Nu är hastighetsmätaren uppe i 160 kilometer i timmen. På stranden ser Andreas Handlare förtvivlat hur det bara är 30 meter tills isen slutar. Även om Henke skulle få syn på det kalla vattnet, så finns det inte en chans i helvete att han kan bromsa in skotern eller svänga undan! Andreas Handlare tänker förfärat att nu är det kört. Ingen kan klara sig ur den här situationen, inte ens Henke!
Men. Om Andreas Handlers ögon haft förmågan att uppfatta rörelser snabbare än ljusets hastighet, hade han sett en liten grå figur komma springande över isen. Agda Erikssons lilla hustomte klappar sig belåtet på magen i farten. Där nere skvalpar julsnapsen som husmor varit så vänlig att servera till grötfatet. Den lilla tomten tänker att han måste göra farmor Eriksson till viljes och rädda Henke Eriksson än en gång. Sedan kutar han om skotern och knackar lite finurligt i isen. Nu är det bara 20 meter mellan skotern och iskanten. Men, tänker hustomten, det är inget problem. Sedan tar han sats och flyger fram över isen så att det lilla skägget står rakt upp. Den stenhårda lilla tomtekroppen kraschar rakt in i snöskotern. Pers supertrimmade snömaskin hade inte kunnat stanna upp fortare om den så kört rakt in i en tegelvägg. Över tomtens huvud flyger en dyngrak Henke i 160 kilometer i timmen. Hans hjälmlösa huvud skallar i isen på exakt det ställe som tomten knackat på.
Tomten småler lite förnöjt. Han hade kunnat krocka Agdas barnbarn ner i en mjuk snödriva istället. Men det var bättre med isen. Nu får Henke en välbehövlig läxa. Och det är ingen risk för huvudskador heller. Agdas hustomte vet sedan gammalt att Henke Eriksson är en riktig tjockskalle. Henke kommer på sin höjd att bryta en arm och behöva sy ett par stygn i ansiktet. Ingen skada skedd i det osnygga fejset. Dessutom kommer förmodligen farbror doktorn att utfärda ett alkoholförbud för Henke ett tag. Det kan han behöva, tänker Agda Erikssons lilla hustomte belåtet, medan den socialbetalda ambulansens sirener ekar i fjärran.
Bildbevis på att historien är fullständigt sann:
DEL 1Det är julafton 2008. I den lilla jämtländska byn Skålan plockar Agda Eriksson precis ut julskinkan ur ugnen. Hela tjocka släkten är samlad i köket. Det är barn, barnbarn, barnbarnsbarn, svågrar, svägerskor och allsköns andra släktingar och vänner. På kökssoffan sitter gubbarna och dricker dagens tredje julsnaps. Nu är det dags att börja äta julmiddag. Från vardagsrummet hörs ett svagt "Say Mama". Agda Eriksson minns när Kalle Anka var julens höjdpunkt. Men nu har till och med de minsta barnbarnsbarnen växt ifrån Disneys jul. Tomten i julverkstaden får visa upp sitt rullande band för ett tomt vardagsrum i Skålan. Eller rättare sagt, ett nästan tomt vardagsrum i Skålan. Agda Eriksson ställer ifrån sig julskinkan på bordet och sätter kurs mot vardagsrummet. I farfars finfåtölj sitter en ensam 27 åring med ögonen klistrade vid tvrutan. Agda Eriksson greppar resolut dosan och knäpper av tv´n.
"Henke, det är mat nu."
"Henke" Eriksson vänder sig mot sin farmor. Med irriterad brölstämma protesterar han.
"Men, de ä ju tomteverkstaden nuuuu. Tomten ä sååå jääävla rolig!"
Agda Eriksson vet bättre än att börja diskutera med barnbarnet Henke. Det har varit samma sak flera år i rad nu. Agda har försökt tala om för Henke att han är för stor för Kalle Anka. Hon har berättat för honom att till och med de minsta barnbarnsbarnen växt ifrån de tecknade Disneyfigurerna. Hon har också försökt förklara att Disneytomtefar inte finns på riktigt, och att han egentligen inte är speciellt rolig heller. Men Henke har inte brytt sig om det, eller kanske inte förstått. Agda Eriksson stoppar tvdosan i förklädet och går ut mot köket igen. Hon lämnar en tjurande Henke i fåtöljen och klämmer till med sitt triumfkort, det enda som verkligen fungerar.
"Köttbullarna väntar inte på dig!"
Nu sitter de där hela släkten runt julbordet. Henke Eriksson har surmulet satt sig ned bredvid sin far, Ingvar Eriksson. Agdas blick vandrar från den ena släktingen till den andra. Alla runt bordet har på olika sätt försökt få ordning på familjens svarta får. Där sitter faster Ann - Katarina. Hon har många gånger mot sin vilja varit tvungen att ta hand om Henke, då han druckit alldeles på tok för mycket sprit på Skålans samtliga byfester. Där sitter Ann - Katarinas man Peter. En dag fick han nog av Henkes ständiga olagliga bilkörning. Peter skällde ut Henke och sa att om han fick veta om en endaste olovlig bilkörning till, skulle han anmäla Henke för polisen. Det tog en vecka, sedan var Peter tvungen att anmäla Henke för polisen. Det blev böter och bilkörningsförbud. Men, eftersom Henke inte har något körkort var han ju redan förbjuden att köra bil. Så det blev ingen skillnad ändå. Ett par dagar senare kunde den lilla byns invånare genom fönstret få syn på en börnande Volvo 240 som sladdade runt i Skålans kurvor. Bakom ratten satt Henke, utan skam i kroppen och utan körkort. På tal om körkortet. Där sitter farfar Sune Eriksson. Han har under många års tid undrat hur varför i helvete barnbarnet Henke inte tagit den förbannade lappen än. Farfar Sune har skällt, trugat, bönat på sina bara gammelmansknän, talat förståndigt, bett, och skällt igen. Sedan har han flera gånger till försökt tala förstånd med Henke. Men försöken har varit hopplöst fruktlösa. Och där sitter pappa Ingvar Eriksson. Han har inte mindre än tre gånger betalat sonens startpaket på två olika körskolor. Han har köpt övningskörningstillstånd och den där övningskörningsskylten. Bara för att Henke ska få arslet ur vagnen och lappen med in i bilen! Men nej. Tre år senare var Henkes pappa tvungen att betala ett nytt tillstånd och en ny grön jävla magnetskylt. Nu verkar Ingvar Eriksson ha gett upp för gott. Han tittar trött ned i sin jultallrik och lassar in en tugga kalvsylta. Agda Eriksson sträcker fram ett fat med rödbetssallad mot sonsonen. Henke stirrar stint tillbaks:
"För helvete farmor! Tror du jag är nån jävla vegan eller? Skicka hit köttbullarna!"
Här skulle man kunna tro att Agda Eriksson blir ledsen, eller kanske lite arg. Hon vet inte vad en vegan är. Men farmor Agda vet att hon är den enda i hela släkten som förstår sig på barnbarnet Henke. Under många år har hon farmoderligt vakat över honom. Visst pojken har gjort sina dumheter. Men det kunde varit värre. Henke har aldrig varit speciellt grann. Han har alltid varit lättretlig och onödigt kaxig. På senare år har han börjat bröla otrevligt så fort han vill något. Henke är slö och nog allt lite lat också. Han dricker som ett stuprör och blir full som en kastrull. Men, tänker Agda medan hon skickar köttbullarna, pojken är snäll i alla fall. Sedan tänker hon att Henke haft tur som hamnat i gott sällskap. Det är en smula oroande, tycker Agda, att Henke inte är i lag med Py längre. Det var en stilig och redig tös det! Hon hade hade god hand med Henke. Nu vet man inte hur det kommer att gå för barnbarnet. Dessutom var det länge sedan Henkes trevliga och klipska kompis Olle kom och hälsade på från Stockholm. Nog var han farligt smal och klen alltid. Men höll ordning på Henke på Lännäset, det gjorde han allt. Agda nickar eftertänksamt. Den pojken, han är klokare än en ko han. Det är så sant det!
Agda Eriksson tar en prinskorv. Sedan tänker hon att det nog ska ordna sig ändå. Agda är en gammal klok bondkvinna med väl fungerande tricks. Efter att ha funderat mycket, bestämde hon sig helt enkelt för att göra på gammelvise. För ett par timmar sedan gick hon ut i lagårn med ett stort fat gröt och en extra julsnaps. Medan Henkes ansikte blossar upp i rött i stugvärmen, skickar farmor Eriksson ut en tyst bön till sin kortvuxna och folkskygga vän.
DEL 2
Klockan är sju på kvällen. Andreas Handlare är hemma hos Per Persson i Skålan. Snart är det dags för det riktiga julfirandet! Runt vardagsrumsbordet sitter han själv, Snickar- Nils och Per. De tre unga männen stirrar förväntansfullt framför sig. Bordet är proppfullt med spritflaskor och groggvirke. Stereon är laddad med Eddie Meduzas Greatest Hits. Kort sagt, allt är förberett för en hejdundrans festkväll! Andreas Handlare smeker en genomskinlig flaska utan etikett med blicken. Han märker inte att munnen stått vidöppen, förrän en droppe dreggel singlar genom luften och blöter ned hans strumpa. Andreas Handlare torkar sig runt munnen med tröjärmen. Sedan utbrister han otåligt:
"Helvete, kan vi inte sätta igång snart!?"
Men Per och Snickar- Nils viftar avvärjande. Deras blickar är som fastklistrade på ytterdörren. Här gäller det att hålla på jultraditionerna. Ingen flaska öppnas förrän... Och där öppnas ytterdörren! Genom ett moln av snö och is blir en lång och plufsig gestalt synlig i farstun. Skålanpojkarna tänker samtidigt exakt samma sak: Hurra, nu är han här! Henke har äntligen kommit till oss! Ut ur det rödflammigt storflinande ansiktet två meter ovanför golvet, kommer ett stilla brölande:
"Höhö, finns det någon sprit i stugan eller?"
Andreas Handlare slänger sig fram över bordet. Snabbt har han skruvat av korken på den genomskinliga flaskan och spillt upp en grogg som han bjuder Henke på. Men rödnäsan i farstun slår ut med händerna. Sedan brölar han:
"Nej, vänta för faaan. Jag har glömt en sak."
En stund senare kommer Henke tillbaka med en... vit pappersdunk i handen? Med en viktig min förklarar han:
"Jag har på senare år upptäckt det eleganta med ett torrt fint vin. Man blir full som en kastrull. Och ingen bakfylla blir det!"
Skålangänget gapar förvånat med munnarna. Deras ögon tränger nästan ut ur hålorna. Skålangänget tänker att en eller två skruvar inuti Henkes huvud till slut måste ha lossnat för gott. Andreas Handlare öppnar munnen för att protestera. Inte fan blir man full på vitt vin! Dessutom är det omanligt. Men sedan ångrar han sig. Det har tagit för lång tid redan att få börja supa. Om Henke vill dricka vin, kan han få göra det. Men Andreas Handlare tänker, att han minsann ska se till att Henke blir lika full ändå. Och nu, nu är festen äntligen igång! Eddie Meduza skräller ur högtalarna och det klirrar i glasen. Nu bestäms i vanlig ordning vems pappa som är starkast. Snickar- Nils vet, att både han och hans pappa är starkare än de andra klenfisarna och alla deras farsor tillsammans. Så Snickar- Nils lutar sig bara lugnt tillbaka och diggar med i musiken. Henke hävdar på fullaste allvar att hans pappa är starkast. Per garvar. Men Andreas Handlare täker inte hålla med Henke den här gången. Okej hans egen farsa är inte så superstark det ska erkännas. Men:
"Vad faan Henke. Din farsa är ju värsta svaga veklingen ju!"
Henke stirrar stint på Andreas Handlare:
"Vadå, vill du gå ut och brottas i snödrivan om saken?"
Men det vill inte Andreas Handlare. Inte för att han är rädd för att brottas. Det är snarare det att spriten finns inomhus. Om Henke vill, får han väl tro att hans klena farsa är starkast. Och nu går Henke iväg och röker på bron. Andreas Handlare passar på att fylla upp hans vinglas med en rejäl klunk "norrlandsvatten".
Festen fortsätter. Eddie skrålar något om en Volvo. Grabbgänget klunkar i sig som aldrig förr. Lukten av fylla och fotsvett sprider sig från vardagsrummet ut i det övriga huset. Nu berättar Per om hur fort han kört med sin supertrimmade skoter över sjön. Nu berättar Snickar- Nils sluddrande om någon dumskalle han slagit på käften. Sedan tar han en sista klunk direkt ur spritflaskan och somnar på soffan. Henke berättar att han har börjat jobba i skogen. Han spänner sina klena långa armar och tycker att han fått en massa muskler. Sedan går han ut och röker för tionde gången. Andreas Handlare muttrar något och fyller upp Henkes vinglas med sprit igen. Henke som fyllnat till mer än vanligt på vingroggarna, stapplar in igen och trycker fram den bästa låten på skivan. Och nu, nu skrålar Eddie ur högtalarna:
"När fredag kommer super vi som jävla svin,
och när vi börjar spy ja då är festen fin.
För brännvin, rensar våra organ, jodå.
Och om någon svimmar av och tappar sansen,
så betalar socialen ambulansen.
Ja det är sant det!
Mera brännvin, mera brännvin, Mera brännvin, mera brännvin!"
Varje gång Eddie Meduza sjunger ordet vin, pekar Henke menande på sin pappersdunk. Han verkar tro att också idolen Eddie förstått poängen med ett torrt fint vin. Men då svartnar det för Andreas Handlares berusade blick. Någon gång får det faktiskt vara nog!
"För faan Henke din tröga tjockskalle. Det är brännvin Eddie menar, sprit! Det är bara kärringar som dricker vitt vin!"
Henke verkar först inte förstå vad Andreas menar. Sedan trillar poletten ner. Henke hytter förbannat med näven i vädret:
"Vadå?! Kallar du mig en stockholmskärring din jävul? Ska jag slå dig på käften?!
Men Andreas Handlare har fått nog nu. Med ett retsamt hånflin häver han ur sig:
"Jag slåss inte med Stockholmsfjollor!"
Henke stirrar chockat framför sig. Hans berusade hjärna verkar inte veta vad den ska göra. Plötsligt vaknar han till. Han reser sig upp på vingliga ben och pekar på Per. Sedan kommer ett sorts brölsluddrande:
"Stoooockholmsfjoooollaaaa.... jaaag... ska visa... er... jag...vem... som kan.... köra... snabbast.... ".
I ett huj är Henke ute på gårdsplanen. Utan jacka, vantar eller mössa börjar han dra igång Pers supertrimmade skoter. Per och Andreas Handlare springer ut på gården, men då är det redan försent. Henke försvinner iväg över sjön på den toksnabba skotern. Per och Andreas tittar skräckslaget på varandra. Henke vet inte om att det är en stor öppen ränna mitt i isen på sjön. Andreas förbannar att han spetsat vinglasen hela kvällen och sedan retat upp Henke till den milda grad att han förmodligen kommer att köra ihjäl sig och drunkna. Och mitt på självaste julafton dessutom!
Henke far fram över isen. Den kalla vinden river i hans hjälmlösa huvud. Nu visar hastighetsmätaren 110. Nu är det bara 100 meter tills isen slutar. Henke gasar upp skotern ytterligare. Nu visar mätaren på 130 km/h. Henke ställer sig stolt och manligt upp på skotern. Nu ska de allt få se! Nu är hastighetsmätaren uppe i 160 kilometer i timmen. På stranden ser Andreas Handlare förtvivlat hur det bara är 30 meter tills isen slutar. Även om Henke skulle få syn på det kalla vattnet, så finns det inte en chans i helvete att han kan bromsa in skotern eller svänga undan! Andreas Handlare tänker förfärat att nu är det kört. Ingen kan klara sig ur den här situationen, inte ens Henke!
Men. Om Andreas Handlers ögon haft förmågan att uppfatta rörelser snabbare än ljusets hastighet, hade han sett en liten grå figur komma springande över isen. Agda Erikssons lilla hustomte klappar sig belåtet på magen i farten. Där nere skvalpar julsnapsen som husmor varit så vänlig att servera till grötfatet. Den lilla tomten tänker att han måste göra farmor Eriksson till viljes och rädda Henke Eriksson än en gång. Sedan kutar han om skotern och knackar lite finurligt i isen. Nu är det bara 20 meter mellan skotern och iskanten. Men, tänker hustomten, det är inget problem. Sedan tar han sats och flyger fram över isen så att det lilla skägget står rakt upp. Den stenhårda lilla tomtekroppen kraschar rakt in i snöskotern. Pers supertrimmade snömaskin hade inte kunnat stanna upp fortare om den så kört rakt in i en tegelvägg. Över tomtens huvud flyger en dyngrak Henke i 160 kilometer i timmen. Hans hjälmlösa huvud skallar i isen på exakt det ställe som tomten knackat på.
Tomten småler lite förnöjt. Han hade kunnat krocka Agdas barnbarn ner i en mjuk snödriva istället. Men det var bättre med isen. Nu får Henke en välbehövlig läxa. Och det är ingen risk för huvudskador heller. Agdas hustomte vet sedan gammalt att Henke Eriksson är en riktig tjockskalle. Henke kommer på sin höjd att bryta en arm och behöva sy ett par stygn i ansiktet. Ingen skada skedd i det osnygga fejset. Dessutom kommer förmodligen farbror doktorn att utfärda ett alkoholförbud för Henke ett tag. Det kan han behöva, tänker Agda Erikssons lilla hustomte belåtet, medan den socialbetalda ambulansens sirener ekar i fjärran.
Bildbevis på att historien är fullständigt sann:
Fler True "Henke" Stories:
fredag
Rätt ska vara rätt!
Tillbaks från Norrland. Storslagen snödränkt skog har mil efter mil tittat in genom Lilla Blås fönster. Solen har kryddat de vita kullarna och träden i så vackra färger att det gjort ont i en. Medan jag lyssnade på "Låt den rätte komma in" gjorde det också en smula ont i mig. Boken var finfin, men... Nu måste jag tycka till om det här med pedofili. Det är någonting mycket skumt med det hela.
Det är fel ord! Pedofil är sammansatt av de grekiska orden pedo (betyder barn eller fötter) och fili (betyder älska). Pedosexuell däremot är sammansatt av orden pedo (barn eller fötter) och sexuelll. Varför kallas gubbar i mörk trenchcoat som vill göra mer än bara bjuda småbarn på godis, pedofiler och inte pedosexuella? Pedofil är egentligen ett mycket fint ord, medan pedosexuell mer beskriver vad man går igång på. Hur i hela friden kan det ha blivit så här?
Jag har lyssnat på Ring P1. En konservativ gammal stötgubbe var irriterad på den nya äktenskapslagstiftningen. Det skulle vara som det har varit förr och därmed basta. Och sedan kom det:
"Homofiler ska inte få gifta sig i kyrkan!"
Det är inte den korkade fossilgubbens ståndpunkt som är intressant. Det är snarare hans ordval. Täppas tyckte också det:
"Hörrdu gubbe. Homofil sa man förut när det var straffbart att vara homosexuell. Så jag tycker du ska passa dig för vilka uttryck du slänger dig runt dig med!"
Japp. Och homofili betyder att älska likadana. Medan homosexuell betyder att känna sexuell attraktion för dem som är likadana som en själv. Någon borde ta på sig uppgiften att tala om för gorillorna i AIK´s hejarklack Black Army eller på- ytan- hårdingarna i Bevara Sverige Svenskt eller fossilgubbar som inte tycker att personer av samma kön ska få gifta sig, att de faktiskt är tvättäkta homofiler hela bunten! Några frivilliga?
Det är egentligen ganska fascinerande alltihop. Ord som egentligen betyder någonting annat, används och får en ny innebörd för alla i samhället. Termen fili (att älska) har fått en så pass negativ innebörd att den associeras med kriminalitet. I alla fall om slänger in ett ord före som på något sätt har med sexualitet att göra. Andra -fili ord som exempelvis filantrop (människoälskare) eller filharmoni (älskar melodier), uppfattas fortfarande som vackra och allmännt fina. Förmodligen har det blivit fel från början. Och sedan måste vi fortsätta göra fel. Dumheten regerar! Vi kan inte ändra på något nu. Kanske skulle folk säga att det är viktigt att inte ändra pedofil till pedosexuell, eftersom det då skulle uppfattas som mer ok. Men jag tycker ändå vi ska ändra på det. Rätt ska vara rätt.
Man skulle kunna snuva dumheten på en poäng genom att börja använda rätt ord själv. Jag önskar att jag kunde säga till folk att jag var pedofil. Men tyvärr går det inte. Jag har aldrig tyckt att barn är det bästa som finns.
Förresten, det är ganska underligt att man gör allt för att utesluta personer som älskar barn på förskolorna...
Det är fel ord! Pedofil är sammansatt av de grekiska orden pedo (betyder barn eller fötter) och fili (betyder älska). Pedosexuell däremot är sammansatt av orden pedo (barn eller fötter) och sexuelll. Varför kallas gubbar i mörk trenchcoat som vill göra mer än bara bjuda småbarn på godis, pedofiler och inte pedosexuella? Pedofil är egentligen ett mycket fint ord, medan pedosexuell mer beskriver vad man går igång på. Hur i hela friden kan det ha blivit så här?
Jag har lyssnat på Ring P1. En konservativ gammal stötgubbe var irriterad på den nya äktenskapslagstiftningen. Det skulle vara som det har varit förr och därmed basta. Och sedan kom det:
"Homofiler ska inte få gifta sig i kyrkan!"
Det är inte den korkade fossilgubbens ståndpunkt som är intressant. Det är snarare hans ordval. Täppas tyckte också det:
"Hörrdu gubbe. Homofil sa man förut när det var straffbart att vara homosexuell. Så jag tycker du ska passa dig för vilka uttryck du slänger dig runt dig med!"
Japp. Och homofili betyder att älska likadana. Medan homosexuell betyder att känna sexuell attraktion för dem som är likadana som en själv. Någon borde ta på sig uppgiften att tala om för gorillorna i AIK´s hejarklack Black Army eller på- ytan- hårdingarna i Bevara Sverige Svenskt eller fossilgubbar som inte tycker att personer av samma kön ska få gifta sig, att de faktiskt är tvättäkta homofiler hela bunten! Några frivilliga?
Det är egentligen ganska fascinerande alltihop. Ord som egentligen betyder någonting annat, används och får en ny innebörd för alla i samhället. Termen fili (att älska) har fått en så pass negativ innebörd att den associeras med kriminalitet. I alla fall om slänger in ett ord före som på något sätt har med sexualitet att göra. Andra -fili ord som exempelvis filantrop (människoälskare) eller filharmoni (älskar melodier), uppfattas fortfarande som vackra och allmännt fina. Förmodligen har det blivit fel från början. Och sedan måste vi fortsätta göra fel. Dumheten regerar! Vi kan inte ändra på något nu. Kanske skulle folk säga att det är viktigt att inte ändra pedofil till pedosexuell, eftersom det då skulle uppfattas som mer ok. Men jag tycker ändå vi ska ändra på det. Rätt ska vara rätt.
Man skulle kunna snuva dumheten på en poäng genom att börja använda rätt ord själv. Jag önskar att jag kunde säga till folk att jag var pedofil. Men tyvärr går det inte. Jag har aldrig tyckt att barn är det bästa som finns.
Förresten, det är ganska underligt att man gör allt för att utesluta personer som älskar barn på förskolorna...
lördag
Jullov utan vatten, wc eller www
Albertina Hood:
"Det var den sista, åk nu!"Broder Suck:
"Mot Reseleskooooogen!"
Världens BÄSTA Darth Vader rap
På tal om usla rappande missförstånd i svarta kåpor med röda ljussablar.
Man skall inte enbart fokusera på det dåliga. Det gäller att tycka till om det som är bra också.
Inte minst för att dumheten slutgiltigt skall mista sitt grepp över människorna.
Det är så här det ska se ut och låta! Gangstastyle. Top Notch Editing Manner. Bam Bam Bam.
Nu åker vi.
fredag
Storstadsdjungelns lag
Den gamle lejonhannen har för länge sedan blivit bortkörd ur flocken. Det har passerat lång tid sedan han förklarades icke önskvärd av sina egna. Många års ensamhet och isolering har satt sina spår. Nuförtiden ger djurens före detta konung ett smått excentriskt intryck, för att inte säga galet. Han vankar förvirrat omkring ensam på savannen. Men den gamla lejonhanen har inte gett upp sin stolhet än. Han tittar ned på sin grånade man och minns sin storhetstid. Han tänker att kanske, kanske om han majestätiskt svänger runt sin man precis som förr i tiden, kan det finnas en chans att något djur på savannen blir imponerat och ger honom lite mat. Nu står han där på Sergels torg. I handen håller han en mörbultad plastbandspelare. På huvudet hänger en tomteluva lite humoristiskt på sned. Ansiktet trycks diggande mot bandspelaren. De sjuttiotalsdansskobeklädda fötterna gör Elvis moves över plattans stenkeramik. På vägen in i en affär får jag syn på gubbens bakdel under den långa skinnjackan. Rumpan rör sig rytmiskt fram och tillbaka med väl inövade old- school- moves. Jag minns att jag tänker något i stil med Ojä!Ett par minuter senare är jag klar med mitt shoppande. Jag passerar den dansande gamlingen på torget, på väg till tunnelbanan. Plötsligt dyker en flock hyenor upp. De har inget intresse av att äta upp den gamla lejonhannen i röd luva. Däremot tänker de kanske, att det kan vara roligt och riskfritt att driva med den gamle. Nu går en i ungdomsgrabbgänget hånleende och elakt fram till gubben och vill ge honom en papperslapp av något slag. De andra dunjackegrabbarna i flocken skrattar hyenalikt i bakgrunden. Själv ställer jag mig demonstrativt och stirrar på ungdomsgänget. Jag undrar vad i h-e de håller på med. Men det visar sig att den gamle lejonhannen kan ta vara på sig själv. Han flyger ut mot hyenakräket som hånat honom och hytter galenfarligt med plastbandspelaren. Sedan sparkar han föraktfullt på papperslappen som med stor hast släppts på marken. Den gamle i tomteluvan garvar och verkar mycket road. Grabbgänget garvar också. Även de verkar tycka att det var en mycket rolig situation.
Själv vänder jag mig om och går därifrån. Jag tänker att livet på savannen är hårt. Det är storstadsdjungelns lag.
En ny skapelse skådar världens ljus
Vad blev det? Det blev en grafittidesign inspirerad av meningen "ett liv i norrland".
Hej fina nya Isabelleblogg. Välkommen till världen!
Hej fina nya Isabelleblogg. Välkommen till världen!
onsdag
Jorden skälver över världen
Den tolfte maj 2008 drabbades Sichuan provinsen i Kina av en katastrofal jordbävning. Skalvet mätte 7,9 på Richterskalan. Kort sagt. Den kinesiska jorden skakade med fruktansvärd kraft. Över hundratusen döda. Tusentals människor fångades i helvetet under rasmassorna, där många slutligen gick en hemsk död till mötes. Det var en fruktansvärd naturkatastrof och en gigantisk tragedi.
Och nu har jordbävningarna gett sig på Sverige också. Igår klockan 06.20 skakades den skånska myllan av en svensk naturkatastrof. Per Längby, presskontakt på Universitetssjukhuset uttalar sig om de personer som sökt vård efter skånejordskalvet, för TT:
"En hade svimmat, en hade yrsel och en hade ramlat av en stol."
Stackars skåningar. Hoppas han inte slog sig hårt, han som ramlade av stolen...
En dåres försvarstal
Angående misslyckade uppsexningsförsök. Tillåt mig citera dagens Metro:
"En stor del av USA´s befolkning ger hellre upp sitt sexliv än lever utan internet. Det visar en undersökning gjord av processtillverkaren Intel. I studien undersöktes internetvanorna hos 2119 amerikaner. 46 procent av kvinnorna och 30 procent av männen uppgav att de hellre skulle vilja vara utan sex i två veckor än utan internet."
Metro, onsdag 2008-12-17
Jag vet inte om det betyder att Molander är amerikan, kvinna eller bara allmänt distraherad. Men det är alltid något...
tisdag
Världens SÄMSTA Darth Vader rap
"Hey, hey, hey. Yo, yo Yoda!"
Det är så dåligt. Så klämkäckt dåligt att det gör ont i mig. Så ont att min kropp nästan måste skratta för att stå ut med smärtan.
Någon inuti den svarta dräkten måste ha missförstått någonting. Darth Vader är inte direkt... funky.
Grattis Sistah!
Helena Molander öppnar dörren och kliver in i sin lilla lägenhet. I hennes ansikte sprider sig ett nöjt leende. Hej fina Danviksklippan, tänker hon. Hej fina lägenhet, jag ska bo kvar i dig!
Helena sparkar av sig skorna och hänger av sig axelväskan. Sedan börjar hon förväntansfullt rota runt i väskan. Plötsligt hittar hon det hon söker, långt nere bland flashmanualer och presidenturklipp. Men det är inte en Champagneflaska hon hivar upp från botten av väskan. Föremålet som skall fira icke- flytten ser snarare ut som ett... stearinljus?
En leende Helena håller stint upp ljuset framför sig i den tomma lägenheten. Det ser verkligen mycket underligt ut. Men det verkar Helena ge blanka sjutton i. För nu startar hon upp sin stationära klunsdator. Hon trycker bestämt på en knapp. Nu ställer sig Helena Molander beredd mitt på golvet. Hon hytter menande med stearinljuset i riktning mot sin minimala soffa. För Helena vet att nu...
Nu strömmar Bruce Springsteen ut ur högtalarna och förvandlar hela lägenheten till en sprickfärdig Gospelbubbla:
Nu strömmar Bruce Springsteen ut ur högtalarna och förvandlar hela lägenheten till en sprickfärdig Gospelbubbla:
"This little light of mine, I´m gonna let it shine! This little light of mine, I´m gonna let it shine!"
Det är Storkalas på Danviksklippan.
måndag
Dagens lärdom
Ett par krispiga körsbärstomater kan förgylla upp en alldaglig matåda. Men. Man bör inte värma upp dem i mikron tillsammans med det övriga innehållet. Då. Blir de inte så krispiga längre. Inte resten av matlådan heller...
söndag
Ojdå numero deux
Högstadieläraren Fredrik stands corrected. Hade fel och erkände förresten från början att han inte visste den franska havsstaden.
Albertina smått ironiskt men lite stolt:
"Oväntat."
Ojdå
Vi sitter och tittar på Postkodmiljonären. I tvrutan: Jusriststudenten måste välja mellan fyra randomfranska städer. En ska ligga vid havet. Onekligen mycket, mycket svårt. Juriststudenten vet inte. Han bestämmer sig desperat för en livlina, att ringa en kompis.
Programledaren:
"Varför väljer du att ringa Fredrik?"
Juriststudenten:
"För att han är väldans allmänbildad. Dessutom är han högstadielärare."
Hemma i Lilla Grönas vardagsrum. Albertina:
"Ojdå."
lördag
Summin´up the week
Ett stycke arbetspass á 8 timmar: Check
Payback Molly: Check
Wisc 2 test - the movie: Check
Wisc 2, kamerastrulande och problemlösande: Check
Wisc 2 rättad, inlämnad och klar: Check
Dataadministrationsseminaruim: Check
Exceldataadministrationsuppgift inlämnad och klar: Check
Enkätseminarium och opposition: Check
Intervjuseminarium: Check
Konstruerad första intervju: Check
Fyra tur och retur resor till Uppsala, varav en med Lilla Blå: Check
En stycke vit nödlögn (vilken med lite god vilja i efterhand kan skrivas om som sanning): Check
Tusen ton arousal: Check
Tillräckligt mycket sömn och sinnesro: No Check
torsdag
Klassresor och kepsbyten
Molander, Spixen, Lindan och Albertina pratar i köket. Albertina berättar glatt om sitt nya jobb. Sedan säger hon att vinet ska luftas en stund. Molander kläcker ur sig något skämt om att Albertina sedan hon fått sitt nya väl betalda jobb, snabbt har lagt sig till med överklassfasoner såsom vins optimala förhållanden. Sedan börjar tankarna vandra.
Molander tänker på den förestående klassresan. Han tänker att de nya livsförhållandena eventuellt kräver nya kläder. Molander tänker att kanske blir det nödvändigt att inhandla en ny keps, som kan representera en ny livsinställning och position i samhället.
Molander föreställer sig sitta med den nya kepsen på skallen, snusa dyrsnus, pilla på Lilla Vita och låta de goda tiderna rulla in! Men sedan faller hans blick på den gamla arbetarklassgröna Castro-keps- trotjänaren, på bordet framför honom. Det hugger till i maggropen. Sedan tänker Molander: Njeee... Här blir inga förändringar. Keep it stursk, keep it stram!
onsdag
Hyllningstal till slafen
en hel del aggro...
ett kilo frukost och lunchmat...
en halv dosa snus....
...och fyra koppar kaffe senare, tänds återigen sänglampan på Albygatan 140!
Molander rättar till täcket. Sedan släcker han sänglampan igen. Hans huvud faller tungt och välförtjänt mot kudden. Nu dras Molander in i ett par timmars skön och efterlängtad vila.
Snark....
Morgonens citat
Molander buffar uppvaknande på Albertina. Goodmorgon Darling, säger han. Det är dags att stiga upp. Men Albertinas sömnhjärna är inte villig att ge upp riktigt än. Nu verkar det som om den tror att den kan argumentera sig ur situationen. Albertina:
"Öööhhhh, men vi äter ju olika saker till frukost!"
Jaha, tänker Molander. Det vet jag väl. Nu tänker hon berätta om sin superduper nyttiga smoothie. Men Molander frågar ändå. För formens skull:
"Vad äter du till frukost?"
Albertina:
"Du... dricker.... saft. Och... jag äter... bearnaisesås."
Jaså, tänker Molander. Det är det hon drömmer om! Sedan hoppar han ur sängen denna okristligt arla morgonstund. Albertina får ligga kvar hon, fångad i en vacker dröm om tjock, fet, och gulgod sås...
Okristligt...
På onsdagsmorgonen slår Anti- sovmorgon- kampanjen, ett nytt olustigt rekord.
06.00:
Tvi vale!
tisdag
Danviksklippans hemlighet
It´s pay back time.
Helena Molander tittar oroligt ut genom fönstret. Hon velar obeslutsamt fram och tillbaka. Men nu bestämmer hon sig. Hon bor faktiskt på sjunde våningen, längst uppe på en hög jävla klippa. Nu velar Helena lite till. Sedan bestämmer hon sig igen. Det är en minmal risk att någon ska se henne. Glad över sitt snabba beslut, vänder hon sig om och trycker på en knapp på datorn. Sedan ställer hon sig beredd mitt på golvet.
Ur datorhögtalarna strömmar häftiga applåder på hög volym. Sedan hörs Bruce Springsteens mäktiga röst:
"Charles bring us home!"
Och det gör Charles. Medan pianot börjar spela ett svängigt gospelintro, tittar Helena ut över sin lilla tvåsittssoffa. Hon hinner nervöst tänka: Oj vad mycket publik det kom i kväll!
Men sedan har plötsligt alla fjärilar i magen flugit all världens kos. Helena Molander står bredbent och säkert. Ena armen flyger teatraliskt ut mot den inbillade jättepubliken i soffan. Med perfekt timing gastar Helena Bruce Springsteens hälsningsfras:
"I want You all to rise on the seaside.. Please enjoy this!"
Och nu kommer första versen! Bruce Springsteens sång dånar genom den lilla lägenheten. Med väl inövade stage moves, minar Helena fram rad efter rad:
"This little light of mine. I´m gonna let i shine. This little light of mine. I´m gonna let it shine."
Helena gungar kroppen fram och tillbaka. Hennes hand pekar kärleksfullt mot publiken. Det här är deras kväll lika mycket som hennes! Nu kommer slutet på refrängen. Den är mycket viktig, tycker Helena. Hennes läppar markerar noga varenda liten stavelse. Helenas vänstra hand kupas bakom örat. Den högra näven far utsträckt upp och ned med handflatan uppåt. För att publiken verkligen ska förstå att de ska svarssjunga:
"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"
Egentligen är det en ganska barnslig text, men det tänker inte Helena på. För nu kopplas hela gospelkompet på. Accompanjerad av trummor, fiol, ståbas, banjo, gitarr, piano och lite till, ger sig Helena dramatiskt hän! Hennes fötter börjar trippande utföra de speciella andra- versen- movsen. Hon viftar med armarna i luften. Hon låtsassjunger i sin inbillade mikrofon om en massa saker som Jesus gjort. Och nu, tänker Helena. Nu är det dags för den instrumentala versen!
Ur högtalarna börjar ett otroligt blåorkestergung ta fart. Tadadadadam! Det är trumpeter, tromboner, tubor och dragbasuner som släpper loss utav bara tusan! Helena dansar lyckligt runt som en galning i den lilla lägenheten. Nu gör hon allt för sin publik! Helena kör alla stage- moves hon möjligtvis kan på på. Hon gungar i extas med huvudet. Nu faller hon teatraliskt ned på knä. Nu far bägge Helenas händer ut mot den lilla soffan i en I´m- only -here- for- You!-gest. Nu verkar Helena tänka efter en stund. Sedan pekar hon menande mot sitt lilla kök två meter bort. Utifall någon inte skulle fatta att blåsgubbarna står ungefär vid kylskåpet, alltså.
Nu är det refräng igen. Utan komp den här gången. Helena står bredbent och klappar händerna högt ovanför huvudet. Framför sig ser hon det enorma publikhavet. Tusentals händer klappar i takt. Precis som Helena visar att de ska göra. Det är för att de älskar henne, bara henne: gospeldrottningen Helena Springsteen!
Och nu, nu kommer sticket! Det där när man sjunger alla veckodagar och talar om vad man ska göra. Här skulle man kunna tro att Helena tar på sig solosången. Men icke. Helena sjunger bara körstämmans veckodagar. Sedan pekar hon antydande till vänster mot en inbillad sologospelkvinna. Det gäller att vara lite ödmjuk också och låta andra glänsa på scenen, tänker Helena nöjt.
Plötsligt tror Helena att hon ser en reflex i fönsterrutan. Hon fryser till i en halv sekund. Sedan tar hon ett panikskutt! På mindre än en halv sekund ligger Helena under täcket i sin säng, 1,5 meter över marken. Under täcket hörs en kvävd svordomsramsa.
"Helvetesjävlaskitröv! Där var de satans Paprazzifotograferna ändå! Nu kan man säga adjö och goodbye till presidentkarriären!"
Sedan tänker Helena ett ord: Damagecontrol! Kanske, kanske, om- det- nu- finns- en- Gud- i- himlen, misslyckades skandalfotograferna med sitt sneakfoto. Nu gäller det att ligga stilla och tyst som en mus under täcket. Men Helena har gjort ett grovt misstag. Hon glömde stänga av musiken! Det verkar inte som om Bruce och gospelgänget bryr sig om några skvallerfotografer. För nu ger de allt! Det är sista refrängen, med tonartshöjning! Helena kan sin This little light of mine. Hon vet att hon bara behöver hålla ut i trettio sekunder till. Men nu skakar den lilla lägenheten av gospelfeber! Svänget sprider sig från Helenas mage och ut i kroppen. Nu brassar trombongubben på i kylskåpet så att mjölken kokar! Under täcket kramar Helena desperat kudden:
"Molly, för helvete, stay focused! Don´t move. Keep cool God damn it!"
Men nu tar solistkvinnan i ända från tårna. Med värsta raspiga gospelrösten gasar hon på så att datorhögtalarna nästan spricker:
"IIIIIIIImmmmm, goooonnna let it shiiiiine!"
Helenas fötter börjar rycka okontrollerat under täcket. Och nu sticker högra armen ut ur det vita tyget. Knytnäven skakar gospelaktigt mot soffan. Sedan tänker Helena att det nog inte är så viktigt att bli president ändå. Täcket flyger all världens väg! Nu står Helena upp i sängen. Som en mäktig Rio de Janeiro Jesusstaty, lyfter hon händerna mot skyn. Sedan shakar Helena dödsföraktande loss uppe på den farliga höjden. Benen spritter befriat runt i de speciella sista- refrängen- movsen. För varje viktigt slutord, tackar Helena Molander publiken lyckligt för ikväll. Hennes högra hand kupar uppmanande bakom örat.
"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"
Helena Molander tittar oroligt ut genom fönstret. Hon velar obeslutsamt fram och tillbaka. Men nu bestämmer hon sig. Hon bor faktiskt på sjunde våningen, längst uppe på en hög jävla klippa. Nu velar Helena lite till. Sedan bestämmer hon sig igen. Det är en minmal risk att någon ska se henne. Glad över sitt snabba beslut, vänder hon sig om och trycker på en knapp på datorn. Sedan ställer hon sig beredd mitt på golvet.
Ur datorhögtalarna strömmar häftiga applåder på hög volym. Sedan hörs Bruce Springsteens mäktiga röst:
"Charles bring us home!"
Och det gör Charles. Medan pianot börjar spela ett svängigt gospelintro, tittar Helena ut över sin lilla tvåsittssoffa. Hon hinner nervöst tänka: Oj vad mycket publik det kom i kväll!
Men sedan har plötsligt alla fjärilar i magen flugit all världens kos. Helena Molander står bredbent och säkert. Ena armen flyger teatraliskt ut mot den inbillade jättepubliken i soffan. Med perfekt timing gastar Helena Bruce Springsteens hälsningsfras:
"I want You all to rise on the seaside.. Please enjoy this!"
Och nu kommer första versen! Bruce Springsteens sång dånar genom den lilla lägenheten. Med väl inövade stage moves, minar Helena fram rad efter rad:
"This little light of mine. I´m gonna let i shine. This little light of mine. I´m gonna let it shine."
Helena gungar kroppen fram och tillbaka. Hennes hand pekar kärleksfullt mot publiken. Det här är deras kväll lika mycket som hennes! Nu kommer slutet på refrängen. Den är mycket viktig, tycker Helena. Hennes läppar markerar noga varenda liten stavelse. Helenas vänstra hand kupas bakom örat. Den högra näven far utsträckt upp och ned med handflatan uppåt. För att publiken verkligen ska förstå att de ska svarssjunga:
"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"
Egentligen är det en ganska barnslig text, men det tänker inte Helena på. För nu kopplas hela gospelkompet på. Accompanjerad av trummor, fiol, ståbas, banjo, gitarr, piano och lite till, ger sig Helena dramatiskt hän! Hennes fötter börjar trippande utföra de speciella andra- versen- movsen. Hon viftar med armarna i luften. Hon låtsassjunger i sin inbillade mikrofon om en massa saker som Jesus gjort. Och nu, tänker Helena. Nu är det dags för den instrumentala versen!
Ur högtalarna börjar ett otroligt blåorkestergung ta fart. Tadadadadam! Det är trumpeter, tromboner, tubor och dragbasuner som släpper loss utav bara tusan! Helena dansar lyckligt runt som en galning i den lilla lägenheten. Nu gör hon allt för sin publik! Helena kör alla stage- moves hon möjligtvis kan på på. Hon gungar i extas med huvudet. Nu faller hon teatraliskt ned på knä. Nu far bägge Helenas händer ut mot den lilla soffan i en I´m- only -here- for- You!-gest. Nu verkar Helena tänka efter en stund. Sedan pekar hon menande mot sitt lilla kök två meter bort. Utifall någon inte skulle fatta att blåsgubbarna står ungefär vid kylskåpet, alltså.
Nu är det refräng igen. Utan komp den här gången. Helena står bredbent och klappar händerna högt ovanför huvudet. Framför sig ser hon det enorma publikhavet. Tusentals händer klappar i takt. Precis som Helena visar att de ska göra. Det är för att de älskar henne, bara henne: gospeldrottningen Helena Springsteen!
Och nu, nu kommer sticket! Det där när man sjunger alla veckodagar och talar om vad man ska göra. Här skulle man kunna tro att Helena tar på sig solosången. Men icke. Helena sjunger bara körstämmans veckodagar. Sedan pekar hon antydande till vänster mot en inbillad sologospelkvinna. Det gäller att vara lite ödmjuk också och låta andra glänsa på scenen, tänker Helena nöjt.
Plötsligt tror Helena att hon ser en reflex i fönsterrutan. Hon fryser till i en halv sekund. Sedan tar hon ett panikskutt! På mindre än en halv sekund ligger Helena under täcket i sin säng, 1,5 meter över marken. Under täcket hörs en kvävd svordomsramsa.
"Helvetesjävlaskitröv! Där var de satans Paprazzifotograferna ändå! Nu kan man säga adjö och goodbye till presidentkarriären!"
Sedan tänker Helena ett ord: Damagecontrol! Kanske, kanske, om- det- nu- finns- en- Gud- i- himlen, misslyckades skandalfotograferna med sitt sneakfoto. Nu gäller det att ligga stilla och tyst som en mus under täcket. Men Helena har gjort ett grovt misstag. Hon glömde stänga av musiken! Det verkar inte som om Bruce och gospelgänget bryr sig om några skvallerfotografer. För nu ger de allt! Det är sista refrängen, med tonartshöjning! Helena kan sin This little light of mine. Hon vet att hon bara behöver hålla ut i trettio sekunder till. Men nu skakar den lilla lägenheten av gospelfeber! Svänget sprider sig från Helenas mage och ut i kroppen. Nu brassar trombongubben på i kylskåpet så att mjölken kokar! Under täcket kramar Helena desperat kudden:
"Molly, för helvete, stay focused! Don´t move. Keep cool God damn it!"
Men nu tar solistkvinnan i ända från tårna. Med värsta raspiga gospelrösten gasar hon på så att datorhögtalarna nästan spricker:
"IIIIIIIImmmmm, goooonnna let it shiiiiine!"
Helenas fötter börjar rycka okontrollerat under täcket. Och nu sticker högra armen ut ur det vita tyget. Knytnäven skakar gospelaktigt mot soffan. Sedan tänker Helena att det nog inte är så viktigt att bli president ändå. Täcket flyger all världens väg! Nu står Helena upp i sängen. Som en mäktig Rio de Janeiro Jesusstaty, lyfter hon händerna mot skyn. Sedan shakar Helena dödsföraktande loss uppe på den farliga höjden. Benen spritter befriat runt i de speciella sista- refrängen- movsen. För varje viktigt slutord, tackar Helena Molander publiken lyckligt för ikväll. Hennes högra hand kupar uppmanande bakom örat.
"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"
måndag
Ett problemlösande telefonsamtal
Molander ligger i sängen och är en smula trött. Orkar inte riktigt kliva upp och laga lunch. Dessutom finns ett problem. Ingen snabblagad mat hemma. Men klockan 12 går tåget mot Uppsala och då måste magen vara full. Hmmm. Det finns i och för sig en möjlighet. Det är att glida förbi Il Piato och köpa med en supersmaskig italiensk sallad, som går att trycka i sig på pendeln. På så sätt kan Molander ägna den närmaste timmen åt skön slapptid. Men. Så var det det här med ekonomi. Det dåliga samvetet hugger till. Det går inte för sig att köpa dyr god sallad, bara för att man är för slapp för att kliva upp två meter in i sitt eget kök och laga lunch. Satan. Molander vrider sig plågat i sängen. Problemet verkar olösbart.
Men sedan ringer telefonen på nattduksbordet. Jobbet vill att Molander ska dyka upp i kväll efter skolan, för att arbeta till klockan 21. Jep, säger Molander trots att han jobbat natt hela helgen. Problemet löst!, tänker Molander.
Han ser fram emot en dyr god sallad på pendeln.
Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse!
Den här "Henke" historien handlar om mitt livs kanske jobbigaste upplevelse! Därför vill jag varna känsliga läsare för att vissa delar av texten kan uppfattas som stötande eller obehagliga. "Henke" och jag gick i högstadiet tillsammans (Hej Ammi förresten. Kul att se dig här). Trots att jag och "Henke " var ganska olika, hängde vi runt väldigt mycket. En eftermiddag i mitten av april ringer jag upp honom. Tut. Tut. Tut. "Henke" svarar:
"Ja för fan. Det är Henke!"
Jag:
"Tjena Henke, det är jag."
Det dröjer en stund. Sedan kommer det:
"Tjeeeenare din jävel!"
Vi pratar på en stund. Kanske borde vi repa i kväll. Om tre veckor ska vi spela in vår låt i TBV´s studio. Henke behöver öva på syntackorden och jag måste skriva klart refrängen. Jag är mitt uppe i en diskussion om körstämmorna, när jag plötsligt avbryts av Henke:
"Hohohohoho! Vilket djur kommer att få fortkörningsböter?"
Jag blir en smula förvirrad. Varför ställer Henke den frågan? Henke är inte den som vanligtvis drar skämt. Jag är precis på väg att säga att jag inte vet svaret, då Henke skräller upphetsat i luren:
"ÖÖÖÖÖÖÖÖRRRRNNNNÖRRRRNNNNÖRRNNNNNN!!!!!!!!"
Henke garvar högt för sig själv. Han verkar ha mycket roligt. Men jag kan fortfarande inte förstå varför han drog vitsen. Det går inte ihop. Det är verkligen mycket olikt Henke. Till slut måste jag fråga:
"Var fick du egentligen det där ifrån?"
En garvande Henke:
"Kalle Anka, så jääääävla rolig tidning! Hahahhaha!"
Jag undrar förvirrat om Henke sitter och läser serietidningar, samtidigt som han pratar med mig om vår viktiga studioinspelning. Sedan kommer jag på att Henke inte är som vanliga människor. Jag börjar återigen diskutera vår låts stämmor i refrängen. Ur telefonluren hörs ett då och då ett svischande ljud. Jag tänker att, jaha där vände Henke just blad i sin Kalle Anka. Jag frågar:
"Men vad tycker du då? Ska stämmorna börja på första eller andra refrängen?"
Henke svarar efter ett tag. Men det är svårt att höra vad han säger. Det låter som om han tuggar på någonting.
"(Smack, smack).... Det... (smask).... vet väl (smack)... inte jag heller....(smask)....(smask)...."
Jag:
"Vad gör du egentligen Henke?"
Henke:
"Käkar Snickers.... (smask)..... det är göööööötttt dä!... (smask)"
Jag tänker att okej. Henke äter choklad och läser Kalle Anka samtidigt som han pratar i telefon med mig. Kanske en smula otrevligt, men ändå ingenting att oroa sig över. Jag fortsätter att resonera kring refränger, tonartsbyten och stämsång. Ur telefonen hörs ett smaskande, ett svischande och.... ett plopp! Jag tänker att jag måste hört fel på ploppet. Men sedan hörs det igen: Plopp! Det var mycket starkare den här gången. Alltså hörde jag inte fel. Var kan ploppandet komma ifrån? Henke pratar i telefon, äter Snickers och läser Kalle Anka. Ingenting av de sakerna kan låta.... Plopp! låter det igen ur luren. Plopp! Plopp! Plopp! Jag tänker att det är någonting skumt i görningen. Någonting mycket, mycket skumt.
Jag:
"Henke. Vad i helvete är det som händer?!"
Henke, en smula förvånad:
"Vadå? Jag sitter på toa så klart!"
I den stunden blir det för mycket för mig. Huvudet svämmar över av horribla skräckbilder där en ranglig yngling sitter på en toalettstol. I hans knä vilar en Kalle Anka. Högra handen håller en trådlös telefonlur mot örat. Den vänstra handen lastar in brun kakaomassa i ena änden av långkroppen. Ur den andra änden kommer det... ja ,ni förstår säkert vad jag menar.
Jag säger någonting i stil med: "Du vi hörs". Sedan lägger jag snabbt på telefonen. Jag lägger jag mig förtvivlat på sidan i sängen och snyftar hjälplöst, medan skräckscenariot spelas upp gång på gång inuti huvudet.
Jag vet inte varför. Men ett par år senare berättar jag historien för pappa. Men min far, som alltid säger snälla saker, funderar länge. Han mumlar tyst för själv. Bärbar telefon,… Kalle Anka… Snickers… toalett… Sedan skiner hans ansikte plötsligt upp:
"Effektiv man den där Henke!"
Fler True "Henke" Stories:
söndag
Gårdagsminnen
Vi sitter i bilen på väg till Jakobsbergs Centrum. Jag talar med min lillasyster om en av hennes expojkvänner som hon gjort slut med. Plötsligt vaknar Fadren till. Han drar sig tänkvärt över skäggstubben och utbrister finurligt:
"Vilken gata kan man namnge den här diskussionen?"
Vi vet inte riktigt vad man ska svara på det. Med det gör ingenting för det vet Fadren. Och svarar det gör han också.
"Malmskillnadsgatan!"
Go be a hero!
Psykologisurfstund. Snubblar över en alldeles genial föreläsning med gullgubben och socialpsykologen Filip Zimardo. Vad är ondska? Zimbardosvar: Ondska framkallas ur olika typer av system. Molander nickar och håller med. Japp, det där med ondskefullda system känner han minsann igen! Sedan rabblar gullgubben igenom de coolaste psykologiska experimentet - och drar paraleller till elakheter i världen. Jajamen! Abu Graib står överst på listan.
Kolla in Mr Zimbardos grymma föredrag. Om ondska, hjältar och Lucifereffekter.
Men det bästa kommer i slutet. Eftersom människors ondskefulla beteenden styrs av situationen de befinner sig i, finns det hopp. Därför har Zimbardo startat hjältekurser för barn i skolan. Det gäller att ligga på lur och tålmodigt vänta. För någon gång kommer det uppenbara sig en situation där just du har chans att hjältelikt spöa skiten ur ondskan. Sedan gäller det också förstås att stå emot trycket från omvärlden och strunta i all försiktighet man har lärt sig.
Molander myser. Nästa gång Farbror psykologen eller Albertina oroligt undrar varför Molander gett sig på ungdomsgäng i tunnelbanan, kommer säkerligen gullegubben Zimbardo att förnöjt citeras genom skägget:
"Mama, humanity is my business!"
Kolla in Mr Zimbardos grymma föredrag. Om ondska, hjältar och Lucifereffekter.
lördag
Ett litet steg är ett stort steg
Jakobsbergs Centrum
Ensamväntande i bilen på Fadren och lillasyster L(..)A. Familjemedlemmarna köper skjortor respektive hamburgare. Sedan öppnas bildörrarna. Fadren sätter sig belåtet bakom ratten med en stor välfylld Dressmanpåse. L(...)A parkerar sig i baksätet och börjar ivrigt sätta tänderna i burgaren.
Molander tittar upp smått förvirrat. Klämmer snabbt fram en fråga:
"Vad kostade skjortorna?"
Ett rungande gapskratt skakar kupén. Molander förstår ingenting. Tittar med gapande mun. Familjemedlemmarna märker snabbt det levande frågetecknet i framsätets passagerarstol. Fadren öppnar munnen för att säga något... Men, lillasyster hinner före! Från baksätet utbrister hon högt, stolt och belåtet:
"De kostade skjortan!"
Hahaha, skrattar lillasyster och Fadren. Och Molander småler också en smula ur skägget, det skall medges. Kanske inte så mycket åt själva skämtet i sig. Det är snarare en tillfredsställande tanke som ploppar upp och får honom dra på smilbanden.
The virus is spreading....
Ensamväntande i bilen på Fadren och lillasyster L(..)A. Familjemedlemmarna köper skjortor respektive hamburgare. Sedan öppnas bildörrarna. Fadren sätter sig belåtet bakom ratten med en stor välfylld Dressmanpåse. L(...)A parkerar sig i baksätet och börjar ivrigt sätta tänderna i burgaren.
Molander tittar upp smått förvirrat. Klämmer snabbt fram en fråga:
"Vad kostade skjortorna?"
Ett rungande gapskratt skakar kupén. Molander förstår ingenting. Tittar med gapande mun. Familjemedlemmarna märker snabbt det levande frågetecknet i framsätets passagerarstol. Fadren öppnar munnen för att säga något... Men, lillasyster hinner före! Från baksätet utbrister hon högt, stolt och belåtet:
"De kostade skjortan!"
Hahaha, skrattar lillasyster och Fadren. Och Molander småler också en smula ur skägget, det skall medges. Kanske inte så mycket åt själva skämtet i sig. Det är snarare en tillfredsställande tanke som ploppar upp och får honom dra på smilbanden.
The virus is spreading....
Senaste nytt från Svartsjölandet
Vad betyder det, om du står i Nibblafamiljens badrum och på toalettlocket finner en handskriven lapp med texten "Berusad toa"?
Observera att följande innehåll kan verka stötande och chockerande för vissa läsare. Bloggens ansvariga utgivare tar inte ansvar för följderna om Ni klickar fram svaret!
Observera att följande innehåll kan verka stötande och chockerande för vissa läsare. Bloggens ansvariga utgivare tar inte ansvar för följderna om Ni klickar fram svaret!
fredag
Dr M drabbar Mexico
Följande films förord har skrivits ned av guestbloggin´ Molly.
Mexico. Chichen Itza. Äntligen är du här, för att beskåda och låta dig fascineras utav ett av världens sju underverk. Som du har sett fram emot detta.
Du vandrar runt bland pyramider och ruiner, drömmer dig tillbaka till tiden då mayaindianer och azteker bebodde den lilla staden i djungeln. Du föreställer dig krigarstammar, religioner, blodiga gudadyrkande ritualer och avrättningar. Värmen är tryckande och svetten rinner nedför din panna. Du stannar för en vattenpaus i skuggan av ett träd, innan du lycklig vandrar vidare på denna historiens hänförande väg.
Plötsligt hör du ett underligt ljud. Du stannar upp och lyssnar. Jo, där var det igen. Ett slags hjärtskärande bröl tränger sig in i dina öron och du drabbas av en plötslig olustkänsla. Du följer ljudet, rundar ett ruinhörn och blir sedan stående med öppen mun och bara stirrar.
Framför dig står en man, blek och gänglig. Hans hår spretar åt alla håll och han är iklädd en ordentligt knäppt skjorta och kavaj med tillhörande byxor. I denna stekande värme! En yngling står framför mannen och riktar en videokamera åt dennes håll. En bit ifrån denna besynnerliga duo står två kvinnor i 25-årsåldern som på något sätt, du kan inte för ditt liv förstå hur eller varför, verkar höra ihop med mannen och ynglingen. Den ena av kvinnorna har upptäckt dig, men vägrar möta din frågande blick, utan stirrar stint ner i backen med blossande rött ansikte.
"Vad i helvete är det som försiggår här?", hinner du tänka innan mannen teatraliskt höjer ett blekt pekfinger mot skyn, långsamt öppnar munnen som i en gäspning och börjar sedan bräka. Du har aldrig hört något liknande i hela ditt liv. Lågmält bräk blandas med plötsliga bräkskrik och mitt i alltihop verkar mannen försöka väga in någon slags fisförnämhet i rösten. Ljudet skär genom hela din kropp. För varje bräk skruvar de två kvinnorna besvärat på sig och då och då släpper de ur sig till synes ofrivilliga plågsamma gnyenden. Du står kvar några minuter till, helt uppslukad av detta vad-det-nu-är som pågår framför dina ögon, innan du till slut lyckas slita dig ut din trans och med skyndsamma steg bege dig därifrån.
När du senare sitter i taxin på väg tillbaka till hotellet, fortplantas plötsligt en känsla i din kropp. En besviken känsla av att ha blivit snuvad på Chichen Itzas historiska och kulturella storhet. Du blundar och försöker vila en stund, men i dina öron ringer fortfarande ett obarmhärtigt plågsamt bräkande.
torsdag
Så tuktas en Praktikdemon!
Krasch ner i eländet igen. Hej du, föregående dags tröstlösa tankeparantes:
I Molanders inre tornar den välbekanta labyrintens slippriga kalenderväggar upp sig hotfullt och ogästvänligt. På håll hörs ett ilsket morrande. Sedan börjar hela labyrinten att skaka. Det låter som om ett 40- tons lokomotiv rusar fram i full fart. Väggarna och stengolvet tycks bågna lidelsefullt av det massiva trycket. Sedan rusar den förfärligt helvetestjutande Praktikdemonen mot Molander! Hans fula mobbingfejs lyser av illvilja. Praktikdemonen tycks tro att han återigen skall få hoppa upp på Molanders rygg, köra in sina vassa ångestklor vid revbenen och sadistiskt topprida den skäggbeprydde vekligen i skräckslagen och utpumpad flykt- för- livet.
But. This day Mr Molander is prepared and ready for action! Istället för att hastigt och olustigt lubba iväg genom labyrinten som en manisk undflyende smurf, tar han ett jävlar- annama- steg framåt! Praktikbastarden stannar för ett ögonblick förvirrat upp med stinkgapande mun. Molander framkallar snabbt i tanken en gnutta stärkande SuperAlbertinaMod, och stirrar därefter nedlåtande Praktikdemonen rakt in i det skräckinjagande vitögat. PraktikBalrogen skakar häftigt sina pansarbeklädda öron och tycks vara redo att gå till attack. Men Molander är snabbare! Ur Castrokepsen plockar han upp en snöboll märkt Gamla- Stans- KBT- grupp. Molander siktar och det kyliga kastvapnet fräser fullträffande till, inuti odjurets bestialiska gap. Men sedan flammar det ochnedvända pentagrammet upp, i den orena Praktikfuriens panna. Snöbollen tycks enbart ha retat upp demonen. Ur bestens mun sprutar jävulska eldflammor. Molander lyckas med nöde och näppe hoppa undan eldkvastarna "alla Stockholms psykologstudenter har förtur" och "du är som vanligt för sent ute". Men när den gigantiska brännande flamman "cheferna svarar inte när du ringer" uppenbarar sig, blir det nödvändigt att växla battlestrategi. Molander plockar kvickt upp sin stora Karolinska-Ångestenhetensköld och undgår flammorna bakom den robusta konstruktionen. En särskilt illvillig låga "tror du verkligen att du kommer att få den!?", slungas ur demonens käftar och letar sig envetet runt försvarsmuren där den bränner ett mikroskopiskt hål i den gröna kepsen. Molander blir förbannad. Sedan tänker han strategiskt att anfall är bästa försvar. Molander svischar runt demonen med väl inövade Evolution of Dance steg. Varje gång hans fötter nuddar en av labyrintgolvets otaliga tanketegelstenar märkta med psykiatriavdelningar Molander arbetat på, dänger han hårt sin stora Karolinska-Ångestenhetensköld i huvudet på Praktikdemonen! Sedan stannar Molander upp och betraktar sin groggyga motståndare. Med ett småleende sliter han loss sin deceniumlånga Dröm från silverhalsbandet innnaför skjortan. Den beigegula kaffekakan märkt Autistcentrum, blänker hotfullt i labyrintens mörker. Sedan stegar Molander bestämt fram till Praktikdemonen. Han bänder upp den försvarslösa bestens käftar. I kraft av tusentals dygns autismarbetslivserfarenhet, trycker Molander obvekligt Södermalms- Autismcenter- kakan långt ned i balrogens stinkande strupe. Praktikdemonen storknar fram ett förfärat kvävningsgurglande. Sedan sjunker han ihop på golvet - död, besegrad och förintad! Kvar blir endast en blöt sorglig pöl som rinner ned i sprickorna mellan psykiatriavdelningstegelstenarna.
Molander hytter ilsket med näven mot labyrintgolvet, där de sorgliga resterna av Praktikdemonen blötchippar under hårdrockarskorna. Sedan hojtar han förnärmat med teatralisk Scafacestämma:
"Ugly-Ass- Covard- Demonchicken, is that all You can take!? Come back here and let me woop your butt a little more! Theres plenty more of where that came from!"
Molander strosar i lugn takt vidare genom kalenderlabyrinten. En bit in nästa veckas ringlande datumgång finner han på Wisc- test- 2 uppgiften, som med gnatande pipig röst kräver att få bli satt på sin plats. Molander lyfter upp den smått irriterande krabaten i håret. Sedan plockar upp sin för dagen lånade rosa AlbertinaSlägga. Molander spikar stadigt upp Wisc- test- 2 på kalenderväggen - för säkerhets skull på två datumställen. Sedan avslutar han med att hamra upp den oumbärliga svarta testväskan över hela jävla labyrintgången.
Molander stannar upp och betraktar nöjd sin hantverkarinsats. Därefter för han lyssnade den lediga näven mot högra örat. Molander hör ett välbekant snyftande långt inne i den mörka labyrinten. Han stegar raskt iväg för att klappa den bortglömda och vackra Jobba- som- attan- hela- sommaren- i- nordnorska- Tromsö- Drömmen, tröstande på huvudet...
I Molanders inre tornar den välbekanta labyrintens slippriga kalenderväggar upp sig hotfullt och ogästvänligt. På håll hörs ett ilsket morrande. Sedan börjar hela labyrinten att skaka. Det låter som om ett 40- tons lokomotiv rusar fram i full fart. Väggarna och stengolvet tycks bågna lidelsefullt av det massiva trycket. Sedan rusar den förfärligt helvetestjutande Praktikdemonen mot Molander! Hans fula mobbingfejs lyser av illvilja. Praktikdemonen tycks tro att han återigen skall få hoppa upp på Molanders rygg, köra in sina vassa ångestklor vid revbenen och sadistiskt topprida den skäggbeprydde vekligen i skräckslagen och utpumpad flykt- för- livet.
But. This day Mr Molander is prepared and ready for action! Istället för att hastigt och olustigt lubba iväg genom labyrinten som en manisk undflyende smurf, tar han ett jävlar- annama- steg framåt! Praktikbastarden stannar för ett ögonblick förvirrat upp med stinkgapande mun. Molander framkallar snabbt i tanken en gnutta stärkande SuperAlbertinaMod, och stirrar därefter nedlåtande Praktikdemonen rakt in i det skräckinjagande vitögat. PraktikBalrogen skakar häftigt sina pansarbeklädda öron och tycks vara redo att gå till attack. Men Molander är snabbare! Ur Castrokepsen plockar han upp en snöboll märkt Gamla- Stans- KBT- grupp. Molander siktar och det kyliga kastvapnet fräser fullträffande till, inuti odjurets bestialiska gap. Men sedan flammar det ochnedvända pentagrammet upp, i den orena Praktikfuriens panna. Snöbollen tycks enbart ha retat upp demonen. Ur bestens mun sprutar jävulska eldflammor. Molander lyckas med nöde och näppe hoppa undan eldkvastarna "alla Stockholms psykologstudenter har förtur" och "du är som vanligt för sent ute". Men när den gigantiska brännande flamman "cheferna svarar inte när du ringer" uppenbarar sig, blir det nödvändigt att växla battlestrategi. Molander plockar kvickt upp sin stora Karolinska-Ångestenhetensköld och undgår flammorna bakom den robusta konstruktionen. En särskilt illvillig låga "tror du verkligen att du kommer att få den!?", slungas ur demonens käftar och letar sig envetet runt försvarsmuren där den bränner ett mikroskopiskt hål i den gröna kepsen. Molander blir förbannad. Sedan tänker han strategiskt att anfall är bästa försvar. Molander svischar runt demonen med väl inövade Evolution of Dance steg. Varje gång hans fötter nuddar en av labyrintgolvets otaliga tanketegelstenar märkta med psykiatriavdelningar Molander arbetat på, dänger han hårt sin stora Karolinska-Ångestenhetensköld i huvudet på Praktikdemonen! Sedan stannar Molander upp och betraktar sin groggyga motståndare. Med ett småleende sliter han loss sin deceniumlånga Dröm från silverhalsbandet innnaför skjortan. Den beigegula kaffekakan märkt Autistcentrum, blänker hotfullt i labyrintens mörker. Sedan stegar Molander bestämt fram till Praktikdemonen. Han bänder upp den försvarslösa bestens käftar. I kraft av tusentals dygns autismarbetslivserfarenhet, trycker Molander obvekligt Södermalms- Autismcenter- kakan långt ned i balrogens stinkande strupe. Praktikdemonen storknar fram ett förfärat kvävningsgurglande. Sedan sjunker han ihop på golvet - död, besegrad och förintad! Kvar blir endast en blöt sorglig pöl som rinner ned i sprickorna mellan psykiatriavdelningstegelstenarna.
Molander hytter ilsket med näven mot labyrintgolvet, där de sorgliga resterna av Praktikdemonen blötchippar under hårdrockarskorna. Sedan hojtar han förnärmat med teatralisk Scafacestämma:
"Ugly-Ass- Covard- Demonchicken, is that all You can take!? Come back here and let me woop your butt a little more! Theres plenty more of where that came from!"
Molander strosar i lugn takt vidare genom kalenderlabyrinten. En bit in nästa veckas ringlande datumgång finner han på Wisc- test- 2 uppgiften, som med gnatande pipig röst kräver att få bli satt på sin plats. Molander lyfter upp den smått irriterande krabaten i håret. Sedan plockar upp sin för dagen lånade rosa AlbertinaSlägga. Molander spikar stadigt upp Wisc- test- 2 på kalenderväggen - för säkerhets skull på två datumställen. Sedan avslutar han med att hamra upp den oumbärliga svarta testväskan över hela jävla labyrintgången.
Molander stannar upp och betraktar nöjd sin hantverkarinsats. Därefter för han lyssnade den lediga näven mot högra örat. Molander hör ett välbekant snyftande långt inne i den mörka labyrinten. Han stegar raskt iväg för att klappa den bortglömda och vackra Jobba- som- attan- hela- sommaren- i- nordnorska- Tromsö- Drömmen, tröstande på huvudet...
onsdag
Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag
Molander tar sats. Medan han surt krånglar sig ned i den förjävligt obekväma pendlarsitsen, drar han ett djupt andetag. Sedan sjunger hans fingrar ut över tangentbordet i det svartaste klaginlägget någonsin.
07.15. Flatens naturreservat, Skarpnäck.
Mobilklockan varvar upp med ett stingsligt och människofientligt skrikande. Molander öppnar sina plötsligt klarvakna och attackgriniga ögon efter mindre än 5 timmars förkylningsförgiftad sömn. Sedan kommer han på att det är panikbråttom. Det blir en helt onaturlig morgonstressfart på Albertina och Molander. I ett huj flyger bäddsoffan ihop. Fina Madam Stajnalajn kommer ned från övervåningen och undrar förvirrat vad som står på. Men lämpliga god morgon fraser eller Tack- för- en- ypperligt- fin- gårdagsafton, finns det inte tid till. Albertina flyger ut mot bilen. Molander slänger stressat i sig en bit frukost bestående av en bit pepparkaksdeg. Ute på gården slänger han upp grinden i det kallblöta grinvädret. In i bilen och iväg.... i 10 meter. Sedan finns inte mobilen i fickan. Molander vänder om och jäktar in i köket för att plocka med sig den bärbara fånen. Tre minuter senare är det dags för nästa kodlåsförsedda grind. Molander kämpar förtvivlat med stelfrusna halkfingrar för att ratta in det obehagliga stålets rätta positioner. Burr. Suck. Jävlar!
07.45 Nynäshamnsvägen.
Lilla Blå snurrar runt i Stockholms rusningstrafik. Målet för den lilla snabba franska hurtbilen är att Molander ska hinna med 08.11 ltåget mot Uppsala. Men, verkligheten slår alltid som hårdast i svåra stunder. Olyckligtvis är inte Lilla Blå av märket Renault 5. Därför finns ingen inbyggd SuperhjälteGPS som styr de rätta vägarna automatiskt. Lilla Blå svänger fel avtagsväg och ja... hej Skanstull och hej 40 kr i onödig jävla trängselavgift! In på söder, snurra runt bakom slöblöta taxibilar och sedan ut igen från söder. Äntligen framme vid Gullmarsplan. Klockan visar på 07.55 och kanske, kanske finns det en chans att hinna med tåget. Molander hoppar ut ur bilen och flyger ned mot tunneltåget. Mot Råcksta. Perfekt! Kom igen nu klockan, ticka långsamt. Molander väntar tålmodigt medan alla passagerare slött spankulerar ut genom dörrarna. Sedan! Nu är det dags. Molander gör en ansats att träda in i vagnen. Då plötsligt släcks tåget ned och dörrarna pyser försmädligt igen mitt framför näsan på honom. Medan högtalarna knastrar någonting om "....slutstation...", kväser Molander med yttersta svårighet en stark impuls att sparka på tunnelbanevagnen mycket mycket hårt! Sedan vänder han sig om och registrerar genom den röda dimman hur nästa tåg rullar in på perrongen. Molander springer som en panter över perrongen. Med ack, ack, ack! Nu är det plötsligt hela jävla världen som tränger sig in i den helt sjukt överfyllda vagnen. Inte skuggan av en sportkeps att få plats där, tänker Molander uppgivet medan förgrymningen sakta sänker sig till ett molande svart Helvetestänk. Med en djup döda döda suck, ställer han sig och inväntar nästa tåg som kanske kommer att kunna stigas ombord på.
08.15. Stockholms Centralstation.
Molander konstaterar med en sur min att vissa tåg minsann ibland avgår exakt enligt fastställd tidtabell! Fyra minuters försening går tydligen inte att komma undan med som stackars resenär. Molander väntar grinigt i en halvtimme på någon sorts orange plastsoffa. Olycksbrodern Lasse Whinerbrook klagar med vacker melankolisk stämma i Ipodens lurar:
"Du hade rätt, sångerna kom från andra länder. Vi möttes i ett underland och står på en perrong där allt förändras fast ingenting händer..."
Molander tänker att det känns fint att han inte är ensam, även om hans muttriga sinnesstämning nu passerat Lasses med milsvida marginal. Sedan hoppar en försenad Molander på tåget mot Uppsala. Han slänger upp det nytankade pendelkortet på bordet framför sig så att konduktören inte behöver väcka honom. Sedan försjunker Molander omedelbart i en djup och bekvämt suckande dvala. En stund senare buffar en otrevligt ouppmärksam konduktör honom på axeln. Molander kikar lite surt och sömndrucket upp under Castrokepsen, men innan dess har konduktören insett sitt fatala misstag och skamset pipit iväg nedåt gången.
9.30 - 17.00. Psykologiska institutionen, Uppsala.
Skoldagen är trött och oinspirerad. Grupparbetet med enkäten tuffar tack och lov fram i maklig styrfart. Men inom sig jagas Molander genom stressande hemska tankeparanteslabyrinter. Den skrämmande och förlamande Praktikdemonen flåsar honom horribelt i nacken. Molander flyr för sitt liv undan detta hemska monster. Då och då dyker Wisctest 2 förnärmat upp i gångarna och vill sättas på plats. Någonstans hörs också ett eko av ett ledamt hulkande. Det är den bortglömda vackra Jobba- Som- Tusan- Hela- Sommaren- I- Nordnorska- Tromsö- Drömmen, som känner sig ledsen och övergiven. Molander vill hytta bestämt med näven åt det jävliga Praktikdemonfejset och skrika åt honom att han minsann ska få se på tusan! Han vill spika upp Wisctest 2 en gång för alla på en av labyrintens kalenderväggar. Molander vill leta upp den vackra Tromsödrömmen och klappa den tröstande på huvudet. Men olyckligtvis orkar han inte med det, där han jagas runt, runt i den förfärliga tankeparanteslabyrinten. Dessutom behövs Molanders bägge nävar de få lediga stunder som erbjuds, till att snyta näsan eller vagga den kepsförsedda och tröttbedrövliga skallen.
17.25. Uppsala Centralstation.
Molander på väg hem mot den efterlängtade sängen. Molander trevar efter tågkortet i fickan. Molander hittar det inte. Letar i väskan, fickorna, väskan igen och sedan alla fickor igen. Molander kommer på att han i sitt utmattade morgontillstånd måste glömt sitt nytankade 800 kronorskort pendeltågsbordet framför sig. Tack för den vältajmade passningen Försynen! Motsträviga studenter som vägrar hålla CSN´s kalla hand, bör tydligen lägligt bestraffas med ekonomiskt svidande sanktioner. Molander tittar stramt på klockan. Han vill för allt i världen inte sitta och vänta på ett tåg till denna dag. Molander rushar i tidsnöd mot biljettkassorna. Snabbkassan för Uppsalapendeln är helt oväntat (!?) stängd. Molander ställer sig stressat i den 5 meter långa kön till anvisad ordinär kassa. Han hoppas innerligt att kassörskan skall lyckas decimera den långa raden med minst 1 meter i minuten. Det visar sig vara en ypperligt förträfflig kassörska. Problemet är bara att det står två hårdrocksklädda ynglingar längst fram. De bägge slötröga bondedrasuternas tankeförmåga verkar vida understiga en valnöts. Den fem meter långa kön decimeras visserligen enligt önskat tidsintervall. Dock är det deltagarna i mitten av raden (med väntelappsnummer som Molander inte förfogar över) som ger upp och snabbt blir betjänade i andra kassor. Nu står Molander precis bakom stoppklossarna och hör olyckligtvis allt som sägs. Nu är det bara 5 minuter tills tåget går. Nu ringer den stora stoppklossen en vän på sin mobiltelefon och frågar hur mycket pengar han har på sitt konto. Nu tuffar Molanders sängbelöning sakta men säkert en olidlig halvtimme in i framtiden. Nu tänker Molander desperat att hade han inte åkt på kosmiska- 800- kronors- böter, skulle han gladeligen betalat slöbölingarnas biljetter bara för att få dem ur vägen. Nu är det bara 4 minuter tills tåget går. Nu stirrar hårdrockardrängarna kossa -mu- aktigt och dumt ut i luften en obeskrivligt lång stund. Nu växlar Molander oroligt fot från vänster till höger, samtidigt som han ber en tyst bön om nåd. Tick tack, tick tack. Nu verkar klunsarna efter en evighet äntligen vara på väg att gå! Men verkar är sorgligt nog det rätta ordet. För nu har den största stoppklossen ringt upp sin kompis igen:
"Kan du föra över 150 kr extra så att vi kan köpa något medan vi väntar?"
Nu får Molanders fot återigen en mycket stor lust att sparka någonting mycket, mycket hårt. Nu verkar den stora klunsen ha bestämt sig för att han ska betala kvällens biljetter nu, för att hämta ut dem senare. Nu har han svårt att komma ihåg sitt eget telefonnummer som behövs för att hämta ut biljetterna senare. Nu gör sig Molander kvitt sin sparklust genom att med stor kraft drämma en begagnad prilla i en papperskorg. Portionssnusen studsar mot kanten och Molander är tvungen att skamset plocka upp den för att försiktigt lägga ned den i skräpkorgen. Nu är det 3 minuter kvar tills tåget går och Halleleluja!, bromsklossarna vaggar slött iväg. Molander med blicken full av Pang- Pang- Pang- attityd:
"Hej, jag ska ha ett pendlarkort mellan Uppsala och Stockholm laddat med 500 kronor till studentrabattpris!"
17.39. På det icke missade tåget mot Stockholm.
Molander tar sats. Medan han surt krånglar sig ned i den förjävligt obekväma pendlarsitsen, drar han ett djupt andetag. Sedan sjunger hans fingrar ut över tangentbordet i det svartaste klaginlägget någonsin. Plötsligt ringer finaste Erkalinan och berättar att JA hon har fått drömjobbet! Molander dras hastigt och lustigt ut genom den hemska tankeparanteslabyrintens tjocka väggar. Plötsligt är Molander mycket gladare än Lasse Whinerbrook igen. En timme senare småskämtar han harmoniskt om ett hastigt uppflammade kaffesug, med tanterna i blomaffären.
Det blev bra nu kompis, det blev bra nu...
tisdag
Albygatans KnarkarSnuskvart
Det är en trött Molander som sitter på en långlivad enkätföreläsning. Utmattad snorproducerad- tryck- i- skallen- förkylning. Dessutom slut på snus. Ajajaj. Molander. Glider fram till Grabbarna- Snus- Gänget. Cashar in en filantropiskt utlovad bakprilla av Mr Funky D.
Molander rullar prillan. Sedan tänker han: Det här ska bli fint det!
Sedan säger han:
"Tack gode gud för snuset i alla fall!"
Mr Funky D håller med. Det tänds en humorglimt i hans blick. Sedan börjar han ivrigt berätta att hans flickvän tog ett kort på honom i morse. Mr Funky D´s armar famlar teatraliskt i i luften. Han berättar att det dokumentära fotografit kom att visa hans skakande högerarm, vars stora viktiga uppdrag den arla tidpunkten, var att sträcka sig desperat ut ur resten av kroppens position under täcket och mot snusdosan på nattduksbordet!
Molander ler i kapp med resten av Grabbarna- snus- gänget. Sedan vandrar hans tankar obevekligt hemåt mot Lilla Gröna Albygatan. Molander berättar om de senaste dygnen i KnarkarSnuskvarten. Hur han navigerat mellan drivor av begagnade portionshögar av tobak. Hur han envetet vänt på den ena tomma vita plastdosan efter den andra, efter den tredje, efter den fjärde, efter den femte; för att han vet att det någonstans inne i snuskyrkogården skall finnas en nyinköpt tobaksask. Stämningen känns plötsligt en smula gladare i det halvkvävda klassrummet. Grabbarna- snus- gänget ler förtjust och igenkännande. Sedan börjar Molander tänka att det är dags att tänka på refrängen - med tonartshöjning och allt. Historiens storslagna Albertinafinal närmar sig obönhörligen! Molander drar efter andan och börjar tala med rösten till bredden fylld av stolthet:
"Vi har en soffa i vardagsrummet. Bakom den står en högtalare med en projektor på. I soffan brukar min flickvän bekvämt placera sig. Hon är något av en... storsnusare. Ni kan ju gissa vart de begagnade portionsprillorna hamnar: i stora högar på projektorn!"
Nikotinets slutgiltiga prioritet över teknikens under, framkallar inte så lite munterhet hos Grabbarna- Snus- Gänget. Molander återvänder nöjt mot sin plats. Lektionen fortsätter och plötsligt verkar också föreläsaren indragen i snustankeparantesen. Två gånger på varandra understryker hon sitt frågeformulärsresonemang med strålande referenser:
"(...) och det tänker ju alla självklart att det är fint som snus (...) snusförnuftigt!"
Molander rullar prillan. Sedan tänker han: Det här ska bli fint det!
Sedan säger han:
"Tack gode gud för snuset i alla fall!"
Mr Funky D håller med. Det tänds en humorglimt i hans blick. Sedan börjar han ivrigt berätta att hans flickvän tog ett kort på honom i morse. Mr Funky D´s armar famlar teatraliskt i i luften. Han berättar att det dokumentära fotografit kom att visa hans skakande högerarm, vars stora viktiga uppdrag den arla tidpunkten, var att sträcka sig desperat ut ur resten av kroppens position under täcket och mot snusdosan på nattduksbordet!
Molander ler i kapp med resten av Grabbarna- snus- gänget. Sedan vandrar hans tankar obevekligt hemåt mot Lilla Gröna Albygatan. Molander berättar om de senaste dygnen i KnarkarSnuskvarten. Hur han navigerat mellan drivor av begagnade portionshögar av tobak. Hur han envetet vänt på den ena tomma vita plastdosan efter den andra, efter den tredje, efter den fjärde, efter den femte; för att han vet att det någonstans inne i snuskyrkogården skall finnas en nyinköpt tobaksask. Stämningen känns plötsligt en smula gladare i det halvkvävda klassrummet. Grabbarna- snus- gänget ler förtjust och igenkännande. Sedan börjar Molander tänka att det är dags att tänka på refrängen - med tonartshöjning och allt. Historiens storslagna Albertinafinal närmar sig obönhörligen! Molander drar efter andan och börjar tala med rösten till bredden fylld av stolthet:
"Vi har en soffa i vardagsrummet. Bakom den står en högtalare med en projektor på. I soffan brukar min flickvän bekvämt placera sig. Hon är något av en... storsnusare. Ni kan ju gissa vart de begagnade portionsprillorna hamnar: i stora högar på projektorn!"
Nikotinets slutgiltiga prioritet över teknikens under, framkallar inte så lite munterhet hos Grabbarna- Snus- Gänget. Molander återvänder nöjt mot sin plats. Lektionen fortsätter och plötsligt verkar också föreläsaren indragen i snustankeparantesen. Två gånger på varandra understryker hon sitt frågeformulärsresonemang med strålande referenser:
"(...) och det tänker ju alla självklart att det är fint som snus (...) snusförnuftigt!"
Ett vemodigt farväl
Hej då fina och idealistiskt imaginära praktikplats. Det var fint att umgås med dig ett tag. Om än bara i fantasin.
måndag
Plötsligt händer det!
Alldeles nyss. Hemtelefonen ringer med sin vanliga otrevliga signal (signalen är egentligen inte så horribel, otrevligheten består till 100% av inlärning eftersom det bara är telefonförsäljare som inte ringer på mobilerna).
"Det är Olle"
"Hej jag heter (...) och ringer från Sundbybergs stadsnät"
Sedan berättar den vackra människan att hon egentligen ringt fel och skulle ha tag på en Peter. Men Molander tänker att någon felringning är det inte tal om. Snarare en alldeles ypperlig Rättringning! Molander vägrar släppa sitt livs enda vackra telefonförsäljarsamtal. Han frågar på, är trevlig som attan, spinner som en katt framför brasan. Att tillämpa den vanliga försvarsmekanismen mot telefoninasarna (slänga på luren) är det inte tal om. Efter åratal av föreningstjat, förgäves tillämpade krigsaktioner mot Dumheten och efterföljande slita- sitt- hår- i- förtvivlan- grinighet, lyser det korta meddelandet genom luren som ett inbjudande Bastufönster i Sibirien helveteskyla.
Den som väntar på något gott, har verkligen väntat för länge. Men det gör ingenting. För inom en mycket snar framtid kommer Molander att förfoga över en fibersladd som heter duga. 100 mbit rakt in i Lilla Grönas hemtrevliga vardagsrum till en blygsam kostad av 169 riksdaler.
Molander tackar artigt och tacksamt för samtalet. Han lägger på luren. Han stirrar dramatiskt ut i den tomma luften. Sedan ler han förnöjt och hytter med näven mot den tilltänkta allestädes närvarade Dumheten.
Moahahahaha!
söndag
Sluta tjata
Mycket slapp och huvudbankande förkylningsafton framför dumburken med Krister Henrikssons träiga Wallander. Reklam. Reklam. Reklam. TV4 suck. Britney Spears berättar i en programtrailer om att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis:
"Jag vet inte hur jag kunde göra alla de där sakerna, jag är ju en smart person."
Sedan. Nyheter (konstigt nog insprängda mitt i filmen). Sedan. Reklam igen. Blond- Britta- Spjut berättar en gång till att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis.
Molander börjar bli lite förbannad. Det var ett sabla tjat! Onödigt. Molander har ju redan prickat in lördagsaftonen klockan 22.35, i sin kalender. Det kommer att bli en fin stund. Molander i full arbetsberedskap framför televisionen. Beväpnad med en lättöl och fullt koncentrerad att ta del av Madame Spjuts alla skvallerhemligheter.
It´s a dejt Britney!
lördag
Aftonens dansmanual
På Albygatan kör vi med Fair Play. Därför överlämnas nu i god tid en instruktionsvideo med samtliga dancediscomoves som den Dynamiska Duon från Sundbyberg möjligen kommer att begagna sig av i kvällens Aftondans på Danviksklippan.
See You in the Epic Battle on the dancefloor. We´ll be the ones with the marvellous shake!
MVH
/Olof och Albertina
fredag
Och vinnaren är...
Veckans Nobelpris i strukturarbete tilldelas Albertina. Juryns motivering lyder:
"För enastående kämpaglöd, där ordningen och redan fullkomligt sprutar ur det extremt kompetenta, vänliga och snygga anletet. För stresstålighet, godhjärtad hjälpsamhet och ett stoiskt, tåligt och inväntande lugn inför stundande förväntade utmaningar.
Grattis Madame Albertina!
The hunt is on!
Molander. Jagar envetet landstingschefer med blåslampa. Någonstans därinne i sjukhuslabyrinten kurar de gömselaktigt ihop sig i en mörk vrå. Hittills har jakten inte burit frukt. Men Molander vet. När man ska tugga sig igenom tegelmurar, är det bara att tjura på.
torsdag
New order
Det tog tid och en hel del okynnessurfande på lilla vita under veckans föreläsningar.
Men det var det värt. Stort tack till superexpert- Molly!
Den senaste tankeparantesen: att gå ut i strid mot blogspots mallreduktionism.
Sometimes a man ghotta do...
Molander. Är i stort behov av middagsvila Wijknietstyle efter en salladsorgie på Stockholms Nation. Trånar hjälplöst efter sitt sovdygn som fladdrar retfullt men obevekligt utom räckhåll vid horisonten. Molander. Trött, mätt, förvirrad och disträ (ja just det, mer än vanligt!). Grupparbete. Utlåtandeskrivning. Ett kollektivt paltkoma geggar igen atmosfären i det lilla rummet. Samtliga gruppmedlemmars slöa tankeverksamhet kan summeras ihop och ändå med råge understiga en Stegosaurus blygsamt kognitiva kapacitet.
Molander. Tänker att något måste ske. Något måste hända som drar honom själv och de övriga olyckskamraterna ur tankegeggsträsket. Plötsligt ser han en utväg ur den trötta tuggummisega labyrinten. Eller rättare sagt, en extrem lösning som under vanliga förhållanden måste anses icke- acceptabel. Tankegrenen inuti huvudet är extremt ful, illvillig, hemsk och omoralisk. Men den är grov och tillräckligt chockerande för att dra honom själv och studiekamraterna ur paltkomaträsket. Somethimes a man gotta do...
Molander:
"Vilket djur har störst chans att åka på fortkörningsböter?"
Gruppmedlemmarna tittar förvånat upp. A- K plirar misstänksamt på Molander. GA håller blicken fästad på gåtställaren. Han förhåller sig neutralt semiintresserad och tycks vänta ut svaret. Mr Brogienights sitter djupt fokuserad. Kugghjulen i hans superlogikhjärna klånkar i varandra. Mr Brogienights verkar mycket motiverad, ja snudd på absorberad i sin strävan att lösa uppgiften. Det är lätt att tänka sig att Mr Brogienights går igenom Linnés samtliga latinska släktgrenar och metodiskt utesluter djurart efter djurart.
Molander lutar sig tillbaka i sin bekväma fåtölj. Han vet att gåtan är snudd på omöjlig att lösa. Efter en stund.
Molander:
"Ska jag säga svaret?"
Mr Brogienights:
"Ja, gör det."
Molander låter händerna dramatiskt ratta en hypotetisk ratt framför sig i luften. Sedan kommer det:
"ÖÖÖÖÖÖÖRRRRNÖÖÖÖÖRNÖÖRNNNÖÖÖÖRN!"
Reaktionen är omedelbar. All paltkomsk framkallad tankegegga flyr i vild panik all världens kos. Stämningen är i chock efter det mentala dubbelbottnade vitsövergreppet. Mr Bogienights och GA stirrar förskräckt och oförstående på den socialt normbrytande gåtfrågaren. A- K vrider sig desperat i obehagliga plågor på sin fåtölj. Ur hennes mun kommer ett torterat:
"AAAAAAAAAAAHHHHH!"
Ett ett tag när skriken tunnats av, vänder sig A-K förgrymmat mot Molander:
"Det känns som om någonting just gick sönder i mig!"
Molander. Ler finurligt och lite smånöjd ur mungipan.
A-K:
"Vad är det här för diaboliska sidor som kommer fram? De har jag aldrig märkt av hos dig förut!"
Molander. Ler återigen lite smånöjt. Det tar en stund innan han återigen börjar fantisera om sitt tillintetgjorda sovdygn.
Molander. Tänker att något måste ske. Något måste hända som drar honom själv och de övriga olyckskamraterna ur tankegeggsträsket. Plötsligt ser han en utväg ur den trötta tuggummisega labyrinten. Eller rättare sagt, en extrem lösning som under vanliga förhållanden måste anses icke- acceptabel. Tankegrenen inuti huvudet är extremt ful, illvillig, hemsk och omoralisk. Men den är grov och tillräckligt chockerande för att dra honom själv och studiekamraterna ur paltkomaträsket. Somethimes a man gotta do...
Molander:
"Vilket djur har störst chans att åka på fortkörningsböter?"
Gruppmedlemmarna tittar förvånat upp. A- K plirar misstänksamt på Molander. GA håller blicken fästad på gåtställaren. Han förhåller sig neutralt semiintresserad och tycks vänta ut svaret. Mr Brogienights sitter djupt fokuserad. Kugghjulen i hans superlogikhjärna klånkar i varandra. Mr Brogienights verkar mycket motiverad, ja snudd på absorberad i sin strävan att lösa uppgiften. Det är lätt att tänka sig att Mr Brogienights går igenom Linnés samtliga latinska släktgrenar och metodiskt utesluter djurart efter djurart.
Molander lutar sig tillbaka i sin bekväma fåtölj. Han vet att gåtan är snudd på omöjlig att lösa. Efter en stund.
Molander:
"Ska jag säga svaret?"
Mr Brogienights:
"Ja, gör det."
Molander låter händerna dramatiskt ratta en hypotetisk ratt framför sig i luften. Sedan kommer det:
"ÖÖÖÖÖÖÖRRRRNÖÖÖÖÖRNÖÖRNNNÖÖÖÖRN!"
Reaktionen är omedelbar. All paltkomsk framkallad tankegegga flyr i vild panik all världens kos. Stämningen är i chock efter det mentala dubbelbottnade vitsövergreppet. Mr Bogienights och GA stirrar förskräckt och oförstående på den socialt normbrytande gåtfrågaren. A- K vrider sig desperat i obehagliga plågor på sin fåtölj. Ur hennes mun kommer ett torterat:
"AAAAAAAAAAAHHHHH!"
Ett ett tag när skriken tunnats av, vänder sig A-K förgrymmat mot Molander:
"Det känns som om någonting just gick sönder i mig!"
Molander. Ler finurligt och lite smånöjd ur mungipan.
A-K:
"Vad är det här för diaboliska sidor som kommer fram? De har jag aldrig märkt av hos dig förut!"
Molander. Ler återigen lite smånöjt. Det tar en stund innan han återigen börjar fantisera om sitt tillintetgjorda sovdygn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
