Danviksklippans hemlighet

It´s pay back time.

Helena Molander tittar oroligt ut genom fönstret. Hon velar obeslutsamt fram och tillbaka. Men nu bestämmer hon sig. Hon bor faktiskt på sjunde våningen, längst uppe på en hög jävla klippa. Nu velar Helena lite till. Sedan bestämmer hon sig igen. Det är en minmal risk att någon ska se henne. Glad över sitt snabba beslut, vänder hon sig om och trycker på en knapp på datorn. Sedan ställer hon sig beredd mitt på golvet.

Ur datorhögtalarna strömmar häftiga applåder på hög volym. Sedan hörs Bruce Springsteens mäktiga röst:

"Charles bring us home!"

Och det gör Charles. Medan pianot börjar spela ett svängigt gospelintro, tittar Helena ut över sin lilla tvåsittssoffa. Hon hinner nervöst tänka: Oj vad mycket publik det kom i kväll!

Men sedan har plötsligt alla fjärilar i magen flugit all världens kos. Helena Molander står bredbent och säkert. Ena armen flyger teatraliskt ut mot den inbillade jättepubliken i soffan. Med perfekt timing gastar Helena Bruce Springsteens hälsningsfras:

"I want You all to rise on the seaside.. Please enjoy this!"

Och nu kommer första versen! Bruce Springsteens sång dånar genom den lilla lägenheten. Med väl inövade stage moves, minar Helena fram rad efter rad:

"This little light of mine. I´m gonna let i shine. This little light of mine. I´m gonna let it shine."

Helena gungar kroppen fram och tillbaka. Hennes hand pekar kärleksfullt mot publiken. Det här är deras kväll lika mycket som hennes! Nu kommer slutet på refrängen. Den är mycket viktig, tycker Helena. Hennes läppar markerar noga varenda liten stavelse. Helenas vänstra hand kupas bakom örat. Den högra näven far utsträckt upp och ned med handflatan uppåt. För att publiken verkligen ska förstå att de ska svarssjunga:

"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"

Egentligen är det en ganska barnslig text, men det tänker inte Helena på. För nu kopplas hela gospelkompet på. Accompanjerad av trummor, fiol, ståbas, banjo, gitarr, piano och lite till, ger sig Helena dramatiskt hän! Hennes fötter börjar trippande utföra de speciella andra- versen- movsen. Hon viftar med armarna i luften. Hon låtsassjunger i sin inbillade mikrofon om en massa saker som Jesus gjort. Och nu, tänker Helena. Nu är det dags för den instrumentala versen!

Ur högtalarna börjar ett otroligt blåorkestergung ta fart. Tadadadadam! Det är trumpeter, tromboner, tubor och dragbasuner som släpper loss utav bara tusan! Helena dansar lyckligt runt som en galning i den lilla lägenheten. Nu gör hon allt för sin publik! Helena kör alla stage- moves hon möjligtvis kan på på. Hon gungar i extas med huvudet. Nu faller hon teatraliskt ned på knä. Nu far bägge Helenas händer ut mot den lilla soffan i en I´m- only -here- for- You!-gest. Nu verkar Helena tänka efter en stund. Sedan pekar hon menande mot sitt lilla kök två meter bort. Utifall någon inte skulle fatta att blåsgubbarna står ungefär vid kylskåpet, alltså.

Nu är det refräng igen. Utan komp den här gången. Helena står bredbent och klappar händerna högt ovanför huvudet. Framför sig ser hon det enorma publikhavet. Tusentals händer klappar i takt. Precis som Helena visar att de ska göra. Det är för att de älskar henne, bara henne: gospeldrottningen Helena Springsteen!

Och nu, nu kommer sticket! Det där när man sjunger alla veckodagar och talar om vad man ska göra. Här skulle man kunna tro att Helena tar på sig solosången. Men icke. Helena sjunger bara körstämmans veckodagar. Sedan pekar hon antydande till vänster mot en inbillad sologospelkvinna. Det gäller att vara lite ödmjuk också och låta andra glänsa på scenen, tänker Helena nöjt.

Plötsligt tror Helena att hon ser en reflex i fönsterrutan. Hon fryser till i en halv sekund. Sedan tar hon ett panikskutt! På mindre än en halv sekund ligger Helena under täcket i sin säng, 1,5 meter över marken. Under täcket hörs en kvävd svordomsramsa.

"Helvetesjävlaskitröv! Där var de satans Paprazzifotograferna ändå! Nu kan man säga adjö och goodbye till presidentkarriären!"

Sedan tänker Helena ett ord: Damagecontrol! Kanske, kanske, om- det- nu- finns- en- Gud- i- himlen, misslyckades skandalfotograferna med sitt sneakfoto. Nu gäller det att ligga stilla och tyst som en mus under täcket. Men Helena har gjort ett grovt misstag. Hon glömde stänga av musiken! Det verkar inte som om Bruce och gospelgänget bryr sig om några skvallerfotografer. För nu ger de allt! Det är sista refrängen, med tonartshöjning! Helena kan sin This little light of mine. Hon vet att hon bara behöver hålla ut i trettio sekunder till. Men nu skakar den lilla lägenheten av gospelfeber! Svänget sprider sig från Helenas mage och ut i kroppen. Nu brassar trombongubben på i kylskåpet så att mjölken kokar! Under täcket kramar Helena desperat kudden:

"Molly, för helvete, stay focused! Don´t move. Keep cool God damn it!"

Men nu tar solistkvinnan i ända från tårna. Med värsta raspiga gospelrösten gasar hon på så att datorhögtalarna nästan spricker:

"IIIIIIIImmmmm, goooonnna let it shiiiiine!"

Helenas fötter börjar rycka okontrollerat under täcket. Och nu sticker högra armen ut ur det vita tyget. Knytnäven skakar gospelaktigt mot soffan. Sedan tänker Helena att det nog inte är så viktigt att bli president ändå. Täcket flyger all världens väg! Nu står Helena upp i sängen. Som en mäktig Rio de Janeiro Jesusstaty, lyfter hon händerna mot skyn. Sedan shakar Helena dödsföraktande loss uppe på den farliga höjden. Benen spritter befriat runt i de speciella sista- refrängen- movsen. För varje viktigt slutord, tackar Helena Molander publiken lyckligt för ikväll. Hennes högra hand kupar uppmanande bakom örat.

"Everyday. Everyday. Everyday. Everyday!"