Flugornas inneboende ondska

Jag vet att myggor biter och suger blod så att det kliar om fan. Jag vet att fästingar är äckliga och kan sprida hemska sjukdomar i hjärnan. Jag vet också att råttor kan gnaga sig igenom allting, inklusive en människas bröstkorg om det behövs. Men hemskast av alla plågodjur är ändå flugan.

I natt när jag jobbade som allra hårdast (läs höll på att somna), dyker ett flugelände upp. Det fick mig att fundera en lång stund på det bevingade djurets inneboende jävlighet och ondska. Tänk er ett rum på cirka 6 kvm som är alldeles mörkt. Det måste finnas minst en miljon olika kvatdratcentimeter att välja att landa på. Ändå envisas flugeländen med att först surra omkring och jävlas en lång stund, för att slutligen sätta sig mitt i ansiktet precis när man somnat in. Människan är dessutom utrustad med en handreflex som skyddar ansiktet även under sömn. Men flugan har fått typ flera tusen falsettögon av naturen som gör dem hur snabba som helst. Resultat: man slår sig själv i ansiktet och är med ens fullständigt klarvaken. Flugan surrar förnöjt iväg. Det är helt enkelt omöjligt att få sin rättförtjänta skönhetssömn så länge kräken surrar omkring.

Vid dessa tillfällen ångrar jag nästan min idealistiska ickedödaprincip. Flugan måste vara ren och skär ondska i sin renaste form.