Hospital Combat IRL

För ett par veckor sedan tittade lillasyster över med sina vinröda kryckor. En gammal idé ploppade upp. Nämligen den att konstruera ett fighting spel i sjukhusmiljö. De olika karaktärerna man kan välja, består av inlagda patienter. Naturligtvis har alla en individuell fightingstil, med specialtricks utvecklade utifrån den sjukhusutrustning de använder.

Några exempel.

Bruden med droppställning är longrangebaserad. Hon skickar ut droppställningen som knockar motståndaren, och dras in igen med hjälp av droppslangen.

Mannen i sjukhussängen kör över och demolerar motståndarna. Sängen kan även ställas upp för en mer närstridsbaserad attack.

Bruden med brutet ben i rullstol trycker upp motståndarens ansikte mot ena hjulet och drar igång en jävla snurr. Sedan en gipskick i skallen när motståndaren ligger groggy.

Snubben som samlat på sig en massa begagnade sprutor skickar ut dem som stickande pilar mot motståndaren.

Gumman med båda armarna gipsade, är en hejare på närstrid. Han tjongar båda gipsarmarna i ett förödande dubbelslag mot sidorna av motståndarens kropp.

Och sedan var det den utmärglade kungfu- gubben med kryckor och cirkusambitioner. Honom erbjöds en möjlighet att demonstrera In Real Life.

En liten idé

Idén om AIDS

Eftermiddag på psykologiska institutionen.

Molander och Herr L. Sitter och skriver på var sitt skoldokument. Plötsligt stormar Mr Sallander in. Slänger jackan och väskan på bordet. Börjar glatt berätta om de senaste arousalhändelserna. Molander ler en smula och lyssnar mycket intresserat med öronen spetsade. Herr L fortsätter fokuserat att skriva 28 centimeter bort.

5 minuter senare, när arousalaffärena benats ut och analyserats grundligt. Hur går det herr L?:

Herr L:
"Det går lite segt tror jag..."

Mr Sallander:
"Vad skriver du om?"

Herr L:
"Om olika sätt att kategorisera in HIV begreppet i fack. Exempelvis som ett problem för enbart homosexuella. Eller som ett heterosexuellt problem och då mest i Afrika. Som ett sätt att isolera den vita heterosexuella medelklassen från begreppslig risk."

Mr Sallander:
"HIV... hmmm intressant. Uppe på BMC i Uppsala, där jag läste förut, håller de på att forska om HIV. De undersöker viruset ur olika vinklar. Och beroende på vilken vinkel man kollar ur, är viruset mer eller mindre farligt. De behövs ju väldigt stora maskiner för att kolla upp det där. Men det har de däruppe. Och riktigt HIV smittat blod. Hmm det har jag aldrig tänkt på. De måste ha det också på BMC."

Mr Sallander flyger menande ut med armen åt vänster, det håll som Bio Medicinskt Centrum ligger.

Herr L ser lite pillemarisk ut:
"HIV är väl värsta klena viruset jämfört med andra också? Typ tål inte kyla och så?

I Molanders huvud: Hmmm. HIV viruset tål inte kyla.. Klonk klonk. Kugghjulen börjar snurra...

Mr Sallander:
"Jo på BMC håller de på att forska på mediciner också. Beroende på hur man ser på det, ur vilken vinkel så att säga, fungerar mediciner olika. Dessutom kan man spegelvända mediciner..."

Molander förstår inte riktigt de där biologiska avancemangen. Det hade han heller inte gjort, ens om uppmärksamheten varit i full fokus. Men nu börjar tankeparantesen inuti Molander skalle slutgiltligen ta form. Och den är ganska lockande.

Mr Sallander:
"...om man spegelvänder mediciner så fungerar de ibland superbra och ibland dåligt - ja ibland så är det till och med skadligt. Hehe. Men man brukar ändå göra det för att då gäller inte patenten längre. Ni vet läkemedelsföretagen..."

Och där blommar tankeparantesen i Molanders skalle ut i full kraft!

Molander:
"Men vad fan. Varför fryser de inte bara ned patienterna då?"

Det blir knäpptyst i flera sekunder. Mr Sallander stirrar chockat på Molander. Herr L sitter också tyst. Men i hans mungipa spelar ett roat leende. Han känner sin gamle vän och vet vad som väntar. När tystnaden börjar bli obehaglig...

Mr Sallander:
"Vadå frysa ned?"

En aning förvånat inser Molander att han är skyldig kamraterna en förklaring:
"Jo, alltså om HIV viruset inte tål kyla så borde man kunna frysa ned patienterna. Om man kan skapa en tillräckligt kylslagen miljö, som inte skadar kroppen överdrivet mycket, så dör viruset."

Mr Sallander:
"Men hur fan ska man kunna frysa ned patienter?"

Men det är för sent nu. För Molander tänker redan: hur svårt kan det egentligen vara? Ingenting är omöjligt. Och det här borde fungera.

Molander smått begeistrat:
"Äh, det finns ju sådana där Kryotankar i USA. Stenrika amerikanare med obotliga sjukdomar fryser ju redan ner sig i väntan på att bli upptinade i framtiden, när man kommit på ett botemedel. Det kanske krävs lite forskning. Men sedan är ju saken klar!"

Mr Sallander, fortfarande uppgivet skeptisk:
"Vadå, har du kommit på ett botemedel mot AIDS nu också?"

Men Herr L bara ler smått roat. Han vet att hans gamle vän visserligen är bergfast allvarlig to the bone, men att det inte är något att hetsa upp sig för:

"Inte så dumt. Skriv ned det i idéboken, så kanske någon gör något av det."

Hur pallar man ett förbjudet äpple?

En frestande tanke har grott i skallen hela morgonen och förmiddagen. En förbjuden, men ack så ljuv idé som vill komma ut i världen. Det gäller bara att lura ut hur... Hmmmm

Dagens roliga: STORälgen

Molander trodde att hans idébok var knaskreativ och späckad med verklighetsfrämmande och omöjliga visioner. Men. Det visar sig att Molander har åkt på storstryk i den genren. Av en norrlänninggubbe från Svansele dessutom! Huvaligen. Molander tar sig åt skallen. "Ojojoj", kvider han fram mellan framvällande skrattanfall och ett tillstånd av djup vördnad. This is the shit! Lägg särskilt märke till de flashiga 3D animationerna, samt den professionella och allvarliga speakerrösten som på lågmäld och seriös norrländska guidar oss genom den framtida drömmen!

Detta är för bra för att vara på riktigt tänker du kanske nu. Men, det är dagens sanning! Inte ens Miljödomstolen verkar ha vilja ha någonting att protestera mot. Snart står den där på berget i all sin gigantiska prakt. STOORN, världens största älg!

Skärpning Carro, du missar poängen!

Noterat. En dag efter inlägget suck on this non believers ploppar lejonvideon upp på Carolina Gynnings blogg. För att använda ett gammalt slitet uttryck med viss modifikation: 

Världen börjar komma ikapp lite väl snabbt nu.

Jag är inte förvånad eller purken över att Carro läst och inspirerats av mitt inlägg, för att sedan länka till videon själv. Däremot är det anmärkningsvärt att hon missat hela poängen! (nämligen tigerhistorien/idén om husdjuret). 

Världen kanske inte börjar komma i kapp lite väl snabbt nu. 

Suck on this non believers!

Sedan var det här med tigern också. 

Jag drar mig till minnes att jag under lång tid tjatat om att det vore grymt med en tiger som husdjur. Otaliga gånger har jag försökt förklara för människor det storslagna i att komma hem, sätta sig i favoritfåtöljen och klia tigern på huvudet medan det vita kattdjuret sträcker ut sig bekvämt över golvet. 

Jag drar mig också till minnes reaktionerna på min historia. Trots att jag med glänsande entusiasm berättat min historia/idé typ tusen gånger för tusen olika personer, har svaret alltid blivit skeptiskt detsamma. Låt mig sammanfatta i all exemplarisk korthet några av tråkreaktionerna. 

1 Tigrar är rovdjur och kan inte has som husdjur. 

2 Det spelar ingen roll hur tidigt du tar tigerungen och hur mycket du har doktorerat som världens främsta expert på all världens inlärningspsykologi.  Tigern kommer i allafall vara helt sjukt rovdjuriskt elak och äta för mycket mat och förresten inte kunna bo i en tvåa på 45 kvadrat i Sundbyberg. 

3 De där tibetanska buddistmunkarna som tar hand om utrotningshotade tigrar och föder upp dem på grönsaker så att de blir snälla, finns inte. Och det gör inte deras tigrar heller. 

Men nu. Det går inte att fly sanningen längre!

Watch this and weep You boring people that can´t appreciate a good idea.

Förresten Ni pessimister som alldeles snart kommer inse hur fel ni haft i alla dessa år: 

bespara Er själva den förnedrande situationen att löjligt påpeka skillnaden mellan tigrar och lejon.

Nästan en lösning på Palestina konflikten

En stunds klur på tåget hem. Palestina konflikten. Hur ska man kunna få de rackarna att sluta slåss? Är det kört, har allt provats? 

Då knackade en idé lite förläget på insidan av mitt skallben. 

Idén: "Hallå, det här med grupper. Ett beprövat sätt att ena grupper som slåss mot varandra är att tillföra en yttre fiende plus ett jäklars tryck. Då måste de forna kombatanterna enas för att överleva. Lite som på bio, människorna mot maskinerna eller utomjordingar typ"

Molander till idén: "Men du, hur skulle en sådan fiende se ut? Mördarrobotar och aliens finns inte  verkligheten. Det är svårt att tänka sig något som skulle skrämma upp både palestinier och judar, ännu svårare att fundera ut en situation som skulle tvinga dem att samarbeta."

Idén lite blygt och förläget: "Ojo, det kan du nog räkna ut. Vad är det som palestinier och judar har gemensamt?"

Tänkande, klurande, nagelbitande, tittande ut genom fönstret. Så långsamt, långsamt börjar en tankekedja forma sig. De stridande parterna på Västbanken har sin tro gemensamt. Alltså de tror inte samma sak, men de har en religiös tro. Vad skulle kunna hota dem bägge? Möjligtvis att religiös tro förbjöds. Hur kan man lägga ett stort tryck på situationen? Kanske genom att skicka ner en mycket övertygande och smått galen ateist till Västbanken. Denne ateist bör förhålla sig mycket sakligt och vetenskapligt, ha stor retorisk kunskap och kategoriskt slakta samtliga resonemang grundade sig på reliositet. För ett ögonblick. Molander tillåter sig drömma iväg. Föreställer sig palestinier och judar sida vid sida i gemensamt beroende mot en mycket starkare fiende. Hotet står demagogisk med ett höjt pefinger på klippmoskén eller Jesu grav. Hans sammetsfluga vajar majestätiskt under hans hotfullt yviga skägg medan han kategoriskt och oslagbart läser lusen av religionen som tillbörligt tankebegrepp. Västbankens befolkning darrar av fasa. De fattar skakat varandras händer och sluter upp till kamp mot detta grava existentiella hot. 

  

Men så tvingar jag mig tillbaka till verkligheten igen. Tänker att en person av den kalibern inte existerar. Drar en djup suck. 

Molander till idén: "Nädu, släpp det där. Det kommer aldrig gå. Det skulle aldrig gå det där med det yttre hotet."

 

Resten av världen börjar komma ikapp

För ett par veckor sedan återfann vi idéboken i bilens handskfack. Idéboken är en grön anteckningsbok som darling erkalajn köpte åt mig för länge länge sedan, då hon tröttnade på molanders ständiga tjatande om att man borde göra det eller det (jag tror hon tänkte att det var lots a talk, but noooo action). Efter det satte erkalinan i bombsäkert system att så fort molander öppnade truten med euforisk blick, fort som tusan trycka upp idéboken under näsan på honom. Resultat: En period av intensivt skrivande i den gröna boken samt en nöjd och ostörd Erika med alla cirklar i fullkomligt orubbad balans.

Nåväl, i idéboken som vi bläddrade i för första gången på många år, stod att läsa om storslagna visioner och kluriga skumma uppfinningar. I ärlighetens namn var en del av idéerna något... svårgenomförbara på ett praktiskt plan. Som exempelvis tanken att lösa världens energiproblem en gång för alla genom att komma på ett slutet vattensystem. Alltså på ren skär svenska, att få vattnet att färdas uppåt av sig själv. 

Men. Idag blev jag glad när jag på Sveriges Radios hemsida läste senaste nytt. KTH professorn Peter Händel har tilldelats Trafiksäkerhetspriset, eftersom han utvecklat en värmekänslig kamera som kan monteras i bilen och varna för älgar vid vägkanten. 

För vad har det stått i min gamla idébok i typ 4 år? Jo, "Utveckla en värmesensor som kan varna för vilda djur och kopplas till bilens GPS"! 

What more can I say? Nu är det bara vattnet som ska rinna uppåt kvar!

Livet i paranteser

Jag har kommit på en sak. Jag skulle gärna med en dåres envishet, vilja hävda att min snilleblixt har legitimiteten av en universiell lag som tveklöst gäller alla människor. Men tyvärr, som alla stora idéer, har min tanke redan stött på patrull. Med andra ord har jag blivit motsagd. Jag tänker att detta kan bero på ett av följande alternativ.
Nummer 1: Min stora sanning är för svår att förstå och smälta för dem som gått i konflikt mot den (troligt).
Nummer 2: Sanningen gäller inte alla människor utan enbart mig (mindre sannolikt).

Nå vad är då min stora revolutionerade snilleblixt? Kära läsare, luta Er bekvämt tillbaka och insup visdomen. Livet, som vi känner det, består av en oräknerlig mängd paranteser! Det kanske låter som en självklarhet, men låt mig förklara med ett personligt exempel för att belysa snilleblixtens magnifika storhet. De senaste dagarna har en stor del av min tillvaro influerats av författaren Jonas Hassen Khemiris dundrande vackra språk Rinkebysvenskan (reds. anm. böckerna Ett Öga Rött samt Montecore - en svensk tiger). Erövringen av min hjärna (förlåt min icke fackmässiga ospecificerbarhet) har blivit smått genant och kan nästan klassas som en form av besatthet. I mina vänners sällskap och konversation har mina tankar brukat uttryck som "Gusse", "Len" och "fett me knas". Ibland har dessa tankebenämningar stundom nått hela vägen till min tunga, och trots min stora tillfredsställelse att ha uttalat ett av dessa vackra Ghettoslanguttryck, har jag märkt min omgivnings undrande reaktioner. Ibland har till och med en känsla av pinsamhet uppväckts på gruppnivå.

Nå hur kan detta exempel kopplas till min revolutionerande parantesupptäckt? Jo, när livet befinner sig inom en parantes, finns endast ett få antal tankemönster att bruka. Parantesens yttre väggar omöjiggör att andra uttryck än exempelvis Ghettoslangord kan användas. Denna stora sanning kommer säkert att ifrågasättas på en mängd plan (både ifråga om dess legitimitet och huruvida det är något positivt att leva sitt liv inom olikt skiftande paranteser). Min personliga erfarenhet är dock att tillvaron inom paranteserna är mycket angenäm. Den väl avgränsade ytan inom de små krokväggarna gör att tankar kan tänkas både djupt och bra. Detta ger en känsla av stor tillfredsställelse. Dessutom är det också väldigt roligt att befinna sig inom en tankeparantes eftersom känslan av sammanhållen och koncentrerad identitet är mycket stark. Livsparanteser kan vara olika långa och innehålla i princip vad som helst. Vissa paranteser har mycket starka väggar och innehållet kan vara ytterst intressant. Detta gör att det är euforiskt välbefinnande att vistas i dem. Dock bör tilläggas att varje parantes har sin förutbestämda livslängd, vilket kan vara sorgligt för vissa. Det är också en smula obehagligt att förflytta sig från en parantes till en annan, eftersom det stora vita alltet utanför och mellan paranteserna är en smula dött och tråkigt i sin neutralitet. Det gäller därför att när man inser att tiden är mogen, förflytta sig ut ur parantesen och helst fort som attan hoppa på en tanketråd för att hitta in i en ny parantes (det skall tilläggas att det finns människor som klarar av att under mycket lång tid leva i en enda parantes utan att bli dåliga människor, men dessa är mycket få). Bifogad bild illustrerar min tankeparantesmodell. 


Är min stora sanning fullt begripligt? Om ja (högst sannolikt), låt mig komplicera verkligheten en aning. Rent personligen är jag oundvikligt utestängd från den vackra och livgivande Rinkebysvenska parantesen. Sorgen värker i hjärtat, men det finns också en viss tröst att förlita sig på. Jag behövde inte tillbringa alltför lång tid, om ens någon, i den vita neutrala tråkigheten. Min nuvarande parantes är heller verkligen inte så dum, det ska erkännas. Det är parantesen om (paranteser)!

The Revelation of the truth behind LOST - Open letter to the Co-workers of LOST production team

Följande öppna brev innehåller sanningen bakom den mystiska tv serien LOST. Brevet har dels skickats till medarbetarna på LOST produktionsteam Touchstone Pictures - och kommer dels publiceras i denna blog.

The following open letter contains the truth behind the television show LOST. The letter has been sent to the production team of LOST at Touchstone Pictures, and also published in the blog olofmolander.blogspot.com.


Dear Co-workers of the LOST team. Let me start by apologize for writing you this open letter. I know it will cause you a lot of trouble, but yet I feel it’s necessary to do what I now am about to do. It is time to reveal the truth about LOST to the world.

The legend of the mystical island roots all the way back in old Greek society. The philosopher Plato described an island in his epic work The State. Atlantis was the cradle of civilization, a high standing society of religion, culture and science. During an environmental catastrophe the island of Atlantis sunk into the sea, and few of the inhabitants managed to flee.

Since then many has shared their views and theories about Atlantis. Let me just mention a selected few from some different perspectives.

Rudolf Steiner, "genius" and creator of the philosophical and theosophical doctrine Anthroposophy (the wisdom of mankind), emphasized with Platons view of Atlantis as the cradle of civilization. In addition, Steiner believed that the Aryan race or the ancient semites, evolved from the population of Atlantis - which in their turn communicated with each other not via spoken language but in telepathic pictures. During the eighteen-century the scientific debate about Atlantis reach it’s climax. Swedish scientist Olof Rudbeck "proved" via archeological and etymological reasoning, that the surviving inhabitants of Atlantis fled to Sweden were they rooted and built up a new civilization.

The movie 10 000 bc, describes the building of the pyramids (the mountain of the Gods) alongside the shores of Nile, Egypt. Masters of the construction work was a mystical people that fled from an island long time ago in an ancient ship. The Disney movie Atlantis tells the story about Milo, the brave and stubborn archeology, which discovers the sunken island Atlantis intact deep beneath the earth’s surface. He finds an intact society with the remaining population of the old civilization. The island of Atlantis is filled with mystical geological, mythological and naturalistic forces and Milo encounters lots of fantastic adventures.

Dear co-workers of the LOST production team. I thank you for a magnificent mystical plot/script work during the process of making LOST. Many times countless viewers have scratch their heads in wonder of how everything is connected. But, if you let Sayid sail alongside the shores of the LOST island wondering about a destroyed ancient colossal statue with only four toes, sooner or later a fellow in Sundbyberg will put the pieces together! The geological forces, the secrecy/problems finding the island on the radar, the experiment of the Dharma Initiative and the struggle for the island between Charles Widmore and Benjamin Linus adds up to one single conclusion explaining your mystical plot. LOST is meant to be yet another (but brilliant) interpretation of the old dream of finding the cradle of civilization. The LOST island is in fact the remains of the lost civilization Atlantis!

Dear co- workers of LOST production team. Do not despair that your secret has been reveled. Instead take comfort and pride in the fact that it took me so long to figure it out.

Yours sincerely

Olof Molander
Sundbyberg, Sweden

olofmolander.blogspot.com