Ett Unikum av Osmidighet kontrar

Pressbyrån. Centralstationen. Minuter innan tåget avgår till Uppsala.

Molander. Ser en lite förvirrad kassörska med blicken vid horisonten, vid en ledig kassa. Molander. Ojä! Avancerar snabbt fram mot kassan. Kassörskan tittar fortfarande bort förlorad i sina egna tankar. Molander. Sticker kaxigt fram trynet över disken. Kassörskan rycks brutalt ut ur sitt bekväma dagdrömmeri! Hon stirrar vettskrämd framför sig som om sett ett spöke. Sedan lägger sig den värsta chocken.

Kassörskan:

"Jaha, vad kan jag stå till tjänst med?"

Och nu är det plötsligt Molander som är förvirrad. All kaxighet och bestämdhet är som bortblåst. Han vet vad han vill köpa, men det blir som svårt att klämma ur sig det.

Molander:

"Eeeeh.... Skruf...."

Kassörskan:

"Vilken smak?"

Molander:

"Ehhhhh.... eeeehhhh.... Tranbär."

Kassörskan försvinner snabbt iväg och kommer tillbaks med dosan. Molander. Plockar upp kortet för att betala.

Kassörskan:

"Man får stoppa in chippet."

Då plötsligt händer det! Molander får syn på veckans mest underbara syn. Precis nedanför chippsinstopparen är en alldeles förträfflig lapp upptejpad. På lilla lappen står textat "CHIP" med stora bokstäver och tydliga uppåtpilar bredvid. Molander. Fylls till bredden av en hastigt uppbubblande glädje! Innan han hinner lägga band på sig utbrister han högt och tydligt:

"Vad BRA att ni har en lapp som det står att man ska stoppa in chippet på."

Kassörskan stirrar chockat framför sig. Molander biter sig i tungan. Han hör hur den nyss uttalade meningen ekar i luften av något som lät misstänkt mycket som överdriven ironi. Satan! Kassörskan kan väl inte veta att Molander stört sig oändligt mycket på alla dessa kortautomater som ibland skall hanteras med chip, och ibland med kortremsa. Kassörskan kan väl inte veta att Molander svurit sig till döds över att det är omöjligt att veta HUR man ska betala nuförtiden. Kassörskan kan väl inte veta att Molander enligt honom själv, just bevittnat den Ultimata Lösningen på ett Eländigt Onödigt Problem, och sålunda Välsignelsens Allra Yppersta Servicemindenhet! Ett Unikum av Osmidighet har slagit till igen. Molander tänker på alla sina Opsykologiskt uttalade komplimanger, som uppfattats av omvärlden (främst kassapersonal) som bitande ironiska förolämpningar. Men. En fördel med att vara Ett Unikum av Osmidighet, är att man långsamt börjar förstå det den hårda vägen. Det enda sättet att förändra något är att acceptera det, och sedan fixa till det. Molander. Ler lite:

"Jo, jag tycker det är bra att ni har den här lappen. Det är så många automater nuförtiden, och man vet aldrig om man ska betala med chip eller inte. På det här sättet slipper man fråga."

Kassörskan förstår och tycks, om än lite skakat, ta åt sig av komplimangen. Molander. Uppeggad av sin egen tankekedja. Tänker att det var fan det bästa han sett på länge! Tänker att han minsann ska berätta om lappen varenda gång han handlar med kort i framtiden! Molander. Tänker att han ska berätta om sina planer för kassörskan... Men sedan kommer han på det där om Ett Unikum av Osmidighet igen. Molander. Vinkar istället adjö och ler. Kassörskan återgår till sina dagdrömmar.

Det är lika bra det.

Dumheten Hoppet 10 - 12

The saga continues

C´mon one more time!

Praktik. Lunchrast. Folksamling vid köksbänken. Den äldre sjukgymnastkvinnan förbereder sin lunch, utan blomkruka dock. Hon arbetar frenetiskt med sin nyligen inköpta salladsslunga vid diskhon. Molander. Måste fylla på vatten i vattenkokaren. Molander. Ser sin chans. Molander. Lutar sig fram med en käck min. Hytter uppfodrande med högra knytnäven.

Molander:
"Swing that sallad. SWING IT!"

Sjukgymnastkvinnan:
"Eeeh.... Ja!"

Molander. Ler inte så lite förnöjt inombords.

Ett Unikum av Osmidighet slår till igen

Molander. På väg mot sin handledares rum. Ser en sjukgymnastisk medelålders kvinna med en blomkruka i handen, längre bort i den långa korridoren. Blomkrukan närmar sig med stormsteg och om ett par sekunder kommer de att mötas.

Molander:
"YO!"

Sjukgymnastkvinann:
"Eh.. yo"

Molander:
"Så säger hiphopparna nere på stan."

Och där passerar de varandra och fortsätter i motsatt riktningar.

Sjukgymnasten, över axeln:
"Jaså, det visste jag inte."

Molander, över axeln. Ganska högt eftersom det nu är många meter mellan han och kollegan:
"MAN LÄR SÅ LÄNGE MAN LEVER!"

Långt bort i korridoren hörs ett utdöende "javisst". Molander. Sticker in huvudet i sin handledares rum. Satan, hon är inte där. Molander vänder på klacken. Drar sig till minnes en hastig glimt över axeln, av blomkruksbäraren på väg in i köket. Molander. Känner sig lite hurtig. Raska steg genom korridoren. Sticker in huvudet genom köket och ser den 50 åriga kvinnan ståendes med blomkrukan vid diskbänken. Molander, hurtfriskt:
"Tror du det finns någe kaffe kvar?"

Molander. Kollar in kaffebryggaren. Ja. Det finns en kaffeslurk kvar. Varm dessutom.

Sjukgymnasten:
"Jag vet inte. Jag dricker ju inte det där kaffet."

Molander. Minns att kvinnan vid diskbänken, på morgnarna brukar stå vid en liten expressokokare lite längre bort vid spisen. Och på något förbaskat underligt sätt förändras hans röst. Det blir in åt helvete fel helt enkelt. Molander, med överklassbetoning på ordet fiiin:
"Just det ja. Du dricker bara fiiiinkaffe."

Sjukgymnasten. Tittar upp lite chockat, men ändå lite glatt:
"Nja inte fint på det sättet. Jag är uppvuxen i en familj i norrland. Men ska det vara något, ska det vara bra grejer."

Molander. Skäms. Återigen ett så kallat Unikum Av Osmidighet. Ett klumpigt övertamp i den sociala längdhoppsgropen. Molander. Tänker att han snabbt som attan måste revanchera sig. Humor är bra, har han hört. Molander:
"Men du dricker inte kaffe med syfilisfingret va?"

Molander. Tittar menande ned på sin nypåfyllda kaffekopp i vänstra näven. Där lillfigret sticker rakt ut i luften.

Sjukgymnasten, något förvånad:
"Syfilisfingret?"

Molander. Yes. Den gamla förvirringstekniken. Att säga något riktigt skumt som folk inte fattar något av. För att sedan förklara genom att dra ett riktigt bra och genomtänkt skämt.
Molander:
"Jo den fiiina överklassen brukar dricka kaffe på det här sättet. Haha. Och vet du hur det kommer sig? Från början var det det franska hovet som stack ut lillfingret vid kaffedrickandet. Enda anledningen till det var att de hade syfilis hela bunten. Och sedan började överklassen i de finare salongerna göra likadant. Utan att veta att det från början berodde på en könssjukdom."

Sjukgymnasten:
"Haha!"

Molander. Bra där. Nu är det Sociala Övertrampet nästan korrigerat. Bara spiken i kistan kvar. Nämligen att skylla det mellanmänskliga obehaget på någon annan. Den mänskliga dumheten brukar fungera bra.
Molander:
"Haha. Är det inte en fin bild över människlighetens enfald?"

Sjukgymnasten, garvar förtjust:
"Jo, verkligen!"

The saga continues: Kassapersonalens Allra Värsta Mardröm

Sedan står han där. På macken. Allt har varit planerat sedan länge. Enda anledningen till att det stannades till på den macken var att det skulle inhandlas snus. Samma gamla vanliga snus som alltid.

Men det hade uppstått ett craving efter något gott också. Molander hade rushat runt på macken som en hypoman råtta. Han rycker åt sig en flaska Trocadero. Sablar, de hade ingen Champis. Jaja, det här får duga. Snacksstället uppenbarar sig framför hans ögon. Molander kommer på att han inte ätit något annat än frukost idag och känner sig nog allt lite hungrig. Mmmm, det vore gott med lite chips, tänker han och plockar på sig en påse. När det blir hans tur i kassan, stirrar Molander för första gången i sitt liv misstänksamt på en chipspåse. Nä, han får ta mig jäkulen skärpa sig nu! Om Molander i fortsättningen skall bekämpa Dumheten och fortfarande kunna se sig själv i spegeln, får han allt fortsätta knapra B12 piller och leva på annat än grillchips. Hej då chipspåse. Albertina är vänlig nog att återbörda den till sin ursprungliga plats. Istället får Molander korn på en Non Stop påse som han sätter efter. Den får duga så länge.

Den förvånade kassören måste ha undrat när hans kund utan förklaring plötsligt ändrar sig och pilar iväg som en pillemarisk iller över golvet. Men den ursprungliga förvåningen kan nog inte mäta sig med vad som sker ett par sekunder senare. För nu kommer en kund till in i affären. Han verkar mycket beslutsam och stegar lugnt och stadigt rakt mot kassan. Kassören gör sig beredd att serva denna medelålders man som förmodligen enbart har tankat. Men. Det skulle inte bli så. För den förvirrade kunden borta vid godishyllan får plötsligt upp en sprinterfart som med lätthet skulle kamma hem OS guldet i 400 meter mackdistans med hinder. Han kryssar mellan hyllorna som en sovjetisk undervattensrobot. Molander flyger som skjuten ur en kanon fram mot kassan. Där rundar han godispelaren med ett svischande ljud. Den tidigare så förvirrade ynglingen verkar plötsligt vara ett unikum av beslutsamhet! Där viker han in framför den medelålders kunden full force. Den något gråhåriga karlen ryggar förfärat tillbaka och räddar sig in bland tidningsstället. Kanske tänker han att det nog inte är så dumt med Aftonbladet ändå, i rent överlevnadssyfte.

Molander dänger upp sin choklad och Trocaderoflaskan på disken med en okalibrerad rörelse. Kassören blippar lättat in varorna och tänker kanske att nu är det snart över. Men.

Sedan var det det här med snuset också. Där tar det stopp igen. Nu finns inte minsta lilla gnutta av beslutsamhet kvar. Bara den gamla vanliga förvirringen. Molander pekar oprecist bort mot vänster. När kassören stirrar oförstående framför sig, måste det fram någon form av förklaring:

"Ehhh... "

Åtta sekunders mellanrum. Den obligatoriska huvudkliningen praktiseras flitigt. Borta vid tidningsstället har den medelålders mannen för länge sedan bestämt sig för vilken tidning han ska handla, vad han ska äta till middag ikväll, vem som kommer att vinna nästa uttagning av Melodifestivalen samt vad han framtida eventuella barn skall heta - inklusive mellannamn.

"Ehhh... Tranbär... Snus alltså."


3 timmar senare
Albertina har slutligen också fallit offer för den mördande förkylningen. Seriösa cravings på citrusfrukter att pressa i nya juicemaskiner. Vi äntrar ICA Supermarket. I rask takt insamlas Blodgrape, Apelsin och Citron i stora mängder. Framme vid kassan. Molander klappar sig karlakarligt på bakfickan och menar modigt att det här, det här tar jag. Albertina försvinner ut mot bilen med knivar i halsen. Molander tar två karska steg framåt.

Kassörskan:

"Det blir 120 kr. Vill du ha kvitto?"

Molander skakar förvirrat på huvudet. Men egentligen är han någon annanstans. Han står med kortet i handen och uppfylls av en enorm glädje. Kortterminalen är inte utrustad med en sån där ny jävla chippläsare. Som man måste stoppa in kortet i och innan fundera oändligt på vilket håll, riktning och sätt det ska gå till på. Och hur mycket man än funderar på de där krångliga chippläsarna, blir det ändå bara fel ändå. Så att kassörskorna till slut måste förklara hur kortet skall stoppas in. Men den här terminalen är det bara att dra kortet igenom! Än så länge det vill säga. Molander funderar på om han skall inviga kassörskan i sin stora glädje, att just hennes terminal inte är uppdaterad med Dumhetens Eländiga Nymodigheter. Men han släpper tanken. Han har märkt att oftast när han pratar med kassapersonal om sådant som han står och funderar på, blir det liksom fel. De vill inte tro honom, tänker att han egentligen menar någonting annat och står och driver med dem.

Så Molander står bara tyst och snällt kvar i all sin tålmodighet. Han väntar på att pappersremsan med kvittot skall skrivas ut, för det är så man brukar göra. Trots att han inte vill ha pappersremsan och egentligen tycker att det är idiotiskt med alla dessa kvitton tittar Molander menande på betalningsbekräftelsen. Ett par långa sekunder av vakkum förflyter. Sedan upptäcker Molander förfärat kassörskans chockade och oförstående min. Han minns plötsligt att han redan tackat nej till kvittot. Satan. Mummel:

"Åh gud, vad dum jag är. Förlåt. Jag sa ju att jag inte ville ha kvittot. Och det ville jag inte heller."

Men kassörskan har för länge sedan hunnit tolka Molanders uppfordrande min, som att han ändå ville ha kvittot trots allt. Nu har hon redan i en sekunds tid sträckt fram handen med papperslappen mot den förvirrade kunden. Med ytterligare ett ursäkta, tar Molander kvittot ur kassörskans hand, trots att han alldeles nyss meddelat ännu en gång att han inte ville ha kvittot. Han knycklar förfärat ihop pappersremsan i jackfickan och flyr icke karlakarlaaktigt ut mot Albertina i bilen.

För ett par år sedan krönade Molander Albertina som kassörskornas Värsta Mardröm. Det börjar bli dags att omvärdera den utnämningen nu.

De stora svårighetena med nässpray

Hemma igen efter ytterligare en dag på hälsocentralen. Denna dags extra lilla twist. Ett efterföljande besök på apoteket där bland annat nässpray inhandlades. Det var inte så lätt det där med nässpray tydligen. För det fanns typ en djungel av dem, så Molander fick i uppdrag att haffa en av apotekarna på golvet av recepttanten. Jaja friskt mod, ett gott humör, hälften vågat och allt det där...

Molander till en sydamerikansk apotekarkvinna:

"Hallo madam. Jag ska ha nässpray. Hon där borta..."

Pekar förvirrat, med en känsla av att det kan vara bra att motivera sin förfrågan på något sätt.

"...sa att jag skulle snacka med någon av er för att få hjälp."

Vi går bort till några hyllor längst bak i lokalen. Hon sydamerikanskan plockar vänligt fram en sprayflaska med eukalyptusflavor. Molander tänker: perfekt!, nu ut härifrån snabbare än kvickt. Sängen lockar. Men. Det verkar som apotekaren känner att hon måste ta sitt samhällsmedborgeliga ansvar. Hon tittar på det överdrivet lättade och rangliga skägget framför sig. Blicken är svårtydbar. Där kan ha funnits en viss form av stressad skeptis:

"Man bör inte använda den där mer än tio dagar."

Molander. Håller fullständigt med! Tänker på alla tusen gånger han funderat över nässprayers fördärvande biologiska och moraliska verkan på människoorganismen.

Med en lite klämkäck blinkning, som för att söka samförstånd med apotekarien:

"Nej, man kan ju bli beroende av det där."

Den sydafrikanska kvinnan stirrar chockat framför sig:

"Eh...ja precis...."

Efteråt skulle Molander tänka att han i sitt förvirrade tillstånd måste ha betett sig som en lismande och personlighetsstörd missbrukare. Men eländigheterna skulle inte sluta där...

10 minuter senare hemma i lägenheten

Molander betraktar skeptiskt sin nyinhandlade nässpray. Det är någonting fel på den. Toppen är liksom helgjuten i plast. Molander kan för sitt liv inte förstå hur det som finns inuti flaskan ska komma ut.

Molander tänker att man kanske kan skära av toppen på något sätt. Han tar fram sushikniven. Han ställer sig vid vasken och sågar frenetiskt. Det går inte så bra. Plasttoppen är förfärligt motståndskraftig. Molander plockar fram en sax och försöker klippa av toppen. Inte heller det belönas med något vidare lyckat resultat. Molander tänker att det måste finnas några instruktioner för detta kniviga problem. För första gången i sitt liv vecklar han ut en bruksanvisning. Men där står det bara hur man ska stoppa in flaskan i näsan. Molander återgår alltså tjurigt till sitt sågande vid diskbänken. När han hållit på en lång stund och toppen fortfarande inte dekapiterats, slås han av tanken att det kan inte vara meningen att det ska gå till på det här sättet.

Molander tänker för första gången att han kanske ska provtrycka lite på avfyrningsmekanismen. Först kommer ingenting. Sedan sprutar nässpray i en kaskad över diskbänken. Problemet är bara att nässprayen skickas ut genom den söndersågade ring som Molander så envetet arbetat på. Endast en minimal mängd av sprayen flyger ut genom det minimala hålet i toppen på flaskan, som Molander för första gången förvånat upptäcker. Ah, det borde gå ändå, tänker Molander och stoppar djärvt in sprayen i näsan och fyrar av! Det gick inte så bra. 98% av sprayen hamnar i den nu inte så längre läckra mustaschen.

Satan!, tänker Molander och retirerar mot badrummen på jakt efter en ny fungerande kork. Han har för sig att Albertina borde ha någon gammal nässpray liggande som han kan demontera.

Mutter.

Ibland kan den mest utstuderade komplimang slå slint

Men Molander skall göra bot och bättring. Han skola lära av sina lingvistiska klavertramp. 

Nästa gång Albertina står uppsnoffsad i hallen och ser fräsig ut, då gäller det att ta sig i kragen och leverera en komplimang på beställning:

"Grandma, You look awfully freshy today!"

Shut up Mr Molander!

Finns det någon barmhärtig hjälpare där ute, som kan hjälpa till och sätta ett stort jävla plåster över Molanders gapande trut. Det är nämligen mycket nödvändigt. Annars kommer det att sluta illa.