Svenska maffian upphör aldrig att förvåna

Två månader har gått. Inte röken av en endaste utbetalning från CSN.

Det räcker tydligen inte att man skall behöva krypa till korset. Det räcker inte att den Centrala Ekonomiska Studiestöds Maffian tar sig friheten att bestämma över ens liv i minsta detalj: Nej, man får inte jobba som man vill (inte ens om man gör något som kan gagna sitt framtida yrkesliv, man kan ju komma att faktiskt lära sig något!). Ja, det gäller att anpassa sig till ett liv utan avgifter och mat på bordet. Studiebidraget är så försvinnande litet att det knappt ens existerar. Ja, jag har för tre månader sedan samvetsgrant uppgett allt från min uppväxt till skonummer, i den där blanketten som borde strida mot all sekretess och integritet som existerar. Det räcker tydligen inte med att man skall behöva förnedra sig och krypa upp i CSN´s kalla famn.

Nu ska man behöva be om det också.

Hej då bästa Lilla Vita vän

Lilla Vita vaknar inte upp mer nu. Han kämpade tappert på ett tag. Sedan gick han in i det svarta mörkret för gott. Trots vila och omfattande operationer med superlim och spudge (specialverktyg), förblev hans skärm svart.

Lilla Vita. Jag vet att du just nu surfar omkring i Platons idéhimmel. Där goda idéer flyter skockvis fram genom luften och inte behöver formuleras genom omständliga tangenttryckningar och elektroniska inre signaler. Jag vet att du har det bra nu. Det är du verkligen värd. Du vet att du varit en oersättlig vän under alla de år vi kamperat ihop.

Adjö kompis.

Tack för allt.

Requiem for a friend

"I torsdags dog Lilla Vita drunkningsdöden..."

En deciliter sodavatten landade på hans tangentbord, sipprade olustigt ned och utsatte hans elektroniska organ för massiv inre livshotande skada. Skärmen svartnade till. Vi drog chockat ur sladd och strömsladd. Det som inte fick hända, hände till slut och i ett extremt olämpligt läge. Sjukdom, elände, illvilliga byråkrater på institutionen med konspiratoriska planer, samt en icke färdig praktik trots att tidsfristen krympt ihop till nära nog ingenting på en dryg vecka. Och nu dessutom. Lilla Vita utsätts för syndafloden, hackar till och försvinner in i dimman. Dit där ingen kan följa med honom. 

En stund begrundade jag uppgivet frågan: Hur mycket är det egentligen meningen att man ska behöva stå ut med?

Sedan. Macnördarna på diverse internetforum. Ordinerad diagnos: Isärplockning av min vän, vila och torka i minst tre dygn. Över helgen stod min olycksdrabbade kompis där. Upphängd och isärtagen på en kökshandduk på skrivbordet i vardagsrummet. Hans minnen, bygel och hårddisk låg utspridda nedanför, som i en sorglig scen med krigsskadade från andra världskrigets landstigning i Normandie. Ett stilleben och kronan på verket över allt Jävla Elände som drabbat Molander den senaste tiden.

Utan hopp. Men ändå med plikten hos den måste försöka, var det dags att i kväll se om Lilla Vita mot all förmodan överlevt syndaflodsattacken. Minnen och hårddisk monterades. Sladden stoppades i. Ett kollektivt djupt andetag drogs. Men Lilla Vita visade fortfarande upp en sargad svart skärm. Själv retirerade jag in i den svarta sorgens allra mörkaste dimma. Men Albertina vägrade ge upp. Hon tryckte om och om igen på onknappen. Och plötsligt hackade datorn till. Bit för bit verkade den underligt nog kämpa sig igenom sina sönderdränkta kretsar. Och sedan dök äpplet upp. Och skrivbordet och Mail. Fort som fan. I med extern hårddisk och kopiera över alla viktiga skoldokument (även detta ordinerat av macnördarna med erfarenheter av dylika hemskheter). Det gick bra. Lilla Vita levde upp. Ett gäng ljudböcker hanns även med att kopieras. Sedan plötsligt under en glad surftur hackade kompisen till, drog efter andan och gav upp igen. 

Efter en komplicerad operation med hårddiskens rätta läge, vaknade Lilla Vita upp igen. Vid det här laget hade vi dock lite hopp om framtiden. Albertina lämnar allvarligt över min vän och säger att nu får Ni skriva det sista blogginlägget. Jag nickar lika allvarligt och börjar ta farväl av Lilla Vita genom att knappa in en sista hälsning. Jag hinner till "I torsdags dog Lilla Vita drunkningsdöden" och hade hade precis börjat fundera över resten av den extremt viktiga texten. Då hostar min vän till och ger upp andan. Eländes elände. Den sista hälsningen är tvungen att skrivas på en annan dator och allt är mycket mycket sorgligt. Jag klandrar inte min ständige följeslagare de senaste åren på något sätt. Tvärtom. Den datorn har hållit ut längre än vad som kan anses förväntat. Dygnet runt har den troget och tjänstvilligt funnits vid min sida. Utan att yttra minsta lilla klagomål. Tusentals tryckningar på tangentbordets vackra och sköna tangenter, har resulterat i så många historier, mindmapps och filmredigeringar att det är omöjligt att ens försöka börja att beskriva. 

Men. Lilla Vita är dödssjuk. Min kompis fattas mig!

Typiskt

Hej då planerade väl förtjänta pratikplats. Hej igen gamla tröttkörda sjukdom. Hej all världens droger. 

De stora svårighetena med nässpray

Hemma igen efter ytterligare en dag på hälsocentralen. Denna dags extra lilla twist. Ett efterföljande besök på apoteket där bland annat nässpray inhandlades. Det var inte så lätt det där med nässpray tydligen. För det fanns typ en djungel av dem, så Molander fick i uppdrag att haffa en av apotekarna på golvet av recepttanten. Jaja friskt mod, ett gott humör, hälften vågat och allt det där...

Molander till en sydamerikansk apotekarkvinna:

"Hallo madam. Jag ska ha nässpray. Hon där borta..."

Pekar förvirrat, med en känsla av att det kan vara bra att motivera sin förfrågan på något sätt.

"...sa att jag skulle snacka med någon av er för att få hjälp."

Vi går bort till några hyllor längst bak i lokalen. Hon sydamerikanskan plockar vänligt fram en sprayflaska med eukalyptusflavor. Molander tänker: perfekt!, nu ut härifrån snabbare än kvickt. Sängen lockar. Men. Det verkar som apotekaren känner att hon måste ta sitt samhällsmedborgeliga ansvar. Hon tittar på det överdrivet lättade och rangliga skägget framför sig. Blicken är svårtydbar. Där kan ha funnits en viss form av stressad skeptis:

"Man bör inte använda den där mer än tio dagar."

Molander. Håller fullständigt med! Tänker på alla tusen gånger han funderat över nässprayers fördärvande biologiska och moraliska verkan på människoorganismen.

Med en lite klämkäck blinkning, som för att söka samförstånd med apotekarien:

"Nej, man kan ju bli beroende av det där."

Den sydafrikanska kvinnan stirrar chockat framför sig:

"Eh...ja precis...."

Efteråt skulle Molander tänka att han i sitt förvirrade tillstånd måste ha betett sig som en lismande och personlighetsstörd missbrukare. Men eländigheterna skulle inte sluta där...

10 minuter senare hemma i lägenheten

Molander betraktar skeptiskt sin nyinhandlade nässpray. Det är någonting fel på den. Toppen är liksom helgjuten i plast. Molander kan för sitt liv inte förstå hur det som finns inuti flaskan ska komma ut.

Molander tänker att man kanske kan skära av toppen på något sätt. Han tar fram sushikniven. Han ställer sig vid vasken och sågar frenetiskt. Det går inte så bra. Plasttoppen är förfärligt motståndskraftig. Molander plockar fram en sax och försöker klippa av toppen. Inte heller det belönas med något vidare lyckat resultat. Molander tänker att det måste finnas några instruktioner för detta kniviga problem. För första gången i sitt liv vecklar han ut en bruksanvisning. Men där står det bara hur man ska stoppa in flaskan i näsan. Molander återgår alltså tjurigt till sitt sågande vid diskbänken. När han hållit på en lång stund och toppen fortfarande inte dekapiterats, slås han av tanken att det kan inte vara meningen att det ska gå till på det här sättet.

Molander tänker för första gången att han kanske ska provtrycka lite på avfyrningsmekanismen. Först kommer ingenting. Sedan sprutar nässpray i en kaskad över diskbänken. Problemet är bara att nässprayen skickas ut genom den söndersågade ring som Molander så envetet arbetat på. Endast en minimal mängd av sprayen flyger ut genom det minimala hålet i toppen på flaskan, som Molander för första gången förvånat upptäcker. Ah, det borde gå ändå, tänker Molander och stoppar djärvt in sprayen i näsan och fyrar av! Det gick inte så bra. 98% av sprayen hamnar i den nu inte så längre läckra mustaschen.

Satan!, tänker Molander och retirerar mot badrummen på jakt efter en ny fungerande kork. Han har för sig att Albertina borde ha någon gammal nässpray liggande som han kan demontera.

Mutter.

Läget

Inte mycket tid för bloggin tyvärr. Molander måste åka varje dag till Uppsalat för att leka högstadie. Det hade kunnat vara slappt och skönt, förutom att det kostar tid, ansträngning och pengar att ta sig till högstadiefasonerna.

Dessutom, sängen tar ut sin rätt på lediga stunder. Griniga bakterier har återigen bestämt sig för att buffea på insidan av min strupe och skalle. Puh. Men kanske får man bli fullt återställd och frisk framme i juni någon gång. Det blir fint. Hej solen, borde man säga då. Lys lite på min friska kropp.

Dumheten plockar hem årets första

Det enda jag vill är att bära hem min gräslök och en dosa snus. Att på årets första dag få stanna kvar i den befängda illusionen att det har blivit bättre. Att Dumheten på något magiskt sätt försvunnit eller åtminstone försvagats över en nyårsnatt. Och att kanske, kanske slipper jag befatta mig med den. Åtminstone idag. Men. Det blir inte så. 

Det är kö fram till kassorna. Problemet är inte att vänta på dem före mig. En kö är en ganska icke- dum konstruktion. Problemet är att min blick ohjälpligt sveper över omgivningen då jag ofrivilligt stannas upp. Satan, jag borde förstått bättre. Jag borde tjurigt stirrat stint och kärvt ned i golvet. Jag borde. Jag borde. Jag borde. Men det gjorde jag inte. 

För ut ur tidningsstället stirrar Pernilla W på Aftonbladets skvallerutgåva Klicks löpsedel. Pernilla W´s ansikte bär upp ett glättigt Hollywoodflin. Hennes ögon glittrar av inbilsk kändisstatus. Under med stora bokstäver:

"PLASTIK ÄR HELT OKEJ"

Jag knyter näven i fickan och svär inombords. Dumhet, förbannade följeslagare. Hej på dig igen. Otrevligt att du kunde titta in. Just idag av alla dagar.

Det skulle kunna varit så att Pernilla W blivit felciterad. Att den samlade braintrusten på Klicks redaktion gjort en hönsfarm av en fjäder. Det skulle också kunnat varit så att Pernilla W tycker att plastikkirugi är helt ok av en bra anledning. För barn i uländerna med läskiga missbildningar i ansiktet, som gör att folk runtomkring tror att de är demoner eller monster till exempel. Men så var det inte. För Pernilla W har ett förbehåll med sitt uttalande. Hon vill olyckligtvis förklara vad hon menar. Medan en liten röst inuti mitt huvud skriker "NEJ, GÖR DET INTE!", kisar jag och läser den mindre texten under. 

"PLASTIK ÄR HELT OKEJ

   OM DET BLIR SNYGGT!"

Suck. Bra där Pernilla W! Fint att du tänker efter och tar ditt ansvar. Det vore ju synd om plastikoperationerna skulle bli misslyckade...

Tack för den Dumheten! Ett noll till dig din jävel.

Kom hem nu Albertina!

Jag saknar dig.

Rätt ska vara rätt!

Tillbaks från Norrland. Storslagen snödränkt skog har mil efter mil tittat in genom Lilla Blås fönster. Solen har kryddat de vita kullarna och träden i så vackra färger att det gjort ont i en. Medan jag lyssnade på "Låt den rätte komma in" gjorde det också en smula ont i mig. Boken var finfin, men... Nu måste jag tycka till om det här med pedofili. Det är någonting mycket skumt med det hela.

Det är fel ord! Pedofil är sammansatt av de grekiska orden pedo (betyder barn eller fötter) och fili (betyder älska). Pedosexuell däremot är sammansatt av orden pedo (barn eller fötter) och sexuelll. Varför kallas gubbar i mörk trenchcoat som vill göra mer än bara bjuda småbarn på godis, pedofiler och inte pedosexuella? Pedofil är egentligen ett mycket fint ord, medan pedosexuell mer beskriver vad man går igång på. Hur i hela friden kan det ha blivit så här?

Jag har lyssnat på Ring P1. En konservativ gammal stötgubbe var irriterad på den nya äktenskapslagstiftningen. Det skulle vara som det har varit förr och därmed basta. Och sedan kom det:

"Homofiler ska inte få gifta sig i kyrkan!"

Det är inte den korkade fossilgubbens ståndpunkt som är intressant. Det är snarare hans ordval. Täppas tyckte också det:

"Hörrdu gubbe. Homofil sa man förut när det var straffbart att vara homosexuell. Så jag tycker du ska passa dig för vilka uttryck du slänger dig runt dig med!"

Japp. Och homofili betyder att älska likadana. Medan homosexuell betyder att känna sexuell attraktion för dem som är likadana som en själv. Någon borde ta på sig uppgiften att tala om för gorillorna i AIK´s hejarklack Black Army eller på- ytan- hårdingarna i Bevara Sverige Svenskt eller fossilgubbar som inte tycker att personer av samma kön ska få gifta sig, att de faktiskt är tvättäkta homofiler hela bunten! Några frivilliga?

Det är egentligen ganska fascinerande alltihop. Ord som egentligen betyder någonting annat, används och får en ny innebörd för alla i samhället. Termen fili (att älska) har fått en så pass negativ innebörd att den associeras med kriminalitet. I alla fall om slänger in ett ord före som på något sätt har med sexualitet att göra. Andra -fili ord som exempelvis filantrop (människoälskare) eller filharmoni (älskar melodier), uppfattas fortfarande som vackra och allmännt fina. Förmodligen har det blivit fel från början. Och sedan måste vi fortsätta göra fel. Dumheten regerar! Vi kan inte ändra på något nu. Kanske skulle folk säga att det är viktigt att inte ändra pedofil till pedosexuell, eftersom det då skulle uppfattas som mer ok. Men jag tycker ändå vi ska ändra på det. Rätt ska vara rätt.

Man skulle kunna snuva dumheten på en poäng genom att börja använda rätt ord själv. Jag önskar att jag kunde säga till folk att jag var pedofil. Men tyvärr går det inte. Jag har aldrig tyckt att barn är det bästa som finns.

Förresten, det är ganska underligt att man gör allt för att utesluta personer som älskar barn på förskolorna...

Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag

Molander tar sats. Medan han surt krånglar sig ned i den förjävligt obekväma pendlarsitsen, drar han ett djupt andetag. Sedan sjunger hans fingrar ut över tangentbordet i det svartaste klaginlägget någonsin.

07.15. Flatens naturreservat, Skarpnäck.
Mobilklockan varvar upp med ett stingsligt och människofientligt skrikande. Molander öppnar sina plötsligt klarvakna och attackgriniga ögon efter mindre än 5 timmars förkylningsförgiftad sömn. Sedan kommer han på att det är panikbråttom. Det blir en helt onaturlig morgonstressfart på Albertina och Molander. I ett huj flyger bäddsoffan ihop. Fina Madam Stajnalajn kommer ned från övervåningen och undrar förvirrat vad som står på. Men lämpliga god morgon fraser eller Tack- för- en- ypperligt- fin- gårdagsafton, finns det inte tid till. Albertina flyger ut mot bilen. Molander slänger stressat i sig en bit frukost bestående av en bit pepparkaksdeg. Ute på gården slänger han upp grinden i det kallblöta grinvädret. In i bilen och iväg.... i 10 meter. Sedan finns inte mobilen i fickan. Molander vänder om och jäktar in i köket för att plocka med sig den bärbara fånen. Tre minuter senare är det dags för nästa kodlåsförsedda grind. Molander kämpar förtvivlat med stelfrusna halkfingrar för att ratta in det obehagliga stålets rätta positioner. Burr. Suck. Jävlar!

07.45 Nynäshamnsvägen.
Lilla Blå snurrar runt i Stockholms rusningstrafik. Målet för den lilla snabba franska hurtbilen är att Molander ska hinna med 08.11 ltåget mot Uppsala. Men, verkligheten slår alltid som hårdast i svåra stunder. Olyckligtvis är inte Lilla Blå av märket Renault 5. Därför finns ingen inbyggd SuperhjälteGPS som styr de rätta vägarna automatiskt. Lilla Blå svänger fel avtagsväg och ja... hej Skanstull och hej 40 kr i onödig jävla trängselavgift! In på söder, snurra runt bakom slöblöta taxibilar och sedan ut igen från söder. Äntligen framme vid Gullmarsplan. Klockan visar på 07.55 och kanske, kanske finns det en chans att hinna med tåget. Molander hoppar ut ur bilen och flyger ned mot tunneltåget. Mot Råcksta. Perfekt! Kom igen nu klockan, ticka långsamt. Molander väntar tålmodigt medan alla passagerare slött spankulerar ut genom dörrarna. Sedan! Nu är det dags. Molander gör en ansats att träda in i vagnen. Då plötsligt släcks tåget ned och dörrarna pyser försmädligt igen mitt framför näsan på honom. Medan högtalarna knastrar någonting om "....slutstation...", kväser Molander med yttersta svårighet en stark impuls att sparka på tunnelbanevagnen mycket mycket hårt! Sedan vänder han sig om och registrerar genom den röda dimman hur nästa tåg rullar in på perrongen. Molander springer som en panter över perrongen. Med ack, ack, ack! Nu är det plötsligt hela jävla världen som tränger sig in i den helt sjukt överfyllda vagnen. Inte skuggan av en sportkeps att få plats där, tänker Molander uppgivet medan förgrymningen sakta sänker sig till ett molande svart Helvetestänk. Med en djup döda döda suck, ställer han sig och inväntar nästa tåg som kanske kommer att kunna stigas ombord på.

08.15. Stockholms Centralstation.
Molander konstaterar med en sur min att vissa tåg minsann ibland avgår exakt enligt fastställd tidtabell! Fyra minuters försening går tydligen inte att komma undan med som stackars resenär. Molander väntar grinigt i en halvtimme på någon sorts orange plastsoffa. Olycksbrodern Lasse Whinerbrook klagar med vacker melankolisk stämma i Ipodens lurar:

"Du hade rätt, sångerna kom från andra länder. Vi möttes i ett underland och står på en perrong där allt förändras fast ingenting händer..."

Molander tänker att det känns fint att han inte är ensam, även om hans muttriga sinnesstämning nu passerat Lasses med milsvida marginal. Sedan hoppar en försenad Molander på tåget mot Uppsala. Han slänger upp det nytankade pendelkortet på bordet framför sig så att konduktören inte behöver väcka honom. Sedan försjunker Molander omedelbart i en djup och bekvämt suckande dvala. En stund senare buffar en otrevligt ouppmärksam konduktör honom på axeln. Molander kikar lite surt och sömndrucket upp under Castrokepsen, men innan dess har konduktören insett sitt fatala misstag och skamset pipit iväg nedåt gången.


9.30 - 17.00. Psykologiska institutionen, Uppsala.
Skoldagen är trött och oinspirerad. Grupparbetet med enkäten tuffar tack och lov fram i maklig styrfart. Men inom sig jagas Molander genom stressande hemska tankeparanteslabyrinter. Den skrämmande och förlamande Praktikdemonen flåsar honom horribelt i nacken. Molander flyr för sitt liv undan detta hemska monster. Då och då dyker Wisctest 2 förnärmat upp i gångarna och vill sättas på plats. Någonstans hörs också ett eko av ett ledamt hulkande. Det är den bortglömda vackra Jobba- Som- Tusan- Hela- Sommaren- I- Nordnorska- Tromsö- Drömmen, som känner sig ledsen och övergiven. Molander vill hytta bestämt med näven åt det jävliga Praktikdemonfejset och skrika åt honom att han minsann ska få se på tusan! Han vill spika upp Wisctest 2 en gång för alla på en av labyrintens kalenderväggar. Molander vill leta upp den vackra Tromsödrömmen och klappa den tröstande på huvudet. Men olyckligtvis orkar han inte med det, där han jagas runt, runt i den förfärliga tankeparanteslabyrinten. Dessutom behövs Molanders bägge nävar de få lediga stunder som erbjuds, till att snyta näsan eller vagga den kepsförsedda och tröttbedrövliga skallen.

17.25. Uppsala Centralstation.
Molander på väg hem mot den efterlängtade sängen. Molander trevar efter tågkortet i fickan. Molander hittar det inte. Letar i väskan, fickorna, väskan igen och sedan alla fickor igen. Molander kommer på att han i sitt utmattade morgontillstånd måste glömt sitt nytankade 800 kronorskort pendeltågsbordet framför sig. Tack för den vältajmade passningen Försynen! Motsträviga studenter som vägrar hålla CSN´s kalla hand, bör tydligen lägligt bestraffas med ekonomiskt svidande sanktioner. Molander tittar stramt på klockan. Han vill för allt i världen inte sitta och vänta på ett tåg till denna dag. Molander rushar i tidsnöd mot biljettkassorna. Snabbkassan för Uppsalapendeln är helt oväntat (!?) stängd. Molander ställer sig stressat i den 5 meter långa kön till anvisad ordinär kassa. Han hoppas innerligt att kassörskan skall lyckas decimera den långa raden med minst 1 meter i minuten. Det visar sig vara en ypperligt förträfflig kassörska. Problemet är bara att det står två hårdrocksklädda ynglingar längst fram. De bägge slötröga bondedrasuternas tankeförmåga verkar vida understiga en valnöts. Den fem meter långa kön decimeras visserligen enligt önskat tidsintervall. Dock är det deltagarna i mitten av raden (med väntelappsnummer som Molander inte förfogar över) som ger upp och snabbt blir betjänade i andra kassor. Nu står Molander precis bakom stoppklossarna och hör olyckligtvis allt som sägs. Nu är det bara 5 minuter tills tåget går. Nu ringer den stora stoppklossen en vän på sin mobiltelefon och frågar hur mycket pengar han har på sitt konto. Nu tuffar Molanders sängbelöning sakta men säkert en olidlig halvtimme in i framtiden. Nu tänker Molander desperat att hade han inte åkt på kosmiska- 800- kronors- böter, skulle han gladeligen betalat slöbölingarnas biljetter bara för att få dem ur vägen. Nu är det bara 4 minuter tills tåget går. Nu stirrar hårdrockardrängarna kossa -mu- aktigt och dumt ut i luften en obeskrivligt lång stund. Nu växlar Molander oroligt fot från vänster till höger, samtidigt som han ber en tyst bön om nåd. Tick tack, tick tack. Nu verkar klunsarna efter en evighet äntligen vara på väg att gå! Men verkar är sorgligt nog det rätta ordet. För nu har den största stoppklossen ringt upp sin kompis igen:

"Kan du föra över 150 kr extra så att vi kan köpa något medan vi väntar?"

Nu får Molanders fot återigen en mycket stor lust att sparka någonting mycket, mycket hårt. Nu verkar den stora klunsen ha bestämt sig för att han ska betala kvällens biljetter nu, för att hämta ut dem senare. Nu har han svårt att komma ihåg sitt eget telefonnummer som behövs för att hämta ut biljetterna senare. Nu gör sig Molander kvitt sin sparklust genom att med stor kraft drämma en begagnad prilla i en papperskorg. Portionssnusen studsar mot kanten och Molander är tvungen att skamset plocka upp den för att försiktigt lägga ned den i skräpkorgen. Nu är det 3 minuter kvar tills tåget går och Halleleluja!, bromsklossarna vaggar slött iväg. Molander med blicken full av Pang- Pang- Pang- attityd:

"Hej, jag ska ha ett pendlarkort mellan Uppsala och Stockholm laddat med 500 kronor till studentrabattpris!"

17.39. På det icke missade tåget mot Stockholm.
Molander tar sats. Medan han surt krånglar sig ned i den förjävligt obekväma pendlarsitsen, drar han ett djupt andetag. Sedan sjunger hans fingrar ut över tangentbordet i det svartaste klaginlägget någonsin. Plötsligt ringer finaste Erkalinan och berättar att JA hon har fått drömjobbet! Molander dras hastigt och lustigt ut genom den hemska tankeparanteslabyrintens tjocka väggar. Plötsligt är Molander mycket gladare än Lasse Whinerbrook igen. En timme senare småskämtar han harmoniskt om ett hastigt uppflammade kaffesug, med tanterna i blomaffären.

Det blev bra nu kompis, det blev bra nu...

Ett vemodigt farväl

Hej då fina och idealistiskt imaginära praktikplats. Det var fint att umgås med dig ett tag. Om än bara i fantasin.

Sluta tjata

Mycket slapp och huvudbankande förkylningsafton framför dumburken med Krister Henrikssons träiga Wallander. Reklam. Reklam. Reklam. TV4 suck. Britney Spears berättar i en programtrailer om att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis:

"Jag vet inte hur jag kunde göra alla de där sakerna, jag är ju en smart person."

Sedan. Nyheter (konstigt nog insprängda mitt i filmen). Sedan. Reklam igen. Blond- Britta- Spjut berättar en gång till att det är omöjligt att förbereda sig på hur det är att bli kändis.

Molander börjar bli lite förbannad. Det var ett sabla tjat! Onödigt. Molander har ju redan prickat in lördagsaftonen klockan 22.35, i sin kalender. Det kommer att bli en fin stund. Molander i full arbetsberedskap framför televisionen. Beväpnad med en lättöl och fullt koncentrerad att ta del av Madame Spjuts alla skvallerhemligheter. 

It´s a dejt Britney!

Förväntan kontra suckar

Molanders förväntade och efterlängtade plan inför morgondagen:

Avnjuta en ledig dag och begynnande förkylning på bästa tänkbara sätt.

• Inte kliva upp överhuvudtaget. 
  

Molanders bistra och morgondagliga verklighet, vilken uppenbarade sig med smärre chockverkan:

• Åka till Uppsalat och sitta på seminarium mellan 14 och 16.
  

Det verkar onekligen inte som om Molander kommer att få samla vederkvickande Power Up´s i drömmens vackra bonusvärld hela långa fredagen. 

Suck och stön.

Vackra morgondrömmar och bister verklighet

I morse var det TUNGT att kliva upp. Molander kunde gett nästan vad som helst för att få ligga kvar i sängvärmen istället för att kliva-upp- och- springa- till- alla- förbaskade/försenade- tåg- samt- kämpa- sig- igenom- 14- tusen- ton- snökaos- som- förlamar- hela- städer.

Molander. Kliver upp efter första ringningen. Svansar förvirrat runt i lägenheten. Huvudet snurrar, bankar och susar. Molander. Faller för frestelsen och Albertinas riskfyllda snoozeförslag. Molander. Dagdrömmer vackra tankar i sängen om att sjukskriva sig. Sedan kickar tjurskallen igång pliktetiken. Pling: "Molander för Sverige i tiden." Med en uppgiven suck kliver han upp för att springa- till- alla- förbaskade/försenade- tåg- och- kämpa- sig- igenom- 14- tusen- ton- snökaos- som- förlamar- hela- städer.

Orättvisa

Det är baddags. Albertina sträcker ut sig och lutar huvudet njutningsfullt mot kanten. Molander: kryper lite mindre njutningsfullt ihop i andra änden av det inte så gigantiska badkaret. Plötsligt reser sig Albertina häftigt upp. Vattnet guppar över kanten. Albertina verkar ha någonting viktigt att säga. Så kommer det. Albertina tittar anklagande på sin badkarsvän och menar att det är mycket, mycket orättvist att inte han har så stora problem som henne.

Molander: Nickar allvarligt och håller med. Det är verkligen en stor orättvisa att inte Molander måste välja mellan två välbetalda drömjobb. 

Den obevekliga vägen ut ur Gnällparantesen

Man märker det inte förrän efteråt. Plötsligt står man där och förstår att hur gärna man än ville det, befinner man sig inte längre i den tankeparantes man trodde. Plötsligt står man där och tänker på annat - som exempelvis vad nästa True "Henke" Story ska handla om. Eller om dokumentärfilmen med L och H, som återigen vaknat till liv. Då gäller det att inte deppa ihop även fast det känns förfärligt tungt ibland. Då gäller det acceptera fakta. Det gäller att gå vidare in i nästa parantes för att kunna lura ut vad för sorts klurigheter som gömmer sig där. Det gäller att hålla koll på Tankeparatesteorin och fatta hur allting hänger ihop. Det enda man kan hoppas på är att det går relativt fort att sugas in i en ny parantes. 

Det gjorde det den här gången!

Farväl för en stund vackra Gnällparantes. Ha det så bra och hoppas vi ses snart igen!

Vägen in i den vackra Gnällparantesen

Molander sitter på tåget mot Uppsala. Han är verkligen tvungen att åka 2 timmars tåg för att gå i terapi 1 timme. Därtill, en extra kostnad på ca 120 bagare. Det känns väl... lite så där. Molander har i och för sig snus med sig, det skall erkännas. Dock bränner en törst i Molanders strupe medan det uppländska landskapet svischar förbi utanför tågrutan. Molander fantiserar om en flaska med kolsyrad vatten. Precis en sådan som tanten 3 meter framför njutningsfullt läppjar på. Molander tänker att han kanske, kanske hinner smita in på pressbyrån och köpa en sådan där flaska innan terapitimmen sätter igång.

Tåget stannar och Molander känner sig som en löpare i startblocken för ett 400 meters lopp. Han har exakt tio minuter på sig att köpa vatten plus ta sig till psykologen. Pang! Dörrarna öppnas och Molander tränger sig ut för att snabbt som en ilvind ta sig in i stationsbyggnaden. Men tvi fick han! Utanför är torsdagseftermiddagen mörk som insidan en säck. I luften finns ett obehagligt duggregn närvarande som fortplantar sig genom märg och ben. Perrongen är smockfull med folk på grund av en klaustrofobisk ombyggnadskorridor byggd i deprimerande spånplattematerial. Molander finner sig fastnaglad i en boskapsfälla för stretande resenärer. Vätan tränger upp genom hans skor. Överallt trängs missnöjda människor i folkskruvstädehavet som inte uppvisar många olikheter med en mycket stor rock´n roll konsert (dock utan kravallstaket). De starka bygglampornas sken bländar sig med duggregnet i luften och skapar ett overkligt och surrealistiskt intryck. Medan Molanders enkla dröm om en kolsyrad flaska med vatten ohjälpligt går förlorad i horisonten, tänker han att det är som att vara fångad i en bisarr mardrömsliknande drömsekvens från någon horribel japansk skräckfilm. Med törsten brinnande i strupen, vänder Molander om och springer med chippande skor runt stationsbyggnaden. Medan han flåsande flyr över Uppsalas mörkblöta gator med klockhelvetesdemonen flåsande i nacken, bränner törsten retsamt och febrilt i hans strupe.

Återigen på tåget hem med en skum och ofokuserad känsla i bröstkorgen. Molander knäpper igång en ny ljudbok - De Norrbottniska Satansversena. Plötsligt är det som att hamna på Chansenrutan i Monpol, "Gå vidare till Gnälltankeparantesen utan att passera gå". Medan Ronny Eriksson allvarligt berättar om Pitebornas fallenhet och dyrkan av Nydepressionismen, sugs Molander ohjälpligt in i den värld som domineras av den egenhändigt sociologiskt ihopsnickrade favoritteorin om Kverulanterna. Medan Ronny Eriksson citerar norrbottniska ordspråk som "Det bästa man kan må är när man har ont i ryggen och får luta sig mot en varm kamin" eller "En Pitebo kan bara må riktigt bra om han mår lite dåligt", skrattar Ring P1 missbrukaren Molander så högt och hjärtligt att han förmodligen skrämmer de få pendelresenärerna halvt från vettet med sina galenskaper. Men det ger Molander blanka fan i. Sedan blir det riktigt mums mums. Ronny Eriksson berättar i Molanders halvkassa hörlurar om en (enligt honom) mycket speciell sedvänja som enbart praktiseras i hanses hemby, och som förbryllat folklivsforskarna. För att parera depressionen, går innevånarna upp på en hög bergstopp. Väl däruppe häver de ur sig sin klagan i en blandning av primalskrik och jojk. Molander fnissar för sig själv. Han vandrar välbekanta tankestigar och gör förtjust små intressanta broderiska upptäckter. Det norrbottniska klagoskriket passar mycket väl in i hans Kverulantiska teoribygge och tankevärld. Tack för den ickebröderna Lasse och Ronny Eriksson!

Under de närmaste dagarna ser Molander bevis för sin Kverulantiska teori överallt var han går.

Hej fina tankeparantes, jag har saknat dig!

(Gnällparantes) Blogspottande kronologignäll

Molander:
"Att det ska vara så in i helvetes svårt att publicera inläggsgnällparateserna i den kronologiska ordning som man vill!"

(Gnällparantes) Äpplen faller inte långt från varandra

Utdrag ur Mollys blogg:

"Livet känns tungt och tråkigt, det ska erkännas. Från att ha varit på topp och haft sjukt kul en hel vecka, till grått, kallt regn och en tom lägenhet. Usch, det här har jag inte alls lust med. (...) Ber om ursäkt för allt gnäll. Det är säkert inte ett uns roligt att läsa om."

Kära syster. Be inte om orsäkt. Din klagolåt är som musik i mina ögon. Det är igenting att be om ursäkt för över, utan faktiskt mycket underhållande att ta del av. Låt mig på stående fot dedicera ett passande youtube klipp till dig.

(Gnällparantes) Øverraskelsen! Klagokören, this is how we do it in Sunbyberg!

Del 1, ett vackert uppiggande fynd, torsdag morgon

En mycket upplyft Molander gör på pendeltåget ett slorslaget kverulantiskt fynd i dagens Metro. Detta är den vackra syn han begeistrat blickar ned på:

Känn på den du Ronny Eriksson din bleka skrytnorrlänning. Det verkar som om jojk- primalskriet på den avskilda bergstoppen inte är en sådan unik Piteföreteelse som du verkar göra sken av. Molander tänker att Sundbybergare minsann också kan klaga så det förslår! Molander tänker att nu jävlar blir det Øverraskelse för Albertina ikväll.

Del 2, sms konversation berörande Øverraskelse, torsdag förmiddag:

Molander till Albertina

"Ikväll klockan aderton är det dags för överraskning. (...) Förbered dig på det du. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"VA??! Är du galen?"

Molander till Albertina

"(...) Alltså hemma i Sundbyberg senast kl halv sex. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"Vad Faan? Är det här nått jävulskap? Du ska ju jobba ikväll! Bara så att du vet det!"

Del 3, Klagokören

Molander tänker euforiskt och kverulantiskt att detta med körsång och körer är ganska tråkigt. Däremot är det ganska roligt med film. Suck on this Mr Ronny Eriksson!

Efteråt. Molander och Albertina tittar på varandra som små barn på julafton. De verkar båda begrunda den eviga frågan om vem som ska hinna först. Albertina hinner först. Med glimten i ögat och ett smil hängande i mungipan kommer det:

"Lite synd är det att de felriktade mickarna så att det inte gick att höra ordentligt".

Molander nickar begeistrat. Sedan klämmer han förtjust i med:

"Sedan var det väldigt synd att kompet och sången var i dur. Klagomål framförs bäst i valfri molltonart."

Molander och Albertina är barn av sin tid. De bor i klagoförorten. Här behövs ingen ensligt beläget och mystiskt bergstopp för att få ur sig lite väl befogat klagognäll! Albertina och Molander känner bägge en mäktig stolthet över sina kommunalgrannars stora gärning.

This i how we do it in Sundbyberg!