Det gamla Sveriges sista smäktande ögonblick

Jag ligger i sängen och har puffat upp kuddarna bakom nacken. Utanför regnar det så att jag är tvungen att plugga i hörlurarna. Då och då smäller det av en blixt. Jag har en molande och underlig huvudvärk men är i övrigt på gott humör.

Jag tittar på OS, bordtennisens åttondelsfinal i repris. Den gamle oldschoolrutinerade Jörgen Persson mot vitryssen Samsonov. Medan Waldnerreferenserna haglar som värst tänker jag att detta kan vara det gamla Sveriges sista smäktande ögonblick. Bordtennis känns som en historisk svensk rest som enbart kunna överleva tack vare att det är möjligt att fortsätta spela trots en relativt hög ålder. Bordtennis stavas Karlskoga, folkhemmet, Borås, hockeyfrilla, fritidsgård, ostmacka och Oboy. Jag håller tummarna trots att jag vet hur det går och märker att jag fattat ett stort tycke för Jörgen Persson. Jag tänker att jag missat något. Att mitt hastigt uppflammande pingisintresse kommit en aning för sent. 

Själv har jag alltid varit en sucker for change. Enligt min mening är all typ av förändring ett steg i rätt riktning. Trots detta känns det en smula vemodigt.