Stå på dig och
Tack för att du finns Maud!
lördag
Dagens Maud
Människorna är inte lätta att tas med. Då de ser att någon är BRA, måste de omedelbart försöka dra ned denna i sin egen ankelhöga skit. Kolla in Jesus exempelvis. Honom spikade de upp på ett kors. Ja det där vet du ju, även om du inte är Kristdemokrat. Maud, jag förstår att de känner att de måste driva med dig. Ok, du är kanske inte så ypperligt excellent på alla plan. Men du försöker åtminstone. Jag tycker att världen är orättvis. De borde behandla dig bättre. Det här tar ändå priset. Även om det de säger är sant, har det INGENTING med din politiska karriär att göra. De borde kunna hålla tyst om sånt här. Fy skäms!
Självplågan den ljuva fjättraren
Efter en planerad biodate med Lillasyster och Albertina, uppstod ett beslut att läsa om Män Som Hatar Kvinnor. Eller rättare sagt lyssna om. Ljudbok är det överlägset bästa sättet alla kategorier.
Det var ett uselt beslut. Varje stavelse som Reine Brynolfsson reciterar ur den boken, är som en stilla njutning som fortplantar sig över ryggraden. Samtidigt börjar ett begär stiga från botten av maggropen och uppåt. Ett beroende som snabbt tar död på samtliga andra nödvändiga livsprioriteringar. Om det bara hade varit den fantastiska kittlande historien så hade det kanske kunnat vara möjligt att stå ut. Om det bara varit de superba karaktärerna dessutom, hade kanske situationen varit outhärdlig. De livsprioriteringar som måste förpassas till skamvrån, är faktiskt ganska triviala och tråkiga. Det är egentligen inget problem att tvingas strunta i dem. Snarare ganska tilltalande. Men. Sedan var det det här med språket också. Det rappa, oöverflödiga språket. Som inte går att värja sig mot.
Igår såg jag på en talkshow med en norsk värd i Sverige. En av gästerna var en Nobelpristippad författare. Först var det lite obehagligt. Han verkade mycket beläst, kvick och intelligent. Men sedan kändes det lite bättre. Författaren började babbla runt om sin egen åttaåriga barndomsfanatism. Det är min åsikt att man själv inte kan inte kan sätta sådana begrepp på sig som barn, om man inte fått hjälp med det. Ja, egna psykoanalytiska erfarenheter kan vara, och är förmodligen också, till godo. Dock är det min åsikt att det kan resultera i en del ganska omotiverade poänger, att upphöja dessa extremt personliga erfarenheter till den allmänna debatten.
Men. Män Som Hatar Kvinnor, går inte att försvara sig mot. Det språk som Stieg skriver på slår en obarmhärtigt och njutningsfullt till marken i ödmjukhetens fängslande bojor.
En god vän till mig blev inspirerad att skriva böcker efter att läst Milleniumserien första gången. För mig blir resultatet bara ren och skär prestationsångest.
fredag
Dagens Maud
"Offcourse, offcourse!"
"Thats how the market works!"
"An act togheter with others!"
Det är faktiskt inte så lätt det här med engelska alla gånger.
Därför är jag tacksam att du ändå försöker. För en god sak.
Det känns tryggt att veta att du är vårt ansikte utåt.
Miljön är viktig. Vi är viktiga. Du är viktig!
Tack för att du finns Maud!
Svarta taxidrömmar
Ur nattens drömkavalkad.
Molander. Någonstans i Sollefteå. På väg mot det heliga landet Långsele. Det är lite struligt att ta sig dit i drömmen tydligen. Men plötsligt dyker en taxi upp. Taxin har redan en passagerare. Men Molander bjuds att hoppa in, vilket han en smula förvirrat gör.
Taxin åker genom ett vinterlandskap. Passageraren bredvid i baksätet är en trevlig prick. Men det är något skumt med taxiresan. Den tar en smärre evighet. På taxametern har summan för länge sedan stannat på 100 kronor. Skumt. Sedan slår det Molander. Han har förmodligen hastigt och olustigt hoppat in i en svarttaxi. Och nu åker föraren runt, runt, runt i allsköns okända landskap. Där passerar vi ett litet icke identifierbart brukssamhälle. Det är i alla fall inte Långsele, så mycket är säkert.
Vägen svänger ned förbi en frostig flod och vidare in i en skogskurva. Plötsligt stannar taxichauffören upp. Lite längre in i skogen verkar ett mycket stort fordon vara på väg från motsatt håll. Taxichauffören verkar förvirrad och en smula rädd. Medpassageraren bredvid i baksätet undrar ilsket varför chauffören stannat upp. Han pekar in i skogen och det verkar som om han bor där. Medpassageraren sträcker fram en sedel mot föraren, ivrig att komma fram. Men chauffören menar att han inte kan riskera att bli sedd på vägen. Molander undrar förvirrat var han befinner sig. Detta ser verkligen inte ut som Långsele. Molander undrar förvirrat om han ens sagt till chauffören att han vill åka till Långsele. Han kommer fram till att det hela är en smula oklart.
Nu vänder chauffören bilen och åker tillbaka upp mot brukssamhället. Medpassageraren är fly ilsk. Han tisslar och tasslar i Molanders öra om att denna taxiresa inte är tillfredsställande. Förmodligen håller de på att bli blåsta. Eller kanske ännu värre. Molander tänker lite skrajset på alla de mexikanska och svenska historier han hört om svarttaxihändelser som han verkligen inte vill uppleva. Nu stannar taxin vid sidan om floden. Chaufförens motiv är svåra att lista ut. Kanske vill han vänta ut mötet på vägen för att inte bli sedd, eller också handlar det om en lurig potentiellt mycket farligare situatioen. Nu påannonseras Ring P1 i taxibilens radiohögtalare. Molander tänker att han har annat att göra och att tiden börjar ta slut. Om chauffören inte kan eller tänker köra till Långelse, kan han lika gärna gå. Det har han gjort förr.
Molander och medpassageraren griper tillfället i flykten. De öppnar dörrarna och kliver ut. De börjar i rask takt att promenera bort från bilen. Chauffören följer efter och undrar vad som står på. Nu vandrar den lilla trion på en smal stig. På vänster sida reser sig en betongvägg. På andra sidan breder den iskalla och djupa floden ut sig. Taxichauffören är mycket upprörd och vill att passagerarna ska hoppa in i taxin igen. Han hytter med nävarna och verkar mycket oberäknelig. Molander ser till att hålla sig mellan chauffören och betongväggen. Han vill inte hamna i den kalla floden. Nu tycks medpassageraren ha hittat någon form av hiss. Molander tänker att om de bara kommer bort från chauffören, skall nog situationen ordna upp sig. Men nu är chauffören mycket, mycket upprörd. Molander grips av en impuls, att putta ned honom i vattnet för att rädda sig själv och medpassageraren. Men det känns inte riktigt hederligt. Nu trycker medpassageraren på hissknappen. Nu gäller det att bara hålla ut en liten stund till. Om de väl kommer upp i hissen...
Molander. Slår upp ögonen och ser sitt sovrumstak. Klockan visar 09.09. Om elva minuter börjar Ring P1. Långsele får bli en annan gång.
torsdag
Dagens Maud
Jorden är trasig. Förgiftad av avgaser, konsumtionshets och koldioxid.
Men. Maud är stabil i alla fall. Stabilt usel förvisso.
Men det känns ändå tryggt i dessa katastrofala tider.
Hon är något att hålla i när det blåser.
Tack Maud. Tack för att du finns!
Hej då bästa Lilla Vita vän
Lilla Vita vaknar inte upp mer nu. Han kämpade tappert på ett tag. Sedan gick han in i det svarta mörkret för gott. Trots vila och omfattande operationer med superlim och spudge (specialverktyg), förblev hans skärm svart.
Adjö kompis.
Lilla Vita. Jag vet att du just nu surfar omkring i Platons idéhimmel. Där goda idéer flyter skockvis fram genom luften och inte behöver formuleras genom omständliga tangenttryckningar och elektroniska inre signaler. Jag vet att du har det bra nu. Det är du verkligen värd. Du vet att du varit en oersättlig vän under alla de år vi kamperat ihop.
Adjö kompis.
Tack för allt.
Kapitel 9: Henke Hackaren
För ett par år sedan ringer "Henke" upp mig och är fullständigt desperat. Hans röst darrar och han verkar oerhört stressad.Henke:
"Tjena. Faaan du kan ju det här med datorer va?"
Olle:
"Ja, det gör jag väl. Hurså?"
På den tiden arbetade Henke på en restaurang i centrala Östersund. Henke hade börjat från grunden, och arbetat sig uppåt. Nu var han någon typ av halvpersonalchef.
Henke i ansträngd och pressad ton:
"Faaaaaan du MÅSTE hjälpa mig!"
Olle:
"Visst såklart. Hurdå?"
Henke sitter nu inne på restaurangchefens kontor. Henke hade efter många års tjat, nu för första gången, fått det oerhörda förtroendet att kontrollera och signera räkningarna. Till saken hör också att THE BIG BOSS himself på den tiden också var Henkes svärfar. Ja, den här Henkestoryn är från way back in the days. På den tiden hade Henke och Py Bäckmynning, som också arbetade på sin fars restaurang, precis blivit tillsammans. Svärfadern eller restaurangchefen med stort R, hade varit en smula missnöjd med arrangemanget. Kanske tyckte han att det var en smula onödigt att hans duktiga och supersmarta dotter Py, hade förälskat sig i en drummel som Henke. Men det kunde han ju inte säga. Så han hade protesterat på det enda sätt enda han kunde.
Restaurangchefssättet: Det är inte bra att jobba på samma ställe som den man är tillsammans med. Det kan uppstå komplikationer.
Många år senare skulle restaurangchefen och Lotta Karin Gustavsson träffas under en taxiresa till Åre. Hela resan och fyra timmars kaffedrickande efteråt, skulle taxichauffören och den före detta restaurangchefen tala oavbrutet. Om en enda sak. Nämligen Henkeblicken. Restaurangchefen hade med gråten i halsen och en sönderkramad mazarin i handen, berättat att Henke sträckt sig upp genom luften i flera hundra meter kändes det som. Henkes ögon hade naglat fast restaurangchefen. Sedan hade Henke, utan att släppa svärfadern med blicken, talat med iskall stämma:
"Om du inte tror att jag kan skilja på arbete och privatliv, så är du faaaan dum i huvudet. Och det säger jag även om du är min chef!"
Det hade inte funnits något att göra. Henke och Py hade fortsatt att vara tillsammans. Och arbetat tillsammans. Med Py´s far och Henkes svärfar som chef. Och nu sitter Henke där, på sin svärfars kontor och ska kontrollera restaurangens räkningar för allra första gången. Han är desperat och mycket stressad. Han ringer till mig. Han behöver min hjälp. Han vet att jag kan en smula om datorer. Men varför frågar han inte bara sin chef eller någon annan på restaurangen? Plötsligt slår tanken mig med full kraft! Henke har suttit ensam på svärfars arbetskontor och klantat till det Big Time! Råkat slänga de senaste årens bokföring, fuckat upp något Excellark med ekonomiska beräkningar eller pajjat hela jävla kundregistret exempelvis. Och nu sitter Henke där och är desperat. Det måste kännas mycket jobbigt att krypa till korset inför svärfar och bekänna alltsammans i denna insyltade och komplicerade situation. Men, minns jag att jag tänker, bra att Henke ringer mig! I mitt huvud går jag snabbt igenom samtliga åtgärder som kan vara möjliga. Ur luren hörs ett desperat:
"Hallå?"
Olle:
"Absolut Henke! Det är det vänner är till för! Säg nu, vad kan jag hjälpa dig med?"
Henke, i mycket desperat ton:
"Finns det något jävla sätt som helst, att snabbt så in i helvete, få bort historiken på besökta internetsidor?"
Fler True "Henke" Stories:
onsdag
Whats new?
Den borgerliga kostymprydda herren:
"Fru Talman. Alla dagar som riksdagsledamot är inte lika roliga..."'
Hört den förr?
Slakten av A kassan.
Nedlagd Djurskyddsmyndighet.
FRA lagen.
och nu IPRED moments!
Det vore fint om det kunde bli några roliga dagar i riksdagen nuförtiden också. Genomförande av beslut som gör samhället bättre och inte sämre. Och då menar jag inte TJOHO VICTORIA SKA FÅ GIFTA SIG! Utan exempelvis homosexuellas rätt att gifta sig. Eller lite hederliga livsvillkor för studenter. Men det verkar de tydligen inte ha tid med borgarskocken.
Oj jag höll på att glömma.
Tack Maud!
Dagens reinkarnationsteori
Tydligen är det så att Daniel (Victorias fästman) är född på samma dag som den gamla kungen dog. Nu är det någon som har lanserat en teori om att Daniel är den gamla kungen återfödd.
Det är lite synd att de mystikergubbar som tror sig veta det där med reinkarnation, säger att det tar 200- 300 år att återfödas.
Det är synd. För själv har jag ett par gamla trähögtalare från 7o talet i min ägo. Dessa högtalare fick jag av en arbetskompis. Egentligen tillhörde de hennes bortgångna mamma. Som dött för längesedan, på samma dag som jag föddes.
Jag struntar i kungahuset. Men det hade varit juste att kunna claima äganderätt på de där trähögtalarna. Sedan årtionden tillbaks.
tisdag
Våldets historia börjar nu
Robert Bly var en psykoanalytiker som tänkte sig att det fanns stor visdom om människan inbakat i gamla tyska sagor. Han läste alltså dessa sagor, dechiffrerade visdomen och la in den i sin terapi. Eftersom tyska sagor handlar om riddare (män) som svingar stora svärd, tänkte Bly att detta måste vara ett viktigt utvecklingssteg för människan (män). Han köpte in ett svärd och tog med till gruppterapin. Problemet var bara att Bly verkade i sextiotalets mest revolutionära skede. En stor del av befolkningen var övertygande och principfasta pacifister. På psykoanalytikers vis beklagade sig Robert Bly i boken Järn Hans, över att hans klienter inte insåg de stora livssanningarna eftersom de ihärdigt vägrade svinga svärdet på ideologiska grunder.Idag ser världen annorlunda ut. Den pacifistiska skaran är mycket liten. Våldet har glorifierats, normaliserats och brett ut sig. Det har blivit en verklig del av vår vardag varelse vi vill det eller inte. I soffor, på fester och på parkbänkar kryper det fram historier om hur människor ofrivilligt konfronterats med och tvingats att hantera våldet. Men stora vardagshjältar vägrar ändå tappert att böja sig.
Våldets historia kommer att handla om hur dessa nutida hjältar, ofta på ett makalöst underhållande och föredömligt sätt, tacklar vår våldsamma nutida verklighet.
måndag
Del 1: Skrattretande jaktminnen
Grabbarna på Fagerhult sköt försvarslösa djur med höghastighetsbössa. Machomesarna ansåg att de var i sina fulla rätt att göra så. Deras poetiska beskrivningar av djur som något att se upp till samtidigt som de en sekund senare blåste skallen av dem, var närmast ett hån i all sin förträffliga stupiditet. Man skulle kunna frestats att ge Dumheten ytterligare en svidande poäng i den eviga kampen mot Hoppet. Men. På ett sätt kan man säga att Jan Guillou, Leif GW och den tredje av låtsashårdingarna i gröna galonbyxor, hade en oförtjänt tur. Historien visar att det lika gärna hade kunnat sluta annorlunda...Våren 2006
De första veckorna vandrade Martin runt som i ett rus. Det fanns inte en plats eller en endaste student, som undgick chocken att råka på den två meter långe studenten som halvgalet predikade buddism i oändliga och smattrande haranger. Under den blondkrulliga kalufsen plirade ivrigt en intelligent blick och den handknutna sydamerikanska väskan svajade runt för varje tvär kroppsvändning. Martin besatt ett lysande intellekt, en skjutjärnsretorik som kunde tala omkull en häst, en brinnande lust att bekämpa orättvisor varthelst de uppenbarade sig; samt en energinivå som, om det skulle komma till myndigheternas kännedom, göra det onödigt med kärnkraftsutvinning de närmaste 80 åren. Som kanske den enda i Sveriges historia hade han lyckats tagit sig in på psykologprogrammet enbart genom att skriva ett brev. Inga betyg. Inget högskoleprov. Bara ett rekommendationsbrev där prefekten på det costarikanska universitet som Martin studerat psykologi i två års tid, upplyste det svenska universitets antagning om denna students förträffliga studiekapacitet. Det ska inte kunna vara möjligt. Ändå var det det. Det tog ett tag. Sedan tänkte Martin att det var lite dumt och mycket omoraliskt att stödja mejeriindustrin. Vegetarism byttes ut mot veganism. Martins rättvisekall utökades till att även gälla djurens väl och ve. Sedan den dagen fanns inte en endaste innevånare i hela kommunen, som kunde gå säker varhelst djurs rättigheter kränktes.
Sommaren 2007
I en italiensk restaurang i Mexico City sitter undertecknad, en skäggprydd yngling med grön keps. Han beställer in en vegetarisk pastatallrik på knackig spanska. Pastatallriken anländer och visar sig innehålla skinka. Ynglingen tänker genast att det inget är att göra. Icke befintliga spanska kunskaper, kulturella olikheter samt en rågad matsked konflikträdsla, gör att pastatallriken får stå orörd.
Sydamerika våren 2004
Martin beställer en vegetarisk rätt. Han stirrar menande på servitören och uttrycker med all önskvärd tydlighet:
"Sin carne!" (utan kött)
En stund senare kommer maten in. Den visar sig innehålla kött. Martin vecklar ut sig i sin fulla tvåmeters längd. Han marcherar fram till kassan. Han drämmer maten i disken så att personalen hukar förfärat. Han tokstirrar på servitören och pekar ned på tallriken. Därefter gastar han förorättat på hetsigt sydamerikanskt manér:
"Es carne yo puedo morir!" (Det här. Det är kött! Jag kan dö av det!")
Personalen ber Gud om förlåtelse och serverar genast en oklanderlig vegetarisk rätt.
Våren 2007
Martin svischar ut från en av psykologiska institutionens toaletter. Ett par nyanlända studenter sitter runt ett bord. De är alla jägare. Nu berättar den ena ett jaktminne. Han hade varit ute i skogen och skulle jaga älg. Plötsligt dyker en älgko och en kalv upp mellan ett par träd. De andra lyssnar intresserat. Hur ska det gå? Jo, berättaren meddelar stolt och högt att han först sköt kalven i benet. De andra runt bordet utbrister i ett kollektivt hurra. Nu ramlar kalven omkull och börjar råma desperat. Älgkon springer runt runt sin skjutna unge. Hon är mycket stressad och uppriven. Berättaren beskriver scenen mycket detaljerat. Nu skjuter han kalven i huvudet. Han står i skogen och skrattar åt den dumma kon som inte har vett att springa därifrån. Åhörarna skrattar roat åt situationen. Till slut skjuter berättaren även älgkon. Han levererar begeistrat sin historias poäng:
De första veckorna vandrade Martin runt som i ett rus. Det fanns inte en plats eller en endaste student, som undgick chocken att råka på den två meter långe studenten som halvgalet predikade buddism i oändliga och smattrande haranger. Under den blondkrulliga kalufsen plirade ivrigt en intelligent blick och den handknutna sydamerikanska väskan svajade runt för varje tvär kroppsvändning. Martin besatt ett lysande intellekt, en skjutjärnsretorik som kunde tala omkull en häst, en brinnande lust att bekämpa orättvisor varthelst de uppenbarade sig; samt en energinivå som, om det skulle komma till myndigheternas kännedom, göra det onödigt med kärnkraftsutvinning de närmaste 80 åren. Som kanske den enda i Sveriges historia hade han lyckats tagit sig in på psykologprogrammet enbart genom att skriva ett brev. Inga betyg. Inget högskoleprov. Bara ett rekommendationsbrev där prefekten på det costarikanska universitet som Martin studerat psykologi i två års tid, upplyste det svenska universitets antagning om denna students förträffliga studiekapacitet. Det ska inte kunna vara möjligt. Ändå var det det. Det tog ett tag. Sedan tänkte Martin att det var lite dumt och mycket omoraliskt att stödja mejeriindustrin. Vegetarism byttes ut mot veganism. Martins rättvisekall utökades till att även gälla djurens väl och ve. Sedan den dagen fanns inte en endaste innevånare i hela kommunen, som kunde gå säker varhelst djurs rättigheter kränktes.
Sommaren 2007
I en italiensk restaurang i Mexico City sitter undertecknad, en skäggprydd yngling med grön keps. Han beställer in en vegetarisk pastatallrik på knackig spanska. Pastatallriken anländer och visar sig innehålla skinka. Ynglingen tänker genast att det inget är att göra. Icke befintliga spanska kunskaper, kulturella olikheter samt en rågad matsked konflikträdsla, gör att pastatallriken får stå orörd.
Sydamerika våren 2004
Martin beställer en vegetarisk rätt. Han stirrar menande på servitören och uttrycker med all önskvärd tydlighet:
"Sin carne!" (utan kött)
En stund senare kommer maten in. Den visar sig innehålla kött. Martin vecklar ut sig i sin fulla tvåmeters längd. Han marcherar fram till kassan. Han drämmer maten i disken så att personalen hukar förfärat. Han tokstirrar på servitören och pekar ned på tallriken. Därefter gastar han förorättat på hetsigt sydamerikanskt manér:
"Es carne yo puedo morir!" (Det här. Det är kött! Jag kan dö av det!")
Personalen ber Gud om förlåtelse och serverar genast en oklanderlig vegetarisk rätt.
Våren 2007
Martin svischar ut från en av psykologiska institutionens toaletter. Ett par nyanlända studenter sitter runt ett bord. De är alla jägare. Nu berättar den ena ett jaktminne. Han hade varit ute i skogen och skulle jaga älg. Plötsligt dyker en älgko och en kalv upp mellan ett par träd. De andra lyssnar intresserat. Hur ska det gå? Jo, berättaren meddelar stolt och högt att han först sköt kalven i benet. De andra runt bordet utbrister i ett kollektivt hurra. Nu ramlar kalven omkull och börjar råma desperat. Älgkon springer runt runt sin skjutna unge. Hon är mycket stressad och uppriven. Berättaren beskriver scenen mycket detaljerat. Nu skjuter han kalven i huvudet. Han står i skogen och skrattar åt den dumma kon som inte har vett att springa därifrån. Åhörarna skrattar roat åt situationen. Till slut skjuter berättaren även älgkon. Han levererar begeistrat sin historias poäng:
"Är man så dum, får man faaaaan skylla sig själv!"
De andra runt bordet tjuter högt av skratt. Ett par meter ifrån bevittnar Martin hela den oerhört provocerande scenen. Han tar resolut ett steg framåt. Sedan biter han sig förbittrat i läppen. Blodsmaken hjälper lite. För just i detta nu, måste han återvända till sin föreläsning. Det finns helt enkelt varelse tid eller möjlighet att läxa upp gruppen kring bordet. Men medan Martin motvilligt styr stegen mot lektionssalen, präntar han in den lilla gruppens ansikten noggrant i det fotografiska minnet. Martins skarpa hjärna börjar febrilt att utarbeta en snillrik plan. Om uppgörelsen måste skjutas på framtiden, är det lika bra att den blir välplanerad och något alldeles extra! I efterhand skulle förmodligen den lilla gruppen jägare förbanna gudarna för just den tidsfristen. För.
Lite senare på våren 2007
De nyanlända psykologstudenternas insparkssittning. Grabbgänget som tidigare skrävlat om älghistorien men nu glömt det, blir positivt överraskande över att alla ha blivit bordsplacerade bredvid varandra. Den lilla gruppen sitter mitt i salen. Runtomkring på alla sidor finns deras blivande klasskamrater. Men även studenter från andra terminer. Det enda som är lite underligt är den tomma plats som finns mitt bland oss, tänker grabbgänget på grabbgängs kollektiva sätt. Men nu kommer välkomstdrinkarna in. Stämningen är på topp. Grabbgänget skålar glatt med alla studenter runtomkring. Sedan får de syn på en två meter lång och blondkrullig man som bestämt stegar fram genom bordsplaceringarna. Studenter från andra terminer försöker heja på honom, men han märker dem inte. Ynglingen har sin fokuserade och medvetna blick fästad på den lilla gruppen i salens mitt. En stund senare slår han sig bestämt ned på den tomma stolen. Först blir grabbgänget lite överraskande. De har verkligen aldrig sett bordsgrannen förr. Men sedan hämtar de sig snabbt. Han verkar se trevlig ut. Den lilla gruppen sträcker fram kardorna. Nykomlingen ler vänligt och presenterar sig:
"Hej jag heter Martin. Jag läser på termin 3."
Grabbgänget blir lite imponerade och allt lite intresserade också. Här har de en unik chans att få reda på information och framförallt lite skvaller om programmet. Men först gäller det att småprata lite för formens skull.
Student 1:
"Jaha, är du härifrån?"
Martin:
"Nej, jag är född och uppvuxen utanför Stockholm i Botkyrka."
Student 2:
"Jaha, är det fint där?"
Martin:
"Nej, det är inte fint. Men det är roligt där."
Kanske hade grabbgänget kunnat klara sig undan här. Om de bara hade lagt märke till den pikanta glimten i nykomlingens öga. Men grabbgänget vet inte på förhand vad som väntar dem. De har ingen anledning att vara vaksamma. Dessutom är den lilla gruppen vid det här laget rätt så salongsberusade. Därför sväljer de aningslöst betet.
Student 2:
"Vadå roligt?"
Plötsligt börjar nykomlingen tala med mycket hög och tydlig röst. Den lilla gruppen blir minst sagt överraskade. Studenterna runt omkring börjar också undra vad som är på gång. Genast är salens alla blickar riktade mot den lilla gruppen.
Martin:
"Jo, jag brukar ta med ett gevär och åka ut till förorten..."
Den lilla gruppen stirrar oförstående och chockade på varandra. Gevär? Förorten? Men nykomlingen fortsätter obekymrat i samma höga tonläge.
Martin:
"Och sedan brukar jag leta reda på en bra lekplats där barn och mammor leker. En gång sköt jag först en treårig flicka i benet. Hon ramlade omkull i sandlådan och började skrika på sin mamma. Mamman kom oroligt springande och visste inte vad hon skulle göra. Då sköt jag ungen i huvudet."
Det blir tyst i hela lokalen. Knäppt tyst. Den lilla gruppen stirrar chockat på nykomlingen. Menar han verkligen allvar? Dessutom sitter han och pratar med dem om de där hemska sakerna! Tänk om alla studenter på alla andra terminer och inte minst de i deras egen klass, tror att de är kompis med den här galningen!? Men den blondkrullige ynglingen blinkar plötsligt menande med ena ögat. Sedan bryter han upp i ett stort leende. Grabbgänget tänker att de kanske blivit lurade. Att det kanske var ett skämt. Förvisso ett mycket dåligt ett, men ändock ett skämt.
Martin högt tydligt och teatraliskt:
"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!"
Och den lilla gruppen runtomkring förstår. Förstår att det verkligen bara var ett skämt alltsammans. Det ska nog gå att kunna förklara senare på något sätt för alla runtomkring som sitter och glor helt förfärat. Till en viss del känns det skönt med skrattet, även om skämtet verkligen var mycket dåligt. Humor är många gånger en katalysator för oro. Så också denna dag. Den lilla gruppen dras med i nykomlingens höga garv.
Grabbgänget:
"Haahahahhahahahahahahhahhahahaha!"
Ingen runtomkring skrattar. Men alla stirrar förfärat. Med ens blir Martin tvärtyst. Han ser allvarligt och humoristiskt på samma gång, på sina roade bordsgrannar.
Martin:
"Vet Ni vad det bästa var då?"
Grabbgänget vet att det bästa var att han lyckades grundlura dem så fatalt. De vet också att det är det ynglingen kommer att säga. Men de skakar ändå på huvudena mellan kvävda skrattsalvor. Snart kommer alla i hela lokalen få reda på att allt var ett fånigt och dåligt skämt. Den lilla gruppen kommer inte bli stämplade på hela programmet som känslokalla psykopater.
Martin, återigen med mycket hög och tydlig röst:
"Det bästa var att se mamman få riktig panik sen. Hur hon vimsade runt runt sitt döda barn. Om man är så jävla dum att man inte fattar att man borde springa därifrån, får man faaan skylla sig själv. Eller hur?"
De andra runt bordet tjuter högt av skratt. Ett par meter ifrån bevittnar Martin hela den oerhört provocerande scenen. Han tar resolut ett steg framåt. Sedan biter han sig förbittrat i läppen. Blodsmaken hjälper lite. För just i detta nu, måste han återvända till sin föreläsning. Det finns helt enkelt varelse tid eller möjlighet att läxa upp gruppen kring bordet. Men medan Martin motvilligt styr stegen mot lektionssalen, präntar han in den lilla gruppens ansikten noggrant i det fotografiska minnet. Martins skarpa hjärna börjar febrilt att utarbeta en snillrik plan. Om uppgörelsen måste skjutas på framtiden, är det lika bra att den blir välplanerad och något alldeles extra! I efterhand skulle förmodligen den lilla gruppen jägare förbanna gudarna för just den tidsfristen. För.
Lite senare på våren 2007
De nyanlända psykologstudenternas insparkssittning. Grabbgänget som tidigare skrävlat om älghistorien men nu glömt det, blir positivt överraskande över att alla ha blivit bordsplacerade bredvid varandra. Den lilla gruppen sitter mitt i salen. Runtomkring på alla sidor finns deras blivande klasskamrater. Men även studenter från andra terminer. Det enda som är lite underligt är den tomma plats som finns mitt bland oss, tänker grabbgänget på grabbgängs kollektiva sätt. Men nu kommer välkomstdrinkarna in. Stämningen är på topp. Grabbgänget skålar glatt med alla studenter runtomkring. Sedan får de syn på en två meter lång och blondkrullig man som bestämt stegar fram genom bordsplaceringarna. Studenter från andra terminer försöker heja på honom, men han märker dem inte. Ynglingen har sin fokuserade och medvetna blick fästad på den lilla gruppen i salens mitt. En stund senare slår han sig bestämt ned på den tomma stolen. Först blir grabbgänget lite överraskande. De har verkligen aldrig sett bordsgrannen förr. Men sedan hämtar de sig snabbt. Han verkar se trevlig ut. Den lilla gruppen sträcker fram kardorna. Nykomlingen ler vänligt och presenterar sig:
"Hej jag heter Martin. Jag läser på termin 3."
Grabbgänget blir lite imponerade och allt lite intresserade också. Här har de en unik chans att få reda på information och framförallt lite skvaller om programmet. Men först gäller det att småprata lite för formens skull.
Student 1:
"Jaha, är du härifrån?"
Martin:
"Nej, jag är född och uppvuxen utanför Stockholm i Botkyrka."
Student 2:
"Jaha, är det fint där?"
Martin:
"Nej, det är inte fint. Men det är roligt där."
Kanske hade grabbgänget kunnat klara sig undan här. Om de bara hade lagt märke till den pikanta glimten i nykomlingens öga. Men grabbgänget vet inte på förhand vad som väntar dem. De har ingen anledning att vara vaksamma. Dessutom är den lilla gruppen vid det här laget rätt så salongsberusade. Därför sväljer de aningslöst betet.
Student 2:
"Vadå roligt?"
Plötsligt börjar nykomlingen tala med mycket hög och tydlig röst. Den lilla gruppen blir minst sagt överraskade. Studenterna runt omkring börjar också undra vad som är på gång. Genast är salens alla blickar riktade mot den lilla gruppen.
Martin:
"Jo, jag brukar ta med ett gevär och åka ut till förorten..."
Den lilla gruppen stirrar oförstående och chockade på varandra. Gevär? Förorten? Men nykomlingen fortsätter obekymrat i samma höga tonläge.
Martin:
"Och sedan brukar jag leta reda på en bra lekplats där barn och mammor leker. En gång sköt jag först en treårig flicka i benet. Hon ramlade omkull i sandlådan och började skrika på sin mamma. Mamman kom oroligt springande och visste inte vad hon skulle göra. Då sköt jag ungen i huvudet."
Det blir tyst i hela lokalen. Knäppt tyst. Den lilla gruppen stirrar chockat på nykomlingen. Menar han verkligen allvar? Dessutom sitter han och pratar med dem om de där hemska sakerna! Tänk om alla studenter på alla andra terminer och inte minst de i deras egen klass, tror att de är kompis med den här galningen!? Men den blondkrullige ynglingen blinkar plötsligt menande med ena ögat. Sedan bryter han upp i ett stort leende. Grabbgänget tänker att de kanske blivit lurade. Att det kanske var ett skämt. Förvisso ett mycket dåligt ett, men ändock ett skämt.
Martin högt tydligt och teatraliskt:
"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!"
Och den lilla gruppen runtomkring förstår. Förstår att det verkligen bara var ett skämt alltsammans. Det ska nog gå att kunna förklara senare på något sätt för alla runtomkring som sitter och glor helt förfärat. Till en viss del känns det skönt med skrattet, även om skämtet verkligen var mycket dåligt. Humor är många gånger en katalysator för oro. Så också denna dag. Den lilla gruppen dras med i nykomlingens höga garv.
Grabbgänget:
"Haahahahhahahahahahahhahhahahaha!"
Ingen runtomkring skrattar. Men alla stirrar förfärat. Med ens blir Martin tvärtyst. Han ser allvarligt och humoristiskt på samma gång, på sina roade bordsgrannar.
Martin:
"Vet Ni vad det bästa var då?"
Grabbgänget vet att det bästa var att han lyckades grundlura dem så fatalt. De vet också att det är det ynglingen kommer att säga. Men de skakar ändå på huvudena mellan kvävda skrattsalvor. Snart kommer alla i hela lokalen få reda på att allt var ett fånigt och dåligt skämt. Den lilla gruppen kommer inte bli stämplade på hela programmet som känslokalla psykopater.
Martin, återigen med mycket hög och tydlig röst:
"Det bästa var att se mamman få riktig panik sen. Hur hon vimsade runt runt sitt döda barn. Om man är så jävla dum att man inte fattar att man borde springa därifrån, får man faaan skylla sig själv. Eller hur?"
Lilla vita
... är fortfarande sjuk! Oftast kämpar han på som en sann sårad hjälte på slagfältet. Han surfar, bildbehandlar och trycker ur sig textmassor. Men sedan kommer det stunder. Stunder då de irreparabla skadorna i hans elektoniska inre tar ut sin rätt. Det kan vara en liten stöt, ett så kallat signalfel eller bara ett allmänt utröttat tillstånd. Plötsligt hackar det till. Skärmen blir svart och sjukdomsdemonen fångar in honom i det mörka komat igen.
Om och om igen har Albertina öppnat upp hans kropp i komplicerade operationer. Om och om igen har hårddisken justerats och minnena luftats. Sedan fungerar han ett tag. Tills det hackar till igen och den horribla svärtan sprids över skärmen och utplånar allt vackert liv. Kanske skulle några svära åt sin laptop i det läget. Dunka på den i förtvivlad vrede över bilder och texter som ohjälpligt försvinner. Kasta den i väggen och vandra beslutsamt mot Macoteket för att inhandla en ny yngre modell. Men jag vill inte ha någon ny dator. Jag vill dansa tango med Lilla Vita.
Det gör ont i min själ att se den bästa av kamrater kämpa med komademonerna. Utan att kunna hjälpa. Snälla Lilla Vita.
Bli frisk nu.
fredag
Kapitel 8: Henkestoryn som INTE fick publiceras
För några år sedan kom jag och Erika hem från en krogrunda. Nu sitter vi där i soffan och pratar igenom kvällens händelser. Klockan är 04.34 i Sundbyberg och vi har det väldigt trevligt. Av någon anledning får jag tyvärr för mig att kolla mailen. Jag startar upp macbooken. Genast ploppar messenger upp (På den tiden hade jag programmet på autostart. Efter den nattens händelser har jag inte det längre!)"Henke" på messenger 04.35:
"TJEEEENA, DET ÄR HENKE!"
Olle. Ser att det är Henke eftersom det står det. Olle på messenger 04.36:
"Hej Henke."
"Henke" loggar av. Sedan loggar han på ett par sekunder senare.
Erika:
"Jo de där dörrvakterna på krogen borde lära sig lite hyfs. Jag blir så förbannad....Vad gör du egentligen?"
Olle:
"Chattar med Henke på messenger."
Erika:
"Klockan halv fem på natten?!"
Olle:
"Ja, han ploppade upp."
Erika:
"Henke är konstig."
Olle:
"Jo, jag vet."
"Henke" på messenger 04.38:
"ÄR DU NÅGE FULL DÅ?"
Olle på messenger 04.38:
"Jo det är jag faktiskt. Vi har varit ute på krogen."
Henke loggar av. Sedan dyker han plötsligt upp igen.
Henke på messenger 04.40:
"BRAAAAA! DU MÅSTE VARA FULL OFTARE. DET ÄR JAG JÄMMMMT!"
Olle på messenger 04.41:
"Jo, jag vet det."
Erika. Börjar känna sig lite ensam i soffan:
"Vad säger Henke då?"
Olle:
"Han säger att han är full jämt."
Erika:
"Hur mår han egentligen?"
Olle på messenger 04.42:
"Hur är det med dig då Henke?"
Henke försvinner iväg från messenger. Sedan loggar han plötsligt på igen.
Henke på messenger 04.45:
"JODU FÖR FAN! ÄR NI HEMMA NU?
Olle på messenger 04.46:
"Ja."
Henke på messenger 04.47:
"FÅR JAG KOMMA OCH HÄLSA PÅ?"
Olle. Ler en smula:
"Henke frågar om han får komma och hälsa på."
Det är som ett litet skämt vi har. Henkebuissness. För trots att jag och Erika nu bott i Sundbyberg i många år, har Henke nästan aldrig varit där en endaste gång. Även om han tjatar om det hela tiden.
Olle på messenger. Fortfarande med ett småleende i mungipan 04.48:
"Du är alltid välkommen i Sundbyberg. Det vet du! När kommer du?"
Henke loggar av. Varför gör han det hela tiden?
Erika:
"Vadå, vill han hälsa på?"
Olle:
"Det är som ett litet skämt vi har. Henkebuissness."
Erika:
"Ok, jag förstår mig inte på det där..."
Henke. Loggar plötsligt på igen.
Henke på messenger 04.49:
"BRA! JAG ÄR PÅ VÄG NU!"
Redaktionens kommentar: Det är nu det börjar bli problematiskt. Kapitel sju i följetongen är en fantastisk historia. Den är lika osannolik att tro på som den är fullständigt sant beskriven! Vi som känner den så kallade "Henke", vet att denna historia enbart kan ha genomförts av bara just honom. Ändå, fast jag vet att historien är fullkomligt sann eftersom jag var en del av den, har jag ibland svårt att tro på den själv. "Henke" har genomfört en strålande Odyssé av Dumhet, Kaxighet och förbannat häpnadsväckande Förundran! Den korrekturläsare som använts i produktionsarbetet har beskrivit detta Kapitel som:
"Lätt den bästa Henkestoryn EVER!"
Korrekturläsaren som redan innan var insatt i händelsen, har svurit ett heligt löfte att knipa käft, tills storyn publicerats. Som skribent håller jag mycket hårt på de etiska principerna. Eftersom historien är sprängfylld av häpnadsväckande material, ansåg jag att den vi kan kalla "Henke" borde få chansen att godkänna den först. Och nu börjar problemen. Det blir locket på direkt. Först vägrar "Henke" svara. Sedan efter flera mail, sms och obesvarade samtal till, dyker det upp ett skrämt sms:
"Den där storyn kan du inte publicera..."
Jag tror först att Henke skämtar. Så jag ringer upp igen. Henke svarar inte. Jag ringer upp igen. Kan han verkligen mena allvar? Nu svarar Henke. Han är mycket kortfattad. Säger att han sitter och äter och ber att få ringa upp senare. Vilket han inte gör. Fler timmar går. Jag skickar ett meddelande på facebook. Henke svarar i desperat ton:
"Nej, nej, nej. Den där storyn får du inte publicera."
Och då kan jag inte göra det. Så länge "Henke" inte ger sitt godkännande, kommer ingen någonsin att få reda på den makalösa sanningen. De etiska principer som präglat detta arbete säger plötsligt STOPP. Samtidigt är "Den bästa Henkestoryn EVER" skriven och en drös personer skulle förmodligen döda för att läsa den! Ansvaret gentemot läsarna plågar. Lösningen måste bli en kompromiss. Om "Henke" vettskrämd satt stopp för denna berättelse, bör alla läsare av "True Henke Stories" få veta om det. Därför stackars läsare. Jag skäms som en hund. Men. Jag är tvungen...
CENSUR
CENSUR
CENSUR
CENSUR i tre stycken till.
Nästa stycke. Innehåller sprängstoff. Makalösa händelser. Extraordinära scener. Jag ber återigen tusen gånger om ursäkt. Det smärtar mig och jag skäms. Men...
CENSUR
CENSUR
lite till CENSUR
Slutligen. Det material som tydligen kommer vara det enda Ni som läsare, kommer att få ta del av. "Henke" är tydligen inte alltid "ALL IN".
Följande historia är fullständigt sann och har hänt precis som det beskrevs (om den nu hade fått göra det). Det vi vill med denna True "Henke" story är att utfärda en skarp varning till alla som någonsin känt, känner eller kommer att träffa Henke.
Lita aldrig någonsin på Henke Eriksson då han är berusad. Vad han än säger!
Lita aldrig någonsin på Henke Eriksson då han är berusad. Vad han än säger!
Fler True "Henke" Stories:
Gjort är gjort
...och det gick ganska bra. Men nu börjar ytterligare en olidlig väntan. Tisdag kommer sanningen att visa sitt ansikte.
Mitt på blankaste Ödeseftermiddagen.
Kom igen nu
Ok. Det är nu det gäller. Molander. Inget förvirrat huvudkliande. Inget rassel heller. Med en eftermiddags marginal av deadlinen.
Praktikintervju Here goes!
torsdag
Ett öde värre än flammorna
Molander. Vandrar tankspritt genom ett folktomt omklädningsrum. Funderar på det arbete han ska uträtta idag. Sedan. En stor brun papperskartong dyker upp i hans väg. Kartongen verkar vara en kvarlämning efter en massiv naturkatastrof (läs Storstädning). Ingen förklarande lapp kan hittas. Men där finns ändå en känsla av Var-så- god-att- plocka- upp- dina- kvarglömda- prylar- annars- kastar vi dem! Molander rättar sin tankebana. Inte prylar. Skor.
För inuti den 35 centimeter höga pappkartonger myllrar det av skor. Molander blir först lite glad. I gyttret får han korn på ett par blommiga converse. Inte så snyggt mönster kanske, men ändå helt klart över förväntan. Sedan exploderar katastrofen. Efteråt skulle Molander tänka att han fallit offer för sina egna psykologiska försvar. Man ser det man vill se. Och låter bli att fatta saker som är för jobbiga att hantera. Men försvaren verkar bara ha fungerat en kort stund. För nu ser Molander med all icke önskvärd tydlighet skräckbilden framför sig. Det som tidigare uppfattats som ett gytter, är i själva verket MÄNGDER av Foppa- tofflor som bestialiskt krälar omkring på varandra i kartongen. Det är vita, blå, svarta, röda och gröna plastobceniteter som gyttrat i hop sig till en motbjudande gröt av Dumhet, Vämjelse och Vidrighet!
Först kommer chocken. Konspirationen om Foppatofflorna på sjukhusen är alltså ändå sann. Sådan extrem fulhet så nära så många sjuka människor! Därefter uppenbarar sig en mycket stark impuls. En vilja att ställa allt till rätta. Hälla tre liter 70% alkodesinfektionsmedel i kartongen. Futta eld med jobbtändaren. Dansa runt kartongen medan lågorna förtär Orenheten och Styggelsen för alltid. Men en motstridig förnuftig tanke kontrar plötsligt: Det är verkligen inte en god idé att starta en brand på en låst avdelning. Sedan kommer impulsen igen. Molander sneglar suget bort mot handfatet där handspriten sänder ut lockande signaler: "Kom, jag kan göra allt bra igen!". Tändaren bränner otänd i bröstfickan. Molander biter hårt i underläppen. Under den korta sekund som smärtan blir outhärdlig, distraheras han från Frestelsen. Molander flyr in på toaletten och låser bägge låsen. De närmaste minuterna spelas ett mäktigt slag upp i hans inre. Långsamt, långsamt klingar den desperata impulsen av. Men enbart rationella tankar om att inte utsätta sig själv och andra för fara, hade inte räckt till. Situationen är helt enkelt för motbjudande för att inte inte skrida till aktiv handling. Det som istället räddade pappkartongen från bålet den dagen, var snarare tanken på ännu värre lidanden för ärkeplastfienden. Att toffeleländena är kvarglömde, måste betyda att de inte längre är lika infernaliskt populära. Steget från Kung till Skräp, måste upplevas mycket plågsamt och förnedrande. Den medeltida stupstocken dyker upp. Hur den tidens förbrytare straffades med förnedring på öppna torg, inför stora folkmassor av antingen uppretade eller nonchalant ignorerande människor. Pappkartongen utanför dörren är på sitt sätt en nutida stupstock för sitt motbjudande innehåll. Någonting för förbipasserande personer att skaka på huvudet åt eller ilsket sparka på. Att i det läget avsluta det skamfyllda lidandet genom att ge ormgopen av Foppatofflor ett snabbt slut i flammorna, skulle vara både onödigt och välvilligt. Dessutom. Om en aktion skall utföras, blir den desto grymmare efter en lång period av kylig beräknande planering.
Molander öppnar dörren. Han passerar pappkartongen utan att bevärdiga den med en blick (eftersom ignorans bör vara det värsta att uthärda i en utsatt situation). Men Molanders svarta Converse knarrar mot golvet. På skors tysta vis stämmer de upp en mäktig profetia om sig själva och den mörka framtid som en dag kommer att drabba styggelsen inuti pappkartongen.
"These shoes are made for walking.
För inuti den 35 centimeter höga pappkartonger myllrar det av skor. Molander blir först lite glad. I gyttret får han korn på ett par blommiga converse. Inte så snyggt mönster kanske, men ändå helt klart över förväntan. Sedan exploderar katastrofen. Efteråt skulle Molander tänka att han fallit offer för sina egna psykologiska försvar. Man ser det man vill se. Och låter bli att fatta saker som är för jobbiga att hantera. Men försvaren verkar bara ha fungerat en kort stund. För nu ser Molander med all icke önskvärd tydlighet skräckbilden framför sig. Det som tidigare uppfattats som ett gytter, är i själva verket MÄNGDER av Foppa- tofflor som bestialiskt krälar omkring på varandra i kartongen. Det är vita, blå, svarta, röda och gröna plastobceniteter som gyttrat i hop sig till en motbjudande gröt av Dumhet, Vämjelse och Vidrighet!
Först kommer chocken. Konspirationen om Foppatofflorna på sjukhusen är alltså ändå sann. Sådan extrem fulhet så nära så många sjuka människor! Därefter uppenbarar sig en mycket stark impuls. En vilja att ställa allt till rätta. Hälla tre liter 70% alkodesinfektionsmedel i kartongen. Futta eld med jobbtändaren. Dansa runt kartongen medan lågorna förtär Orenheten och Styggelsen för alltid. Men en motstridig förnuftig tanke kontrar plötsligt: Det är verkligen inte en god idé att starta en brand på en låst avdelning. Sedan kommer impulsen igen. Molander sneglar suget bort mot handfatet där handspriten sänder ut lockande signaler: "Kom, jag kan göra allt bra igen!". Tändaren bränner otänd i bröstfickan. Molander biter hårt i underläppen. Under den korta sekund som smärtan blir outhärdlig, distraheras han från Frestelsen. Molander flyr in på toaletten och låser bägge låsen. De närmaste minuterna spelas ett mäktigt slag upp i hans inre. Långsamt, långsamt klingar den desperata impulsen av. Men enbart rationella tankar om att inte utsätta sig själv och andra för fara, hade inte räckt till. Situationen är helt enkelt för motbjudande för att inte inte skrida till aktiv handling. Det som istället räddade pappkartongen från bålet den dagen, var snarare tanken på ännu värre lidanden för ärkeplastfienden. Att toffeleländena är kvarglömde, måste betyda att de inte längre är lika infernaliskt populära. Steget från Kung till Skräp, måste upplevas mycket plågsamt och förnedrande. Den medeltida stupstocken dyker upp. Hur den tidens förbrytare straffades med förnedring på öppna torg, inför stora folkmassor av antingen uppretade eller nonchalant ignorerande människor. Pappkartongen utanför dörren är på sitt sätt en nutida stupstock för sitt motbjudande innehåll. Någonting för förbipasserande personer att skaka på huvudet åt eller ilsket sparka på. Att i det läget avsluta det skamfyllda lidandet genom att ge ormgopen av Foppatofflor ett snabbt slut i flammorna, skulle vara både onödigt och välvilligt. Dessutom. Om en aktion skall utföras, blir den desto grymmare efter en lång period av kylig beräknande planering.
Molander öppnar dörren. Han passerar pappkartongen utan att bevärdiga den med en blick (eftersom ignorans bör vara det värsta att uthärda i en utsatt situation). Men Molanders svarta Converse knarrar mot golvet. På skors tysta vis stämmer de upp en mäktig profetia om sig själva och den mörka framtid som en dag kommer att drabba styggelsen inuti pappkartongen.
"These shoes are made for walking.
And thats just what they´ll do.
One of these days these shoes are gonna...
One of these days these shoes are gonna...
walk all over all of You!"
tisdag
Grabbarna på Fagerhult
Finns på Svt Play. Och Molander har sträcktittat. En oerhört mängd massa dumheter. För en stund sedan fick man sig till livs det alldeles underbart idiotiska:
"... Det däremot, är mer som att äta upp en kompis. Och det är det väl ändå inget fel med?"
Guillou, Persson och resten av machotöntgänget nickar och håller med.
Och det är synd. Det är synd att det är en mossig gammal bondgubbe som yttrar den sentensen. För även om psykologen skulle lyckas i sin strävan att öppna upp Molanders inre onda dörr. Även om det skulle ske. Så skulle den stupida gubbskrutten vara alldeles omöjlig att inleda en vänskap med. Det är synd.
Annars hade Molander gärna åkt dit och käkat upp honom.
Leif GW P:
"... och till det ska vi äta potatispuré."
Albertina:
"Potatispuré. Det är mat för en riktig karl det!"
Dumheten Hoppet 8 - 6
måndag
Lilla Vita!
...verkar må lite bättre nu. Kanske kallade den sista hälsningen med sina höga klagorop, tillbaks honom ur dimman. Men det är svårt att våga hoppas. Det gäller att göra allt för att erbjuda kompisen De Bästa Möjligheterna till Tillfriskning. Molanderordination: Driva gäck med Maud.
Det mår han bra av, Lilla Vita. Igår menade Erika att jag var tvungen att ta det lugnt med kompisen. "Inte dansa". Men Lilla Vita är en så förbannat god tangokavaljer. Får jag lov? Nu kör vi!
söndag
Requiem for a friend
"I torsdags dog Lilla Vita drunkningsdöden..."
En deciliter sodavatten landade på hans tangentbord, sipprade olustigt ned och utsatte hans elektroniska organ för massiv inre livshotande skada. Skärmen svartnade till. Vi drog chockat ur sladd och strömsladd. Det som inte fick hända, hände till slut och i ett extremt olämpligt läge. Sjukdom, elände, illvilliga byråkrater på institutionen med konspiratoriska planer, samt en icke färdig praktik trots att tidsfristen krympt ihop till nära nog ingenting på en dryg vecka. Och nu dessutom. Lilla Vita utsätts för syndafloden, hackar till och försvinner in i dimman. Dit där ingen kan följa med honom.
En stund begrundade jag uppgivet frågan: Hur mycket är det egentligen meningen att man ska behöva stå ut med?
Sedan. Macnördarna på diverse internetforum. Ordinerad diagnos: Isärplockning av min vän, vila och torka i minst tre dygn. Över helgen stod min olycksdrabbade kompis där. Upphängd och isärtagen på en kökshandduk på skrivbordet i vardagsrummet. Hans minnen, bygel och hårddisk låg utspridda nedanför, som i en sorglig scen med krigsskadade från andra världskrigets landstigning i Normandie. Ett stilleben och kronan på verket över allt Jävla Elände som drabbat Molander den senaste tiden.
Utan hopp. Men ändå med plikten hos den måste försöka, var det dags att i kväll se om Lilla Vita mot all förmodan överlevt syndaflodsattacken. Minnen och hårddisk monterades. Sladden stoppades i. Ett kollektivt djupt andetag drogs. Men Lilla Vita visade fortfarande upp en sargad svart skärm. Själv retirerade jag in i den svarta sorgens allra mörkaste dimma. Men Albertina vägrade ge upp. Hon tryckte om och om igen på onknappen. Och plötsligt hackade datorn till. Bit för bit verkade den underligt nog kämpa sig igenom sina sönderdränkta kretsar. Och sedan dök äpplet upp. Och skrivbordet och Mail. Fort som fan. I med extern hårddisk och kopiera över alla viktiga skoldokument (även detta ordinerat av macnördarna med erfarenheter av dylika hemskheter). Det gick bra. Lilla Vita levde upp. Ett gäng ljudböcker hanns även med att kopieras. Sedan plötsligt under en glad surftur hackade kompisen till, drog efter andan och gav upp igen.
Efter en komplicerad operation med hårddiskens rätta läge, vaknade Lilla Vita upp igen. Vid det här laget hade vi dock lite hopp om framtiden. Albertina lämnar allvarligt över min vän och säger att nu får Ni skriva det sista blogginlägget. Jag nickar lika allvarligt och börjar ta farväl av Lilla Vita genom att knappa in en sista hälsning. Jag hinner till "I torsdags dog Lilla Vita drunkningsdöden" och hade hade precis börjat fundera över resten av den extremt viktiga texten. Då hostar min vän till och ger upp andan. Eländes elände. Den sista hälsningen är tvungen att skrivas på en annan dator och allt är mycket mycket sorgligt. Jag klandrar inte min ständige följeslagare de senaste åren på något sätt. Tvärtom. Den datorn har hållit ut längre än vad som kan anses förväntat. Dygnet runt har den troget och tjänstvilligt funnits vid min sida. Utan att yttra minsta lilla klagomål. Tusentals tryckningar på tangentbordets vackra och sköna tangenter, har resulterat i så många historier, mindmapps och filmredigeringar att det är omöjligt att ens försöka börja att beskriva.
Men. Lilla Vita är dödssjuk. Min kompis fattas mig!
fredag
Vem är Stefan Gyllenberg?
Del 1
Stefan Gyllenberg föddes 1889 i den lilla vitryska byn Wertkjomhzsk. Han vägde 3.8 kilo, var 60 centimeter lång och hade en mörk fläck på sin högra kind. Stefan adopterades omedelbart bort på grund av en förväxling av sjukhusjournalerna. Stefans nya familj kom att bli ett kringresande sällskap av försäljare. Bland varorna som bjöds ut mestadels i kroatiska byar, fanns kanelstänger, magneter och små virkade hästar av hampa. När Stefan var tre år gammal yttrade han sitt första ord: Mkopietrz! (nedsättande betäckning för kvacksalvare på kroatiska). Därefter spottade han föraktfullt i det kringresande handelssällskapets tunna med mirakelmedicin, snappade åt sig en virkad särskilt snygg häst i hampa varpå han stack lägret i brand. Ingen kom att överleva förutom den lilla pojken...
Del 2
Stefan Gyllenberg vandrade fram och tillbaka över den oändliga ryska tundran i många år. Han lärde sig många saker. Bland annat magi, tankeläsning och hur man på bästa sätt tillagar den rödbetssoppa som kallas borstij. I en liten by utanför Vladivostock träffade den unge gossen Stefan på en halvgalen och utsvulten munk. Stefan praktiserade en del psychotricks på den skabbiga gudsmannen. Ett par år senare skulle galenpannan Rasputin (som aldrig återfick vettet efter Stefans behandling) bereda marken för den ryska revolutionen, genom att manipulera och förstöra för den sista tsarfamiljen. Men det brydde sig inte Stefan om. För han hade redan simmat över det stora havet...
Del 3
Stefan Gyllenberg landsteg vid 14 års ålder Nordpolen. Under ett par år umgicks han i de heliga pingvinernas innersta krets. Men efter en dispyt med en av de äldsta och högst uppsatta alfapingvinerna, om en sällsynt stilig pingvinhona, uteslöts Stefan brutalt ur flocken. I en frostig sinnesstämning präglad av stort vredesmod letade Stefan igenom hela nordpolens yta efter något att tända eld med. I en klyfta sydväst om nordströmmens allra kraftigaste utlopp, hittade Stefan slutligen ett tänddon i ett infruset galärslagskepp som seglat vilse från det romerska imperiet. Med en röd hjälmplym på skallen, var Stefan beslutsam att låta de illvilliga pingvinerna smaka på flammorna. Sedan upptäckte han till sin stora förbistring att det inte fanns något material att sätta eld på i snölandskapet. Förgrymmad utrotade han hela sin gamla fågelgemenskap, genom att strypa dem en efter en. Pingvinkadavren bands ihop till en flotte och resan fortsatte..
Del 4
Afrika. Stefan njöt obeskrivligt av värmen och det roisboste som masajkrigarna drack i djupa klunkar innan zebrajakten. Stefan hade kanske kunnat bli lycklig bland savannens sträva gräs. Men. En zulukrigare sprang på Stefan och väckte honom mitt under middagsvilan. Stefan blev oerhört förbaskad och bragde fridsstöraren hastigt om livet. Först efteråt kom han att fundera över den stora sannolikhet, att en stam av ilska zuluinfödingar skulle utkräva en blodig hämnd. Stefan begravde sitt offer djupt i savannens röda jord. Långt senare skulle arkeologer finna skelettet, döpa det till Lucy och påstridigt hävda att de funnit den allra första människan. Men det skulle inte Stefan bry sig om heller. I en hastig flykt för sitt liv, avancerade han uppåt över den afrikanska kontinenten. Slutligen hamnade han i den svenska kolonin "Cabo Corso". I ett desperat försök mönstrade Stefan på ett slavskepp med destination norden. Skulle han äntligen finna frid?..
Del 5
Ja. Detta är en saga med lyckligt slut som Ni alla vet. I den kalla staden Stockholm, råkade Stefan på en vänlig skräddare från Dalarna. Den nya masvännen gav honom ett par nysydda tofflor i mjukt tyg. Sanningen att säga var de obeskrivligt fula. Men Stefan är en man med besynnerlig smak. Ett lyckligt leende spred sig över hans toffelförsedda kropp. Ut ur bältet tittade den virkade hästen i hampa och inom Stefan spreds en djup känsla av frid. Många år senare, har dessa tofflor otaliga gånger hindrat Stefan från fler vredesfulla missbruksgärningar av de Magiska krafter som Stefan bemästrat sedan länge.
Vem är alltså Stefan Gyllenberg?
Svar: En mycket gammal och vis man med en mörk historia. Han har idag alltid ett stort leende på lur, besitter ett vänligt sinneslag och ikläder sig ett par tygtofflor från Dalarna.
Stefan Gyllenberg föddes 1889 i den lilla vitryska byn Wertkjomhzsk. Han vägde 3.8 kilo, var 60 centimeter lång och hade en mörk fläck på sin högra kind. Stefan adopterades omedelbart bort på grund av en förväxling av sjukhusjournalerna. Stefans nya familj kom att bli ett kringresande sällskap av försäljare. Bland varorna som bjöds ut mestadels i kroatiska byar, fanns kanelstänger, magneter och små virkade hästar av hampa. När Stefan var tre år gammal yttrade han sitt första ord: Mkopietrz! (nedsättande betäckning för kvacksalvare på kroatiska). Därefter spottade han föraktfullt i det kringresande handelssällskapets tunna med mirakelmedicin, snappade åt sig en virkad särskilt snygg häst i hampa varpå han stack lägret i brand. Ingen kom att överleva förutom den lilla pojken...
Del 2
Stefan Gyllenberg vandrade fram och tillbaka över den oändliga ryska tundran i många år. Han lärde sig många saker. Bland annat magi, tankeläsning och hur man på bästa sätt tillagar den rödbetssoppa som kallas borstij. I en liten by utanför Vladivostock träffade den unge gossen Stefan på en halvgalen och utsvulten munk. Stefan praktiserade en del psychotricks på den skabbiga gudsmannen. Ett par år senare skulle galenpannan Rasputin (som aldrig återfick vettet efter Stefans behandling) bereda marken för den ryska revolutionen, genom att manipulera och förstöra för den sista tsarfamiljen. Men det brydde sig inte Stefan om. För han hade redan simmat över det stora havet...
Del 3
Stefan Gyllenberg landsteg vid 14 års ålder Nordpolen. Under ett par år umgicks han i de heliga pingvinernas innersta krets. Men efter en dispyt med en av de äldsta och högst uppsatta alfapingvinerna, om en sällsynt stilig pingvinhona, uteslöts Stefan brutalt ur flocken. I en frostig sinnesstämning präglad av stort vredesmod letade Stefan igenom hela nordpolens yta efter något att tända eld med. I en klyfta sydväst om nordströmmens allra kraftigaste utlopp, hittade Stefan slutligen ett tänddon i ett infruset galärslagskepp som seglat vilse från det romerska imperiet. Med en röd hjälmplym på skallen, var Stefan beslutsam att låta de illvilliga pingvinerna smaka på flammorna. Sedan upptäckte han till sin stora förbistring att det inte fanns något material att sätta eld på i snölandskapet. Förgrymmad utrotade han hela sin gamla fågelgemenskap, genom att strypa dem en efter en. Pingvinkadavren bands ihop till en flotte och resan fortsatte..
Del 4
Afrika. Stefan njöt obeskrivligt av värmen och det roisboste som masajkrigarna drack i djupa klunkar innan zebrajakten. Stefan hade kanske kunnat bli lycklig bland savannens sträva gräs. Men. En zulukrigare sprang på Stefan och väckte honom mitt under middagsvilan. Stefan blev oerhört förbaskad och bragde fridsstöraren hastigt om livet. Först efteråt kom han att fundera över den stora sannolikhet, att en stam av ilska zuluinfödingar skulle utkräva en blodig hämnd. Stefan begravde sitt offer djupt i savannens röda jord. Långt senare skulle arkeologer finna skelettet, döpa det till Lucy och påstridigt hävda att de funnit den allra första människan. Men det skulle inte Stefan bry sig om heller. I en hastig flykt för sitt liv, avancerade han uppåt över den afrikanska kontinenten. Slutligen hamnade han i den svenska kolonin "Cabo Corso". I ett desperat försök mönstrade Stefan på ett slavskepp med destination norden. Skulle han äntligen finna frid?..
Del 5
Ja. Detta är en saga med lyckligt slut som Ni alla vet. I den kalla staden Stockholm, råkade Stefan på en vänlig skräddare från Dalarna. Den nya masvännen gav honom ett par nysydda tofflor i mjukt tyg. Sanningen att säga var de obeskrivligt fula. Men Stefan är en man med besynnerlig smak. Ett lyckligt leende spred sig över hans toffelförsedda kropp. Ut ur bältet tittade den virkade hästen i hampa och inom Stefan spreds en djup känsla av frid. Många år senare, har dessa tofflor otaliga gånger hindrat Stefan från fler vredesfulla missbruksgärningar av de Magiska krafter som Stefan bemästrat sedan länge.
Vem är alltså Stefan Gyllenberg?
Svar: En mycket gammal och vis man med en mörk historia. Han har idag alltid ett stort leende på lur, besitter ett vänligt sinneslag och ikläder sig ett par tygtofflor från Dalarna.
onsdag
tisdag
Dagens tack
Det ska vara lite "drag under galoscherna!". Det ska vara lite glatt. Det ska vara rymdminister, "skjuuutjärnspolitiik", kärnkraft och en lugn intelligent samtalston. Vi har en fin representant för Sverige i vår vice statsminister.Maud, tack för att du finns!
måndag
En stund senare
Albert Camus, Pesten: "Dumhet är alltid envis. Det skulle man komma underfund med..."
Molander. Nickar allvarligt. Håller med.
Ljusfenomen i Sundbyberg
Molander. Sitter vid köksbordet. Lyssnar på Albert Camus Pesten. Funderar på vakkumsprutor och det underliga ljus som finns utanför fönstret och som kanske kallas sol.
torsdag
Molander snubblar till sig en Södermarkare
Veckans etikdag: Oändligt många frågor om lagar, etik, rätt och fel. Och.
Molander:
"Men de här etiska råden som godkänner forskning. De är väl inte speciellt hårda va?"
Seminarieläraren:
"Jo, de är nog ganska hårda. Många gånger blir planerad forskning inte godkänd för att den inte håller måttet."
Molander. Tänker på det enda fall han vet där djurförsök inte ansetts etiskt. Nämligen då en sinnesförvirrad karl fått för sig den befängda idén att forska efter den homosexuella genen på möss. Den problematiska etiska frågan handlade den gången inte nödvändigtvis om mössens eventuella ovälbefinnande.
Molander:
"Men djurförsök blir ju praktiskt taget alltid godkänt av de etiska råd som skall bedöma."
Seminarieläraren:
"Jag är faktiskt inte nog insatt i det området. Men jag antar att det är samma personer som sitter i de etiska råden och som bedömer fallen."
Klasskamrat 1 räcker upp handen:
"Nu är det väl så att det är strängare etiska och lagliga bestämmelser som gäller, då man forskar på människor än när det gäller djur."
Klasskamrat 2 räcker upp handen:
"Det är också människorna som sitter i de etiska råden och bestämmer."
Det sprider sig en tung eftertänksam tystnad i klassrummet. Molander. Slår ned blicken. Skäms förbryllat en smula. Det känns underligt att hastigt och lustigt ha uppviglat ett sådant mastigt djurrättsuttalande. Dessutom på på bästa etikdag för psykologer, människor i människans tjänst.
Men, tänker Molander. Åtminstone kommer Estradör M och Filosof V att bli nöjda. Långt uppe i kalla norden.
Kaosmagi och separationsångest
Den dagen hade Molander tur i lottningen. Han hamnade på rätt sida av Katastroflaborationen och, läs detta noga: till och med ombads hjälpa till att skapa koas!
Hur dagens Katastrofövning slutade? Kan naturligtvis inte beskrivas med andra ord än Magiskt, med en viss eftersmak av separationsångest.
Knockout!
Albetinas heliga vrede är förödande mäktig att skåda. Snäll mot de snälla. Men, mest av allt: Hård som tusen tigrar mot de hårda!
Ett ilsket mail senare flyr Dumheten skräckslaget iväg, med svansen mellan benen som en strykrädd hund.
Hoppet 3 poäng. Tack för den finaste vän!
Chaos Magician på Katastroflab!
Torsdagens planerade och högt efterlängtade skoldag: Hemlig Katastroflab hela dagen. Molander myser och fantiserar förväntansfullt om frottering i sitt rätta element. Bring the Chaos. Bring it I say!
Annars tvingas Kaosets Förvirrade Herre själv skrida till Aktiv Handling. Och då blir det inte bara vattenglas som kommer att praktisera anarkostyle!
onsdag
Förrädiska sluga rebellglas i plast
Molander. Upptäcker förgrymmat att koden till skolhuset är bytt av någon outgrundlig anledning. Ingen klasskamrat verkar heller finnas inom synhåll. Molander upptäcker förgrymmat att han kollat fel på schemat och är en timme för tidig. Det får bli kaffeköp istället. Sedan, det hus som inte kräver idiotiska koder för att ta sig in i. Utanför biblioteket. Operamannen dyker upp. Även han med en kopp kaffe. Plus ett glas vatten. Det ser onekligen mycket frestande ut.
Det visar dig att det finns en vattentank inne i själva biblioteket. Operamannen tycks ha kladdat ned sitt anteckningsblock. På sin väg upp ur stolen ombeds Molander att hålla ögonen öppna efter en pappersservett. En stund senare står Molander och spanar in den blå vattendunken inne i bibliotekariens rum. Inga pappersservetter så långt ögat når dock. Operamannen får klara sig utan, tänker Molander och utbrister förtjust:
"Schysst!"
Bibliotekarien. Tittar upp från sitt skrivbord en aning förvånat:
"Ehh ja visst. Ta för dig bara."
Molander:
"Absolut!"
Molander. Betraktar suktande den stora vattentanken. Tar ett blått plastglas. Funderar en smula på att det finns två kranar. Bestämmer sig slutligen för att den med blå färg bör innehålla kallt gott vatten. Stoppar platsmuggen under kranen och fyller på. Det går alldeles strålande. Molander. Redan i tankarna på väg ut. Men då sker något obegripligt. Det sluga platsglaset beslutar sig för att göra uppror. Det vrider sig slipprigt och slugt i handen och stöter till på precis rätt ställe i kanten på påfyllningsanordningen. En vattenkaskad flyger över rummet och skapar en slipprig utspridd pöl över hela golvet. Det blå glaset badar förnöjt i utkanten av vattensamlingen och hånskrattar elakt, djupt inne i sin blå plastkropp.
Bibliotekarien. Far chockat men vänligt upp från skrivbordet. Molander:
"Å gud, förlåt!"
Bibliotekarien:
"Det gör inget. Jag ska ha en trasa här någonstans."
Men han finner ingenting i hela sin stora bokhylla.
Molander. Står snopet mitt i pölen:
"Ursäkta igen. Det är nog lite för tidigt på morgonen för mig."
Inga probem, utbrister bibliotekarien vänligt och försvinner väg för att hämta pappersnäsdukar. De närmaste minuterna ligger Molander på knä och torkar samvetsgrant upp minsta lilla vattendroppe. När endast en pappersnäsduk återstår, är golvet torrt. Molander betraktar misstänksamt det förrädiska plastglaset. Sedan fyller han ytterst försiktigt på det igen, tackar bibliotekarien och försvinner ut ur rummet med pappersnäsduken till Operamannen. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker han hoppfullt.
Men. Nu är det dags att babbla lite psykiatri med Operamannen. Det är en fin uppsättning som står uppradad på bordet. Macbook, kaffe, snus och det rebelliska vattenglaset på behörigt avstånd. Molander. Dricker kaffe, stoppar in en snus, kollar mailen och går igenom senaste nytt med Operamannen.
Plötsligt visar klockan att det är mycket bråttom att hinna till dagens seminarium. Molander blir lite förvirrad av allt som plötsligt måste uträttas. Det är sladdar som ska rullas ihop, kaffemugg som ska slängas, samtal som skall avslutas och jävla kodproblem som måste lösas. I all olustig hast. Och där står plastglaset. Molander tänker en smula disträ att det är lika bra att snabbt klunka i sig det eftertraktade vattnet. Förmodligen uppfattar det förrädiska glaset att Molanders gard är nere och utnyttjar lömskt sin chans. För i det ögonblicket som det lyfts från bordskivan vrider det sig slipprigt igen ur Molanders hand. Innehållet hamnar i en våt pöl på skrivbordet, turligt nog med 5 centimeters marginal från lilla vita.
Det är fan inte sant!, tänker Molander och rafsar åt sig Opermannens papperservett. Han torkar och torkar, men servetten blir snabbt genomsur. Fortfarande är bordskivan genomvåt och nu är tidspressen akut! Skit samma, tänker Molander pragmatiskt och tar det sista med mössan. Sedan hastar han iväg mot ännu olösta kodproblem. Eländesglaset förtidspensioneras ilsket i en papperskorg.
Det visar dig att det finns en vattentank inne i själva biblioteket. Operamannen tycks ha kladdat ned sitt anteckningsblock. På sin väg upp ur stolen ombeds Molander att hålla ögonen öppna efter en pappersservett. En stund senare står Molander och spanar in den blå vattendunken inne i bibliotekariens rum. Inga pappersservetter så långt ögat når dock. Operamannen får klara sig utan, tänker Molander och utbrister förtjust:
"Schysst!"
Bibliotekarien. Tittar upp från sitt skrivbord en aning förvånat:
"Ehh ja visst. Ta för dig bara."
Molander:
"Absolut!"
Molander. Betraktar suktande den stora vattentanken. Tar ett blått plastglas. Funderar en smula på att det finns två kranar. Bestämmer sig slutligen för att den med blå färg bör innehålla kallt gott vatten. Stoppar platsmuggen under kranen och fyller på. Det går alldeles strålande. Molander. Redan i tankarna på väg ut. Men då sker något obegripligt. Det sluga platsglaset beslutar sig för att göra uppror. Det vrider sig slipprigt och slugt i handen och stöter till på precis rätt ställe i kanten på påfyllningsanordningen. En vattenkaskad flyger över rummet och skapar en slipprig utspridd pöl över hela golvet. Det blå glaset badar förnöjt i utkanten av vattensamlingen och hånskrattar elakt, djupt inne i sin blå plastkropp.
Bibliotekarien. Far chockat men vänligt upp från skrivbordet. Molander:
"Å gud, förlåt!"
Bibliotekarien:
"Det gör inget. Jag ska ha en trasa här någonstans."
Men han finner ingenting i hela sin stora bokhylla.
Molander. Står snopet mitt i pölen:
"Ursäkta igen. Det är nog lite för tidigt på morgonen för mig."
Inga probem, utbrister bibliotekarien vänligt och försvinner väg för att hämta pappersnäsdukar. De närmaste minuterna ligger Molander på knä och torkar samvetsgrant upp minsta lilla vattendroppe. När endast en pappersnäsduk återstår, är golvet torrt. Molander betraktar misstänksamt det förrädiska plastglaset. Sedan fyller han ytterst försiktigt på det igen, tackar bibliotekarien och försvinner ut ur rummet med pappersnäsduken till Operamannen. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker han hoppfullt.
Men. Nu är det dags att babbla lite psykiatri med Operamannen. Det är en fin uppsättning som står uppradad på bordet. Macbook, kaffe, snus och det rebelliska vattenglaset på behörigt avstånd. Molander. Dricker kaffe, stoppar in en snus, kollar mailen och går igenom senaste nytt med Operamannen.
Plötsligt visar klockan att det är mycket bråttom att hinna till dagens seminarium. Molander blir lite förvirrad av allt som plötsligt måste uträttas. Det är sladdar som ska rullas ihop, kaffemugg som ska slängas, samtal som skall avslutas och jävla kodproblem som måste lösas. I all olustig hast. Och där står plastglaset. Molander tänker en smula disträ att det är lika bra att snabbt klunka i sig det eftertraktade vattnet. Förmodligen uppfattar det förrädiska glaset att Molanders gard är nere och utnyttjar lömskt sin chans. För i det ögonblicket som det lyfts från bordskivan vrider det sig slipprigt igen ur Molanders hand. Innehållet hamnar i en våt pöl på skrivbordet, turligt nog med 5 centimeters marginal från lilla vita.
Det är fan inte sant!, tänker Molander och rafsar åt sig Opermannens papperservett. Han torkar och torkar, men servetten blir snabbt genomsur. Fortfarande är bordskivan genomvåt och nu är tidspressen akut! Skit samma, tänker Molander pragmatiskt och tar det sista med mössan. Sedan hastar han iväg mot ännu olösta kodproblem. Eländesglaset förtidspensioneras ilsket i en papperskorg.
tisdag
Tunnelbana och strängaspel
I går placerade jag min kropp och mitt gitarrfodral på tunnelbanan. Resan in till centralen gick bra. Där missades ett tåg precis mot Mörby centrum. Nästa tub äntrar perrongen ett par minuter senare. Jag vandrar genom vagnen på jakt efter en fin plats att placera min ändalykt på. Plötsligt får jag syn på en frestande Metrotidning. En tjurig tant i en noppig blåklädd jacka hinner dock före och griper girigt efter tabloiden. Jag kan vänta, tänker jag och sätter mig mittemot. En station senare reser den blåklätt noppiga jackan och vandrar mot utgången. Metron trycker hon begärligt mot bröstet. Varelse den vill det eller inte, är den dömd att dela tantens framtida kommunala reseöde. Men det gör inget.
För en stund senare är det jamsession med Sonus, spelmanslaget på Stockholms Universitet. Det låter mycket och vackert om 10 fioler, tre gitarrer och en klarinett.
Och det var fint det!
måndag
söndag
Kapitel 7: Fritt fall
Py Bäckmynning drack beslutsamt upp kvällens sista kopp kamomillte. Hon bläddrar översiktligt igenom kvällens inlästa kapitel. Klockan hade nyss slagit 23.00 och Py bestämde att det fick vara nog för i kväll. Hon smäller ihop kompendiet framför sig på bordet. Det var fredagsnatt i Östersund. Py lät blicken vandra över den trivsamma lägenhet som varit hennes hem ända sedan ett mångårigt förhållande lyckligt avslutats för ett par år sedan. Vanligtvis vid den här tiden hade Py redan hunnit dricka ett tvåsiffrigt antal drinkar i glada vänners sällskap på en av Östersunds krogar. Men just den här helgen hade hon tagit ett aktivt beslut att hålla sig hemma och koncentrera sig på viktigare saker. Py arbetade som skiftledare på McDonalds. På tisdag skulle hon åka iväg på ett av företagets internkurser för vidareutbildning. Py var en mycket målmedveten kvinna som alltid genomförde vad hon föresatt sig. Just nu var målet att bli restaurangchef. Py tittade ned på det ihopslagna kompendiumet framför sig. Det innehöll mängder av information. Allt från olika fritösers optimala temperatur, till hur kunder och medarbetare bör bli bemötta enligt företagets stadgar.Py var en ypperligt intelligent kvinna, sanningen att säga var hon också själv medveten om detta. Egentligen skulle det inte bli några problem att klara de obligatoriska proven på tisdag. Men det gällde inte bara att bli godkänd. För att Py´s mål att bli restaurangchef skulle kunna uppfyllas, var det viktigt att prestera högt på internkursen. Av den anledningen blev det viktigt att också förbereda sig grundligt. Men nu fick det vara nog för i kväll. Pluggandet och studiematerialet fick vänta tills tidigt i morgon bitti. Py tittade skeptiskt ned på sin mobiltelefon framför sig på bordet. Sedan tog hon ytterligare ett förnuftigt beslut. Resolut trycker hon av mobilen. Vanligtvis uppskattade Py att en eller annan kamrat hörde av sig mitt i natten för att diskutera det ena eller andra i berusat tillstånd. Men just i natt skulle inte den viktiga sömnen störas av några fyllesamtal.
Py borstar tänderna och byter om till pyjamas. Hon kryper ned mellan lakanen och slötittar en stund på dokusåpan Big Brother. Medan två av blondintjejerna bitchade om en en tredje manlig deltagare med vackert brunt hår och läcker överkropp, tänker Py att det kändes en smula ensamt i den stora sängen. Py längtade inte tillbaks till sin gamla pojkvän, tvärtom. Däremot skulle det vara fint att ha den där brunhåriga dokusåpahunken bredvid sig just nu. Sedan det mångåriga förhållande tagit slut hade Py enbart haft tillfälliga relationer. Det fanns i och för sig en kille på hennes jobb som hon hade haft en fling med sedan några månader tillbaks. Flörten hade resulterat i ett par kärleksnätter i berusat tillstånd. Killen var inte lika snygg som dokusåpahunken på tvskärmen framför henne, det var då ett som var säkert! Men det var ändå, konstigt nog, något speciellt med honom. Något som Py inte riktigt kunde sätta fingret på. Dock var killen så pass mycket yngre än Py att det ändå inte skulle inte fungera i längden. Medan Pys ögonlock blir allt tyngre, tänker hon att det sista hon vill dessutom, är att sylta in sig i ett förhållande på jobbet.
Py Bäckmynning drömmer att hon befinner sig i en ubåt på mycket djupt vatten. I drömmen upplever hon en storslagen och rofylld känsla. Py tänker att det är mycket tyst på de stora havsdjupen. Men på något sätt kändes tystnaden mycket mer påtaglig bakom den glasvägg som skiljer ubåten från de gigantiska vattenmassorna utanför. Plötsligt börjar stenar att slå mot ubåtens fönster. Först är det mycket små stenar som bara anger ett stilla pickande läte. Sedan krashar allt större stenbumlingar mot glaset. Py blir plötsligt mycket rädd. Hon ser hur en gigantisk bläckfisk lägger sina långa tentakler runt farkosten och krafsar mot ubåtens skal för att komma in. Sedan hörs plötsligt ett öronbedövandet brak!
Py Bäckmynning sätter sig med ens käpprätt och klarvaket upp i sängen. I hennes öron ekar fortfarande den kraftiga smällen. Den digitala klockradion på nattduksbordet blinkar ut ett grönt och spöklikt sken över rummet: SAT 1999 11 27 04.30
Py´s skarpa hjärna tolkar omedelbart och korrekt ljudkällans riktning som kommen från balkongen. På mindre än en sekund har hon öppnat balkongdörren för att kontrollera vad som hänt. Men balkongen är tom så när som på några utspridda småstenar på golvet. Py spanar ut över balkongräcket ned mot gatan. Först ser hon ingenting märkligt. Men när blicken vandrar ned mot cementtrappan som leder till tvättstugan rakt under balkongen, stannar med ens Py hjärta upp för några sekunder. På de hårda trappstegen ligger en ung man i en mycket onaturlig ställning. Hans långa rangliga kropp ligger till synes livlöst utfläkt över betongtrappan. Chocken slår med ens till och en sanslös skräck sprider sig genom Pys hela kropp. Hon chippar skräckslaget efter luft. Ynglingen som ligger nere i hennes källartrapp är ingen mindre än "Henke Eriksson", arbetskamraten som hon haft en flirt med de senaste månaderna! I två sekunder till står Py Bäckman som förlamad av skräck och oro. Sedan kickar hennes problemlösande datahjärna in med full kraft!
Py rafsar hastigt åt sig sin mobiltelefon, med den rationella tanken att det kan vara bra utifall hon är tvungen att ringa en ambulans. Hon trycker på den på sin väg ut ur lägenheten. Py aktiverar högtalarläget, med förutseendet hos den som kan komma att hamna i en katastrofal situation där bägge händerna måste användas till annat. Medan Py flyger nedför trapporna, spyr hennes mobiltelefon ur sig sms efter sms. Missade samtal efter samtal. Nu öppnar Py ytterdörren till huset. Displayen visar 20 missade samtal och 15 sms, alla från "Henke". Nu springer Py runt huset mot baksidan. Displayen är uppe i 25 missade samtal och 22 sms, fortfarande alla från Henke. På 14 sekunder har Py tagit sig från sin balkong till källartrappan. Framför henne ligger "Henke" utspridd över betongtrappan.
Hade det varit en vanlig person som stått inför denna situation, skulle denne förmodligen med all rätt flippat, sprungit därifrån, börjat gråta eller skrikit högt på HJÄLP! Men nu är inte Py Bäckmynning någon vanlig person. Det är snarare quite the contrary. Istället formuleras blixtsnabbt ett antal viktiga frågor inuti Py´s superskarpa hjärna: Vad har hänt? Är Henke skadad? Py´s skarpa ögon skannar snabbt av området:
En stor mängd småstenar, klängmärken på stupröret, konstiga avtryck på balkongräcket, "Henke" i en onaturlig ställning fyra och en halv meter nedanför...
Mobiltelefonen börjar återigen mekaniskt att mässa:
"Du har missat ytterligare 4 sms och 3 samtal från Henke."
...Drömmar om stenar mot ubåtens glasfönster. En skrämmande bläckfisk som vill in...
Pang! Två sekunder senare har Py´s datahjärna förutsättningarna klara för sig och är färdig för sin analys:
Henke är berusad.
(Py stirrar ned på den rangliga kroppen framför sig. Sedan skäms hon. Det behövs verkligen ingen superhjärna för att klura ut det. Py tankeskäller ilsket på sig själv: Skärpning du kan bättre! Och det kan hon.)
"Henke" har ringt en miljon gånger utan att få svar. Han har kastat en stenmängd mot balkongen motsvarade ett mindre stenbrott, av vilka större delen missat. Därefter har Henke trott att han kommit på en bra idé. Han har klättrat 3 meter lodrätt uppför stupröret. Hur han faktiskt lyckats med det i sitt berusade tillstånd är ett mysterium. Henke har aldrig varit speciellt vältränad... Men på något sätt har långskånken lyckats nå Py´s balkongräcke. Där har turen upphört. I sitt dumberusade tillstånd har han störtat tre och en halv meter ned och landat i en betongtrappa, men ryggen före!
Åtgärder: Med en snabbhet som är omöjlig att beskriva skickar Py´s extraordinära hjärna ut signaler för att leta i det problemlösande fotografiska minnet. Och där finner hon vad hon söker. En gång för fjorton år sedan såg Py ett tvprogram om ett medicinskt team av specialister som arbetade med bergsklättrare som ramlat och skadat sig. Nu börjar Py extremt detaljerat undersöka Henkes kropp efter eventuella fallskador. När hon klämmer på långdrulen verkar det otroligt nog som om han inte skadat sig ett endaste dugg. Py upplever en känsla av lättnad, men blir samtidigt extremt förundrad: Hur kan det vara möjligt att falla fritt tre och en halv meter genom luften med ryggraden före, landa i en betongtrappa och överleva till synes utan allvarliga skador?!
Nu petar Py för säkerhets skull lite till på Henkes övre ryggkotor. Den gravt berusade ynglingen tycks för en kort stund vakna till liv. Men det verkar inte vara något smärtfyllt som stör honom. Ur Henkes mun hörs ett upprört halvslappt gurglande.
"Heeeellvite.... IDDDIOOOT... När Heeenke... sooover.... så väcker... man honom inte.... Jag ska FAN ge... dig på KÄFTEN ...jag..."
Ynglingen på trappan vevar lite uppgivet med armarna framför sig från sitt liggande läge. Sedan verkar han ge upp och kryper buttert ihop i fosterställning invid trappväggen. Under Henkes kropp uppenbarar sig en sorglig hög bestående av exakt 58474 stycken mosade plastbitar. Py Bäckmynning tänker uppgivet att: Jahapp, inga fler missade samtal från Henke på den mobilen i alla fall...
Den natten hade det tagit extremt lång tid att baxa Henke upp till lägenheten. Färden uppför trapporna hade varit full av vedermödor och smäckad med halvt oförståeliga brölsvordomar. Py hade haft gott om tid att fundera över den underliga situationen. När hon mödosamt öppnade ytterdörren med Henke hängandes över sig som en febersjuk och svärande omkullblåst flaggstång, drog hon sig till minnes mannen hon läst om i Östersundposten för ett par år sedan. Han hade kört rattfull utan säkerhetsbälte rakt genom en viadukt och landat 5 meter ned på E 14, i en totalkvaddad bil men själv mirakulöst oskadad! Sjukvårdspersonalen hade varit förundrade men förklarade det hela med att mannen varit så omtöcknat berusad att hans kropp inte reagerat på krocken. Eftersom han inte spänt sig under olyckan klarade han sig utan värre skador än ett par obetydliga skråmor. Kanske finns det en naturlig förklaring ändå, tänker Py´s rationella hjärna. Även på underliga Henkemysterier.
En och en halv timme senare lyckas Py med konststycket att bädda ned Henkeklunsen i sängen. Han somnar omedelbart. Py hämtar ett glas vatten och placerar det barmhärtigt på nattduksbordet. Sedan kryper hon upp i sängen bredvid sin arbetsflört. Plötsligt tycks Henke vakna till igen i ett anfall av koncentrerad klarhet:
"Föööör Helvette KÄRRING! Ligg inte och TRÄNGS!!!"
Sedan somnar fyllbulten om igen. I takt med snarkningarna som börjar bröla genom rummet, tänker Py förnöjt att hon inte är ensam i sängen längre. Okej, det är verkligen ingen solbränd Big- Brother- hunk som ligger bredvid, snarare en Big- Bother- drunk med obegripligt korkade idéer och en osannolik tur. Men ändå.
De verkliga mysterierna lägger Py´s skarpa hjärna inte någon ansträngning på att försöka förklara. Hur i helvete kan en människa bli så full och dum? Vad är det som gör att en klok och intelligent människa offrar en hel natts välbehövlig sömn och i timmar står ut med ilsket brölande och rungande svordomar, istället för att bara ringa Henkes mamma och somna om. Men det är inte logik. Och sådant är svårt att förklara, även för den mest skarpsinniga och intelligenta hjärna.
Fler True "Henke" Stories:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
