En deciliter sodavatten landade på hans tangentbord, sipprade olustigt ned och utsatte hans elektroniska organ för massiv inre livshotande skada. Skärmen svartnade till. Vi drog chockat ur sladd och strömsladd. Det som inte fick hända, hände till slut och i ett extremt olämpligt läge. Sjukdom, elände, illvilliga byråkrater på institutionen med konspiratoriska planer, samt en icke färdig praktik trots att tidsfristen krympt ihop till nära nog ingenting på en dryg vecka. Och nu dessutom. Lilla Vita utsätts för syndafloden, hackar till och försvinner in i dimman. Dit där ingen kan följa med honom.
En stund begrundade jag uppgivet frågan: Hur mycket är det egentligen meningen att man ska behöva stå ut med?
Sedan. Macnördarna på diverse internetforum. Ordinerad diagnos: Isärplockning av min vän, vila och torka i minst tre dygn. Över helgen stod min olycksdrabbade kompis där. Upphängd och isärtagen på en kökshandduk på skrivbordet i vardagsrummet. Hans minnen, bygel och hårddisk låg utspridda nedanför, som i en sorglig scen med krigsskadade från andra världskrigets landstigning i Normandie. Ett stilleben och kronan på verket över allt Jävla Elände som drabbat Molander den senaste tiden.
Utan hopp. Men ändå med plikten hos den måste försöka, var det dags att i kväll se om Lilla Vita mot all förmodan överlevt syndaflodsattacken. Minnen och hårddisk monterades. Sladden stoppades i. Ett kollektivt djupt andetag drogs. Men Lilla Vita visade fortfarande upp en sargad svart skärm. Själv retirerade jag in i den svarta sorgens allra mörkaste dimma. Men Albertina vägrade ge upp. Hon tryckte om och om igen på onknappen. Och plötsligt hackade datorn till. Bit för bit verkade den underligt nog kämpa sig igenom sina sönderdränkta kretsar. Och sedan dök äpplet upp. Och skrivbordet och Mail. Fort som fan. I med extern hårddisk och kopiera över alla viktiga skoldokument (även detta ordinerat av macnördarna med erfarenheter av dylika hemskheter). Det gick bra. Lilla Vita levde upp. Ett gäng ljudböcker hanns även med att kopieras. Sedan plötsligt under en glad surftur hackade kompisen till, drog efter andan och gav upp igen.
Efter en komplicerad operation med hårddiskens rätta läge, vaknade Lilla Vita upp igen. Vid det här laget hade vi dock lite hopp om framtiden. Albertina lämnar allvarligt över min vän och säger att nu får Ni skriva det sista blogginlägget. Jag nickar lika allvarligt och börjar ta farväl av Lilla Vita genom att knappa in en sista hälsning. Jag hinner till "I torsdags dog Lilla Vita drunkningsdöden" och hade hade precis börjat fundera över resten av den extremt viktiga texten. Då hostar min vän till och ger upp andan. Eländes elände. Den sista hälsningen är tvungen att skrivas på en annan dator och allt är mycket mycket sorgligt. Jag klandrar inte min ständige följeslagare de senaste åren på något sätt. Tvärtom. Den datorn har hållit ut längre än vad som kan anses förväntat. Dygnet runt har den troget och tjänstvilligt funnits vid min sida. Utan att yttra minsta lilla klagomål. Tusentals tryckningar på tangentbordets vackra och sköna tangenter, har resulterat i så många historier, mindmapps och filmredigeringar att det är omöjligt att ens försöka börja att beskriva.
Men. Lilla Vita är dödssjuk. Min kompis fattas mig!
2 kommentarer:
åhh, Lilla Vita. finare kompis får man leta efter. jag beklagar sorgen storebror, det gör jag verkligen.
klagosång med rätto. men albertina har inte gett opp. och framförallt så kämpar finaste Lilla Vita. Hon kämpar så att man får tårar i ögonen. Det är så ledsamt och vackert att se. Efter den senaste mastodont isärtagningen av alla delar så har hon kämpat i närmare två timmar. Hon står fortfarande på den gråbruna kökshanduken som hon blivit så bekväm med de senaste dagarna. Inte vill vi flytta henne härifrån. Hon kämpar. Albertina, den skyldiga till illdådet skämmes och har ringt försäkriningsbolaget för att försäkra oss om att det fanns en drulle-försäkring (införskaffad av e med o´s kaos i tankarna...). Men i detta läge av kämparglöd vill man inte tänka på någon annan dator i hela världen. Det finns bara en Lilla vita. 53401.
Skicka en kommentar