Hördu Albertina, kom hem nu!

Fjället är fint. Men det är dags nu. Sätt dig på tåget. Lilla Gröna har saknat dig alltför länge nu. Och han som bor där också.

SOFO

Är som en enda stor sandlåda för kultureliten. En förbaskat trevlig sandlåda. Det gäller att komma på hur man får tag på en spade och hink.

No more pornolight

Det händer allt oftare

För ett par veckor sedan tittade lillasyster över med sina kryckor. Molander fastande i sin gamla sjukhusfightingspelsidé. För ett par dagar sedan publicerade lillasyster den kungfukrycksvideo, där Molander demonstrerade ett par moves, med den så kallade "tranan" som första move.

Igår släpptes Piratebaydomen. Fängelse och massor av böter. Och piratgrabbarna levererar sitt svar på sin hemsida:

So, the dice courts judgement is here. It was lol to read and hear, crazy verdict.

But as in all good movies, the heroes lose in the beginning but have an epic victory in the end anyhow. That's the only thing hollywood ever taught us.

Jajamen! Den så kallade "tranan". Det händer alltså igen. Molander före i tiden. Bara med ett par dagars fördröjning nu. Internet är fantastiskt.

Piratebay.org. Copy Me, It´s free!

En generationsfråga?

Alldeles nyss tittade jag på ett Youtube klipp. Speakern var alldeles till sig över att datamaskinen Deep Blue hade spöat skiten ur schackgeniet Gary Kasparov. En revolutionerande bedrift av IBM´s tekniker utbrast speakergubben, som blev en smula rörd att döma av röstläget! Själv tyckte jag inte alls att det var så spektakulärt att ett datorprogram vann över världens bästa mänskliga schackspelare. Det spektakulära borde istället vara att Kasparov faktiskt vann den första matchen mot Deep Blue, som kunde tänka ut flera miljoner dragkombinationer per sekund.

Men det kan vara en generationsfråga. Eller så var det att speakergubben och IBM´s tekniker var americkaner och Gary Kasparov ryss.

Och sedan var det det här med Terminator och Matrix också...

Kapitel 10. Det Osmakliga Förräderiet

Helena Molander svor till då hennes högra krycka fastnade i dörrhandtaget. Medan den bångstyrigt åbäkade sig genom luften och landade med ett öronbedövande brak på stengolvet, tänkte Helena för tusende gången att livet var bra jävla orättvist. Varför skulle allt elände drabba just henne? Helena Molander var en fruktad och stabil back. Hon hade börjat sin fotbollskarriär i OPE young girls redan i unga år. Efter gymnasiet hade hon flyttat till Stockholm och arbetade nu som flashprogrammerare. Fotbollsintresset hade hon tagit med sig. Genom åren hade hon spelat i många lag. Hon hade lirat boll i korpen, vänskapsturneringar, killlag, tjelag och mixlag. Helena hade bara ett enda krav för att ställa upp på fotbollsplanen. Nämligen att hon fick spela back. Det var det hon kunde. Det var det hon var bra på. Och talang för backpositionen det hade hon verkligen! Otaliga snabbdribblande forwards hade gått bet när de försökte forcera försvaret, med en omöjlig förhoppning att kunna skjuta mål och bli matchhjälte. Helena stod stabilt orubblig och släppte inte in någon i det egna straffområdet.

Det var under en korpenmatch som ett särskilt stort köttberg till karl hade kommit farande med bollen i högsta hugg. Helena Molander hade så klart inga planer på att släppa förbi någon, hur stora de än må tänkas vara. Desto hårdare faller de, tänkte Helena. Sedan satte hon hårt mot hårt. Kollisionen var fruktansvärd. Köttberget till forward tappade andan då han stoppades stoppades upp av den lilla tjejen. Bollen rullade, som alltid då Helena stod på backpositionen, ut över sidlinjen till inkast. Men den gången hade Helena haft en fruktansvärd otur. Köttklumpen till karl hade tappat balansen, dragit med sig Helena i fallet och landat ovanpå hennes vänstra ben. Resultatet hade för Helenas del blivit ett förstört ledband, sjukskrivning, månader av sjukgymnastik, en operation och kanske också slutet på fotbollskarriären.

Helena Molander böjde sig ilsket ned för att plocka upp kryckan från Victoriagallerians stengolv i Östersund. Till slut hade hon fått nog av att gå hemma och bestämt sig för att hälsa på familjen i sin barndomsstad. Men när hon stod där framåtböjd och precis var nära att få tag på kryckhandtaget, stelnade hon plötsligt till. Den andra kryckan lossnade ur hennes grepp och föll även den mot stengolvet. Men det märkte Helena Molander knappt. För nu hade hon inte en tanke på världens orättvisa eller knäskador längre. Hon stirrade chockat framför sig och var oförmögen att röra sig ur fläcken. Synen var den mest osannolika hon någonsin kunde tänka sig!

Gullvi Persdotter var en verklig veteran. Hon hade bott på Anarisvägen utanför Östersund i hela sitt långa liv. När lägenhetshusen byggdes för flera decenium sedan var hon den första som flyttade in. Förklaringen var enkel. Innan bebyggelsen kommit igång på allvar i den lilla förorten utanför Östersund, hade Gullvi Persdotters lilla gröna stuga stått där. Innan henne hade hennes mor bott där. Innan hennes mor, hennes mormor, och så vidare oändligt långt bakåt i tiden. Gullvi Persdotter hade varit tvungen att sälja sin släkttomt till Östersundsbostäder, när Torvalla hade vuxit upp som en liten miniby i utkanten av Republiken Jämtlands huvudstad. Egentligen hade det inte varit någon större förlust. Redan på den tiden var Gullvi Persdotter gammal. Huset var stort och otympligt att städa. Att flytta in i en lägenhet med alla möjliga bekvämligheter, hade varit en lyx som Gullvi Persdotter sällan trott sig skulle få uppleva. Torvalla hade också växt upp till ett mysigt litet samhälle. Konsum låg bara några hundra meter bort och skogen låg alldeles inpå knuten. Gullvi trivdes bra i sin tvårumslägenhet på andra våningen. Hon hade gått bra ihop med grannarna i alla år. De var vänliga mot en gammal dam. Till och med ungdomarna brukade hjälpa Gullvi att bära matkassarna uppför trappan. Men nu hade läget ändrats drastiskt för första gången på alla de 96 år hon bott i Torvalla. Gullevi Persdotter plockade ilsket ut sopkvasten ur städskåpet för hundrade gången denna vecka.

Någon gång på nittiotalet hade de suttit hemma vid Olles dator och spelat Worms. Det var i den perioden av små pojkars och flickors liv, då det var populärt att spela fotboll. De två unga gossarna framför datorn tillhörde emellertid det gyllene undantaget bland elvaåringarnas skara. Olle var intresserad av anda saker, exempelvis böcker, musik och datorer. Så han brydde sig inte så värst mycket om sport. Och Henke var... Det är svårt att säga vad Henke var på ett fint sätt. Äh! Henke var förbannat lat helt enkelt. Han gillade att sova mycket och käka prickig korv smörgås med Oboy. Och Kalle Anka förstås. Kanske kände Henke att hans ursäkter för att att inte vara med i fotbollslaget inte riktigt höll. Kanske var det också därför som han, mitt i en Nuke Attack från en självmordsbenägen liten rosa mask, plötsligt deklarerade att det här med sport, det var ett satans otyg! Olle hade nickat lite lojt medan han chargade upp nästa drillattack. Olle gillade inte heller sport, men han brydde sig som sagt inte så värst mycket. Men nu var elvaåriga Henke ordentligt i gasen. De borde bilda en klubb han och Olle. Antisportklubben skulle den heta. Och det skulle vara sådana här bestämmelser eller vad det heter (stadgar reds anm.) och de skulle svära ett heligt löfte att aldrig hålla på med någon sportliknande aktivitet faaaan ever! Olle hade nickat igen lite förstrött. Han hade inga som helst problem med att hålla sig borta från sportandet. Sedan hade Olle blåst skallen av Henkes sista mask med ett hagelgevär. Om nu Henke hade fungerat som vanliga människor hade det varit mycket möjligt att ett protokoll över Antisportföreningen upprättats, som funnits kvar än idag. Nu var Henke som sagt förbaskat lat och på sitt eget lilla vis redan som barn. Därför blev det inget nedskrivet, åtminstone inte på papper. Men. Henke var också redan då lite halvtjurig. Troligt är att han upprättade sitt protokoll över bestämmelser eller vad det nu hette (stadgar) med outplånliga bokstäver inuti sitt eget huvud. För sedan den dagen har Henke varit en högljudd motståndare till allt vad sport heter.

Det hela hade börjat med att en ny hyresgäst hade flyttat in i lägenheten under. Gullvi Persdotter var en dam som var mycket mån om att tänka gott om sina medmänniskor. Ändå kunde hon inte låta bli att tänka att den nya unga hyresgästen inte var precis stilig. Ok, han var fasligt lång. Han hade kanske med lite god vilja kunnat beskrivas som ståtlig. Men det var bara det att han var så förfärligt ranglig. Han hade liksom ingen styrsel i kroppen. Den långa halsen slutade i ett högrött och lite småplufsigt ansikte. Dessutom hade han nog lite dallerblekfett runt magen. Men Gullvi hade fått bita sig i tungan för sina elaka tankar på ålderns höst. För långskånken till granne hade varit rackarns trevlig. Han hade tagit Gullevi i hand och presenterat sig artigt. Sedan hade han skojjat lite om faran att bo granne med så vackra damer. Gullvi hade minsann rodnat lite i smyg. Snart återgick livet till det lugna gamla vanliga i Torvalla. Gullevi Persdotter hade inte sett röken av sin nya granne på flera veckor. Kanske jobbade han skift någon annanstans och kom bara hem då han var ledig? Plötsligt en dag hade en vit Volvo 244 kommit farande i en faslig fart och rivstannat på gårdsplanen. Gullvi såg från sitt fönster hur hennes nya granne hoppade ur bilen med en stor väska. Hon tog på sig sin finaste vitstickade kofta och gick ut på bron för att hälsa hyresgästen nedanför välkommen. Kanske kände hon också en pirrande känsla i magen, sådär som det hade varit i hennes ungdom när hon varit ute och dansat med ungsvennar från grannbyn Ås. Karlarna på den tiden tiden hade visserligen varit både ståtligare och stiligare. Men Gullvi var gammal nu. Och pojken under var ju trevlig i alla fall. Gullvi Persdotter skulle precis fråga den unge grannen om han var sugen på en kopp kaffe med hembakt till. Men tji fick hon. Den rangliga ynglingen med plufsmagen, bevärdigade henne inte med en blick. Han försvann in genom dörren som en oljad blixt. Gullvi stod en stund på bron och blev lite förvirrad. Sedan gick hon besviket in till sig igen. Tre timmar senare, precis när Gullvi svept sitt broderade överkast över sig i sängen, började helvetet.

Björn Fridson stirrade chockat på det brev han just öppnat. Han trodde inte sina ögon. Han blinkade, men synen framför honom var fortfarande likadan. Björn Fridson tog ett två meters ett glädjeskutt rakt upp i luften! Han spillde ut sin halvdruckna kaffekopp över den gröna trasmatta som hans mor vävt åt honom. När han landade igen bröts pipan sönder i två delar och hamnade i en sorglig liten hög på skrivbordet. Men det gjorde ingenting. För Björn Fridson var lycklig för första gången i sitt liv! Björn Fridson hade tidigt upptäckt sin stora passion för film av det mer obskyra slaget. Under sjuttiotalet hade han olovandes sålt sin mammas grå Saab och startat en liten firma för pengarna. Han hade hyrt in sig i en källarlokal i Bromölla och börjat köpa på sig sina favoritfilmer i hopp om att kunna sprida guldklimparna vidare till en större publik. Sanningen att säga hade det inte gått så bra. Under det glada åttiotalet när videofilmen var som populärast, hade Björn nästan gått runt på verksamheten. Han hade kunnat köpa tillbaka sin mammas gamla Saab från en skrothandlare i Brösarp och detta hade känts bra, även om modern för länge sedan lagt körkortet på hyllan och bilen mest blev till besvär för henne. Den postorderkatalog över Björns videosortiment, som senare även kom att läggas ut på internet, inbringade fortfarande enstaka beställningar. Dock var företaget olönsamt och gick minus. I 2006 års riksdagsval hade Björn röstat på Centerpartiet. Maud Olofsson hade på bredaste norrländska vitt och brett lovat bättre villkor för "småföretaga". När Alliansen väl hade vunnit valet, verkade inte det löftet varit värt ett ruttet lingon. Björn hade i alla fall inte sett röken av några bättre villkor. Snarare hade det blivit sämre. Björn Fridson hade tejpat upp en lapp ovanför skrivbordet där han skrivit med stora ilskna bokstäver.

TACK FÖR ATT DU FINNS MAUD!

Men egentligen spelade det inte så stor roll. Björn Fridson försörjde sig på bidrag som sjukpensionär. Det enda viktiga, hans stora livsdröm att kunna förmedla de verkliga dyrgriparna, hade aldrig uppfyllts. Förmodligen var de ljusskyggaste av hans videokassetter alltför exklusiva och moraliskt tvivelaktiga. Björn hade för länge sedan gett upp tanken på att kunna sälja en endaste favorit från den "speciella" hyllan. Men livet som sjukpensionär var inte särskilt spännande i Bromölla. Björn hade därför, utan större förhoppningar, varje dag återvänt till källarlokalen och sitt videopostorderföretag. Björn Fridson gav blanka fan i kaffepölen på trasmattan och den sönderbrutna pipan på skrivbordet. Istället lusläste han återigen den beställning som kommit med posten för en stund sedan. Ja, det var fortfarande sant! En kund från Jämtland hade efterfrågat en videofilm från hans "speciella" samling. Och inte vilken film som helst heller! Nämligen den allra mest obskyra och osmakliga av alla. Kort sagt Björn Fridsons absoluta favorit! Björn Fridson hämtade dyrgripen från en hylla på lagret. Omslaget lyste i grälla neonfärger och avbildade kvinnokroppar i onaturliga ställningar. Björn Fridson tackade gud. Hans största önskning hade slagit in! Han kysste omslaget farväl och satte kurs mot det lokala postkontoret för att skicka iväg guldklimpen norrut.

Gullvi Persdotter bankade desperat sopkvasten i golvet. Hon visste att det inte tjänade någon till. Men någonting var hon ändå tvungen att göra för att behålla sin värdighet. Varje kväll klockan tio hade exakt samma sak inträffat i en veckas tid nu. Det började med ett dovt dunkande på låg volym. Gullvi hade de första tre nätterna trott att det ändå skulle gå att somna. Men den förhoppningen hade tagits ur henne. För snabbt hade volymen höjts. Gullvi Persdotters golv hade skakat så mycket att hon varit tvungen att hänga av släktspegeln i hallen, för att hindra den från att falla av sin spik och krossas i tusen bitar. Det var ett förfärligt dunka dunka i lägenheten nedanför! Gullvi trodde att det var en sån häringa popmusik. Gullvi Persdotter hade ingenting emot musik, tvärtom. Hon ägde själv flera LP skivor med Lasse Stefans, Jokkmokks Jocke och Vikingarna. Hon brukade spela dem till söndagskaffet. Men då hade hon låg volym på trattgrammofonen. Om man nu kunde tala om volym i lägenheten under. Det var helt enkelt ett förbaskat oväsen. Nu började stönandena, flåsningara och stånkandena från den nya hyresgästens lägenhet. Precis som alla andra föregående nätter. Gullvi Persdotter svor ilsket den värsta ramsa hon kunde: Fy Bubblan!

Droppen hade ändå varit när Gullvi den första natten hört bestämda kvinnoröster från våningen under. Det var lite svårt att höra vad de ville. Det enda som Gullvi kunde uppfatta genom golvet var.

"STJÄRTEN!... STJÄRTEN!"

Det var då Gullvi bestämt sig för att öppna städskåpet och plocka fram sopkvasten. Nu hördes kvinnorösterna där nere igen. Gullvi Persdotter dunkande sopkvasten i golvet för allt vad tygeln höll! Skaftet höll nästan på att gå av. Trots det visste Gullvi Persdotter att hennes ansträngningar var förgäves. Men något måste en gammal dam trots allt göra för att behålla sin värdighet.

Helena Molander stirrade som lamslagen på synen framför sig i Östersunds Victoriagalleria. Hon trodde inte sina ögon. Plötsligt skar ett sorts brölande genom luften:

"Tjeeeeenare Helena!"

Helena Molander befann sig i chocktillstånd. Hon var inte i stånd att röra en muskel och kunde än mindre svara på tilltal. Scenen som utspelade sig framför hennes ögon var så fullständigt osannolik att en livs levande Elvis Prestley varit lättare att hantera. Lite längre bort stod Helenas bror Olles barndomsvän Henke Eriksson. Eller rättare sagt, omsvärmades Henke Eriksson. Runt omkring honom fladdrade ett tiotal tjejer som ett stim aborrar. Detta var osannolikt nog för Helena att förstå. Men vad som var än mer chockerande. Henke var snygg! Ok, kanske inte snygg, rättade sig Helena. Henke hade aldrig varit speciell snygg. Han skulle i ärlighetens namn aldrig kunna bli det heller. Trots alla skönhetsoperationer som blivit möjliga den senaste tiden. Henke var snarare vältränad. Helenas haka började närma sig kryckorna på stengolvet. Det röda plufset i Henkes ansikte hade försvunnit. Det blekfeta gäddhänget under tröjan fanns inte längre. Dessutom hade Henke stramat upp sig. Den rangliga kroppen som alltid sett ut som en vattensjuk stege, stod nu spänstig, rakryggad och fast. Konstigt nog har Henke blivit stilig, tänkte Helena innan hon slutligen skakade chocken ur kroppen. Helena Molander plockade upp kryckorna och åbäkade sig snabbt fram till den lilla gruppen. Hon ansträngde sig för att dölja sitt perplexa tillstånd bakom ett pillemariskt leende:

"Fan vad fit du har blivit Henke!"

Henke Eriksson verkade plötsligt mycket osäker. För ett par sekunder såg han ut som en liten pojke som blivit upptäckt med fingrarna i kakburken. Sedan verkade han hitta tillbaks till sitt vanliga gamla brölläge igen:

"Äh FAAAAAN. Du vet, man har ju jobbat i skogen ett tag nu."

Men Helena Molander funderade i flera veckor över hur det kom sig att Henke blivit så fit helt plötsligt. Helena visste inte vad man gör när man arbetar i skogen. Men något lurt med det hela var det. Så jävla vältränad blir man inte av att köra lite motorsåg! Och i detta nu behöver Helena Molander inte fundera längre. För som mormor brukar säga, "sanningen kommer alltid fram". Även om sanningen ibland blottlägger Osmakliga Förräderier. En anonym person har skickat ett klipp från den "speciella" videofilm Henke ägnat så många timmar åt. Och den osmakliga förrädiska sanningen, är att Henke frångått sitt heliga löfte att aldrig någonsin utföra någon sportslig aktivitet.

Ett ord från elvaåringen Olle innan Ni kan scrolla ned och se filmeländet: Fy Henke! Fy!

LÄTTLÄST BARNVERSION av kapitel 10 Det osmakliga förräderiet

- För att Henke själv ska kunna läsa och förstå storyn

(men även för andra berusade personer).

Det var en gång en gumma som bodde i Torvalla.

Pojken som bodde under gumman spelade musik och gjorde "konstiga" saker på kvällarna.

Gumman blev ledsen för att hon inte kunde sova.

När Henke var liten lovade han att aldrig skulle hålla på med någon sport.

En gubbe ville sälja konstiga filmer. En pojke köpte den läskigaste filmen.

Helena åkte till Östersund och blev förvånad.

Henkepojken var vältränad.

Henke sa att han jobbbat i skogen.

Men egentligen hade han gjort gymnastik hemma.

Här är videofilmen som Henke tittade på när han gjorde gymnastik.

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fall
Kapitel 8: Henkestoryn som INTE fick publiceras!
Kapitel 9: Henke Hackaren

Ett Unikum av Osmidighet slår till igen

Molander. På väg mot sin handledares rum. Ser en sjukgymnastisk medelålders kvinna med en blomkruka i handen, längre bort i den långa korridoren. Blomkrukan närmar sig med stormsteg och om ett par sekunder kommer de att mötas.

Molander:
"YO!"

Sjukgymnastkvinann:
"Eh.. yo"

Molander:
"Så säger hiphopparna nere på stan."

Och där passerar de varandra och fortsätter i motsatt riktningar.

Sjukgymnasten, över axeln:
"Jaså, det visste jag inte."

Molander, över axeln. Ganska högt eftersom det nu är många meter mellan han och kollegan:
"MAN LÄR SÅ LÄNGE MAN LEVER!"

Långt bort i korridoren hörs ett utdöende "javisst". Molander. Sticker in huvudet i sin handledares rum. Satan, hon är inte där. Molander vänder på klacken. Drar sig till minnes en hastig glimt över axeln, av blomkruksbäraren på väg in i köket. Molander. Känner sig lite hurtig. Raska steg genom korridoren. Sticker in huvudet genom köket och ser den 50 åriga kvinnan ståendes med blomkrukan vid diskbänken. Molander, hurtfriskt:
"Tror du det finns någe kaffe kvar?"

Molander. Kollar in kaffebryggaren. Ja. Det finns en kaffeslurk kvar. Varm dessutom.

Sjukgymnasten:
"Jag vet inte. Jag dricker ju inte det där kaffet."

Molander. Minns att kvinnan vid diskbänken, på morgnarna brukar stå vid en liten expressokokare lite längre bort vid spisen. Och på något förbaskat underligt sätt förändras hans röst. Det blir in åt helvete fel helt enkelt. Molander, med överklassbetoning på ordet fiiin:
"Just det ja. Du dricker bara fiiiinkaffe."

Sjukgymnasten. Tittar upp lite chockat, men ändå lite glatt:
"Nja inte fint på det sättet. Jag är uppvuxen i en familj i norrland. Men ska det vara något, ska det vara bra grejer."

Molander. Skäms. Återigen ett så kallat Unikum Av Osmidighet. Ett klumpigt övertamp i den sociala längdhoppsgropen. Molander. Tänker att han snabbt som attan måste revanchera sig. Humor är bra, har han hört. Molander:
"Men du dricker inte kaffe med syfilisfingret va?"

Molander. Tittar menande ned på sin nypåfyllda kaffekopp i vänstra näven. Där lillfigret sticker rakt ut i luften.

Sjukgymnasten, något förvånad:
"Syfilisfingret?"

Molander. Yes. Den gamla förvirringstekniken. Att säga något riktigt skumt som folk inte fattar något av. För att sedan förklara genom att dra ett riktigt bra och genomtänkt skämt.
Molander:
"Jo den fiiina överklassen brukar dricka kaffe på det här sättet. Haha. Och vet du hur det kommer sig? Från början var det det franska hovet som stack ut lillfingret vid kaffedrickandet. Enda anledningen till det var att de hade syfilis hela bunten. Och sedan började överklassen i de finare salongerna göra likadant. Utan att veta att det från början berodde på en könssjukdom."

Sjukgymnasten:
"Haha!"

Molander. Bra där. Nu är det Sociala Övertrampet nästan korrigerat. Bara spiken i kistan kvar. Nämligen att skylla det mellanmänskliga obehaget på någon annan. Den mänskliga dumheten brukar fungera bra.
Molander:
"Haha. Är det inte en fin bild över människlighetens enfald?"

Sjukgymnasten, garvar förtjust:
"Jo, verkligen!"

Småfunderingar och lunchpromenader

Lunchrast. Molander vandrar genom solskenet mot Liljeholmens centrum för att köpa en dosa snus. I luften finns en speciell frän doft. Molander. Tänker att han en gång trott att denna doft hade något med kroppsvätskor att göra. Under en vårdag i sin barndom hade han vid ett sällsynt tillfälle, slitit sig från Atarin och gått ut i solskenet. Gänget av gårdsungar hade smugit omkring och faschinerat spanat in en gammal sliten utemöbelgrupp i grönt trä. Den grova träsoffan som stod ute året om, hade verkligen sett sina bästa dagar. Dess kanter var sorgligt slitna och skamfilade av väder och vind. Fåntratten som tydligen trodde han var någon ledare för gänget, hade anlagt en viktig min. Sedan hade han förklarat att på just den soffan, hade två personer haft... ja hur han nu uttryckte termen sex med sitt mogna sinne. Den egendomliga doften hade funnits i luften även den gången. Numera tror inte Molander längre att doften har något med kroppsvätskor att göra. Men han vet fortfarande inte vad det är som luktar så underligt. Förmodligen är det väl någon upptorkningsprocess som sker i vårens första starka solsken.

Molander. Gassar i solen. Vill sätta sig på ett högt tak någonstans och dricka öl.

Hospital Combat IRL

För ett par veckor sedan tittade lillasyster över med sina vinröda kryckor. En gammal idé ploppade upp. Nämligen den att konstruera ett fighting spel i sjukhusmiljö. De olika karaktärerna man kan välja, består av inlagda patienter. Naturligtvis har alla en individuell fightingstil, med specialtricks utvecklade utifrån den sjukhusutrustning de använder.

Några exempel.

Bruden med droppställning är longrangebaserad. Hon skickar ut droppställningen som knockar motståndaren, och dras in igen med hjälp av droppslangen.

Mannen i sjukhussängen kör över och demolerar motståndarna. Sängen kan även ställas upp för en mer närstridsbaserad attack.

Bruden med brutet ben i rullstol trycker upp motståndarens ansikte mot ena hjulet och drar igång en jävla snurr. Sedan en gipskick i skallen när motståndaren ligger groggy.

Snubben som samlat på sig en massa begagnade sprutor skickar ut dem som stickande pilar mot motståndaren.

Gumman med båda armarna gipsade, är en hejare på närstrid. Han tjongar båda gipsarmarna i ett förödande dubbelslag mot sidorna av motståndarens kropp.

Och sedan var det den utmärglade kungfu- gubben med kryckor och cirkusambitioner. Honom erbjöds en möjlighet att demonstrera In Real Life.

Hur många offer till ska eländet tillåtas skörda, innan det får vara nog?

En halvdags föreläsningar på temat utvecklingsstörning. Efter kaffepausen. Etik i omsorgsarbetet. Molander myser i sin stol och pillar in en snus. Den stilrent kostymklädde äldre mannen börjar prata om de värdeförändringar som skett i samhället. På femtiotalet frågade föräldrar sina barn som varit på kalas, om de kommit ihåg att tacka för sig. Nuförtiden är det viktigare att undra om ungarna haft roligt. Andra värden som förändrats över tid, är prioritet av självbestämmande, en större social rörlighet samt hur vi behandlar djur. Nu frågar föreläsaren publiken om det finns fler förändringar som skett i samhällets värderingar. Några räcker upp handen och säger något om öppna kontorslandskap och att skolans undervisning idag mer handlar om att lära sig att vara kritisk och ifrågasätta. Och. Att auktoriteter inte accepteras på samma självklara sätt som tidigare.

Molander. Trivs som fisken i vattnet. Tycker nog att han trivs i tidsandan. Molander. Funderar om han ska sträcka upp handen och säga något om teknikens framsteg. Bärbara datorer och mobiler som möjliggör nästan allt. Att internets framväxt förändrat enskilda personers tänkande och vardag mer än någonting annat. I princip all kunskap finns idag på mindre än 2 sekunders googlesökningsavstånd. Dessutom. Moraliska värderingar och fildelning. I say no more... Men Molander beslutar sig för att kväva impulsen att låta handen flyga upp i luften. Detta är inget seminarium. Dessutom är föreläsaren så attans intressant att lyssna på att det räcker gott och väl att sitta och mysa i stolen. Och nu fortsätter det. Etik kopplat till omsorg och arbetet med utvecklingsstörda. Det finns några ledord som man bör utgå ifrån som personal. Och vissa etiska svårigheter.

Sedan kommer attacken! En blåful ruta ploppar bryskt upp och stör powerpointpresentationen på den gigantiska projektorduken:

"Automatiska uppdateringar har installerats. För att de ska fungera korrekt måste datorn startas om. Tryck på Omstart."

Molander. Skriker inne i huvudet. För guds skull vad du än gör fina föreläsare, tryck inte på den förbannade knappen! Men den fina föreläsaren är mitt inne i ett intressant resonemang:

"Det finns i vissa fall en konflikt mellan ledorden Självbestämmande och Välbefinnande bland personer i LSS kretsen..."

Tankspritt noterar han den blå rutan mitt på skärmen. Som i slow motion uppfattar Molander skräckslaget hur föreläsaren ovetande om sitt grymma öde och idiotiska operativsystem, trycker på den förmarkerade knappen. Därmed är de närmaste 15 minuterna av väl förberedd föreläsningstid, ohjälpligt beslagtagna av Windowsmonstret. Segaste omstarten i världen, programgrupper på autostart, strul med kablar och projektorinställningar, med mera med mera... Nu tar han det rätt bra ändå etikforskaren. Den här föreläsaren är en mycket humoristisk och sympatisk föreläsare. Han ruckas inte ur balans ens vid stora och jävligt onödiga påfrestningar. Han drar några skämt, ett par fallstudier med etisk problematik, flyttar om rasten och slänger slutligen in några diskussionsämnen.

Men den kvarten är ohjälpligt förlorad. Windowsmonstret är fullständigt befriat från alla etiska funderingar. Det tuggar illvilligt i sig offermåltiden i ett sataniskt långsamt tempo. Slutligen rapar det högt och ljudligt upp Power Point igen. Och Molander är glad att han inte sa det där om tekniken som gjorde allt möjligt. Det kan vara svårt att förstå vilka vedermödor människor måste stå ut med där i det usla Windowsfängelset. När man själv befinner sig i den vackra OS X världen där inga problem existerar. Stackars alla duktiga engagerande föreläsare som måste släpa runt med Windowskvarnstenen om halsen.

Molander. Plockar upp nya Macbooken ur väskan för att skriva ett bloggutkast till eländet som utspelar sig framför ögonen. Molander. Skäms lite när aluminiumskalet startar upp snabbt, smidigt och smärtfritt i hans knä, medan föreläsaren svettas på podiet.

Är det moraliskt försvarbart att en forskare som ägnat sitt liv åt att göra världen bättre genom att studera etik, blir antastad, lurad och avbruten av blåfula automatiska uppdateringsfönster? Är det verkligen rätt och riktigt att idealistiska människor tvingas avbryta sina intressanta livsverk, nämligen tankekedjorna i föreläsningssalar, på grund av uselt planerad programvara som bara förstör? Naturligtvis är det inte det. Inte på en fläck. Därför är det dags att ta tag i det här nu. Eländigheten har kommit undan länge nog nu. Man önskar att någon allsmäktig domare skulle svartlista Microsoft. Utdela ett stort Rött kort med livstids matchavstängning. Nu finns det tyvärr inte en sådan makt på jorden. Så då är man tvungen att göra vad man kan, även om det verkligen inte är särskilt trevligt med tanke på ställningen. Dumheten tilldelas härmed 1 poäng.

Dumheten Hoppet 10 - 11

Tack för den Microsoft.

Molander Oraklet viker inte ned sig

För vad händer två dagar senare? Jo:

"Det enklaste hade varit att göra som andra amerikanska politiker när han eller hon kommer ner till Miami. Var fjärde år åker de ned till Miami och talar tufft om Kuba och sedan åker de tillbaks till Washington och ingenting förändras på Kuba," sa Barack Obama inför en jublande skara av 900 personer som bjudits in av den exilkubanska lobbygruppen Cuban American National Foundation.

"Det varma mottagandet bland exilkubanerna som traditionellt lutar starkt åt republikanerna och utnyttas av mer eller mindre cyniska politiker var ännu ett tecken på att Obams uppriktiga och nytänkande politik går hem långt utanför de egna leden. "Jag tror att han är den enda kandidat som ärligt talat om sina intentioner när det gäller Kuba," sa Alina Fernandez, Fidel Castros dotter som lever i exil i Florida. (Washington Post)"

Nu skulle man kunna tro att allt blir bra igen. Att Bengt Olsson, Aftonbladet och americkanska kongresskvinnan Ileana Rosska ska få förlåtelse för sina moraliska snubbeltramp. We Can Change säger yankisen. Och då borde väl inte De Feta Rubrikernas Mästare, Skvallertabloidernas vassa spjutspetsar, vara sämre? Men. Det blir inget med den där absolutionen. Molander har nämligen ett minne som en elefant. Han glömmer aldrig en oförätt. Även om det skulle råka vara så att Obama ´man håller med om det felaktiga i det tidningsurklipp som Molander kritiserat två dagar tidigare. Aftonbladet och högeryttrar i den amerikanska kongressen. Mäh!

En liten idé

Propgandamaskinen i vedspisen

Helgen har tillbringats i Reselse county, Norrland, Sweden. Alltså ungefär Sveriges motsvarighet till Hillbilleyland, Texas. Aktiviteter som präglat ledigheten stavas riva lada i hopp om framtida bastu, dricka öl samt elda vedspis. Efter en vederkvickande powernap på 6 timmar vaknade Molander upp och insåg att om det skulle bli mat av, var det tvunget att tändas upp i Electroluxen. Vedlåren innehåller tändvirke a´la gamla tidningar. Precis innan Molander inser att tändaren är på vift någonstans, fastnar hans intresse på en artikel i Aftonbladet. Det tar en stund innan Molander inser det där med tändaren. För artikeln räddas mirakulöst från flammorna och hamnar utriven på köksbordet.

"CASTRO utnyttjar stjärnorna
NEW YORK. Leonardo Leonardo Di Caprio, Jack Nicholson och andra superstjärnor som på sistone har vallfärdat till Kuba får nu kraftig kritik i USA. -Stjärnorna borde skämmas som låter sig bli en del av Castros propagandamaskin, säger kongresskvinnan Ileana Ros."

Och det är Naomi Campell, Matt Dillon, John F Kennedy Jr och Kate Moss som har åkt till Cuba för att träffa diktatorn Fidel Castro. Och Jack Nicholson. Mannen som avbildas i artikeln med ett par fräsiga Ray Bans på nästippen och en fet kubansk cigarr i truten. Dessutom lär han i sin stora dumhet ha fällt det provocerande uttalandet:
"Kuba är ett paradis och Castro är ett geni."
Kritiken på hemmaplan är naturligtvis indignerad. Moralens väktare på andra sidan Grisbukten höjer förfärat sina röster i skyn över överlöparnas brist på hyfs och insikt. Kongresskvinnan Ileana Ros från Miami Beach återigen:
"De får bo på hotell och äta på restauranger där kubanerna inte själva har råd att vara gäster."

Molander. Kliar sig i huvudet. Undrar om alla americkaner i Miami Beach har råd att äta på de finaste kändisrestaurangerna Florida har att erbjuda. Molander. Kliar sig i huvudet igen. Funderar om Ileana Ros skulle bli upprörd om herr Nicholson skulle erbjudas den moraliska oanständigheten att inhysas på exempelvis hotel Grand, om Jackie boy skulle få för sig att besöka Sverige och Stockholm? Molander. Undrar hur det ser ut där inne på Grand förresten?

Men Aftonbladets reporter Bengt Olsson har gjort ett gediget jobb. Det finns mer. Om man ska skriva (eller snarare referera, eftersom det är högst osannolikt att Aftonbladets redaktion skickat Bengan över havet för en enspaltare) ett moraliskt upprörande reportage, bör man fråga andra än politiker om det upprörande i stjärnornas propagandaaktion. Franz Calzon, Free Cubagruppen:
"De borde ta med sig en lista på politiska fångar till Kuba när de åker och kräva av Castro att han friger dem. Då vore deras resor av värde."

Molander. Får det inte att gå ihop. Kommer på det. Letar bevis för sin tes. Molander. Bläddrar bland sidorna. Aftonbladet Måndag 10 augusti. Mutter. Det duger inte. Molander. Bläddrar lite mer. Hittar det han söker! Afronbladet 10 augusti 1998. Poletten trillar ned. Det är en gammal tidning. Gammal i bemärkelsen: Innan kriget mot terrorismen och Guantanamo base. Då USA omdefinnerade fångarnas (läs TERRORISTERNAS!) juridiska status och därmed blåste de mänskliga rättigheterna eoner bak i tiden. Molander. Tänker på det monopolparti han spelade för ett par dagar sedan i torpet. Då han hela tiden hamnade i fängelse, men ändå på något underligt vis vann storslaget.
"Tag en tripp bak till innan franska revolutionen. Om Ni passerar Gå inkassera 4000 kr."

Molander. Undrar slutligen om någon svensk riksdagspolitiker indignerats över exempelvis Per Gessles resor till USA under Bushregimen. Yes I like America very much. Come on join the joyride...
"Gessle borde ha tagit med sig en lista över alla politiska fångar i USA och krävt att Bush skulle släppa dem. Då vore hans resor av värde."

Propagandamaskin förresten. För att slutföra och knyta ihop parallellen mellan Resele och The land of the free. Det är bättre att vara i Norrland. I Yankiedoodleland frodas dubbelmoralen. I norrland finns inte tillstymmelse till moral. Och nu är det dags att tända upp vedspisen med Bengans fåniga artikel. Undra vart tändaren tagit vägen?

Veckans

Det har varit mycket Skanstull de senaste dagarna. Mer än på flera år.

Fadren, Sonen och den...

Bilsmog, stressade människor. Övergångsställen, statsmiljö och dumskalliga Alliansregeringen. Men. Det struntar Molander i. Han sätter sig på en bänk och drar upp fötterna. Han plockar med Ipoden och Mozarts Don Giovani skräller genom hörlurarna i hackig turboton. Vårsolen värmer skönt och bländar ögonen. Man är tvungen att lite slött placera handryggen på pannan för lite skugga. Annars, ren och skär förbaskad bekvämlighet! Och kanske får lättjan betala priset. För en stund senare hörs upprepande tutljud från gatan framför. Och förmodligen förlorar Molanders förstånd en poäng till dess granne det sympatiska nervsystemet. För Molander rycker till. Han hoppar upp från bänken förblindad av hörselillusionen att hans skjuts är här. Och tänker att det fort som ett galej gäller att korsa gatan och hoppa in i bilen. Sedan, precis innan bilden av den felaktiga bilen träffar näthinnan, är Molander tvungen att erkänna sin stora Dumhet. Det var faktiskt inte nödvändigt att förflytta sin kropp ur den sköna positionen på grund av det ilskna biltutandet. Innan chauffören av den bil som är på väg att plocka upp honom skulle underlåta sig att tuta på detta vis, kommer Sandwicharn serveras iskalla i de heta flammorna i Helvetet. Det är nämligen Molanders far som skall plocka upp honom. Och han anser det nämligen vara inte så lite ovärdigt att sänka sig till nivån av ilsket tutande i trafiken. Molander. Sjunker tillbaks mot träväggen. "Don Giovaaaaani!"

En stund senare. Sushi på Fridhemsplan. Molander råkade snudda lite vid politiken och dess system. Det var allt som behövdes. Sedan är Fadren i gång:

"Alltså, jag har genomskådat det där. Man blir ju inte så LITE irriterad över dubbelmoralen! Politiker som ska stå för Idealen, tjänar typ 40- 50 tusen i månaden på riksdagsnivå!"

Molander:

"Ja det är lite underligt..."

Fadren:

"Jag menar, hur vore det med lite sann Socialism? Lite äkta Kommunism? Och det här med Anarki, det är banne mig inte så dumt det heller!"

Molander:

"Nej, verkligen inte."

Dagens Underliga

Vad var det hon skrev nu igen Astrid?
"All makt åt (...) Vår Befriare!"

Veckans Maud

Först. Försova sig och inte dyka upp hos TV4 Nyhetsmorgon. 

Sedan. Namedroppa tusen namn på tusen ministerkonferenser med "charmig" norrländsk accentengelska. 

Slutligen. Den mediestrategiska så kallade Pudeln.

Programledaren:

"Kanske du kan köpa en miljösmart cykel med inbyggd väckarklocka?"

Maud Olofsson:

"Det var inte väckarklockan det var fel på. Det var mig."

Ja ibland är det inte lätt att vara Vice stadsminister. Men. 

Tack för att du finns Maud!

Dagens Maud

Centerpartiet under fyraprocentspärren.

Tack för att du finns Maud!

Mitt inne i pågående psykodynamiska egenterapi...

Gläds jag över att fokus inte ligger på Molanders barndom.

Barnatro

En coktail av Livets Ord egenproducerade barnprogram.  

Eller kort och gott: LOL!