Jaha

Då är det dags tydligen. Mot bättre vetande. The projekt Maraton is on!

Terminens lärdom

Det är skillnad på tanter och tanter.

Hoppet 1 poäng

Dumheten Hoppet 11- 14

Dagens Leka Med Elden

Albertina. Är sur på jobbet nuförtiden av en massa olika anledningar. Och när hon är sur. Då blir hon tyst. Och ilsken. Och ännu mer tyst och grinig.

Men nu. Nu är det fikarast. Som Albertina inte brukar vara med på. "Kaffe ska drickas vid datorn!", och allt det där ni vet. Men nu. Nu är faktiskt Albertina med på fikarasten. På jobbet. Och som sagt. Är sur. Och ilsken. Och attackgrinig.

Och ibland. Ibland händer det. MOT universums och dess innevånares bättre vetande.

Den medelålders mannen i personalstyrkan. Big boss. Högsta hönset. HÖGT över hela fikarummet:

"Det här med Sollefteå och Skellefteå. Är de egentligen olika städer, eller en och samma?"

ELITEN av den samlade svenska skådespelarsvängen når nya svindlande höjder

Om Star Wars vore på svenska... så skulle åtminstone en av skådisarna vara bättre än originalet.

Jag ser det som överflödigt att precisera vem.

Dagens Djurrättsliga

Föreläsning om sökning i SÖS förträffliga e-bibliotek. Vad som visar sig ännu mera förträffligt. Databassökande. Eller rättare sagt begränsning av databassökande.

Bibliotekarien:

"Och sedan kan man begränsa sitt urval med exempelvis författare, ämne eller om man vill undvika artiklar som baserar sig på djurförsök."

Och det vill man ju.

Det svänger fort ibland.

Hoppet 1 poäng

Dumheten Hoppet 11 - 13

En poäng till Moderaternas 1900 tal

Gårdagen. SVT Debatts höjdpunkter genom tiderna. Bland mycket annat, debatten kring barnagats vara eller icke vara. En prudentlig herre förklarar piggt att ett förbud mot barnmisshandel absolut inte är nödvändigt! Han själv hade minsann fått sig en och annan hurring under upväxten. Naturligtvis agar han sina egna barn då och då.

"Och ingen har väl tagit skada av det!"

Själv tänker jag på han som bor i Den Bästa före detta arbetskamratens gamla hus i Skå. Stefan Sundströms fina 1900 hundra låt. Om eländedhundringen när folk visste sin plats och teg och slet och frös och svalt.

Och det är lite fint på något sätt. För Stefan har inte riktigt släppt det där med nittonhundraeländet. Och Moderaternas motstånd mot barnaga, är långifrån det enda elände blåingarna kläckt ur sig. För på gamle rebellStefans hemsida finns en noggrann lista över alla fina ja och nej vårt kära "Nya arbetarparti" kläckt ur sig. Det är bara att läsa och njuta!

Moderaterna genom tiderna:

•1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Ska man vara lite förstående kan man möjligtvis föra an det här med tidsandan. Men. Det har jag faktiskt ingen lust med. Så tyvärr blir det istället rätt och slätt:

1 poäng till Dumheten.

Dumheten Hoppet 11- 12

Dagens biffiga

I senaste numret av Forskning och Framsteg- någonting, lyser en intressant rubrik upp omslaget.

ODLAT KÖTT - Snart är det den slaktfria biffen möjlig!

Hmmm. Som om den där biffen inte varit möjlig hur länge som helst. Jag drar mig till minns en tunnelbaneepisod för många år sedan. Spixen och Molander är på väg till en fest. De har en glasslåda fylld av nyss friterade egenlagade sojabiffar, med sig i knät. Molander och Spixen glufsar sojabiffar för fulla muggar. En man i proper kostym på sätet bredvid undrar nyfiket vad det är ungdomarna äter. Molander kniper käft. Men Spixen däremot har aldrig varit särskilt knipig- käftig. Han glor mannen rakt i ansiktet och säger glatt:
"Sojabiffar, här smaka!"

Spixen sträcker uppfodrande ut sin halvätna sojabiff mot mannen i kostym. Molander gör snabbt en överslagskalkyl och estimerar sannolikheten att mannen i kostym skall acceptera smakprovet som mindre än en tusendels promille. Men. Mannen i kostym tar emot Spixens halvätna biff, sätter i sig den och utbrister imponerat:
"Gott!"

Molander var jag mer imponerad av mannen i kostym den gången. Men åter till de där odlade biffarna i Forskning och Framsteg- någonting. Det kan finnas en risk att forskarna inte räknat med en försvårande omständighet. Att odla fram biffen syntetiskt är väl en sak. Men. Det kan finnas ett större problem. När människor hör talas om att man kan livnära sig utan att ha ihjäl en massa djur (ex. sojabiffar) blir det lite jobbigt. Då finns tack och lov det kluriga ARGUMENTET att falla tillbaks på. För om vi börjar äta andra saker än djur, finns det inget behov av nötkreatur i nyttosyfte längre. Och även om man låter de kossor och grisar som råkar tillhöra den kategorin leva klart sina liv, så kommer man inte föda upp nya kossor och grisar i syfte att äta upp dem.

Och är det då inte synd om dessa stackars ofödda djur som aldrig får chansen att leva?

Det är av yttersta vikt att forskarna i det syntetiska biffteamet anställer en filosof i sitt team om deras uppfinning ska kunna bli framgångsrik. Eller möjligtvis en intelligensbefrämjande pedagog.

Kapitel 11. Henke MasterPlanner

PROLOG

Östersund. Nittiotal. Högstadie. Varje helgnatt packades Östersunds gator av ungdomar. Det fanns ingenting att göra där på gatorna. Inga diskon. Inga hårdrockskonserter. Inga krogar (som släppte in högstadieelever). Ändå samlades hundratals ungdomar i gigantiska klungor längs gågatan. De hängde runt. Skränade. Var coola. Raggade. Men framför allt så söp de. Ofantliga mängder alkohol i medhavda flaskor. Jag minns hur jag och "Henke" surfade runt i folkmassorna. Njöt trots att vi den gången inte lyckats fått tag på någon alkohol. Långt senare skulle jag åka runt i norden på många stora musikfestivaler. Ändå är det få gånger som jag upplevt en sådan stark festivalkänsla som den gången i havet av ungdomar under gatlamporna längs Prästgatan. Det fanns bara ett problem. Nämligen det där med bristen på alkohol. Detta var tydligen ett problem som Henke under inga villkor var villig att acceptera.

På den här tiden var vi för unga för att få tag på alkohol den vanliga vägen. Det här var var också innan Henke hade upparbetat de "kontakter" som garanterade spritleveranser utanför systembolagets sortiment. När vi cyklade hem den natten i nyktert tillstånd kunde jag tydligt se hur min väns underliga förståndsgåvor arbetade för högtryck.

Det finns ett vanligt missförstånd om Henke. Nämligen att han skulle vara dum. Ok. Henke gör ofta extremt korkade saker, som fan ingen psykolog i världen kan förklara. Henke är extremt lat, slö och trött. På den här tiden var det inte ovanligt att han sov 3 dygn i streck. Henke lyfter inte ett finger för att göra någonting han inte har lust med. Men. När Henke verkligen vill ha någonting. Då kan han visa prov på den mest avancerade tankeverksamhet och obändliga beslutsamhet!

Under hela cykelfärden hem den natten sa inte Henke ett endaste ord. Hans ögon hade en frånvarande glans. När jag försökte säga hej då utanför Henkes mammas dörr på Anarisvägen, vaknade Henke plötsligt upp ur dvalan av extrem koncentration. Hans blick fixerade mig. Men det var inte ett godnatt och tack för ikväll jag fick mig till livs. Henkes högra hand pekade militäriskt och skrämmande över montainbikestyret:

"På fredag ska vi åka in till stan. Och då ska vi JÄVLAR supa! DU kommer på ett sätt att fixa alkohol till dig och jag tar hand om min del!"

Därefter var Henke plötsligt borta. På något magiskt sätt hade han parkerat cykeln och försvunnit in till sig på mindre än en sekund. Jag skakade förundrat på huvudet. Sedan accepterade att jag aldrig någonsin skulle förstå mig på Henke, och började trampa hem mot Blåhammarvägen.

Måndag. Torvallaskolan. Förmiddagsrast.

Henke smyger mystiskt upp bredvid mig i korridoren. Han pekar menande och hemligt bort mot en avskild vrå utanför toaletterna. Jag förstår inte vad han menar, men följer ändå efter. Henkes blick skannar konspiratoriskt av området framme vid toaletterna. Mattelektionen alldeles nyss hade Henke ogenerat sovit sig igenom. Han hade snarkat högt och dreglat på sin vita Kalle Anka t-shirt. Men nu verkar Henke pigg och ready för action. Han blick zoomar in spiraltrappan. Sedan tycks han bestämma sig för att risken att någon skulle komma upptrampande och höra, var försumlig. Jag tänker att det Henke nu håller på med, är exakt samma sak som den sannolikhetslära han för ett par minuter sedan ratat som ointressant. Henke vänder sig mot mig och kräver att få veta hur det har gått. Jag berättar att jag hittat en gammal bortglömd kvarting Bordeauxvin längst bak i kylskåpet. Flaskan har stått där så länge jag minns och man borde kunna ta den utan att någon skulle sakna den.

Henke:

"BRA!"

Jag:

"Du då?"

Henkes blick fylls till bredden av genialisk intelligens och klurighet. Han börjar berätta för mig om den Master Plan han utarbetat under helgen. I Henkes kylskåp finns inga bortglömda flaskor rödvin som man kan lägga vantarna på utan att bli upptäckt. Däremot har Henkes mamma och styvfar ett omfattande barskåp i förrådet. Där finns vodka, vin, konjak, likörer och whisky i långa rader. Problemet är bara att detta Fort Knox bevakas med rigorös säkerhet.

Jag:

"Men vad fan Henke. Du kan ju inte sno någon flaska där. Din morsa kommer att märka det så fort det fattas något.

Henke, ler mystiskt:

"Jo självklart. Det gäller att ta lite grann ur varje flaska. Då finns alla flaskor kvar."

Jag nickar lite fundersamt. Planen är inte dum och hade mycket väl kunnat fungera under andra omständigheter. Men Henkes mamma känner sin son bättre än någon. Hon har under mycket lång tid varit tvungen att ta hand om honom och hållit honom från trubbel så långt det varit möjligt. Dessutom är Henkes mamma en mycket noggrann kvinna.

Jag:

"Men vad fan Henke. Din morsa kommer att märka att det fattas i flaskorna i alla fall."

Henkes ansikte lyser upp i ett stort leende:

"Jo jag vet. Men tricket är att ta lite ur varje flaska och hälla i lika mycket vatten! Då syns det inte. Dessutom känns det inte på smaken!"

Jag måste säga att jag blir lite imponerad. Henke har klurat ut en ofelbar plan. Om man bortser från det omoraliska att förstöra en stor spritsamling genom att späda ut den med vatten, är risken mycket liten att åka fast. Och Henke har heller aldrig varit speciellt intresserad av moral. Han har alltid varit speciellt intresserad av att bli full.

Fredag. D- Day

Hela veckan hade Henkes underliga förståndsgåvor arbetar för högtryck. Med en generals strategiska precision hade Henke planerat upp kvällen. Redan då hade min vän anammat ett av sitt livs stora principer. Det gäller att planera upp festandet extremt noga. När man väl blir full, ska ingen oförutsedd händelse kunna dyka upp förstöra. Den variabel som Henke däremot inte inkluderade i sin komplicerade plan, var sin egen fylla...

Henkes plan:

1 Kliva upp på morgonen och dyka upp i tid på skolan (undvika kvarsittning i ett känsligt läge).

2 Dyka upp hemma hos Olle klockan 19.30. Se till så att Olle håller tiden och får med sig alkoholen.

3 Svänga förbi hemma på Anarisvägen med Olle klockan 18.30. Hämta upp alkoholen som förberetts flera dagar i förväg. Vara som vanligt mot mamma för undvika misstankar.

4 Låna sin mammas cykel, eftersom den egna montainbiken tyvärr blivit krashad i grusgropen (inga övriga kommentarer från redaktionen).

Blåhammarvägen, prick 19.00

Henke dyker upp på Blåhammarvägen. Jag sitter och äter kvällsmat med mamma och lillasyster. Henke viker obesvärat ihop sin långa rangelkropp i kökssoffan. Han tar en macka och skämtar lite om något vardagligt. Sedan går det lite för långsamt för tidsschemat.

Henke:

"Vafan vi måste dra nu."

Vi kliver upp från köksbordet. Vi tar ryggsäcken där bordeauxflaskan sedan länge planteras. Vi är precis på väg att gå ned för trappan mot ytterdörren. Allt verkar flyta på fint. Då händer det.

Min mamma:

"Vart har ni spriten då?"

För ett par sekunder stannar tiden. Sedan fyrar Henke av ett bländande Henkeleende. Henke klappar på ryggsäcken, på precis det ställe där vinflaskan ligger.

Henke:

"Här såklart!"

Min mamma verkar nöja sig med det. Hon misstänker att Henke och jag är på väg ut och festa. Men att Henke skulle vara så infernalisk dum (eller genialiskt kaxig) att han säger exakt vart spriten ligger, verkar mycket osannolikt.

Anarisvägen 19.32.

Henkes mamma och styvfar sitter vid köksbordet. De äter finmiddag. En tredje för mig okänd person, lassar som bäst in potatisklyftor och café de paris sås. Det visar sig vara Henkes gamla dagisfröken, som Henkes mammma bjudit på middag. De är väninnor och partners. De är obönhörligt sammansvetsade av livsödet att ta hand om världens konstigaste människa - Henke Eriksson. Om min dagisfröken plötsligt ätit middag i mitt kök, hade jag nog satt mig ned och pratat en stund. Catch up on old times ungefär. Men. Världens konstigaste människa Henke Eriksson nickar bara åt middagssällskapet. Han har ett tidsschema i huvudet och ett mål att uppfylla!

Vi cyklar genom Odensala. Ryggsäckarna med spriten är med. Henkes mammas cykel håller jämna steg med min svarta montainbike. Där passerar vi den lilla bäcken. Jag försöker säga något om den lilla bäcken, men Henke är bistert frånvarande. I hans huvud tickar tidsschemat. Där åker vi genom den lilla skogen innan Storsjöbadet. Cykelvägen går bredvid en asfalterad bussväg. På ett ställe har asfalten gått sönder och bildar en halvmåne. Om man cyklade på bussvägen skulle man kunna hoppa lite coolt ner på cykelvägen. Egentligen är jag inte så intresserad av att hoppa lite coolt med cykeln. Men jag vet att Henke brukar tycka sånt är roligt. Jag försöker säga något om att man skulle kunna hoppa lite coolt över den trasiga asfalten till Henke. Men det konversatioriska försöket är dömt att misslyckas. Henke tycks knappt höra mig. Han är bistert målmedveten och cyklar med blicken bistert riktad mot horisonten.

Östersunds centrum, Prästgatan 20.03.

Det är helt otroligt! För första gången den här våren finns inte en enda högstadieungdom att skåda så långt ögat når. Kanske beror det på vädret. Det är kallt som attan och duggregnet ligger i luften. Det känns väl inte helt jippie. Dessutom finns grillchips och dataspelet Worms hemma hos mig.

Jag:

"Vafan Henke. Det här var ju värsta floppen. Ska vi dra hem till mig istället?"

Men Henke stirrar bara lite galenfarligt på mig. Sedan sätter han sig bestämt ned på en stentrappa utanför Bion. Henke har inga som helst planer på att cykla hem igen, hur öde och kallt det än blir. Istället halar han upp sitt alkoholbyte ur ryggsäcken med ett stort flin.

Henke:

"Faaan. Kolla in det här då!"

Flaskan som han håller i handen innehåller en minst sagt grumlig vätska. Med en kemist exakta sinnelag börjar Henke föreläsa för mig om den 33 cl tomma gamla coolaflaskans innehåll. Det gäller att inte åka fast. Därför har Henke tagit exakt lika mycket ur varenda flaska i sin manmmas förråd. Resultatet är en häxbrygt bestående av bland annat whiskey, baileys, rödvin, konjak, tequila, vitt vin, diverse andra likörer, vodka samt cointreau.

Jag:

"Vad fan Henke. Det där ser inte direkt... gott ut. Ska vi inte skita i det här och dra hem istället?"

Men Henke verkar inte lyssna på det örat. Istället skruvar han beslutsamt av korken på den invertes misshandlade coolaflaskan och tar en stor klunk av det vidriga innehållet. Det är hyfsat sannolikt att en vanlig människa skulle spy direkt efter att ha druckit ur den flaskan. Själv drabbas jag av ett starkt illamående när jag ser min underliga vän frivilligt klunka i sig århundrades vidrigaste Long Island. Hur i helvete kan man vara så dum? Men Henke bara ruskar lite på sig och verkar vara tillfreds med sin plans framskridande. Kanske tänker han att han snart kommer att vara mycket berusad. Och om man någonsin kan definiera intelligens i de termerna, har han mer än rätt i åtminstone det antagandet. Jag drar en djup suck och halar upp min kvarting bordeauxvin. Jag tackar gudarna att Henkes flaska är hans och min är min!

Vi sitter på stentrappan utanför bion. Det blåser kallt och småduggar i luften. Stentrappsteget är hårt och kallt mot byxbaken. På gatorna finns inte en själ så långt ögat når. Det är verkligen inte de bästa förutsättningarna för en night out. Ändå tänker jag att vi har det ganska trevligt. I cirka tjugo minuter sitter vi och pratar om Worms, hårdrock och Henkes senaste cykelkrasch i den där grusgropen. Då och då tar jag en klunk bordeauxvin. Betydligt oftare (ungefär en gång i minuten) klunkar Henke ur sin vidriga häxcocktail. Varje gång han sväljer ned den vämjeliga vätskan får jag kväljningar en halvmeter bort. Men Henke verkar mer än tillfreds med situationen. Kanske tänker han att han nu äntligen blir allt fullare och fullare. All according to The Master Plan. Och fullare och fullare, det blir Henke sannerligen!

Exakt 26 minuter senare har Henke druckit upp 8/10 av sin "drink". Plötsligt är all tillfredshet borta! Henke reser sig beslutsamt upp. Det verkar vara dags för nästa fas i hans plan.

Henke:

"Nu jävlar... ska... vi gå på... på stan och snäcka... snacka med folk. Res dig upp!"

Jag:

"Vafan Henke. Se dig runt. Det finns fan igen enda människa på hela Prästgatan. Det är för dåligt väder. Det är bara att acceptera. Vi kommer bara att bli dyngsura."

Henke:

"Skyll dig själv då TORRIS!"

Jag ser förundrat hur Henke vinglar ned mot Prästgatan. Han är ordentligt berusad och snubblar flera gånger. Nu står han iallafall mitt på Prästgatan, på precis det ställe där den största folkmassan av ungdomar brukar hålla till. Fortfarande finns inte en människa så långt ögat kan nå. Men det verkar Henke inte bry sig om. Han vinglar runt för sig själv i det strilande regnet. Det ser ut som om han rör sig igenom ett stort folkhav. Henke hejar igenkännande på en trasig lyktstolpe. Sedan stannar han till vid en uppsamlingslåda för hundbajs. Jag hör genom den tilltagande vinden Henkes röst:

"TJJJJJEEEENARE FAAAAN! ROLIGT ATT SE DIG HÄR! HARU NÅGE SPRIT ELLER?"

Henke viftar menande med sin häxblandare till coolaflaska. Sedan skålar han med hundbajslådan och tar en en djup klunk. Jag skakar på huvudet. Det kan inte vara sant. Henke måste vara den underligaste människa jag kommer att träffa på i hela mitt liv. Och sedan händer det! Henke har vänt sig om och tagit sikte på en träbänk vid sidan om Prästgatan. Trots att vi två förmodligen är de enda i Jämtland som har ovett nog att vistas utomhus denna ruskiga afton, ser det ut som om Henke ömsom knuffar och ömsom bufflar sig fram över den tomma Gågatan. Och nu verkar en osynlig fiende knuffa min underliga kamrat mycket hårt. Henke flyger som en vante flera meter. Han är snabbt och ilsket på benen igen. Den tomma gatan ekar av ett aggressivt Henkebrölande:

"KNUFFAS DU DIN JÄVUL!?!!! SKA DU HA EN FETING SÅ FULTRYNET DITT RASAR IHOP!?"

Henke hytter ilsket med knytnäven i luften på rangliga ben. Jag gapar förundrat. Är Henke så in i helvete full att han har börjat se i syne? Eller är denna lilla händelse också en del av hans noga förberedda Master Plan? Jag hinner dock inte fundera länge på denna gåta. För nu ekar Prästgatan igen av ett skallande vrål.

"NEEEEEEEEEJJJJ JAG TROODE VÄL DE. SPRING DU BARA DIN FEEEEEGIS!"

Henke tycks nöjd. Han stapplar vingligt men stolt de sista metrarna fram till bänken. Henke sätter sig. Han tar en sista klunk ur äckelflaskan. Sedan är det slut. Henke däckar som en klubbad säl. Han börjar omedelbart snarka ut över Östersunds centrum.

Jag tittar sorset ned på min halvdruckna rödvinsflaska. Det var den kvällen. Jag ser skeptiskt bort mot bänken där Henke precis börjat dregla stora fläckar över sin Kalle Anka t-shirt. Att väcka en sovande Henke är bland det svåraste man kan göra här i livet. Att väcka en berusad sovande Henke är en övermänsklig uppgift! Ändå gäller det att hålla på de etiska principerna. Man lämnar inte en fallen kamrat. Även om det råkar vara så att kamrater fallit på eget grepp.

Återupplivningsförsöket på Henke börjar. Regnet strilar och blöter ned min nacke innanför jackan. Jag försöker allt. Jag ruskar om långskånken på bänken. Henke är slapp och tung och muttrar ohörbart. Jag försöker muta Henke med prickig korv mackor och Oboy när han kommer hem. Inget resultat. Förmodligen är mat det sista min vän på bänken ser fram emot nu. Jag försöker väcka Henkes gravt berusade intellekt genom att tala om saker som intresserar honom. Efter att ha gått igenom dramaturgin i det senaste årets samtliga Kalle Anka avsnitt, ger jag upp den taktiken. En halvtimme senare tvingas jag konstatera att jag inte kommer att lyckas väcka Henke. Återstår att lämna honom där, dra honom hem, ringa hans mamma eller övernatta i regnet bredvid Henke tills han nyktrat till. Inget av dessa alternativ är direkt lockande. Allt känns jävligt botten. Plötsligt får jag syn på Henkes coolaspritflaska som ligger bredvid bänken. Det enda som återstår är en sorglig slurk bottenslask. Hade det inte varit för den förbannade häxbrygden hade ingenting av detta hänt! I ett plötsligt raserianfall böjer jag mig ned och plockar upp flaskan för att kasta iväg eländet så långt som möjligt. Då händer det! Henke vaknar på något magiskt sätt till på mindre än en sekund. Han sätter sig hastigt upp och stirrar galenfarligt på mig:

"Du ger FAAAAN i min sprit!"

Henke rycker åt sig flaskan och knölar ned den halvvägs i jackfickan. Sedan sjunker han ihop i medvetslös fosterställning igen. Jag tittar förundrat på ynglingen framför mig. Det tar ett tag innan jag förstått vad som hänt. Hur in i helvetets mest glödgade eld kan Henke få för sig att jag skulle ens drömma om att ens lukta på hans vidriga häxbrygd?!!! Och hur kan vakna upp så i i helvete fort av att spriten tas ifrån honom!? Plötsligt börjar kugghjulen uppe i min skalle långsamt att spinna. Jag skall inte skryta med att vara en sådan intelligent Master Planner som Henke. Men bit för bit börjar en plan formas i mitt huvud. Det borde kunna gå. Men jag måste vara slug som en räv och kvick som en fasan. Jag tar ett djupt andetag. Sedan sätter jag min plan i verket.

Snabbt som en fasan rycker jag åt mig Henkes flaska från bänken. Det tar ett par sekunder innan Henke vaknar till. Men det är också allt jag behöver. Jag springer bort mot min cykel. Bakom mig hör jag ett avgrundsvrål. Jag hoppar upp på cykeln och lyckas precis få fart på pedalerna, innan Henke kommit fram. Jag sätter upp en jävla fart. I ögonvrån ser jag hur Henke hoppar upp på sin mammas damcykel. Underligt nog verkar han i sitt dyngfulla tillstånd fatta att den enda chansen att få tillbaka flaskan är att cykla ikapp mig.

Hetsjakten går genom Östersunds centrum och mot Torvalla. Henke cyklar till en början på i ett rasande tempo. Men efterhand börjar hans berusade tillstånd ta ut sin rätt. Jag ser över axeln hur farligt nära Henke är att däcka igen, trots att han sitter på sin mammas cykelsadel. Något drastiskt måste göras. Jag ropar över axeln, slugt som en räv, samtidigt som jag smackar elakt med läpparna:

"Mmmmmm vad gott det ska bli att dricka upp din sprit. Bara jag cyklat ifrån dig så."

Slugheten får önskad effekt. Henke skjuter återigen fram i ett rasande tempo. Vi passerar Statoil i hyperspeed. Där svischar Storsjöbadet förbi. Nu flyger vi genom skogen mot Odensala. Jag tänker att snart är Henkeleveransen fixad och klar. Jag är nog också lite stolt över min sluga plan. Då kommer katastrofen! Efteråt skulle jag tänka att det måste blivit någon typ av härdsmälta uppe i Henkes berusade skalle. Något primitivt behov som jag inte räknat med hade tagit överhanden och konkurrerat ut spritlusten. Och nu är Henke inte übersmart längre heller. För precis vid den trasiga halvmåneformade asfalten får Henke av något jävligt underlig anledning för sig att han ska hoppa lite coolt med sin mammas damcykel. Problemet är bara att han gör det från fel håll! Henke drämmer rakt in i asfalten från cykelvägssidan och kraschen är fruktansvärd. Jag stannar omedelbart. Synen bakom mig är en sorglig hög. Henkes mammas cykels framhjul är demolerat i en kaotisk båge. Henke gör ett försök att hoppa upp på vrakgodset och fortsätta jakten. Men han får ge upp efter två meter. Cykeln är obrukbar. Henke sätter sig uppgivet ned på marken och är nu mycket nära att däcka igen. Jag ser ingen annan råd än att spela ut det sista triumfkort jag har. Jag går fram till Henke och låter honom slurpa i sig den sista vidriga bottensatsen av häxbrygden. Kanske kan alkoholkicken räcka ända hem? Henke tar sig mycket riktigt sig upp igen på sluddiga ben.

Vi vandrar i sakta mak mot Torvalla ledandes våra cyklar. Henke mumlar hela tiden något obegripligt om att han har ont i fötterna. Vi passerar Odensala centrum och slår in på den sista cykelvägen genom skogen innan Anarisvägen. Jag hinner tänka att kanske, kanske kan detta gå vägen. Men efter den lilla bron släpper plötsligt Henke sin mammas cykel på asfalten. Han vandrar som en zombie ned till vattnet. Han tar av sig sina gigantiska gympadojjor storlek 47, och plumsar ned fötterna i den lilla ån. Sedan är det färdigt. Det finns ingenting mer jag kan göra, hota eller locka med. Vi sitter vid den lilla bäcken i cirka 15 minuter. Kanske hade man kunnat ringa en taxi, men på den tiden hade inte högstadieungdomar råd att köpa mobiltelefoner. Satan! Plötsligt hör jag fotsteg lite längre upp på cykelvägen. Jag skyndar upp på den lilla bron. Kanske kan denna nattliga vandrare ringa på en taxi? Ödet skulle dock visa sig grymt denna natt. För även denna förhoppning skulle visa sig vara omöjlig. Inte för att vandraren inte hade en mobiltelefon. Men.

Ut ur skogen kommer ingen mindre än Henkes gamla dagisfröken! Hon har precis avslutat middagen hos Henkes mamma och promenerar i sakta mak hemåt. Henkes gamla dagisfrökens blick genomborrar först mig och vandrar sedan obönhörligt ned mot den lilla bäcken. Det finns ingenting vettigt att säga. Ingen djuplodande förklaring. Jag stirrar skamset ned på Henkes mammas cykel:

"Ja, Henke är... lite full. Han har... ont i fötterna."

Henkes gamla dagisfröken:

"Jaha."

Sedan stegar hon resolut ned mot zombieHenke med fötterna i bäcken. Hon gör sitt allra bästa för att ruska liv i honom. Men även dessa försök är dömda att misslyckas. Det är svårt att veta vad hon tänker där och då om sitt gamla dagisbarn. Men efter ett par minuter ger hon upp och fortsätter vandringen hemåt igen.

Och kanske, kanske slår mötet med Henkes gamla dagisfröken an någon primitiv sträng djupt inne i fylleristfotbadarens huvud. För efter ett par minuter tar Henke utan ett ord på sig skorna och kliver upp på den lilla bron igen.

Vi vaggar genom den lilla skogen ledandes våra cyklar. Ungefär halvvägs hem till Henke kommer två personer oss till mötes. Naturligtvis har Henkes gamla dagisfröken ringt till kvällens värdinna - Henkes mamma. Naturligtvis är det Henkes mamma och styvfar som kommer oss till mötes! Naturligtvis förbannar jag ödet. Henke är åtminstone jävligt full och delvis bedövad i denna prövningens stund. Själv är jag helt på det klara vad det innebär att bli påkommen hemsläpandes en fyllesjuk Henke och hans mammas kraschade cykel. Vad i helvete ska man säga om det?

Men Henkes mamma ser bara kort på mig och hälsar utan agg. Kanske är hon tacksam att jag släpat hem Henke. Kanske är hon bara helt förbi av ilsken förundran över de dumheter hennes yngste son kan prestera. Färden hem är kort och bistert tystlåten. Det sista jag ser av Henke den natten är hur han bärs in över tröskeln av sin mamma och styvfar.

EPILOG

Eftersom jag tack och lov inte var närvarande, kan jag inte i detalj återge de förhörsmetoder som användes på Anarisvägen efter den natten. Troligt är däremot att Henkes kloka mamma och styvfar ganska snart övergav frågan om motivet. Nämligen: Varför i helvete beter sig Henke som han gör? Däremot las mycket kraft på att få reda på var Henke fått spriten ifrån. Eftersom Henke vid det laget nyktrat till och återfått en del av sina underliga förståndsgåvor, insåg han snabbt att han inte kunde komma undan. Mycket snart erkände han att han tagit lite grann ur varenda flaska i förrådet, och fyllt på med vatten för att undgå upptäckt. Eftersom Henke inte räknat in sin egen fylla i sin Master Plan, kom nu denna kluriga strategi att vända sig emot honom med full kraft. Efter en mycket kort överläggning i köket meddelande Henkes mamma och styvfar den hårda men rättvisa domen:

1 Henke skulle bli utan veckopeng tills han ersatt varendaste spritflaska i förrådet.

2 Henke skulle under nitiskt överseende av ovanstående personer, vara tvungen att själv hälla ut varenda vattenutspädd flaska i förrådets slask.

Kraschandet av Henkes mammas cykel behandlades inte i domen.

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fall
Kapitel 8: Henkestoryn som INTE fick publiceras!
Kapitel 9: Henke Hackaren

Kapitel 10: Det Osmakliga Förräderiet

Ett Unikum av Osmidighet kontrar

Pressbyrån. Centralstationen. Minuter innan tåget avgår till Uppsala.

Molander. Ser en lite förvirrad kassörska med blicken vid horisonten, vid en ledig kassa. Molander. Ojä! Avancerar snabbt fram mot kassan. Kassörskan tittar fortfarande bort förlorad i sina egna tankar. Molander. Sticker kaxigt fram trynet över disken. Kassörskan rycks brutalt ut ur sitt bekväma dagdrömmeri! Hon stirrar vettskrämd framför sig som om sett ett spöke. Sedan lägger sig den värsta chocken.

Kassörskan:

"Jaha, vad kan jag stå till tjänst med?"

Och nu är det plötsligt Molander som är förvirrad. All kaxighet och bestämdhet är som bortblåst. Han vet vad han vill köpa, men det blir som svårt att klämma ur sig det.

Molander:

"Eeeeh.... Skruf...."

Kassörskan:

"Vilken smak?"

Molander:

"Ehhhhh.... eeeehhhh.... Tranbär."

Kassörskan försvinner snabbt iväg och kommer tillbaks med dosan. Molander. Plockar upp kortet för att betala.

Kassörskan:

"Man får stoppa in chippet."

Då plötsligt händer det! Molander får syn på veckans mest underbara syn. Precis nedanför chippsinstopparen är en alldeles förträfflig lapp upptejpad. På lilla lappen står textat "CHIP" med stora bokstäver och tydliga uppåtpilar bredvid. Molander. Fylls till bredden av en hastigt uppbubblande glädje! Innan han hinner lägga band på sig utbrister han högt och tydligt:

"Vad BRA att ni har en lapp som det står att man ska stoppa in chippet på."

Kassörskan stirrar chockat framför sig. Molander biter sig i tungan. Han hör hur den nyss uttalade meningen ekar i luften av något som lät misstänkt mycket som överdriven ironi. Satan! Kassörskan kan väl inte veta att Molander stört sig oändligt mycket på alla dessa kortautomater som ibland skall hanteras med chip, och ibland med kortremsa. Kassörskan kan väl inte veta att Molander svurit sig till döds över att det är omöjligt att veta HUR man ska betala nuförtiden. Kassörskan kan väl inte veta att Molander enligt honom själv, just bevittnat den Ultimata Lösningen på ett Eländigt Onödigt Problem, och sålunda Välsignelsens Allra Yppersta Servicemindenhet! Ett Unikum av Osmidighet har slagit till igen. Molander tänker på alla sina Opsykologiskt uttalade komplimanger, som uppfattats av omvärlden (främst kassapersonal) som bitande ironiska förolämpningar. Men. En fördel med att vara Ett Unikum av Osmidighet, är att man långsamt börjar förstå det den hårda vägen. Det enda sättet att förändra något är att acceptera det, och sedan fixa till det. Molander. Ler lite:

"Jo, jag tycker det är bra att ni har den här lappen. Det är så många automater nuförtiden, och man vet aldrig om man ska betala med chip eller inte. På det här sättet slipper man fråga."

Kassörskan förstår och tycks, om än lite skakat, ta åt sig av komplimangen. Molander. Uppeggad av sin egen tankekedja. Tänker att det var fan det bästa han sett på länge! Tänker att han minsann ska berätta om lappen varenda gång han handlar med kort i framtiden! Molander. Tänker att han ska berätta om sina planer för kassörskan... Men sedan kommer han på det där om Ett Unikum av Osmidighet igen. Molander. Vinkar istället adjö och ler. Kassörskan återgår till sina dagdrömmar.

Det är lika bra det.

Dumheten Hoppet 10 - 12

Lycka till käre vän!

Det känns lite tomt när de lämnar boet. Men man blir lite stolt också.

Argaste lappen har gett sig ut på turné. Med ram och allt!

Mutter

Det är ett elände att snusa när man håller på att bli förkyld. Men. Det går. Det gäller att inte vika ned sig.

The saga continues

C´mon one more time!

Praktik. Lunchrast. Folksamling vid köksbänken. Den äldre sjukgymnastkvinnan förbereder sin lunch, utan blomkruka dock. Hon arbetar frenetiskt med sin nyligen inköpta salladsslunga vid diskhon. Molander. Måste fylla på vatten i vattenkokaren. Molander. Ser sin chans. Molander. Lutar sig fram med en käck min. Hytter uppfodrande med högra knytnäven.

Molander:
"Swing that sallad. SWING IT!"

Sjukgymnastkvinnan:
"Eeeh.... Ja!"

Molander. Ler inte så lite förnöjt inombords.

Dansk magdans är lösningen

Det tog inte så lång stund. En lösning på ostmackeproblemet uppenbarade sig i badet. Det är ingen revolutionerande idé. Snarare en gammal välbeprövad rutinstrategi.

Man får helt enkelt knalla in till grannen med plastkassen fylld av ostmackor. Dansken kommer kanske att protestera innan man börjar tvångsgöda honom. Men det kommer att gå bra ändå. Det är bara att förklara för honom att det är "svenske smorrebrön".

Resten kommer att gå som en dans! Så kallad dansk magdans.

Ropen skalla

Jepardmannen åt alla!

(Ja det skulle vara roligt att träffa honom alltså,

om det nu skulle kunna bli möjligt)

Den barmhärtige samariten har misslyckas

Snällaste Albertina har cyklat omkring på stan hela kvällen. Plastkassen proppad med överblivna ostmackor från jobbet, var så tung att hon var tvungen att köpa en brun extra cykelkorg. Men det hjälpte inte det heller. För Albertina hittade inte en endaste uteliggare att servera ostmackorna till. Trots ädla planer.

Så nu står hon där. Trycker upp plastpåsen i trynet på Molander. Menar att det får vara slut på veganfasonerna eftersom mackorna måste ätas upp. Men det hjälps inte det heller. Plastpåsen får stå orörd i hallen.

Men alla som är sugna på en ostmacka, titta in på Albygatan. Här finns rikligt av den varan.

Dagens Maud

Stoppa alla eländesprivatiseringar NU! Det blir tillräckligt jobbigt att ställa allt till rätta ändå.

I put my trust in You Maud. I know You can do it.

Tack för att du finns på insidan!

Wow!

Den som väntat på något gott. Nu är det möjligt! Ring P1 nu som Podradio! Tusentals timmars knasgnäll takt in i Itunes, Ipod och Molanders skalle. Beroendeframkallande knark som vida överskrider monsterhackande dataspelsalver. Den som har väntat på något gott har väntat klart nu. WOW!