(...): Kapitel 10. Det Osmakliga Förräderiet

Helena Molander svor till då hennes högra krycka fastnade i dörrhandtaget. Medan den bångstyrigt åbäkade sig genom luften och landade med ett öronbedövande brak på stengolvet, tänkte Helena för tusende gången att livet var bra jävla orättvist. Varför skulle allt elände drabba just henne? Helena Molander var en fruktad och stabil back. Hon hade börjat sin fotbollskarriär i OPE young girls redan i unga år. Efter gymnasiet hade hon flyttat till Stockholm och arbetade nu som flashprogrammerare. Fotbollsintresset hade hon tagit med sig. Genom åren hade hon spelat i många lag. Hon hade lirat boll i korpen, vänskapsturneringar, killlag, tjelag och mixlag. Helena hade bara ett enda krav för att ställa upp på fotbollsplanen. Nämligen att hon fick spela back. Det var det hon kunde. Det var det hon var bra på. Och talang för backpositionen det hade hon verkligen! Otaliga snabbdribblande forwards hade gått bet när de försökte forcera försvaret, med en omöjlig förhoppning att kunna skjuta mål och bli matchhjälte. Helena stod stabilt orubblig och släppte inte in någon i det egna straffområdet.

Det var under en korpenmatch som ett särskilt stort köttberg till karl hade kommit farande med bollen i högsta hugg. Helena Molander hade så klart inga planer på att släppa förbi någon, hur stora de än må tänkas vara. Desto hårdare faller de, tänkte Helena. Sedan satte hon hårt mot hårt. Kollisionen var fruktansvärd. Köttberget till forward tappade andan då han stoppades stoppades upp av den lilla tjejen. Bollen rullade, som alltid då Helena stod på backpositionen, ut över sidlinjen till inkast. Men den gången hade Helena haft en fruktansvärd otur. Köttklumpen till karl hade tappat balansen, dragit med sig Helena i fallet och landat ovanpå hennes vänstra ben. Resultatet hade för Helenas del blivit ett förstört ledband, sjukskrivning, månader av sjukgymnastik, en operation och kanske också slutet på fotbollskarriären.

Helena Molander böjde sig ilsket ned för att plocka upp kryckan från Victoriagallerians stengolv i Östersund. Till slut hade hon fått nog av att gå hemma och bestämt sig för att hälsa på familjen i sin barndomsstad. Men när hon stod där framåtböjd och precis var nära att få tag på kryckhandtaget, stelnade hon plötsligt till. Den andra kryckan lossnade ur hennes grepp och föll även den mot stengolvet. Men det märkte Helena Molander knappt. För nu hade hon inte en tanke på världens orättvisa eller knäskador längre. Hon stirrade chockat framför sig och var oförmögen att röra sig ur fläcken. Synen var den mest osannolika hon någonsin kunde tänka sig!

Gullvi Persdotter var en verklig veteran. Hon hade bott på Anarisvägen utanför Östersund i hela sitt långa liv. När lägenhetshusen byggdes för flera decenium sedan var hon den första som flyttade in. Förklaringen var enkel. Innan bebyggelsen kommit igång på allvar i den lilla förorten utanför Östersund, hade Gullvi Persdotters lilla gröna stuga stått där. Innan henne hade hennes mor bott där. Innan hennes mor, hennes mormor, och så vidare oändligt långt bakåt i tiden. Gullvi Persdotter hade varit tvungen att sälja sin släkttomt till Östersundsbostäder, när Torvalla hade vuxit upp som en liten miniby i utkanten av Republiken Jämtlands huvudstad. Egentligen hade det inte varit någon större förlust. Redan på den tiden var Gullvi Persdotter gammal. Huset var stort och otympligt att städa. Att flytta in i en lägenhet med alla möjliga bekvämligheter, hade varit en lyx som Gullvi Persdotter sällan trott sig skulle få uppleva. Torvalla hade också växt upp till ett mysigt litet samhälle. Konsum låg bara några hundra meter bort och skogen låg alldeles inpå knuten. Gullvi trivdes bra i sin tvårumslägenhet på andra våningen. Hon hade gått bra ihop med grannarna i alla år. De var vänliga mot en gammal dam. Till och med ungdomarna brukade hjälpa Gullvi att bära matkassarna uppför trappan. Men nu hade läget ändrats drastiskt för första gången på alla de 96 år hon bott i Torvalla. Gullevi Persdotter plockade ilsket ut sopkvasten ur städskåpet för hundrade gången denna vecka.

Någon gång på nittiotalet hade de suttit hemma vid Olles dator och spelat Worms. Det var i den perioden av små pojkars och flickors liv, då det var populärt att spela fotboll. De två unga gossarna framför datorn tillhörde emellertid det gyllene undantaget bland elvaåringarnas skara. Olle var intresserad av anda saker, exempelvis böcker, musik och datorer. Så han brydde sig inte så värst mycket om sport. Och Henke var... Det är svårt att säga vad Henke var på ett fint sätt. Äh! Henke var förbannat lat helt enkelt. Han gillade att sova mycket och käka prickig korv smörgås med Oboy. Och Kalle Anka förstås. Kanske kände Henke att hans ursäkter för att att inte vara med i fotbollslaget inte riktigt höll. Kanske var det också därför som han, mitt i en Nuke Attack från en självmordsbenägen liten rosa mask, plötsligt deklarerade att det här med sport, det var ett satans otyg! Olle hade nickat lite lojt medan han chargade upp nästa drillattack. Olle gillade inte heller sport, men han brydde sig som sagt inte så värst mycket. Men nu var elvaåriga Henke ordentligt i gasen. De borde bilda en klubb han och Olle. Antisportklubben skulle den heta. Och det skulle vara sådana här bestämmelser eller vad det heter (stadgar reds anm.) och de skulle svära ett heligt löfte att aldrig hålla på med någon sportliknande aktivitet faaaan ever! Olle hade nickat igen lite förstrött. Han hade inga som helst problem med att hålla sig borta från sportandet. Sedan hade Olle blåst skallen av Henkes sista mask med ett hagelgevär. Om nu Henke hade fungerat som vanliga människor hade det varit mycket möjligt att ett protokoll över Antisportföreningen upprättats, som funnits kvar än idag. Nu var Henke som sagt förbaskat lat och på sitt eget lilla vis redan som barn. Därför blev det inget nedskrivet, åtminstone inte på papper. Men. Henke var också redan då lite halvtjurig. Troligt är att han upprättade sitt protokoll över bestämmelser eller vad det nu hette (stadgar) med outplånliga bokstäver inuti sitt eget huvud. För sedan den dagen har Henke varit en högljudd motståndare till allt vad sport heter.

Det hela hade börjat med att en ny hyresgäst hade flyttat in i lägenheten under. Gullvi Persdotter var en dam som var mycket mån om att tänka gott om sina medmänniskor. Ändå kunde hon inte låta bli att tänka att den nya unga hyresgästen inte var precis stilig. Ok, han var fasligt lång. Han hade kanske med lite god vilja kunnat beskrivas som ståtlig. Men det var bara det att han var så förfärligt ranglig. Han hade liksom ingen styrsel i kroppen. Den långa halsen slutade i ett högrött och lite småplufsigt ansikte. Dessutom hade han nog lite dallerblekfett runt magen. Men Gullvi hade fått bita sig i tungan för sina elaka tankar på ålderns höst. För långskånken till granne hade varit rackarns trevlig. Han hade tagit Gullevi i hand och presenterat sig artigt. Sedan hade han skojjat lite om faran att bo granne med så vackra damer. Gullvi hade minsann rodnat lite i smyg. Snart återgick livet till det lugna gamla vanliga i Torvalla. Gullevi Persdotter hade inte sett röken av sin nya granne på flera veckor. Kanske jobbade han skift någon annanstans och kom bara hem då han var ledig? Plötsligt en dag hade en vit Volvo 244 kommit farande i en faslig fart och rivstannat på gårdsplanen. Gullvi såg från sitt fönster hur hennes nya granne hoppade ur bilen med en stor väska. Hon tog på sig sin finaste vitstickade kofta och gick ut på bron för att hälsa hyresgästen nedanför välkommen. Kanske kände hon också en pirrande känsla i magen, sådär som det hade varit i hennes ungdom när hon varit ute och dansat med ungsvennar från grannbyn Ås. Karlarna på den tiden tiden hade visserligen varit både ståtligare och stiligare. Men Gullvi var gammal nu. Och pojken under var ju trevlig i alla fall. Gullvi Persdotter skulle precis fråga den unge grannen om han var sugen på en kopp kaffe med hembakt till. Men tji fick hon. Den rangliga ynglingen med plufsmagen, bevärdigade henne inte med en blick. Han försvann in genom dörren som en oljad blixt. Gullvi stod en stund på bron och blev lite förvirrad. Sedan gick hon besviket in till sig igen. Tre timmar senare, precis när Gullvi svept sitt broderade överkast över sig i sängen, började helvetet.

Björn Fridson stirrade chockat på det brev han just öppnat. Han trodde inte sina ögon. Han blinkade, men synen framför honom var fortfarande likadan. Björn Fridson tog ett två meters ett glädjeskutt rakt upp i luften! Han spillde ut sin halvdruckna kaffekopp över den gröna trasmatta som hans mor vävt åt honom. När han landade igen bröts pipan sönder i två delar och hamnade i en sorglig liten hög på skrivbordet. Men det gjorde ingenting. För Björn Fridson var lycklig för första gången i sitt liv! Björn Fridson hade tidigt upptäckt sin stora passion för film av det mer obskyra slaget. Under sjuttiotalet hade han olovandes sålt sin mammas grå Saab och startat en liten firma för pengarna. Han hade hyrt in sig i en källarlokal i Bromölla och börjat köpa på sig sina favoritfilmer i hopp om att kunna sprida guldklimparna vidare till en större publik. Sanningen att säga hade det inte gått så bra. Under det glada åttiotalet när videofilmen var som populärast, hade Björn nästan gått runt på verksamheten. Han hade kunnat köpa tillbaka sin mammas gamla Saab från en skrothandlare i Brösarp och detta hade känts bra, även om modern för länge sedan lagt körkortet på hyllan och bilen mest blev till besvär för henne. Den postorderkatalog över Björns videosortiment, som senare även kom att läggas ut på internet, inbringade fortfarande enstaka beställningar. Dock var företaget olönsamt och gick minus. I 2006 års riksdagsval hade Björn röstat på Centerpartiet. Maud Olofsson hade på bredaste norrländska vitt och brett lovat bättre villkor för "småföretaga". När Alliansen väl hade vunnit valet, verkade inte det löftet varit värt ett ruttet lingon. Björn hade i alla fall inte sett röken av några bättre villkor. Snarare hade det blivit sämre. Björn Fridson hade tejpat upp en lapp ovanför skrivbordet där han skrivit med stora ilskna bokstäver.

TACK FÖR ATT DU FINNS MAUD!

Men egentligen spelade det inte så stor roll. Björn Fridson försörjde sig på bidrag som sjukpensionär. Det enda viktiga, hans stora livsdröm att kunna förmedla de verkliga dyrgriparna, hade aldrig uppfyllts. Förmodligen var de ljusskyggaste av hans videokassetter alltför exklusiva och moraliskt tvivelaktiga. Björn hade för länge sedan gett upp tanken på att kunna sälja en endaste favorit från den "speciella" hyllan. Men livet som sjukpensionär var inte särskilt spännande i Bromölla. Björn hade därför, utan större förhoppningar, varje dag återvänt till källarlokalen och sitt videopostorderföretag. Björn Fridson gav blanka fan i kaffepölen på trasmattan och den sönderbrutna pipan på skrivbordet. Istället lusläste han återigen den beställning som kommit med posten för en stund sedan. Ja, det var fortfarande sant! En kund från Jämtland hade efterfrågat en videofilm från hans "speciella" samling. Och inte vilken film som helst heller! Nämligen den allra mest obskyra och osmakliga av alla. Kort sagt Björn Fridsons absoluta favorit! Björn Fridson hämtade dyrgripen från en hylla på lagret. Omslaget lyste i grälla neonfärger och avbildade kvinnokroppar i onaturliga ställningar. Björn Fridson tackade gud. Hans största önskning hade slagit in! Han kysste omslaget farväl och satte kurs mot det lokala postkontoret för att skicka iväg guldklimpen norrut.

Gullvi Persdotter bankade desperat sopkvasten i golvet. Hon visste att det inte tjänade någon till. Men någonting var hon ändå tvungen att göra för att behålla sin värdighet. Varje kväll klockan tio hade exakt samma sak inträffat i en veckas tid nu. Det började med ett dovt dunkande på låg volym. Gullvi hade de första tre nätterna trott att det ändå skulle gå att somna. Men den förhoppningen hade tagits ur henne. För snabbt hade volymen höjts. Gullvi Persdotters golv hade skakat så mycket att hon varit tvungen att hänga av släktspegeln i hallen, för att hindra den från att falla av sin spik och krossas i tusen bitar. Det var ett förfärligt dunka dunka i lägenheten nedanför! Gullvi trodde att det var en sån häringa popmusik. Gullvi Persdotter hade ingenting emot musik, tvärtom. Hon ägde själv flera LP skivor med Lasse Stefans, Jokkmokks Jocke och Vikingarna. Hon brukade spela dem till söndagskaffet. Men då hade hon låg volym på trattgrammofonen. Om man nu kunde tala om volym i lägenheten under. Det var helt enkelt ett förbaskat oväsen. Nu började stönandena, flåsningara och stånkandena från den nya hyresgästens lägenhet. Precis som alla andra föregående nätter. Gullvi Persdotter svor ilsket den värsta ramsa hon kunde: Fy Bubblan!

Droppen hade ändå varit när Gullvi den första natten hört bestämda kvinnoröster från våningen under. Det var lite svårt att höra vad de ville. Det enda som Gullvi kunde uppfatta genom golvet var.

"STJÄRTEN!... STJÄRTEN!"

Det var då Gullvi bestämt sig för att öppna städskåpet och plocka fram sopkvasten. Nu hördes kvinnorösterna där nere igen. Gullvi Persdotter dunkande sopkvasten i golvet för allt vad tygeln höll! Skaftet höll nästan på att gå av. Trots det visste Gullvi Persdotter att hennes ansträngningar var förgäves. Men något måste en gammal dam trots allt göra för att behålla sin värdighet.

Helena Molander stirrade som lamslagen på synen framför sig i Östersunds Victoriagalleria. Hon trodde inte sina ögon. Plötsligt skar ett sorts brölande genom luften:

"Tjeeeeenare Helena!"

Helena Molander befann sig i chocktillstånd. Hon var inte i stånd att röra en muskel och kunde än mindre svara på tilltal. Scenen som utspelade sig framför hennes ögon var så fullständigt osannolik att en livs levande Elvis Prestley varit lättare att hantera. Lite längre bort stod Helenas bror Olles barndomsvän Henke Eriksson. Eller rättare sagt, omsvärmades Henke Eriksson. Runt omkring honom fladdrade ett tiotal tjejer som ett stim aborrar. Detta var osannolikt nog för Helena att förstå. Men vad som var än mer chockerande. Henke var snygg! Ok, kanske inte snygg, rättade sig Helena. Henke hade aldrig varit speciell snygg. Han skulle i ärlighetens namn aldrig kunna bli det heller. Trots alla skönhetsoperationer som blivit möjliga den senaste tiden. Henke var snarare vältränad. Helenas haka började närma sig kryckorna på stengolvet. Det röda plufset i Henkes ansikte hade försvunnit. Det blekfeta gäddhänget under tröjan fanns inte längre. Dessutom hade Henke stramat upp sig. Den rangliga kroppen som alltid sett ut som en vattensjuk stege, stod nu spänstig, rakryggad och fast. Konstigt nog har Henke blivit stilig, tänkte Helena innan hon slutligen skakade chocken ur kroppen. Helena Molander plockade upp kryckorna och åbäkade sig snabbt fram till den lilla gruppen. Hon ansträngde sig för att dölja sitt perplexa tillstånd bakom ett pillemariskt leende:

"Fan vad fit du har blivit Henke!"

Henke Eriksson verkade plötsligt mycket osäker. För ett par sekunder såg han ut som en liten pojke som blivit upptäckt med fingrarna i kakburken. Sedan verkade han hitta tillbaks till sitt vanliga gamla brölläge igen:

"Äh FAAAAAN. Du vet, man har ju jobbat i skogen ett tag nu."

Men Helena Molander funderade i flera veckor över hur det kom sig att Henke blivit så fit helt plötsligt. Helena visste inte vad man gör när man arbetar i skogen. Men något lurt med det hela var det. Så jävla vältränad blir man inte av att köra lite motorsåg! Och i detta nu behöver Helena Molander inte fundera längre. För som mormor brukar säga, "sanningen kommer alltid fram". Även om sanningen ibland blottlägger Osmakliga Förräderier. En anonym person har skickat ett klipp från den "speciella" videofilm Henke ägnat så många timmar åt. Och den osmakliga förrädiska sanningen, är att Henke frångått sitt heliga löfte att aldrig någonsin utföra någon sportslig aktivitet.

Ett ord från elvaåringen Olle innan Ni kan scrolla ned och se filmeländet: Fy Henke! Fy!