Ett Unikum av Osmidighet slår till igen

Molander. På väg mot sin handledares rum. Ser en sjukgymnastisk medelålders kvinna med en blomkruka i handen, längre bort i den långa korridoren. Blomkrukan närmar sig med stormsteg och om ett par sekunder kommer de att mötas.

Molander:
"YO!"

Sjukgymnastkvinann:
"Eh.. yo"

Molander:
"Så säger hiphopparna nere på stan."

Och där passerar de varandra och fortsätter i motsatt riktningar.

Sjukgymnasten, över axeln:
"Jaså, det visste jag inte."

Molander, över axeln. Ganska högt eftersom det nu är många meter mellan han och kollegan:
"MAN LÄR SÅ LÄNGE MAN LEVER!"

Långt bort i korridoren hörs ett utdöende "javisst". Molander. Sticker in huvudet i sin handledares rum. Satan, hon är inte där. Molander vänder på klacken. Drar sig till minnes en hastig glimt över axeln, av blomkruksbäraren på väg in i köket. Molander. Känner sig lite hurtig. Raska steg genom korridoren. Sticker in huvudet genom köket och ser den 50 åriga kvinnan ståendes med blomkrukan vid diskbänken. Molander, hurtfriskt:
"Tror du det finns någe kaffe kvar?"

Molander. Kollar in kaffebryggaren. Ja. Det finns en kaffeslurk kvar. Varm dessutom.

Sjukgymnasten:
"Jag vet inte. Jag dricker ju inte det där kaffet."

Molander. Minns att kvinnan vid diskbänken, på morgnarna brukar stå vid en liten expressokokare lite längre bort vid spisen. Och på något förbaskat underligt sätt förändras hans röst. Det blir in åt helvete fel helt enkelt. Molander, med överklassbetoning på ordet fiiin:
"Just det ja. Du dricker bara fiiiinkaffe."

Sjukgymnasten. Tittar upp lite chockat, men ändå lite glatt:
"Nja inte fint på det sättet. Jag är uppvuxen i en familj i norrland. Men ska det vara något, ska det vara bra grejer."

Molander. Skäms. Återigen ett så kallat Unikum Av Osmidighet. Ett klumpigt övertamp i den sociala längdhoppsgropen. Molander. Tänker att han snabbt som attan måste revanchera sig. Humor är bra, har han hört. Molander:
"Men du dricker inte kaffe med syfilisfingret va?"

Molander. Tittar menande ned på sin nypåfyllda kaffekopp i vänstra näven. Där lillfigret sticker rakt ut i luften.

Sjukgymnasten, något förvånad:
"Syfilisfingret?"

Molander. Yes. Den gamla förvirringstekniken. Att säga något riktigt skumt som folk inte fattar något av. För att sedan förklara genom att dra ett riktigt bra och genomtänkt skämt.
Molander:
"Jo den fiiina överklassen brukar dricka kaffe på det här sättet. Haha. Och vet du hur det kommer sig? Från början var det det franska hovet som stack ut lillfingret vid kaffedrickandet. Enda anledningen till det var att de hade syfilis hela bunten. Och sedan började överklassen i de finare salongerna göra likadant. Utan att veta att det från början berodde på en könssjukdom."

Sjukgymnasten:
"Haha!"

Molander. Bra där. Nu är det Sociala Övertrampet nästan korrigerat. Bara spiken i kistan kvar. Nämligen att skylla det mellanmänskliga obehaget på någon annan. Den mänskliga dumheten brukar fungera bra.
Molander:
"Haha. Är det inte en fin bild över människlighetens enfald?"

Sjukgymnasten, garvar förtjust:
"Jo, verkligen!"