(...): september 2009

I receptionen till Östersunds Akutmottagning sitter en herre vid namn Konrad Jespersson. Konrad Jesperssons arbetsuppgifter består av att skriva in patienter och bedöma deras behov av vård. Är inte patienterna i akut behov av vård är det Konrad Jesperssons uppgift att be de sökande att sitta ned och vänta i väntrummet. Man kan tro att Konrad Jespersson sett det mesta vid det här laget. Som sjuksköterska har han tagit emot hårdrockare med järndankar i magen, yxkastare från Mörsil med spruckna ögonbryn, alkoholförgiftade företagsledare som druckit för mycket Sangrias på någon av alla Östersunds krogar, samt ett oräkneligt antal jämtlänningar som fastnat med allt från foten i svarven till näsan i skoterhjälmen (ja, det finns faktiskt jämtlänningar som använder skoterhjälm).

Måndagsmorgonen den 21 september 2009 hade Konrad Jespersson spenderat på sin balkong på Frösön. Han hade dukat upp smör, keso, dinkelbröd och svart kaffe. Han hade spanat ut över sundet och bort mot Östersunds centrum. Sedan hade han tänkt på sin 20- åriga karriär på Östersunds Akutmottagning. När Konrad Jespersson tänkt klart hade kaffet kallnat. Konrad Jespersson tyckte om sitt jobb. Men han hade också kommit fram till två saker medan han tänkt.
1 Jag har sett och hört allt
2 Människorna är inte kloka, det måste vara något fel på dem
Om ett par timmar kommer Konrad Jespersson att göra en ny oangenäm bekantskap. Vid dagens slut kommer han att omvärdera sin första punkt - men absolut inte den andra.

Dagen hade börjat lugnt och fint. Förutom en gammal dam med en bruten lårbenshals, hade inte en endaste patient sökt hjälp fram till klockan 10.00. Då sökte en endaste patient, men i efterhand hade alla på Östersunds Akutmottagning hellre föredragit en massiv trafikolycka, eller en brand, eller vad fan annat hemskt som helst!

Det hela började som en skugga. En svart mycket lång skugga som lösgjorde sig ur parkeringens asfalt. Därefter skedde allting mycket snabbt. En ljudvåg slår med full kraft mot akutmottagningens plexiglasfönster. Konrad Jespersson hukar förfärat inne i sin mottagningsbur. Han hör att något låter, men förstår inte vad det är. Det är liksom för mycket volym för ett par öron att ta in. Sedan börjar den svarta skuggan röra sig över parkeringen. Konrad Jespersson är ingen vidskeplig man. Men när han plötsligt sitter framför en lång smal skrämmande och svart figur, tänker Konrad att de där sagorna som hans mormor Beata berättade om Liemannen var sanna i allafall. Konrad har precis börjat svepa desperat med blicken inne i receptionen efter ett schackbräde, då ett nytt vrål slår mot receptionsfönstret. Sedan hörs... snyftningar? Konrad Jespersson släpper förvånat tankarna på döden och schackbräden, och lyfter blicken. Framför honom står en två meter lång karl (förfärligt ranglig och klen visserligen, men ändå) och lipar som en barnunge. Nedför de svartflammiga kinderna rinner stora tårar, vilka märkligt nog inte gör spår i allt det svarta.

Konrad:
"Jaha, vad kan jag hjälpa till med?"

Långt upp i luften, i det svarta ansiktet, slutar snyftandet plötsligt upp för att leverera en ny massiv ljudvåg.
"Snyft... SERDUINTEDETÄGGHJÄRNA!... snyft snyft..."

Konrad Jespersson duckar instinktivt då det skallrande plexiglaset hotar att omvandlas till miljontals vassa bitar och snabbt förvandla Konrad själv till sökande akutpatient.

Konrad Jespersson, mer eller mindre vettskrämt:
"Ok... kanske vi kan börja med Ert namn?"

Snyftandet upphör återigen, för att nu lika högljutt, men också en smula truligt och kränkt:
"Snyft.... JAGÄRHENKEOCHJAGÄRKUNGIDENHÄRSTAAAAAAAAAAN!"

Den långa mannen som uppger sig heta Henke, stirrar galenfarligt ut ur sitt svarta tryne och in genom plexirutan. Konrad Jespersson tänker för första gången på 20 år att det kanske inte är en dum idé att byta jobb ändå. Han famlar skräckslaget under receptionsbordet efter den röda knappen.

Kära läsare. Vad vi har här är en så kallad ohållbar situation. Inom kort kommer den oförstörbara plexiglasskivan att ge efter för tokbrölandet och splittras i tusentals bitar. Eller så hinner Konrad Jespersson trycka på larmknappen för första gången i sitt liv, uniformerade vakter rycka ut på akutmottagningen och frihetsberöva Henke under mycket längre tid än tidigare. Sannolikheten är stor för att bägge alternativen kommer att slå in. Men. Då har man inte räknat med den enskilt viktigaste faktorn för att Henke, mot alla odds nästan alltid klarat sig genom livet, nämligen Skyddsänglarna. Och in genom Akutmottagningens svängdörrar vandrar just nu en av dessa Skyddsänglar. Konrad är precis på väg att trycka på larmknappen, då en kvinna i 30 årsåldern dyker upp bakom den svarta bråkstakens rygg. Kvinnan är klädd i samma overall som den långa skrämmande skriklipsillens svartflammiga. Konrad hinner uppfatta en gul logotype med den svarta texten "Takläggar´n" på kvinnans bröst, innan hon stryker den långa upprörda långskånken över den svartfläckiga ärmen och viskar med len röst:
"Såja, Henke. Jag vet att det känns jobbigt. Såja, lugna ned dig nu. Allt kommer att bli bra...."

Konrad Jespersson ser förvånad hur tvåmetersgestalten sjunker ihop som en punkterad ballong. Ett stilla snyftande hörs på andra sidan plexiglasskivan och tårar börjar återigen rinna över de svarta kinderna.

Kvinnan:
"Hej, jag heter Marro. Jag jobbar med Henke. Kan jag hjälpa till med något?"

Konrad Jespersson glor chockartat en stund till på den förväxda grinungen framför sig. Sedan hämtar han sig:
"Ja alltså... alltså vad... vad är det som har hänt?"

Marro:
"Henke, berätta nu för farbrorn vad som har hänt."

Henke:
"Buääääääää. Arkiväääääää...Färgääääääää! Muähhhhhhhhhh. Ramläääääääääää!"

Konrad Jespersson. Glor om möjligt ännu mer förvirrat genom plexiglaset. Men Skyddsängeln med Takläggarnoverallen rycker människovänligt in.

Marro:
"Såja Henke. Allt kommer att bli bra... (vänder sig mot Konrad). Henke säger att han stod på Stadsarkivets tak och precis skulle börja måla det, då han halkade och fick en tioliters hink färg över sig."

Plötsligt exploderar atmosfären igen.

Henke:
"Buäähhhhh. SKIIIIIIIIIIIIIITFA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Marro, snabbt:
"Ja, skitfarlig färg alltså.

Henke:
"IÖÖÖÖÖÖÖÖGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!! Buäääääää. Snyft. Snyft."

Marro:
"Ja. Henke säger att han fick den där skitfarliga färgen i ögat också."

Konrad Jespersson är en erfaren sjuksköterska. Konrad bedömer inte att färgen i ögat är någon akut medicinsk angelägenhet. Färgen har mest hamnat på patientens ögonlock. Jesper Konradsson gör sitt jobb. Jesper Konradsson tar ett beslut.

Konrad Jespersson:
"Ok, men då kan Ni sätta Er ned i väntrummet så skall Ni få träffa våra akutläkare så fort de har tid."

En två meter rangellång Henke helt nersmetad i svart lackfärg, reser sig upp i sin fulla längd. En två meter lång Henke spanar ut över väntrummet genom den svarta "skitfarliga" färgen - glor ilsket på den stackars äldre damen med bruten lårnbenshals. En svartfärgad långskånk i besudlad overall vänder sig mot Konrad Jespersson.Trycker det nedsmetade galna spökansiktet mot plexiglaset. Och nu är snyftandet borta. Plexiglaset skriker av smärta, men håller otroligt nog.

Henke:
"ÄGGHJÄÄÄÄÄÄÄÄÄRNA! OM DU TROR ATT JA SKA SITTA OCH VÄNTA SOM NÅN JÄVLA GAMKÄRRING TROR DU FAAAAAAN FEL!!!!! NÅN JÄVLA VITROCK SKA HJÄLPA MIG OCH DOMM SKA GÖRA DET NUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!"

Marro:
Ja, Henke menar alltså att...."

Men Konrad Jespersson lyssnar inte vidare. Han har med all önskvärd tydlighet förstått vad "Henke" menade. Dessutom kliver ytterligare två män i Takläggarnoverall i detta nu in på Akuten. Konrad Jespersson svär bittert över den dag han valde att inte följa sin moderns karriärråd att bli florist. Sedan bedömer Konrad Jespersson situationen inne på Akuten som ett extremt Akutläge. Han överväger förvirrat en kort kort stund att kalla in Jämtlands fältjägarregemente, men kommer sedan på att det var längesedan machomilitärer utbildades i Östersund. Dessutom finns en mycket snabbare och smärtfriare lösning.

Konrad Jespersson:
"Jaha, "Henke". Du kan gå in i undersökningsbås 3 där Dr Nilsson ska kolla på dig och ditt öga."

Medan den långe svartfläckige patienten leds bort till båset av den trevlige Marro, drabbas Konrad Jespersson för en kort sekund av dåligt samvete för att ha dumpat världens otrevligaste patient på Dr Nilsson. Sedan kommer Konrad Jespersson på att Dr Nilsson tjänar 8 gånger så mycket som honom själv och kanske för en gångs skull kommer tvingas förtjäna denna monsterlön. Dessutom är det fler patienter i Takläggarnoverall som kräver hans uppmärksamhet.

Men det skulle visa sig att Konrad Jesperssons stora prövningar är över för den här dagen. Den nya patienten i Takläggarnoverall har visserligen skurit sig djupt i handen, är alldeles vit i ansiktet och får inte fram ett ord. Men den tredje mannen i samma sorts overall, en vänlig man vid namn Caesar Jesusson som visar sig vara chef för takläggarfirman, förklarar lugnt och sakligt hela händelseförloppet för Konrad Jespersson. Den blödande patienten, Nahtaniel Börjesson, hade helt enkelt skurit sig i handen i blotta förskräckelsen då han hörde Henkes brölande efter att ha fått färghinken över sig.

Allt skulle till sist komma att få ett lyckligt slut. Också Nathaniel Börjesson blev genast inskickad till en doktor i ett bås. Caesar Jesusson hade stannat kvar utanför expeditionen och småspråkat i gemytlig ton. Konrad Jespersson hade nästan glömt bort förmiddagens otrevliga händelser, så mycket uppskattade han Caesar Jesussons sällskap. Så plötsligt fastnar Konrad Jesperssons blick på den gamla väntande damen med bruten lårbenshals. För en kort sekund drabbas han av dåligt samvete över sitt medicinska tjänstefel - att låta en patient med lite färg i ansiktet få förtur gentemot en patient med en fraktur. Sedan tänker Konrad Jespersson att hans beslut nog var det bästa ändå. Man vet inte vad som kan hända med äldre damer om de placeras i samma väntrum som "Henke", annat än att det nog blir värre konsekvenser än ett lårbensbrott. Men fortfarande är det en fråga som plågar Konrad Jespersson. Han får det inte att gå ihop. Denne trevlige gentleman Caesar och tvåmetersmarodören "Henke", i samma firma? Om Konrad Jespersson ska kunna sova i natt är det lika bra att han frågar.

Konrad Jespersson:
"Eh... Ursäkta att jag frågar. Men hur gick det till... när du anställde Henke?"

Men Caesar bara ler ett helgonlikt leende:
"Jo, jag vet. Det är liksom ingen annan som vill ha honom. Då känns det lite taskigt att sparka honom. Men jag ska försöka annonsera ut honom."

Och den annonsen. Den tänker i alla fall inte Konrad Jespersson svara på.

Fler True "Henke" Stories:

Kaptitel 1: The cabride

Kapitel 2: Henkes rumpa får sig en rejäl omgång, och Henke gillar det!

Kapitel 3: Henke den brölful(l)a prinsessan

Kapitel 4: Mitt livs värsta upplevelse

Kapitel 5: Henkes Julafton

Kapitel 6: Det tog två mellandagar...

Kapitel 7: Fritt fal l
Kapitel 8: Henkestoryn som INTE fick publiceras!
Kapitel 9: Henke Hackaren

Kapitel 10: Det Osmakliga Förräderiet

Kapitel 11: Henke, MasterPlanner

Kapitel 12: Henke Frukten

Kapitel 13: Henke, Lyckliga Gatan