PROLOG
Östersund. Nittiotal. Högstadie. Varje helgnatt packades Östersunds gator av ungdomar. Det fanns ingenting att göra där på gatorna. Inga diskon. Inga hårdrockskonserter. Inga krogar (som släppte in högstadieelever). Ändå samlades hundratals ungdomar i gigantiska klungor längs gågatan. De hängde runt. Skränade. Var coola. Raggade. Men framför allt så söp de. Ofantliga mängder alkohol i medhavda flaskor. Jag minns hur jag och "Henke" surfade runt i folkmassorna. Njöt trots att vi den gången inte lyckats fått tag på någon alkohol. Långt senare skulle jag åka runt i norden på många stora musikfestivaler. Ändå är det få gånger som jag upplevt en sådan stark festivalkänsla som den gången i havet av ungdomar under gatlamporna längs Prästgatan. Det fanns bara ett problem. Nämligen det där med bristen på alkohol. Detta var tydligen ett problem som Henke under inga villkor var villig att acceptera.
På den här tiden var vi för unga för att få tag på alkohol den vanliga vägen. Det här var var också innan Henke hade upparbetat de "kontakter" som garanterade spritleveranser utanför systembolagets sortiment. När vi cyklade hem den natten i nyktert tillstånd kunde jag tydligt se hur min väns underliga förståndsgåvor arbetade för högtryck.
Det finns ett vanligt missförstånd om Henke. Nämligen att han skulle vara dum. Ok. Henke gör ofta extremt korkade saker, som fan ingen psykolog i världen kan förklara. Henke är extremt lat, slö och trött. På den här tiden var det inte ovanligt att han sov 3 dygn i streck. Henke lyfter inte ett finger för att göra någonting han inte har lust med. Men. När Henke verkligen vill ha någonting. Då kan han visa prov på den mest avancerade tankeverksamhet och obändliga beslutsamhet!
Under hela cykelfärden hem den natten sa inte Henke ett endaste ord. Hans ögon hade en frånvarande glans. När jag försökte säga hej då utanför Henkes mammas dörr på Anarisvägen, vaknade Henke plötsligt upp ur dvalan av extrem koncentration. Hans blick fixerade mig. Men det var inte ett godnatt och tack för ikväll jag fick mig till livs. Henkes högra hand pekade militäriskt och skrämmande över montainbikestyret:
"På fredag ska vi åka in till stan. Och då ska vi JÄVLAR supa! DU kommer på ett sätt att fixa alkohol till dig och jag tar hand om min del!"
Därefter var Henke plötsligt borta. På något magiskt sätt hade han parkerat cykeln och försvunnit in till sig på mindre än en sekund. Jag skakade förundrat på huvudet. Sedan accepterade att jag aldrig någonsin skulle förstå mig på Henke, och började trampa hem mot Blåhammarvägen.
Måndag. Torvallaskolan. Förmiddagsrast.
Henke smyger mystiskt upp bredvid mig i korridoren. Han pekar menande och hemligt bort mot en avskild vrå utanför toaletterna. Jag förstår inte vad han menar, men följer ändå efter. Henkes blick skannar konspiratoriskt av området framme vid toaletterna. Mattelektionen alldeles nyss hade Henke ogenerat sovit sig igenom. Han hade snarkat högt och dreglat på sin vita Kalle Anka t-shirt. Men nu verkar Henke pigg och ready för action. Han blick zoomar in spiraltrappan. Sedan tycks han bestämma sig för att risken att någon skulle komma upptrampande och höra, var försumlig. Jag tänker att det Henke nu håller på med, är exakt samma sak som den sannolikhetslära han för ett par minuter sedan ratat som ointressant. Henke vänder sig mot mig och kräver att få veta hur det har gått. Jag berättar att jag hittat en gammal bortglömd kvarting Bordeauxvin längst bak i kylskåpet. Flaskan har stått där så länge jag minns och man borde kunna ta den utan att någon skulle sakna den.
Henke:
"BRA!"
Jag:
"Du då?"
Henkes blick fylls till bredden av genialisk intelligens och klurighet. Han börjar berätta för mig om den Master Plan han utarbetat under helgen. I Henkes kylskåp finns inga bortglömda flaskor rödvin som man kan lägga vantarna på utan att bli upptäckt. Däremot har Henkes mamma och styvfar ett omfattande barskåp i förrådet. Där finns vodka, vin, konjak, likörer och whisky i långa rader. Problemet är bara att detta Fort Knox bevakas med rigorös säkerhet.
Jag:
"Men vad fan Henke. Du kan ju inte sno någon flaska där. Din morsa kommer att märka det så fort det fattas något.
Henke, ler mystiskt:
"Jo självklart. Det gäller att ta lite grann ur varje flaska. Då finns alla flaskor kvar."
Jag nickar lite fundersamt. Planen är inte dum och hade mycket väl kunnat fungera under andra omständigheter. Men Henkes mamma känner sin son bättre än någon. Hon har under mycket lång tid varit tvungen att ta hand om honom och hållit honom från trubbel så långt det varit möjligt. Dessutom är Henkes mamma en mycket noggrann kvinna.
Jag:
"Men vad fan Henke. Din morsa kommer att märka att det fattas i flaskorna i alla fall."
Henkes ansikte lyser upp i ett stort leende:
"Jo jag vet. Men tricket är att ta lite ur varje flaska och hälla i lika mycket vatten! Då syns det inte. Dessutom känns det inte på smaken!"
Jag måste säga att jag blir lite imponerad. Henke har klurat ut en ofelbar plan. Om man bortser från det omoraliska att förstöra en stor spritsamling genom att späda ut den med vatten, är risken mycket liten att åka fast. Och Henke har heller aldrig varit speciellt intresserad av moral. Han har alltid varit speciellt intresserad av att bli full.
Fredag. D- Day
Hela veckan hade Henkes underliga förståndsgåvor arbetar för högtryck. Med en generals strategiska precision hade Henke planerat upp kvällen. Redan då hade min vän anammat ett av sitt livs stora principer. Det gäller att planera upp festandet extremt noga. När man väl blir full, ska ingen oförutsedd händelse kunna dyka upp förstöra. Den variabel som Henke däremot inte inkluderade i sin komplicerade plan, var sin egen fylla...
Henkes plan:
1 Kliva upp på morgonen och dyka upp i tid på skolan (undvika kvarsittning i ett känsligt läge).
2 Dyka upp hemma hos Olle klockan 19.30. Se till så att Olle håller tiden och får med sig alkoholen.
3 Svänga förbi hemma på Anarisvägen med Olle klockan 18.30. Hämta upp alkoholen som förberetts flera dagar i förväg. Vara som vanligt mot mamma för undvika misstankar.
4 Låna sin mammas cykel, eftersom den egna montainbiken tyvärr blivit krashad i grusgropen (inga övriga kommentarer från redaktionen).
Blåhammarvägen, prick 19.00
Henke dyker upp på Blåhammarvägen. Jag sitter och äter kvällsmat med mamma och lillasyster. Henke viker obesvärat ihop sin långa rangelkropp i kökssoffan. Han tar en macka och skämtar lite om något vardagligt. Sedan går det lite för långsamt för tidsschemat.
Henke:
"Vafan vi måste dra nu."
Vi kliver upp från köksbordet. Vi tar ryggsäcken där bordeauxflaskan sedan länge planteras. Vi är precis på väg att gå ned för trappan mot ytterdörren. Allt verkar flyta på fint. Då händer det.
Min mamma:
"Vart har ni spriten då?"
För ett par sekunder stannar tiden. Sedan fyrar Henke av ett bländande Henkeleende. Henke klappar på ryggsäcken, på precis det ställe där vinflaskan ligger.
Henke:
"Här såklart!"
Min mamma verkar nöja sig med det. Hon misstänker att Henke och jag är på väg ut och festa. Men att Henke skulle vara så infernalisk dum (eller genialiskt kaxig) att han säger exakt vart spriten ligger, verkar mycket osannolikt.
Anarisvägen 19.32.
Henkes mamma och styvfar sitter vid köksbordet. De äter finmiddag. En tredje för mig okänd person, lassar som bäst in potatisklyftor och café de paris sås. Det visar sig vara Henkes gamla dagisfröken, som Henkes mammma bjudit på middag. De är väninnor och partners. De är obönhörligt sammansvetsade av livsödet att ta hand om världens konstigaste människa - Henke Eriksson. Om min dagisfröken plötsligt ätit middag i mitt kök, hade jag nog satt mig ned och pratat en stund. Catch up on old times ungefär. Men. Världens konstigaste människa Henke Eriksson nickar bara åt middagssällskapet. Han har ett tidsschema i huvudet och ett mål att uppfylla!
Vi cyklar genom Odensala. Ryggsäckarna med spriten är med. Henkes mammas cykel håller jämna steg med min svarta montainbike. Där passerar vi den lilla bäcken. Jag försöker säga något om den lilla bäcken, men Henke är bistert frånvarande. I hans huvud tickar tidsschemat. Där åker vi genom den lilla skogen innan Storsjöbadet. Cykelvägen går bredvid en asfalterad bussväg. På ett ställe har asfalten gått sönder och bildar en halvmåne. Om man cyklade på bussvägen skulle man kunna hoppa lite coolt ner på cykelvägen. Egentligen är jag inte så intresserad av att hoppa lite coolt med cykeln. Men jag vet att Henke brukar tycka sånt är roligt. Jag försöker säga något om att man skulle kunna hoppa lite coolt över den trasiga asfalten till Henke. Men det konversatioriska försöket är dömt att misslyckas. Henke tycks knappt höra mig. Han är bistert målmedveten och cyklar med blicken bistert riktad mot horisonten.
Östersunds centrum, Prästgatan 20.03.
Det är helt otroligt! För första gången den här våren finns inte en enda högstadieungdom att skåda så långt ögat når. Kanske beror det på vädret. Det är kallt som attan och duggregnet ligger i luften. Det känns väl inte helt jippie. Dessutom finns grillchips och dataspelet Worms hemma hos mig.
Jag:
"Vafan Henke. Det här var ju värsta floppen. Ska vi dra hem till mig istället?"
Men Henke stirrar bara lite galenfarligt på mig. Sedan sätter han sig bestämt ned på en stentrappa utanför Bion. Henke har inga som helst planer på att cykla hem igen, hur öde och kallt det än blir. Istället halar han upp sitt alkoholbyte ur ryggsäcken med ett stort flin.
Henke:
"Faaan. Kolla in det här då!"
Flaskan som han håller i handen innehåller en minst sagt grumlig vätska. Med en kemist exakta sinnelag börjar Henke föreläsa för mig om den 33 cl tomma gamla coolaflaskans innehåll. Det gäller att inte åka fast. Därför har Henke tagit exakt lika mycket ur varenda flaska i sin manmmas förråd. Resultatet är en häxbrygt bestående av bland annat whiskey, baileys, rödvin, konjak, tequila, vitt vin, diverse andra likörer, vodka samt cointreau.
Jag:
"Vad fan Henke. Det där ser inte direkt... gott ut. Ska vi inte skita i det här och dra hem istället?"
Men Henke verkar inte lyssna på det örat. Istället skruvar han beslutsamt av korken på den invertes misshandlade coolaflaskan och tar en stor klunk av det vidriga innehållet. Det är hyfsat sannolikt att en vanlig människa skulle spy direkt efter att ha druckit ur den flaskan. Själv drabbas jag av ett starkt illamående när jag ser min underliga vän frivilligt klunka i sig århundrades vidrigaste Long Island. Hur i helvete kan man vara så dum? Men Henke bara ruskar lite på sig och verkar vara tillfreds med sin plans framskridande. Kanske tänker han att han snart kommer att vara mycket berusad. Och om man någonsin kan definiera intelligens i de termerna, har han mer än rätt i åtminstone det antagandet. Jag drar en djup suck och halar upp min kvarting bordeauxvin. Jag tackar gudarna att Henkes flaska är hans och min är min!
Vi sitter på stentrappan utanför bion. Det blåser kallt och småduggar i luften. Stentrappsteget är hårt och kallt mot byxbaken. På gatorna finns inte en själ så långt ögat når. Det är verkligen inte de bästa förutsättningarna för en night out. Ändå tänker jag att vi har det ganska trevligt. I cirka tjugo minuter sitter vi och pratar om Worms, hårdrock och Henkes senaste cykelkrasch i den där grusgropen. Då och då tar jag en klunk bordeauxvin. Betydligt oftare (ungefär en gång i minuten) klunkar Henke ur sin vidriga häxcocktail. Varje gång han sväljer ned den vämjeliga vätskan får jag kväljningar en halvmeter bort. Men Henke verkar mer än tillfreds med situationen. Kanske tänker han att han nu äntligen blir allt fullare och fullare. All according to The Master Plan. Och fullare och fullare, det blir Henke sannerligen!
Exakt 26 minuter senare har Henke druckit upp 8/10 av sin "drink". Plötsligt är all tillfredshet borta! Henke reser sig beslutsamt upp. Det verkar vara dags för nästa fas i hans plan.
Henke:
"Nu jävlar... ska... vi gå på... på stan och snäcka... snacka med folk. Res dig upp!"
Jag:
"Vafan Henke. Se dig runt. Det finns fan igen enda människa på hela Prästgatan. Det är för dåligt väder. Det är bara att acceptera. Vi kommer bara att bli dyngsura."
Henke:
"Skyll dig själv då TORRIS!"
Jag ser förundrat hur Henke vinglar ned mot Prästgatan. Han är ordentligt berusad och snubblar flera gånger. Nu står han iallafall mitt på Prästgatan, på precis det ställe där den största folkmassan av ungdomar brukar hålla till. Fortfarande finns inte en människa så långt ögat kan nå. Men det verkar Henke inte bry sig om. Han vinglar runt för sig själv i det strilande regnet. Det ser ut som om han rör sig igenom ett stort folkhav. Henke hejar igenkännande på en trasig lyktstolpe. Sedan stannar han till vid en uppsamlingslåda för hundbajs. Jag hör genom den tilltagande vinden Henkes röst:
"TJJJJJEEEENARE FAAAAN! ROLIGT ATT SE DIG HÄR! HARU NÅGE SPRIT ELLER?"
Henke viftar menande med sin häxblandare till coolaflaska. Sedan skålar han med hundbajslådan och tar en en djup klunk. Jag skakar på huvudet. Det kan inte vara sant. Henke måste vara den underligaste människa jag kommer att träffa på i hela mitt liv. Och sedan händer det! Henke har vänt sig om och tagit sikte på en träbänk vid sidan om Prästgatan. Trots att vi två förmodligen är de enda i Jämtland som har ovett nog att vistas utomhus denna ruskiga afton, ser det ut som om Henke ömsom knuffar och ömsom bufflar sig fram över den tomma Gågatan. Och nu verkar en osynlig fiende knuffa min underliga kamrat mycket hårt. Henke flyger som en vante flera meter. Han är snabbt och ilsket på benen igen. Den tomma gatan ekar av ett aggressivt Henkebrölande:
"KNUFFAS DU DIN JÄVUL!?!!! SKA DU HA EN FETING SÅ FULTRYNET DITT RASAR IHOP!?"
Henke hytter ilsket med knytnäven i luften på rangliga ben. Jag gapar förundrat. Är Henke så in i helvete full att han har börjat se i syne? Eller är denna lilla händelse också en del av hans noga förberedda Master Plan? Jag hinner dock inte fundera länge på denna gåta. För nu ekar Prästgatan igen av ett skallande vrål.
"NEEEEEEEEEJJJJ JAG TROODE VÄL DE. SPRING DU BARA DIN FEEEEEGIS!"
Henke tycks nöjd. Han stapplar vingligt men stolt de sista metrarna fram till bänken. Henke sätter sig. Han tar en sista klunk ur äckelflaskan. Sedan är det slut. Henke däckar som en klubbad säl. Han börjar omedelbart snarka ut över Östersunds centrum.
Jag tittar sorset ned på min halvdruckna rödvinsflaska. Det var den kvällen. Jag ser skeptiskt bort mot bänken där Henke precis börjat dregla stora fläckar över sin Kalle Anka t-shirt. Att väcka en sovande Henke är bland det svåraste man kan göra här i livet. Att väcka en berusad sovande Henke är en övermänsklig uppgift! Ändå gäller det att hålla på de etiska principerna. Man lämnar inte en fallen kamrat. Även om det råkar vara så att kamrater fallit på eget grepp.
Återupplivningsförsöket på Henke börjar. Regnet strilar och blöter ned min nacke innanför jackan. Jag försöker allt. Jag ruskar om långskånken på bänken. Henke är slapp och tung och muttrar ohörbart. Jag försöker muta Henke med prickig korv mackor och Oboy när han kommer hem. Inget resultat. Förmodligen är mat det sista min vän på bänken ser fram emot nu. Jag försöker väcka Henkes gravt berusade intellekt genom att tala om saker som intresserar honom. Efter att ha gått igenom dramaturgin i det senaste årets samtliga Kalle Anka avsnitt, ger jag upp den taktiken. En halvtimme senare tvingas jag konstatera att jag inte kommer att lyckas väcka Henke. Återstår att lämna honom där, dra honom hem, ringa hans mamma eller övernatta i regnet bredvid Henke tills han nyktrat till. Inget av dessa alternativ är direkt lockande. Allt känns jävligt botten. Plötsligt får jag syn på Henkes coolaspritflaska som ligger bredvid bänken. Det enda som återstår är en sorglig slurk bottenslask. Hade det inte varit för den förbannade häxbrygden hade ingenting av detta hänt! I ett plötsligt raserianfall böjer jag mig ned och plockar upp flaskan för att kasta iväg eländet så långt som möjligt. Då händer det! Henke vaknar på något magiskt sätt till på mindre än en sekund. Han sätter sig hastigt upp och stirrar galenfarligt på mig:
"Du ger FAAAAN i min sprit!"
Henke rycker åt sig flaskan och knölar ned den halvvägs i jackfickan. Sedan sjunker han ihop i medvetslös fosterställning igen. Jag tittar förundrat på ynglingen framför mig. Det tar ett tag innan jag förstått vad som hänt. Hur in i helvetets mest glödgade eld kan Henke få för sig att jag skulle ens drömma om att ens lukta på hans vidriga häxbrygd?!!! Och hur kan vakna upp så i i helvete fort av att spriten tas ifrån honom!? Plötsligt börjar kugghjulen uppe i min skalle långsamt att spinna. Jag skall inte skryta med att vara en sådan intelligent Master Planner som Henke. Men bit för bit börjar en plan formas i mitt huvud. Det borde kunna gå. Men jag måste vara slug som en räv och kvick som en fasan. Jag tar ett djupt andetag. Sedan sätter jag min plan i verket.
Snabbt som en fasan rycker jag åt mig Henkes flaska från bänken. Det tar ett par sekunder innan Henke vaknar till. Men det är också allt jag behöver. Jag springer bort mot min cykel. Bakom mig hör jag ett avgrundsvrål. Jag hoppar upp på cykeln och lyckas precis få fart på pedalerna, innan Henke kommit fram. Jag sätter upp en jävla fart. I ögonvrån ser jag hur Henke hoppar upp på sin mammas damcykel. Underligt nog verkar han i sitt dyngfulla tillstånd fatta att den enda chansen att få tillbaka flaskan är att cykla ikapp mig.
Hetsjakten går genom Östersunds centrum och mot Torvalla. Henke cyklar till en början på i ett rasande tempo. Men efterhand börjar hans berusade tillstånd ta ut sin rätt. Jag ser över axeln hur farligt nära Henke är att däcka igen, trots att han sitter på sin mammas cykelsadel. Något drastiskt måste göras. Jag ropar över axeln, slugt som en räv, samtidigt som jag smackar elakt med läpparna:
"Mmmmmm vad gott det ska bli att dricka upp din sprit. Bara jag cyklat ifrån dig så."
Slugheten får önskad effekt. Henke skjuter återigen fram i ett rasande tempo. Vi passerar Statoil i hyperspeed. Där svischar Storsjöbadet förbi. Nu flyger vi genom skogen mot Odensala. Jag tänker att snart är Henkeleveransen fixad och klar. Jag är nog också lite stolt över min sluga plan. Då kommer katastrofen! Efteråt skulle jag tänka att det måste blivit någon typ av härdsmälta uppe i Henkes berusade skalle. Något primitivt behov som jag inte räknat med hade tagit överhanden och konkurrerat ut spritlusten. Och nu är Henke inte übersmart längre heller. För precis vid den trasiga halvmåneformade asfalten får Henke av något jävligt underlig anledning för sig att han ska hoppa lite coolt med sin mammas damcykel. Problemet är bara att han gör det från fel håll! Henke drämmer rakt in i asfalten från cykelvägssidan och kraschen är fruktansvärd. Jag stannar omedelbart. Synen bakom mig är en sorglig hög. Henkes mammas cykels framhjul är demolerat i en kaotisk båge. Henke gör ett försök att hoppa upp på vrakgodset och fortsätta jakten. Men han får ge upp efter två meter. Cykeln är obrukbar. Henke sätter sig uppgivet ned på marken och är nu mycket nära att däcka igen. Jag ser ingen annan råd än att spela ut det sista triumfkort jag har. Jag går fram till Henke och låter honom slurpa i sig den sista vidriga bottensatsen av häxbrygden. Kanske kan alkoholkicken räcka ända hem? Henke tar sig mycket riktigt sig upp igen på sluddiga ben.
Vi vandrar i sakta mak mot Torvalla ledandes våra cyklar. Henke mumlar hela tiden något obegripligt om att han har ont i fötterna. Vi passerar Odensala centrum och slår in på den sista cykelvägen genom skogen innan Anarisvägen. Jag hinner tänka att kanske, kanske kan detta gå vägen. Men efter den lilla bron släpper plötsligt Henke sin mammas cykel på asfalten. Han vandrar som en zombie ned till vattnet. Han tar av sig sina gigantiska gympadojjor storlek 47, och plumsar ned fötterna i den lilla ån. Sedan är det färdigt. Det finns ingenting mer jag kan göra, hota eller locka med. Vi sitter vid den lilla bäcken i cirka 15 minuter. Kanske hade man kunnat ringa en taxi, men på den tiden hade inte högstadieungdomar råd att köpa mobiltelefoner. Satan! Plötsligt hör jag fotsteg lite längre upp på cykelvägen. Jag skyndar upp på den lilla bron. Kanske kan denna nattliga vandrare ringa på en taxi? Ödet skulle dock visa sig grymt denna natt. För även denna förhoppning skulle visa sig vara omöjlig. Inte för att vandraren inte hade en mobiltelefon. Men.
Ut ur skogen kommer ingen mindre än Henkes gamla dagisfröken! Hon har precis avslutat middagen hos Henkes mamma och promenerar i sakta mak hemåt. Henkes gamla dagisfrökens blick genomborrar först mig och vandrar sedan obönhörligt ned mot den lilla bäcken. Det finns ingenting vettigt att säga. Ingen djuplodande förklaring. Jag stirrar skamset ned på Henkes mammas cykel:
"Ja, Henke är... lite full. Han har... ont i fötterna."
Henkes gamla dagisfröken:
"Jaha."
Sedan stegar hon resolut ned mot zombieHenke med fötterna i bäcken. Hon gör sitt allra bästa för att ruska liv i honom. Men även dessa försök är dömda att misslyckas. Det är svårt att veta vad hon tänker där och då om sitt gamla dagisbarn. Men efter ett par minuter ger hon upp och fortsätter vandringen hemåt igen.
Och kanske, kanske slår mötet med Henkes gamla dagisfröken an någon primitiv sträng djupt inne i fylleristfotbadarens huvud. För efter ett par minuter tar Henke utan ett ord på sig skorna och kliver upp på den lilla bron igen.
Vi vaggar genom den lilla skogen ledandes våra cyklar. Ungefär halvvägs hem till Henke kommer två personer oss till mötes. Naturligtvis har Henkes gamla dagisfröken ringt till kvällens värdinna - Henkes mamma. Naturligtvis är det Henkes mamma och styvfar som kommer oss till mötes! Naturligtvis förbannar jag ödet. Henke är åtminstone jävligt full och delvis bedövad i denna prövningens stund. Själv är jag helt på det klara vad det innebär att bli påkommen hemsläpandes en fyllesjuk Henke och hans mammas kraschade cykel. Vad i helvete ska man säga om det?
Men Henkes mamma ser bara kort på mig och hälsar utan agg. Kanske är hon tacksam att jag släpat hem Henke. Kanske är hon bara helt förbi av ilsken förundran över de dumheter hennes yngste son kan prestera. Färden hem är kort och bistert tystlåten. Det sista jag ser av Henke den natten är hur han bärs in över tröskeln av sin mamma och styvfar.
EPILOG
Eftersom jag tack och lov inte var närvarande, kan jag inte i detalj återge de förhörsmetoder som användes på Anarisvägen efter den natten. Troligt är däremot att Henkes kloka mamma och styvfar ganska snart övergav frågan om motivet. Nämligen: Varför i helvete beter sig Henke som han gör? Däremot las mycket kraft på att få reda på var Henke fått spriten ifrån. Eftersom Henke vid det laget nyktrat till och återfått en del av sina underliga förståndsgåvor, insåg han snabbt att han inte kunde komma undan. Mycket snart erkände han att han tagit lite grann ur varenda flaska i förrådet, och fyllt på med vatten för att undgå upptäckt. Eftersom Henke inte räknat in sin egen fylla i sin Master Plan, kom nu denna kluriga strategi att vända sig emot honom med full kraft. Efter en mycket kort överläggning i köket meddelande Henkes mamma och styvfar den hårda men rättvisa domen:
1 Henke skulle bli utan veckopeng tills han ersatt varendaste spritflaska i förrådet.
2 Henke skulle under nitiskt överseende av ovanstående personer, vara tvungen att själv hälla ut varenda vattenutspädd flaska i förrådets slask.
Kraschandet av Henkes mammas cykel behandlades inte i domen.
Fler True "Henke" Stories:
Kapitel 7: Fritt fallKapitel 8: Henkestoryn som INTE fick publiceras!
Kapitel 9: Henke Hackaren
0 kommentarer:
Skicka en kommentar