Ett Unikum av Osmidighet kontrar

Pressbyrån. Centralstationen. Minuter innan tåget avgår till Uppsala.

Molander. Ser en lite förvirrad kassörska med blicken vid horisonten, vid en ledig kassa. Molander. Ojä! Avancerar snabbt fram mot kassan. Kassörskan tittar fortfarande bort förlorad i sina egna tankar. Molander. Sticker kaxigt fram trynet över disken. Kassörskan rycks brutalt ut ur sitt bekväma dagdrömmeri! Hon stirrar vettskrämd framför sig som om sett ett spöke. Sedan lägger sig den värsta chocken.

Kassörskan:

"Jaha, vad kan jag stå till tjänst med?"

Och nu är det plötsligt Molander som är förvirrad. All kaxighet och bestämdhet är som bortblåst. Han vet vad han vill köpa, men det blir som svårt att klämma ur sig det.

Molander:

"Eeeeh.... Skruf...."

Kassörskan:

"Vilken smak?"

Molander:

"Ehhhhh.... eeeehhhh.... Tranbär."

Kassörskan försvinner snabbt iväg och kommer tillbaks med dosan. Molander. Plockar upp kortet för att betala.

Kassörskan:

"Man får stoppa in chippet."

Då plötsligt händer det! Molander får syn på veckans mest underbara syn. Precis nedanför chippsinstopparen är en alldeles förträfflig lapp upptejpad. På lilla lappen står textat "CHIP" med stora bokstäver och tydliga uppåtpilar bredvid. Molander. Fylls till bredden av en hastigt uppbubblande glädje! Innan han hinner lägga band på sig utbrister han högt och tydligt:

"Vad BRA att ni har en lapp som det står att man ska stoppa in chippet på."

Kassörskan stirrar chockat framför sig. Molander biter sig i tungan. Han hör hur den nyss uttalade meningen ekar i luften av något som lät misstänkt mycket som överdriven ironi. Satan! Kassörskan kan väl inte veta att Molander stört sig oändligt mycket på alla dessa kortautomater som ibland skall hanteras med chip, och ibland med kortremsa. Kassörskan kan väl inte veta att Molander svurit sig till döds över att det är omöjligt att veta HUR man ska betala nuförtiden. Kassörskan kan väl inte veta att Molander enligt honom själv, just bevittnat den Ultimata Lösningen på ett Eländigt Onödigt Problem, och sålunda Välsignelsens Allra Yppersta Servicemindenhet! Ett Unikum av Osmidighet har slagit till igen. Molander tänker på alla sina Opsykologiskt uttalade komplimanger, som uppfattats av omvärlden (främst kassapersonal) som bitande ironiska förolämpningar. Men. En fördel med att vara Ett Unikum av Osmidighet, är att man långsamt börjar förstå det den hårda vägen. Det enda sättet att förändra något är att acceptera det, och sedan fixa till det. Molander. Ler lite:

"Jo, jag tycker det är bra att ni har den här lappen. Det är så många automater nuförtiden, och man vet aldrig om man ska betala med chip eller inte. På det här sättet slipper man fråga."

Kassörskan förstår och tycks, om än lite skakat, ta åt sig av komplimangen. Molander. Uppeggad av sin egen tankekedja. Tänker att det var fan det bästa han sett på länge! Tänker att han minsann ska berätta om lappen varenda gång han handlar med kort i framtiden! Molander. Tänker att han ska berätta om sina planer för kassörskan... Men sedan kommer han på det där om Ett Unikum av Osmidighet igen. Molander. Vinkar istället adjö och ler. Kassörskan återgår till sina dagdrömmar.

Det är lika bra det.

Dumheten Hoppet 10 - 12