Begreppet är inte helt oträffande (för att bygga vidare utifrån den norrländska vokabulären) vad det gäller Molander.
Någon gång som barn hade han hört Lasse Berghagens sång Teddybjörnen Fredriksson. "Men åren gick och jag glömde bort min vän..." Molander hade kategoriskt bestämt sig att Lasse var en egoistisk typ och att det var ett jävla sätt att behandla en gammal kompis på. Han hade tittat ned på sin Waldorfdocka Valle och denna stund svurit ett heligt löfte, att aldrig någonsin packa ned kompisen i någon låda på vinden. Valle sitter fortfarande bekvämt i en bokhylla på Albygatan i Sunbyberg.
En annan gång hade han burit en 14 tums crt data skärm i fem klimometer. Skärmen skavde och var ett smärre elände ur ergonomisk synvinkel. Men. Det var också det enda sättet att få hem den på just då.
En tredje gång hade Molander och en kamrat ofinkänsligheten att störa en klasskamrat med en fotografisk deadline. Till slut hade hon fått nog och bett dem avlägsna sig ur mörkrummet. De två fridstörarna hade frågat om hon inte önskade deltaga i deras konversatoriska sällskap. De pressade och förgrymmade klasskamraten hade uppgett att hon inte var intresserad av det. Just nu eller aldrig? Klasskamraten hade stirrat ilsket på plågoandarna och uttlalat ett ord: Aldrig. Från den stunden och två år framåt ända tills studentdagen, hade Molander inte yttrat ett endaste ord adresserat klasskamraten.
Ovanstående exempel kan vara en smula roande att ta del av, men beskriver knappast till fullo vidden på den tjurskalliga envishet som bor i Molanders kropp. I slutet av första ring i gymnasiet hade han av någon dunkel filosofisk anledning, bestämt sig för att det enda rätta var att utesluta samtliga animaliska livsmedel och bli vegan. Sedan dess har han orubbligt och tjurnackat hållit fast vid den livsföringen. Under många år framöver bestod en stor del av Molanders närinsintag av grillchips, oliver och kryddstarka nudlar. Hans kropp hade blivit tunnare. När oroliga sjuksköterskor och andra vänliga själasörjare hade försökt förmå honom att börja äta mer normalt och åtmistone bli vegetarian, hade Molander förstående och tillmötesgående lagt huvudet på sned och lyssnat. Leendet på hans läppar var inte enbart till för att visa att han var uppmärksam i diskussionen. Lika mycket repressenterade det vetskapen att han aldrig någonsin skulle ändra sig. Att B12 och andra viktiga näringsämnen var essesiella för kroppens överlevnad, var enbart trams. Trams man kan tjura ut om man bara ville och kunde. Och dessa ädla konster, om några, var något Molander var väl bevandrade i.
Albertina, den ypperliga fästmön, hade otaliga gånger kliat sig i huvudet över Molanders brist på djurkärlek, ekologi eller hälsokostsintresse. Det tog ett tag. Sedan hade hon förklarat att hela veganismen egentligen var ett resultat av ren och enveten tjurighet. Hon hade menat att det var svårare för fästmannen att bryta sina tjurskalliga filosofiska rutiner, än att hantera eventuella problem som en bergänsad kosthållning för med sig.
Efter 10 års oförändrad kosthållning, hade Viktor vandrat in i Molanders liv. Viktor var en blond jägarson från Pite som hade gjort en resa i Asien, träffat på en buddistisk munk och kommit på att veganism nog inte var så dumt trots allt. Viktor hade hängt runt, lyft skrot med Molander och snappat upp ett och annat matlagningstips. I sin stora revolt mot hembygden, hade Viktor nästan bara en endaste invändning emot veganismen. Nämligen den näringsmässiga. Enligt honom och all existerande forskning i hela jävla världen, var det en klok och förbannat vettig idé att äta kosttillskott. Molander hade lagt huvudet på sned och lyssnat. Men inom honom fanns vetskapen att han iallafall aldrig någonsin tänkte trycka i sig några piller. Det hade han inte gjort förr, och det skulle han inte göra framförledes. Viktor hade slutligen blivit smått desperat över kamratens envetna tjurskallighet. Han hade bönat, bett och slutligen kaxigt utmanat Molander att göra ett blodprov så att man åtminstone kunde få det bekräftat att allt stod rätt till efter så pass lång tid. Därpå hade studietiden i Stockhom tagit slut. Viktor hade återvänt till Norrland utan att kunna övertyga tjurskallen Molander om den nödvändiga vikten av kosttillskott. Men. Ibland belönar ödet de enträgna. En lång tid av influensa tvingade Molander att uppsöka läkare. Viktors ord och Albertinas oro, tippade slutligen över till blodprovets fördel. Mycket riktigt visade det sig att en mild brist av B12 förelåg. Molander skickades hem med en pillerburk som skulle återställa balansen.
Den dagen var det gruppövning och Molander hade beskrivits som envis. En stund senare kvitterade han ut ett paket vid den lokala postdisken. Det var från snällaste kompisen Viktor. I paketet låg två burkar vegetabiliskt kosttillskott anpassade för veganer tillsammans med en handskriven lapp. Molander hade blivit mycket glad. Sedan hade han garvat lite:
Ok då. Det här med piller är nog inte så dumt. Ränderna går faktiskt ur en gammal tiger.
En poäng till hoppet.
Dumheten Hoppet 9 - 11
En poäng till hoppet.
Dumheten Hoppet 9 - 11
2 kommentarer:
det är fint olof!!
Väl kämpat broder!
Skicka en kommentar