Vägen in i den vackra Gnällparantesen

Molander sitter på tåget mot Uppsala. Han är verkligen tvungen att åka 2 timmars tåg för att gå i terapi 1 timme. Därtill, en extra kostnad på ca 120 bagare. Det känns väl... lite så där. Molander har i och för sig snus med sig, det skall erkännas. Dock bränner en törst i Molanders strupe medan det uppländska landskapet svischar förbi utanför tågrutan. Molander fantiserar om en flaska med kolsyrad vatten. Precis en sådan som tanten 3 meter framför njutningsfullt läppjar på. Molander tänker att han kanske, kanske hinner smita in på pressbyrån och köpa en sådan där flaska innan terapitimmen sätter igång.

Tåget stannar och Molander känner sig som en löpare i startblocken för ett 400 meters lopp. Han har exakt tio minuter på sig att köpa vatten plus ta sig till psykologen. Pang! Dörrarna öppnas och Molander tränger sig ut för att snabbt som en ilvind ta sig in i stationsbyggnaden. Men tvi fick han! Utanför är torsdagseftermiddagen mörk som insidan en säck. I luften finns ett obehagligt duggregn närvarande som fortplantar sig genom märg och ben. Perrongen är smockfull med folk på grund av en klaustrofobisk ombyggnadskorridor byggd i deprimerande spånplattematerial. Molander finner sig fastnaglad i en boskapsfälla för stretande resenärer. Vätan tränger upp genom hans skor. Överallt trängs missnöjda människor i folkskruvstädehavet som inte uppvisar många olikheter med en mycket stor rock´n roll konsert (dock utan kravallstaket). De starka bygglampornas sken bländar sig med duggregnet i luften och skapar ett overkligt och surrealistiskt intryck. Medan Molanders enkla dröm om en kolsyrad flaska med vatten ohjälpligt går förlorad i horisonten, tänker han att det är som att vara fångad i en bisarr mardrömsliknande drömsekvens från någon horribel japansk skräckfilm. Med törsten brinnande i strupen, vänder Molander om och springer med chippande skor runt stationsbyggnaden. Medan han flåsande flyr över Uppsalas mörkblöta gator med klockhelvetesdemonen flåsande i nacken, bränner törsten retsamt och febrilt i hans strupe.

Återigen på tåget hem med en skum och ofokuserad känsla i bröstkorgen. Molander knäpper igång en ny ljudbok - De Norrbottniska Satansversena. Plötsligt är det som att hamna på Chansenrutan i Monpol, "Gå vidare till Gnälltankeparantesen utan att passera gå". Medan Ronny Eriksson allvarligt berättar om Pitebornas fallenhet och dyrkan av Nydepressionismen, sugs Molander ohjälpligt in i den värld som domineras av den egenhändigt sociologiskt ihopsnickrade favoritteorin om Kverulanterna. Medan Ronny Eriksson citerar norrbottniska ordspråk som "Det bästa man kan må är när man har ont i ryggen och får luta sig mot en varm kamin" eller "En Pitebo kan bara må riktigt bra om han mår lite dåligt", skrattar Ring P1 missbrukaren Molander så högt och hjärtligt att han förmodligen skrämmer de få pendelresenärerna halvt från vettet med sina galenskaper. Men det ger Molander blanka fan i. Sedan blir det riktigt mums mums. Ronny Eriksson berättar i Molanders halvkassa hörlurar om en (enligt honom) mycket speciell sedvänja som enbart praktiseras i hanses hemby, och som förbryllat folklivsforskarna. För att parera depressionen, går innevånarna upp på en hög bergstopp. Väl däruppe häver de ur sig sin klagan i en blandning av primalskrik och jojk. Molander fnissar för sig själv. Han vandrar välbekanta tankestigar och gör förtjust små intressanta broderiska upptäckter. Det norrbottniska klagoskriket passar mycket väl in i hans Kverulantiska teoribygge och tankevärld. Tack för den ickebröderna Lasse och Ronny Eriksson!

Under de närmaste dagarna ser Molander bevis för sin Kverulantiska teori överallt var han går.

Hej fina tankeparantes, jag har saknat dig!