Ödets ironi del 2

Det var en gång en alldeles obönhörligt tjurig liten gosse vid namn Olle. Den lilla envisa pojken bodde i Östersund med sin lillasyster och mamma. Det började lacka mot jul och lillasystern och hennes klasskamrater och lärare hade i månader förberett sig för den stora dagen. De hade övat, sytt kostymer och köpt en stor ståtlig gran. Inbjudningar gick ut till allas familjer om julavslutningen. Allt hade kunnat sluta väl. Men. Lillasystern hade varit oförsiktig. I sin stora stolta glädje hade hon berättat om uppvisningen och provsjungit lite också:

"Så här gör grinolle var han står, var han sitter och var han går..."

Den stolta lilla flickan hade teatraliskt gnuggat gnogarna mot ögonen, precis som hon och alla andra i hennes klass hade övat i flera månader. Hennes lilla storebror hade inte tyckt det var speciellt roligt. Eventuellt hade han blivit lite stött också. Om det hade varit en vanlig och otjurig gosse, hade kanske kränktheten gått över. En annan pojke hade kanske följt med och förmodligen lite nyktert tänkt att nidvisan handlade om någon annan än honom. Men nu var den unge Olle inte en vanlig gosse. Redan då besatte han stora talanger i den ädla konsten att omforma en för honom orättvis värld, efter eget huvud. Kort sagt. Det blev ett djävla liv. Olle meddelade kränkt och stolt att han blankt skulle vägra följa med på uppvisningen om den sången skulle sjungas. Nu var det egentligen inte ett reellt alternativ heller att gossen skulle stanna hemma. Även om han gjort det, skulle han vetat om att sången skulle ha sjungits i hans geografiska närhet. Och det. Det skulle inte ha slutat lyckligt sett över en tioårs period! Syskonens mor hade inget annat val än att ringa upp den lilla flickans lärare och böna på sina bara knän att "GrinOlle" skulle strykas ur reportoaren. Naturligtvis blev det också så.

Men Ödet gillar inte att bli snuvad på sina planer. Det går att förhala ofrånkomliga händelser ett tag. Ödet tänker att det har all tid i världen. Det behöver inte stressa. För det vet att det alltid får igenom sin förutbestämda vilja ändå. Desto längre Ödet väntar, desto mer svider ironin.

Tjugo år senare spelar den nu inte så unga gossen Olle, på Cafe 44 på Södermalm. Folkmusik står på menyn. Och ja.

Låt nummer 6 i ordningen bär det ödesmättade namnet BölOlle.