Det var ett uselt beslut. Varje stavelse som Reine Brynolfsson reciterar ur den boken, är som en stilla njutning som fortplantar sig över ryggraden. Samtidigt börjar ett begär stiga från botten av maggropen och uppåt. Ett beroende som snabbt tar död på samtliga andra nödvändiga livsprioriteringar. Om det bara hade varit den fantastiska kittlande historien så hade det kanske kunnat vara möjligt att stå ut. Om det bara varit de superba karaktärerna dessutom, hade kanske situationen varit outhärdlig. De livsprioriteringar som måste förpassas till skamvrån, är faktiskt ganska triviala och tråkiga. Det är egentligen inget problem att tvingas strunta i dem. Snarare ganska tilltalande. Men. Sedan var det det här med språket också. Det rappa, oöverflödiga språket. Som inte går att värja sig mot.
Igår såg jag på en talkshow med en norsk värd i Sverige. En av gästerna var en Nobelpristippad författare. Först var det lite obehagligt. Han verkade mycket beläst, kvick och intelligent. Men sedan kändes det lite bättre. Författaren började babbla runt om sin egen åttaåriga barndomsfanatism. Det är min åsikt att man själv inte kan inte kan sätta sådana begrepp på sig som barn, om man inte fått hjälp med det. Ja, egna psykoanalytiska erfarenheter kan vara, och är förmodligen också, till godo. Dock är det min åsikt att det kan resultera i en del ganska omotiverade poänger, att upphöja dessa extremt personliga erfarenheter till den allmänna debatten.
Men. Män Som Hatar Kvinnor, går inte att försvara sig mot. Det språk som Stieg skriver på slår en obarmhärtigt och njutningsfullt till marken i ödmjukhetens fängslande bojor.
En god vän till mig blev inspirerad att skriva böcker efter att läst Milleniumserien första gången. För mig blir resultatet bara ren och skär prestationsångest.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar