Grabbarna på Fagerhult sköt försvarslösa djur med höghastighetsbössa. Machomesarna ansåg att de var i sina fulla rätt att göra så. Deras poetiska beskrivningar av djur som något att se upp till samtidigt som de en sekund senare blåste skallen av dem, var närmast ett hån i all sin förträffliga stupiditet. Man skulle kunna frestats att ge Dumheten ytterligare en svidande poäng i den eviga kampen mot Hoppet. Men. På ett sätt kan man säga att Jan Guillou, Leif GW och den tredje av låtsashårdingarna i gröna galonbyxor, hade en oförtjänt tur. Historien visar att det lika gärna hade kunnat sluta annorlunda...Våren 2006
De första veckorna vandrade Martin runt som i ett rus. Det fanns inte en plats eller en endaste student, som undgick chocken att råka på den två meter långe studenten som halvgalet predikade buddism i oändliga och smattrande haranger. Under den blondkrulliga kalufsen plirade ivrigt en intelligent blick och den handknutna sydamerikanska väskan svajade runt för varje tvär kroppsvändning. Martin besatt ett lysande intellekt, en skjutjärnsretorik som kunde tala omkull en häst, en brinnande lust att bekämpa orättvisor varthelst de uppenbarade sig; samt en energinivå som, om det skulle komma till myndigheternas kännedom, göra det onödigt med kärnkraftsutvinning de närmaste 80 åren. Som kanske den enda i Sveriges historia hade han lyckats tagit sig in på psykologprogrammet enbart genom att skriva ett brev. Inga betyg. Inget högskoleprov. Bara ett rekommendationsbrev där prefekten på det costarikanska universitet som Martin studerat psykologi i två års tid, upplyste det svenska universitets antagning om denna students förträffliga studiekapacitet. Det ska inte kunna vara möjligt. Ändå var det det. Det tog ett tag. Sedan tänkte Martin att det var lite dumt och mycket omoraliskt att stödja mejeriindustrin. Vegetarism byttes ut mot veganism. Martins rättvisekall utökades till att även gälla djurens väl och ve. Sedan den dagen fanns inte en endaste innevånare i hela kommunen, som kunde gå säker varhelst djurs rättigheter kränktes.
Sommaren 2007
I en italiensk restaurang i Mexico City sitter undertecknad, en skäggprydd yngling med grön keps. Han beställer in en vegetarisk pastatallrik på knackig spanska. Pastatallriken anländer och visar sig innehålla skinka. Ynglingen tänker genast att det inget är att göra. Icke befintliga spanska kunskaper, kulturella olikheter samt en rågad matsked konflikträdsla, gör att pastatallriken får stå orörd.
Sydamerika våren 2004
Martin beställer en vegetarisk rätt. Han stirrar menande på servitören och uttrycker med all önskvärd tydlighet:
"Sin carne!" (utan kött)
En stund senare kommer maten in. Den visar sig innehålla kött. Martin vecklar ut sig i sin fulla tvåmeters längd. Han marcherar fram till kassan. Han drämmer maten i disken så att personalen hukar förfärat. Han tokstirrar på servitören och pekar ned på tallriken. Därefter gastar han förorättat på hetsigt sydamerikanskt manér:
"Es carne yo puedo morir!" (Det här. Det är kött! Jag kan dö av det!")
Personalen ber Gud om förlåtelse och serverar genast en oklanderlig vegetarisk rätt.
Våren 2007
Martin svischar ut från en av psykologiska institutionens toaletter. Ett par nyanlända studenter sitter runt ett bord. De är alla jägare. Nu berättar den ena ett jaktminne. Han hade varit ute i skogen och skulle jaga älg. Plötsligt dyker en älgko och en kalv upp mellan ett par träd. De andra lyssnar intresserat. Hur ska det gå? Jo, berättaren meddelar stolt och högt att han först sköt kalven i benet. De andra runt bordet utbrister i ett kollektivt hurra. Nu ramlar kalven omkull och börjar råma desperat. Älgkon springer runt runt sin skjutna unge. Hon är mycket stressad och uppriven. Berättaren beskriver scenen mycket detaljerat. Nu skjuter han kalven i huvudet. Han står i skogen och skrattar åt den dumma kon som inte har vett att springa därifrån. Åhörarna skrattar roat åt situationen. Till slut skjuter berättaren även älgkon. Han levererar begeistrat sin historias poäng:
De första veckorna vandrade Martin runt som i ett rus. Det fanns inte en plats eller en endaste student, som undgick chocken att råka på den två meter långe studenten som halvgalet predikade buddism i oändliga och smattrande haranger. Under den blondkrulliga kalufsen plirade ivrigt en intelligent blick och den handknutna sydamerikanska väskan svajade runt för varje tvär kroppsvändning. Martin besatt ett lysande intellekt, en skjutjärnsretorik som kunde tala omkull en häst, en brinnande lust att bekämpa orättvisor varthelst de uppenbarade sig; samt en energinivå som, om det skulle komma till myndigheternas kännedom, göra det onödigt med kärnkraftsutvinning de närmaste 80 åren. Som kanske den enda i Sveriges historia hade han lyckats tagit sig in på psykologprogrammet enbart genom att skriva ett brev. Inga betyg. Inget högskoleprov. Bara ett rekommendationsbrev där prefekten på det costarikanska universitet som Martin studerat psykologi i två års tid, upplyste det svenska universitets antagning om denna students förträffliga studiekapacitet. Det ska inte kunna vara möjligt. Ändå var det det. Det tog ett tag. Sedan tänkte Martin att det var lite dumt och mycket omoraliskt att stödja mejeriindustrin. Vegetarism byttes ut mot veganism. Martins rättvisekall utökades till att även gälla djurens väl och ve. Sedan den dagen fanns inte en endaste innevånare i hela kommunen, som kunde gå säker varhelst djurs rättigheter kränktes.
Sommaren 2007
I en italiensk restaurang i Mexico City sitter undertecknad, en skäggprydd yngling med grön keps. Han beställer in en vegetarisk pastatallrik på knackig spanska. Pastatallriken anländer och visar sig innehålla skinka. Ynglingen tänker genast att det inget är att göra. Icke befintliga spanska kunskaper, kulturella olikheter samt en rågad matsked konflikträdsla, gör att pastatallriken får stå orörd.
Sydamerika våren 2004
Martin beställer en vegetarisk rätt. Han stirrar menande på servitören och uttrycker med all önskvärd tydlighet:
"Sin carne!" (utan kött)
En stund senare kommer maten in. Den visar sig innehålla kött. Martin vecklar ut sig i sin fulla tvåmeters längd. Han marcherar fram till kassan. Han drämmer maten i disken så att personalen hukar förfärat. Han tokstirrar på servitören och pekar ned på tallriken. Därefter gastar han förorättat på hetsigt sydamerikanskt manér:
"Es carne yo puedo morir!" (Det här. Det är kött! Jag kan dö av det!")
Personalen ber Gud om förlåtelse och serverar genast en oklanderlig vegetarisk rätt.
Våren 2007
Martin svischar ut från en av psykologiska institutionens toaletter. Ett par nyanlända studenter sitter runt ett bord. De är alla jägare. Nu berättar den ena ett jaktminne. Han hade varit ute i skogen och skulle jaga älg. Plötsligt dyker en älgko och en kalv upp mellan ett par träd. De andra lyssnar intresserat. Hur ska det gå? Jo, berättaren meddelar stolt och högt att han först sköt kalven i benet. De andra runt bordet utbrister i ett kollektivt hurra. Nu ramlar kalven omkull och börjar råma desperat. Älgkon springer runt runt sin skjutna unge. Hon är mycket stressad och uppriven. Berättaren beskriver scenen mycket detaljerat. Nu skjuter han kalven i huvudet. Han står i skogen och skrattar åt den dumma kon som inte har vett att springa därifrån. Åhörarna skrattar roat åt situationen. Till slut skjuter berättaren även älgkon. Han levererar begeistrat sin historias poäng:
"Är man så dum, får man faaaaan skylla sig själv!"
De andra runt bordet tjuter högt av skratt. Ett par meter ifrån bevittnar Martin hela den oerhört provocerande scenen. Han tar resolut ett steg framåt. Sedan biter han sig förbittrat i läppen. Blodsmaken hjälper lite. För just i detta nu, måste han återvända till sin föreläsning. Det finns helt enkelt varelse tid eller möjlighet att läxa upp gruppen kring bordet. Men medan Martin motvilligt styr stegen mot lektionssalen, präntar han in den lilla gruppens ansikten noggrant i det fotografiska minnet. Martins skarpa hjärna börjar febrilt att utarbeta en snillrik plan. Om uppgörelsen måste skjutas på framtiden, är det lika bra att den blir välplanerad och något alldeles extra! I efterhand skulle förmodligen den lilla gruppen jägare förbanna gudarna för just den tidsfristen. För.
Lite senare på våren 2007
De nyanlända psykologstudenternas insparkssittning. Grabbgänget som tidigare skrävlat om älghistorien men nu glömt det, blir positivt överraskande över att alla ha blivit bordsplacerade bredvid varandra. Den lilla gruppen sitter mitt i salen. Runtomkring på alla sidor finns deras blivande klasskamrater. Men även studenter från andra terminer. Det enda som är lite underligt är den tomma plats som finns mitt bland oss, tänker grabbgänget på grabbgängs kollektiva sätt. Men nu kommer välkomstdrinkarna in. Stämningen är på topp. Grabbgänget skålar glatt med alla studenter runtomkring. Sedan får de syn på en två meter lång och blondkrullig man som bestämt stegar fram genom bordsplaceringarna. Studenter från andra terminer försöker heja på honom, men han märker dem inte. Ynglingen har sin fokuserade och medvetna blick fästad på den lilla gruppen i salens mitt. En stund senare slår han sig bestämt ned på den tomma stolen. Först blir grabbgänget lite överraskande. De har verkligen aldrig sett bordsgrannen förr. Men sedan hämtar de sig snabbt. Han verkar se trevlig ut. Den lilla gruppen sträcker fram kardorna. Nykomlingen ler vänligt och presenterar sig:
"Hej jag heter Martin. Jag läser på termin 3."
Grabbgänget blir lite imponerade och allt lite intresserade också. Här har de en unik chans att få reda på information och framförallt lite skvaller om programmet. Men först gäller det att småprata lite för formens skull.
Student 1:
"Jaha, är du härifrån?"
Martin:
"Nej, jag är född och uppvuxen utanför Stockholm i Botkyrka."
Student 2:
"Jaha, är det fint där?"
Martin:
"Nej, det är inte fint. Men det är roligt där."
Kanske hade grabbgänget kunnat klara sig undan här. Om de bara hade lagt märke till den pikanta glimten i nykomlingens öga. Men grabbgänget vet inte på förhand vad som väntar dem. De har ingen anledning att vara vaksamma. Dessutom är den lilla gruppen vid det här laget rätt så salongsberusade. Därför sväljer de aningslöst betet.
Student 2:
"Vadå roligt?"
Plötsligt börjar nykomlingen tala med mycket hög och tydlig röst. Den lilla gruppen blir minst sagt överraskade. Studenterna runt omkring börjar också undra vad som är på gång. Genast är salens alla blickar riktade mot den lilla gruppen.
Martin:
"Jo, jag brukar ta med ett gevär och åka ut till förorten..."
Den lilla gruppen stirrar oförstående och chockade på varandra. Gevär? Förorten? Men nykomlingen fortsätter obekymrat i samma höga tonläge.
Martin:
"Och sedan brukar jag leta reda på en bra lekplats där barn och mammor leker. En gång sköt jag först en treårig flicka i benet. Hon ramlade omkull i sandlådan och började skrika på sin mamma. Mamman kom oroligt springande och visste inte vad hon skulle göra. Då sköt jag ungen i huvudet."
Det blir tyst i hela lokalen. Knäppt tyst. Den lilla gruppen stirrar chockat på nykomlingen. Menar han verkligen allvar? Dessutom sitter han och pratar med dem om de där hemska sakerna! Tänk om alla studenter på alla andra terminer och inte minst de i deras egen klass, tror att de är kompis med den här galningen!? Men den blondkrullige ynglingen blinkar plötsligt menande med ena ögat. Sedan bryter han upp i ett stort leende. Grabbgänget tänker att de kanske blivit lurade. Att det kanske var ett skämt. Förvisso ett mycket dåligt ett, men ändock ett skämt.
Martin högt tydligt och teatraliskt:
"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!"
Och den lilla gruppen runtomkring förstår. Förstår att det verkligen bara var ett skämt alltsammans. Det ska nog gå att kunna förklara senare på något sätt för alla runtomkring som sitter och glor helt förfärat. Till en viss del känns det skönt med skrattet, även om skämtet verkligen var mycket dåligt. Humor är många gånger en katalysator för oro. Så också denna dag. Den lilla gruppen dras med i nykomlingens höga garv.
Grabbgänget:
"Haahahahhahahahahahahhahhahahaha!"
Ingen runtomkring skrattar. Men alla stirrar förfärat. Med ens blir Martin tvärtyst. Han ser allvarligt och humoristiskt på samma gång, på sina roade bordsgrannar.
Martin:
"Vet Ni vad det bästa var då?"
Grabbgänget vet att det bästa var att han lyckades grundlura dem så fatalt. De vet också att det är det ynglingen kommer att säga. Men de skakar ändå på huvudena mellan kvävda skrattsalvor. Snart kommer alla i hela lokalen få reda på att allt var ett fånigt och dåligt skämt. Den lilla gruppen kommer inte bli stämplade på hela programmet som känslokalla psykopater.
Martin, återigen med mycket hög och tydlig röst:
"Det bästa var att se mamman få riktig panik sen. Hur hon vimsade runt runt sitt döda barn. Om man är så jävla dum att man inte fattar att man borde springa därifrån, får man faaan skylla sig själv. Eller hur?"
De andra runt bordet tjuter högt av skratt. Ett par meter ifrån bevittnar Martin hela den oerhört provocerande scenen. Han tar resolut ett steg framåt. Sedan biter han sig förbittrat i läppen. Blodsmaken hjälper lite. För just i detta nu, måste han återvända till sin föreläsning. Det finns helt enkelt varelse tid eller möjlighet att läxa upp gruppen kring bordet. Men medan Martin motvilligt styr stegen mot lektionssalen, präntar han in den lilla gruppens ansikten noggrant i det fotografiska minnet. Martins skarpa hjärna börjar febrilt att utarbeta en snillrik plan. Om uppgörelsen måste skjutas på framtiden, är det lika bra att den blir välplanerad och något alldeles extra! I efterhand skulle förmodligen den lilla gruppen jägare förbanna gudarna för just den tidsfristen. För.
Lite senare på våren 2007
De nyanlända psykologstudenternas insparkssittning. Grabbgänget som tidigare skrävlat om älghistorien men nu glömt det, blir positivt överraskande över att alla ha blivit bordsplacerade bredvid varandra. Den lilla gruppen sitter mitt i salen. Runtomkring på alla sidor finns deras blivande klasskamrater. Men även studenter från andra terminer. Det enda som är lite underligt är den tomma plats som finns mitt bland oss, tänker grabbgänget på grabbgängs kollektiva sätt. Men nu kommer välkomstdrinkarna in. Stämningen är på topp. Grabbgänget skålar glatt med alla studenter runtomkring. Sedan får de syn på en två meter lång och blondkrullig man som bestämt stegar fram genom bordsplaceringarna. Studenter från andra terminer försöker heja på honom, men han märker dem inte. Ynglingen har sin fokuserade och medvetna blick fästad på den lilla gruppen i salens mitt. En stund senare slår han sig bestämt ned på den tomma stolen. Först blir grabbgänget lite överraskande. De har verkligen aldrig sett bordsgrannen förr. Men sedan hämtar de sig snabbt. Han verkar se trevlig ut. Den lilla gruppen sträcker fram kardorna. Nykomlingen ler vänligt och presenterar sig:
"Hej jag heter Martin. Jag läser på termin 3."
Grabbgänget blir lite imponerade och allt lite intresserade också. Här har de en unik chans att få reda på information och framförallt lite skvaller om programmet. Men först gäller det att småprata lite för formens skull.
Student 1:
"Jaha, är du härifrån?"
Martin:
"Nej, jag är född och uppvuxen utanför Stockholm i Botkyrka."
Student 2:
"Jaha, är det fint där?"
Martin:
"Nej, det är inte fint. Men det är roligt där."
Kanske hade grabbgänget kunnat klara sig undan här. Om de bara hade lagt märke till den pikanta glimten i nykomlingens öga. Men grabbgänget vet inte på förhand vad som väntar dem. De har ingen anledning att vara vaksamma. Dessutom är den lilla gruppen vid det här laget rätt så salongsberusade. Därför sväljer de aningslöst betet.
Student 2:
"Vadå roligt?"
Plötsligt börjar nykomlingen tala med mycket hög och tydlig röst. Den lilla gruppen blir minst sagt överraskade. Studenterna runt omkring börjar också undra vad som är på gång. Genast är salens alla blickar riktade mot den lilla gruppen.
Martin:
"Jo, jag brukar ta med ett gevär och åka ut till förorten..."
Den lilla gruppen stirrar oförstående och chockade på varandra. Gevär? Förorten? Men nykomlingen fortsätter obekymrat i samma höga tonläge.
Martin:
"Och sedan brukar jag leta reda på en bra lekplats där barn och mammor leker. En gång sköt jag först en treårig flicka i benet. Hon ramlade omkull i sandlådan och började skrika på sin mamma. Mamman kom oroligt springande och visste inte vad hon skulle göra. Då sköt jag ungen i huvudet."
Det blir tyst i hela lokalen. Knäppt tyst. Den lilla gruppen stirrar chockat på nykomlingen. Menar han verkligen allvar? Dessutom sitter han och pratar med dem om de där hemska sakerna! Tänk om alla studenter på alla andra terminer och inte minst de i deras egen klass, tror att de är kompis med den här galningen!? Men den blondkrullige ynglingen blinkar plötsligt menande med ena ögat. Sedan bryter han upp i ett stort leende. Grabbgänget tänker att de kanske blivit lurade. Att det kanske var ett skämt. Förvisso ett mycket dåligt ett, men ändock ett skämt.
Martin högt tydligt och teatraliskt:
"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!"
Och den lilla gruppen runtomkring förstår. Förstår att det verkligen bara var ett skämt alltsammans. Det ska nog gå att kunna förklara senare på något sätt för alla runtomkring som sitter och glor helt förfärat. Till en viss del känns det skönt med skrattet, även om skämtet verkligen var mycket dåligt. Humor är många gånger en katalysator för oro. Så också denna dag. Den lilla gruppen dras med i nykomlingens höga garv.
Grabbgänget:
"Haahahahhahahahahahahhahhahahaha!"
Ingen runtomkring skrattar. Men alla stirrar förfärat. Med ens blir Martin tvärtyst. Han ser allvarligt och humoristiskt på samma gång, på sina roade bordsgrannar.
Martin:
"Vet Ni vad det bästa var då?"
Grabbgänget vet att det bästa var att han lyckades grundlura dem så fatalt. De vet också att det är det ynglingen kommer att säga. Men de skakar ändå på huvudena mellan kvävda skrattsalvor. Snart kommer alla i hela lokalen få reda på att allt var ett fånigt och dåligt skämt. Den lilla gruppen kommer inte bli stämplade på hela programmet som känslokalla psykopater.
Martin, återigen med mycket hög och tydlig röst:
"Det bästa var att se mamman få riktig panik sen. Hur hon vimsade runt runt sitt döda barn. Om man är så jävla dum att man inte fattar att man borde springa därifrån, får man faaan skylla sig själv. Eller hur?"
0 kommentarer:
Skicka en kommentar