Men. Så är det dags för denna helgs på förhand planerade bombnedslag. Mötets enda motion. Det förslag som Albertina haft ett finger med i spelet på. Hippiefestivalen med de goda intentionerna ställs plötsligt inför ett påtagligt konkret problem. Artisterna har de senaste åren till en övervägande andel varit män. Därför. Motionsförslag. Konkreta mål: 30% kvinnor nästa år. 40% kvinnor bland artisterna året därpå.
Kvoteringsgasten vandrar genom rummet. Men sin beniga hand ritar den upp en skarp och tydlig linje som klyver rummet i två sidor. Stämningen är hetsigt undertryckt. Den stackars prästen förstår snabbt det graverande läget. Motionens undertecknade skapare har lyckats placera en skarpladdad handgranat under hans röda fleecejacka. Den skaver oerhört och hotar att när som helst brisera uppe på podiet.
Prästen skruvar lite oroligt på sig. Här gäller det att gå varsamt fram:
"Jaha, har alla läst motionen... eller måste vi läsa upp den högt?"
"Nej, det behöver vi inte", ljuder som spridda skurar av folksamlingen. Sedan händer det. Någon därute verkar vilja att samtliga mötesdeltagare skall få höra hela motionen i sin reciterade helhet. "LÄS UPP DEN!", hörs det från en undanskymd vrå av rummet. Det var en sak att läsa upp den småmysiga verksamhetsberättelsen. Det är en helt annan sak att läsa upp handgranatstexten, inför sittande upprörda församling. Men Molander ler lite i mjugg. Han befriar armarnas korslagda position från bröstet. Nu börjar det hända något. Prästen ser lite förtvivlat ut i luften. Sedan sätter han igång:
"Förebilders makt är stor..."
Sedan behandlas rättvisan och orättvisan. Det är plötsligt ord och inga visor på folkmusikfestivalen. Även om det finns färre kvinnliga artister att tillgå, måste mönster brytas någon gång för att en förändring ska bli möjlig. Prästen försöker läsa så neutralt som möjligt, men det är verkligen inte lätt. Han stakar sig på vissa ord och meningar. Och nu är motionen nere vid det avsnitt vars formuleringar inspirerats av antrologistuderande Lundblads resonemang. Prästen tar ett djupt andetag. Sedan en gång till:
"Förebilders makt är stor..."
Stämningen är en tryckkokare. De konkreta mål som motionärerna föreslagit, får enligt protokollet avslag av styrelsen. Andemeningen är god, men Kvoteringsgasten skrämmer. Dessutom. Det blir svårt att uppfylla de satta målen. Molander sneglar runt i lokalen. Spridda ansikten nickar och håller med samtidigt som de sätter ned foten i golvet. Vissa mer indignerat än andra. Men. Där finns också dem på andra sidan av Kvoteringsgastens skarpa linje.
Motionsförfattaren, en blond tjej i 25 års åldern:
"Poängen med motionen är att identifiera tydliga mål och procentsatser. Det är svårt att arbeta för jämnställdhet om man inte har något att sträva mot och kan göra uppföljningar."
Prästen ser förfärat hur en äldre hippe i bakersta raden reser sig upp:
"Men vadå? Nu när styrelsen sagt sitt har vi medlemmar inte något att säga till om då?"
Prästen skruvar lite oroligt på sig. Här gäller det att gå varsamt fram:
"Jaha, har alla läst motionen... eller måste vi läsa upp den högt?"
"Nej, det behöver vi inte", ljuder som spridda skurar av folksamlingen. Sedan händer det. Någon därute verkar vilja att samtliga mötesdeltagare skall få höra hela motionen i sin reciterade helhet. "LÄS UPP DEN!", hörs det från en undanskymd vrå av rummet. Det var en sak att läsa upp den småmysiga verksamhetsberättelsen. Det är en helt annan sak att läsa upp handgranatstexten, inför sittande upprörda församling. Men Molander ler lite i mjugg. Han befriar armarnas korslagda position från bröstet. Nu börjar det hända något. Prästen ser lite förtvivlat ut i luften. Sedan sätter han igång:
"Förebilders makt är stor..."
Sedan behandlas rättvisan och orättvisan. Det är plötsligt ord och inga visor på folkmusikfestivalen. Även om det finns färre kvinnliga artister att tillgå, måste mönster brytas någon gång för att en förändring ska bli möjlig. Prästen försöker läsa så neutralt som möjligt, men det är verkligen inte lätt. Han stakar sig på vissa ord och meningar. Och nu är motionen nere vid det avsnitt vars formuleringar inspirerats av antrologistuderande Lundblads resonemang. Prästen tar ett djupt andetag. Sedan en gång till:
"Förebilders makt är stor..."
Stämningen är en tryckkokare. De konkreta mål som motionärerna föreslagit, får enligt protokollet avslag av styrelsen. Andemeningen är god, men Kvoteringsgasten skrämmer. Dessutom. Det blir svårt att uppfylla de satta målen. Molander sneglar runt i lokalen. Spridda ansikten nickar och håller med samtidigt som de sätter ned foten i golvet. Vissa mer indignerat än andra. Men. Där finns också dem på andra sidan av Kvoteringsgastens skarpa linje.
Motionsförfattaren, en blond tjej i 25 års åldern:
"Poängen med motionen är att identifiera tydliga mål och procentsatser. Det är svårt att arbeta för jämnställdhet om man inte har något att sträva mot och kan göra uppföljningar."
Prästen ser förfärat hur en äldre hippe i bakersta raden reser sig upp:
"Men vadå? Nu när styrelsen sagt sitt har vi medlemmar inte något att säga till om då?"
En solbränd man med vitt bakåtkammat hår tar till orda från en fönstersmyg. Han ler en aning roat med glimten i ögat:
"Jag kanske kan besvara den frågan som styrelsens ordförande. Detta är en demokratisk förening. Om medlemmarna inte är nöjda med styrelsens beslut, kan de naturligtvis ge styrelsen bakläxa."
Prästen ser förfärat ut över folksamlingen. Han känner hur sprinten i handgranaten under fleecejackan obönhörligt börjar lossna från sitt fäste. Framför sig har han en hel sal av övervintrade hippes. Skocken av stickade tröjor och flätat hår och skägg, börjar röra sig oformligt i rummets atmosfär. Mycket snart kommer alla ha någonting att säga om denna delikata fråga. De kommer dessutom att göra det, oavsett mötesregler och struktur. Kvoteringsgasten står mitt i rummet. Och nu matrialiserar sig ytterligare en hotande spöklik gestalt i salens ytterkanter. Det är Anarkigasten som sakta men säkert tar sikte på salens mittpunkt.
En kvinna med stora glasögon tar till orda på första raden:
"Men nu måste jag få säga en sak..."
Molander fnittrar förtjust när Anarkistgasten passerar honom på sin väg upp mot podiet. Prästen stirrar förfärat på den spöklika hotfulla gestalten som mycket snart har hela församlingen i ett kollektivt kaosgrepp. Men kanske tänker mötesordföranden att det inte är kört än. En viss ordning måste ändå bibehållas. Prästen kramar beslutsamt träklubban framför sig:
"Ordning. Här kan vi inte komma och..."
Längre hinner han inte. För hon med glasögonen lyssnar bara ett fåtal sekunder innan:
"Nu är det så att jag vill prata till punkt. Bara för att man ställer upp ett mål, behöver det inte betyda att de är skrivna i sten. Vi kan ju åtminstone försöka. Och det är ju inte så att den som skriker högst ska få bestämma heller..."
Molander nickar instämmande. Det är verkligen mycket beklagligt att mellanmänskligt samspel i princip alltid handlar om att den som skriker högst får bestämma. Anarkigasten passerar Kvoteringsgasten och är nu nästan framme vid podiet. Men prästen har inte gett upp än:
"I detta läge finner jag att föreningens medlemmar bör ta ställning antingen för eller emot styrelsens yttrande..."
Anarkigasten fryser till för en sekund. Sedan tar den upp sin ödesmättade vandring igen. För nu är stämningen i salen närmast elektrisk. Ut ur församlingen hörs spridda utrop:
"Vi vill rösta!"
Prästens gråsprängda mustach vippar stressat:
"Jo, men då ska man säga votering. Alltså hur många yrkar bifall åt styrelsens utsaga?"
Kvinnan på första raden:
"VOTERING!"
Prästen bankar desperat flera gånger med klubban i bordet. Det ekande ljudet gör att Anarkigasten retirerar flera meter bakåt.
"Nu får vi banne mig hålla oss till goda mötesregler! Först ser vi vilka som stöder styrelsens yttrande och vilka som tycker att motionen ska gå igenom. Först efteråt får man begära votering."
Sedan presenterar ordföraren de två förslagen. I tur och ordning får de olika sidorna presentera sitt antal genom att högt säga "Ja". Molander tänker en smula förvirrat: var det det de menade med att skrika högst? Det är omöjligt att avgöra vilken sida som skördat mest röster i det verbala körslaget. Ändå gör prästen ett tappert försök att upprätthålla mötesordningen, genom att på känn uppskatta resultatet.
"Jag finner att...."
Längre hinner han inte. För. Den blonda tjejen i 25 års åldern:
"Votering!"
Och framför Molanders ögon utspelar sig en helt fantastisk syn. Anarkistgasten är ännu inte framme vid podiet. Däremot står den klart och otydligt mitt i rummet. Förvirrade och upprymda hippies skickas fram för att räkna rösterna. Först avhandlas styrelsens uttalande. Antalet uppsträckta händer inräknas till 12. Det blir dags att undersöka antalet på Kvoteringsgastens andra sida. Och nu exploderar slutligen handgranaten under ordförandens röda fleecetröja. Albertina och Molander står i full färd att räcka upp sina händer för att städja procentsatserna. Från bänkraden bakom hörs ett:
"Nej Erika, ni får inte rösta för ni har inte betalt medlemsavgiften."
Molander sänker den hand han tänkte höja upp. Han kan inte minnas att han betalat någon medlemsavgift i hela sitt liv. Men. Någonstans inne i Albertinas hjärna säger det stopp. En gång levde en matematiker som på sin dödsbädd lär ha uttalat "Rubba inte mina cirklar!". Förvisso är inte matematikern Albertina särskilt cirkulärt intresserad. Men. Jiddra aldrig med hennes struktur! Albertina höjer indignerat både sin egen hand och Molanders. Därpå vänder hon sig surmulet om:
"Det vet du ingenting om. Det är nämligen jag och ingen annan som skrivit medlemslistan!"
Prästen:
"Jag finner att motionen röstats igenom med siffrorna 14 mot 12."
Pang! Klubban slår i bordet och årsmötets ordförande drar en lättnadens suck. På raden framför Molander lyser en gråhårig kvinna upp i ett chockat leende. Det är oklart hur hon röstat, men Molander kan inte påminna sig att hon sträckt upp handen för motionen. Den gråhåriga kvinnan ser glatt omkring sig:
"Ok, bra. Nu har medlemmarna fått bestämma!"
Nu är det lika.
Hoppet Dumheten 9 - 9
Hoppet Dumheten 9 - 9
1 kommentarer:
Tjohoo!
Skicka en kommentar