Ett öde värre än flammorna

Molander. Vandrar tankspritt genom ett folktomt omklädningsrum. Funderar på det arbete han ska uträtta idag. Sedan. En stor brun papperskartong dyker upp i hans väg. Kartongen verkar vara en kvarlämning efter en massiv naturkatastrof (läs Storstädning). Ingen förklarande lapp kan hittas. Men där finns ändå en känsla av Var-så- god-att- plocka- upp- dina- kvarglömda- prylar- annars- kastar vi dem! Molander rättar sin tankebana. Inte prylar. Skor.

För inuti den 35 centimeter höga pappkartonger myllrar det av skor. Molander blir först lite glad. I gyttret får han korn på ett par blommiga converse. Inte så snyggt mönster kanske, men ändå helt klart över förväntan. Sedan exploderar katastrofen. Efteråt skulle Molander tänka att han fallit offer för sina egna psykologiska försvar. Man ser det man vill se. Och låter bli att fatta saker som är för jobbiga att hantera. Men försvaren verkar bara ha fungerat en kort stund. För nu ser Molander med all icke önskvärd tydlighet skräckbilden framför sig. Det som tidigare uppfattats som ett gytter, är i själva verket MÄNGDER av Foppa- tofflor som bestialiskt krälar omkring på varandra i kartongen. Det är vita, blå, svarta, röda och gröna plastobceniteter som gyttrat i hop sig till en motbjudande gröt av Dumhet, Vämjelse och Vidrighet!

Först kommer chocken. Konspirationen om Foppatofflorna på sjukhusen är alltså ändå sann. Sådan extrem fulhet så nära så många sjuka människor! Därefter uppenbarar sig en mycket stark impuls. En vilja att ställa allt till rätta. Hälla tre liter 70% alkodesinfektionsmedel i kartongen. Futta eld med jobbtändaren. Dansa runt kartongen medan lågorna förtär Orenheten och Styggelsen för alltid. Men en motstridig förnuftig tanke kontrar plötsligt: Det är verkligen inte en god idé att starta en brand på en låst avdelning. Sedan kommer impulsen igen. Molander sneglar suget bort mot handfatet där handspriten sänder ut lockande signaler: "Kom, jag kan göra allt bra igen!". Tändaren bränner otänd i bröstfickan. Molander biter hårt i underläppen. Under den korta sekund som smärtan blir outhärdlig, distraheras han från Frestelsen. Molander flyr in på toaletten och låser bägge låsen. De närmaste minuterna spelas ett mäktigt slag upp i hans inre. Långsamt, långsamt klingar den desperata impulsen av. Men enbart rationella tankar om att inte utsätta sig själv och andra för fara, hade inte räckt till. Situationen är helt enkelt för motbjudande för att inte inte skrida till aktiv handling. Det som istället räddade pappkartongen från bålet den dagen, var snarare tanken på ännu värre lidanden för ärkeplastfienden. Att toffeleländena är kvarglömde, måste betyda att de inte längre är lika infernaliskt populära. Steget från Kung till Skräp, måste upplevas mycket plågsamt och förnedrande. Den medeltida stupstocken dyker upp. Hur den tidens förbrytare straffades med förnedring på öppna torg, inför stora folkmassor av antingen uppretade eller nonchalant ignorerande människor. Pappkartongen utanför dörren är på sitt sätt en nutida stupstock för sitt motbjudande innehåll. Någonting för förbipasserande personer att skaka på huvudet åt eller ilsket sparka på. Att i det läget avsluta det skamfyllda lidandet genom att ge ormgopen av Foppatofflor ett snabbt slut i flammorna, skulle vara både onödigt och välvilligt. Dessutom. Om en aktion skall utföras, blir den desto grymmare efter en lång period av kylig beräknande planering.

Molander öppnar dörren. Han passerar pappkartongen utan att bevärdiga den med en blick (eftersom ignorans bör vara det värsta att uthärda i en utsatt situation). Men Molanders svarta Converse knarrar mot golvet. På skors tysta vis stämmer de upp en mäktig profetia om sig själva och den mörka framtid som en dag kommer att drabba styggelsen inuti pappkartongen.

"These shoes are made for walking. 

And thats just what they´ll do.
One of these days these shoes are gonna...

walk all over all of You!"