En smula ondska på nattkvisten kanske?

Det är natt och Molander zappar tv kanaler på jobbet. Kanal 1: Pink Floyd dokumentär om gamla gubbar som är osams, men egentligen tyckte det var ganska roligt att spela sin sista välgörenhetskonsert. Kanal 4: Något eljest strunt som inte fångade eller för den delen heller förtjänande någon vidare uppmärksamhet. Kanal 2 alltså:

Några blåställsprydda stövelbönder från Belgien står uppblåsta och mycket stolta i en klinisk och steril lada. Deras fuktiga blickar är andäktigt fästa på en mycket stor och muskulös tjur som mest av allt liknar en blandning mellan Arnold Swarzwaldtårtan och en förväxt militärtruck á la Hummer. Klipp till nästa scen där en av bönderna entusiastiskt rakar den monstruösa stackars tjurens bakdel och bog. Speakertext:
"Belgian Blue är tvärtemot allas missuppfattningar inte ett resultat av genmanipulering. Istället har så kallad selektiv avel används som arbetsmetod under mer än hundra år. Detta innebär att endast de starkaste och mest muskulösa exemplaren tillåts para sig."
Klipp tillbaks till en exalterad reporter som omringas av skocken belgiska agrikultörer med kepsskärmarna käckt uppvikta på värsta Alf A Kempe manér. Den lilla gruppen män smeker kolosstjuren med blicken. De klämmer njutningsfullt på djurets bildäcksliknande rakade muskler.
Med suktande blickar och dallrande fingertoppar utbrister de en efter en.
"Det är fint kött, smack, smack."
"Titta på de här musklerna!"
Reportern:
"Det är inte undra på att det vattnas i munnen på en!".
Tjuren stirrar stumt och passivt ut genom gallerstängslets stålstänger. Hans rakade rumpa lyser köttigt rosa i det starka ljuset.

Klipp och scenbyte: En käck brittisk kvinnlig reporter står i ett ännu mer brittiskt kök som kunde varit hämtat direkt ur Hem Till Gården. Framför sig på det lantliga köksbordet i rustikt mörkt trä tornar en redig hög med nyskördade grönsaker upp sig. En text i vänstra hörnet upplyser tittarna om att kvinnan på bilden är vetenskapsjournalist. Reportern vänder sig mot kameran med ett strålande och självsäkert leende. Nu är det dags att berätta sanningen för allmänheten.
"Många tror att genmanipulering är någonting onaturligt, men i själva verket är vår uppfattning om vad som är naturligt högst felaktig. Det har i århundranden varit böndernas uppgift att förädla grödorna till bättre egenskaper. Ta potatisen till exempel. Den var från början oätlig och full av (..(något hemskt gift som jag inte kommer ihåg, reds. anm.))."
Vetenskapsjournalisten böjer sig triumferande fram och plockar upp en morot från bordet. Hon svänger den förföriskt framför kameran.
"Och moroten var från början grådaskig med en sladdrig oaptitlig form. Den morot vi känner idag, med dess orangea vackra färg och fasta läckra form, odlades fram som en specialbeställning åt det nederländska hovet."

Scenbyte: Solen skiner. Den kvinnliga vetenskapsjournalisten vandrar genom ett landskap som förefaller tillhöra en bondgård. Hennes blick lyser förväntansfullt, lite grann som om hon är på väg att träffa sitt livs största idol. Nu tar vetenskapsjournalisten målmedvetet sikte och kliver sturskt in genom ladugårdsportarna. Mitt i en trång gång står en 50- årig man som snabbt presenteras på skärmen som en forskare i genetik från Jerusalem. Runt omkring honom trängs ett oändligt antal höns i minimala stålstängsburar som står staplade med millimeterprecision längs väggarna. Inredningen är inte helt olik de koncentrationsläger som uppfördes i slutet av trettiotalets Tyskland. Förutom att invånarna i de tätt staplade burarna inte tillhör samma artsbestämmelse enligt Linnés terminologi.
Forskaren förklarar för den bekymrade reportern problemen med den nutida globala äggindustrin. Höns kan på grund av sina fjädrar inte vistas i för varmt tempererade miljöer. Situationen kan lösas med fläktar, men detta är inte ekonomiskt optimalt. Vetenskapsjournalisten nickar allvarligt och bekymrat in i kameran så att allmänheten inte ska undgå magnituden av problemet.
Forskaren:
"Istället har jag försökt arbeta fram en genetisk lösning."
Reportern spricker upp i ett stort förlösande leende. Sedan vandrar den genetiska forskaren och vetenskapsjournalisten in i det allra heligaste av det heligaste. Det lilla rummet är fullt av nakna höns helt fria från minsta lilla hemska ekonomiska sabotagefjäder. Forskaren plockar lite disträ upp ett djur som han benämner som den första tupp han lyckats framställa. Den hårlösa lilla fågeln som bäst kan beskrivas som en klen E.T med hemorrojder över hela kroppen, sträcks över till den andaktsfullt imponerande reportern. Tuppen flaxar frenetiskt med sina nakna klumpvingar och försöker ta sig loss. Men forskaren märker ingenting. Han är alltför upptagen med att berätta att den vilt kämpande genmanipulerade tuppen tyvärr inte kan användas inom industrin, eftersom den har för liten kroppsbyggnad. Trots att reportern har fullt sjå med att tvångshålla skapelsen i sin famn, lyckas hon pressa fram en medlidsam min över forskarens bryderi. Men genetikern från Jerusalem har ordnat fram en lösning även på detta problem. Stolt plockar han upp en annan hårlös tupp som är ungefär dubbelt så stor. Reporterns begeistring spränger alla gränser.
"Hur snart kan vi se dessa höns i produktion?"
"Snart hoppas jag."

Avslutande smäktande och allvarlig vetenskapsjournalistspeakertext:
"Många kommer säkert uppröras över dessa bilder. Men betänk den höna som producerar ägg i Mellanöstern eller Egypten. I den värmen är det bra att vara utan fjädrar."