söndag

Kerstin, Peter och Ondskan

Ok, jag har tittar på den svenska filmen Varg nu. Efteråt umgås jag med en mycket bestämd uppfattning.

Det gör inget att han den där unga killen gör en helt fenomenal introvert skådespelarprestation, ja rent utav bland det bästa jag sett. Det gör inte heller inte någonting att filmteamet lagt storslagna ansträngningar på helikoptervyer över ett så vackert höstnorrland att det gör ont i bröstet. Och visst, för all del. Det lyser om gamla idolen Peter Stormare som melankoliskt klufsar runt i storstövlarna, muttrar stundtals ohörbara sentenser och spottar baksnus. Jag kan heller inte förneka att det finns en viss känsla av vemod när den norrländska hjälten dramatiskt och förvirrat sätter kurs mot domstolen rakt upp för trapporna utanför Rådhuset i Östersund. Ni vet de där trapporna man alltid stod på efter att druckit jävligt mycket hembränd sprit på stadsfesterna back in the days.

Inte heller det faktum att det är storslagna Kerstin Ekman som skrivit manus, grumlar min fasta övertygelse. Jag minns hur mycket jag njöt av författarinnans mästerverk Rövarna i Skuleskogen. Men å andra sidan minns jag också hur Kerstins ståndpunkt i jaktfrågan citerades i Grabbarna på Fagerhult. Med en morsk blick rakt in i kameran förklarade minsann Jan Guillou ungefär så här: Nu när en riktig författare skrivit ett brev till honom, måste världen få veta hur missuppfattade jägare är och hur hiskeligt synd det är om dem.

För alla försök till trots räcker det inte för att jag ska ställa mig på barrikaderna och skrika att världen minsann är en orättvis plats och att det för satan får vara nog någon gång! Ok, vargen river och beter sig som en rackarns taskmört. Men spana in vilka lirare som glider omkring på skotrar med typ jävligt mycket knivar, yxor och gevär. Om nu de riktiga karlarna i skinnbyxor och hellyhansentröjor bryr sig så mycket om sin renar att de knappt kan hålla sin tuffa stonefaces för gråt (vilket inte vill säga lite) när de tvingas avliva de djur som vargen varit på. Hur kommer det sig då att de själv kan slakta sina älskade renar när de själv behagar det utan överdrivet ältande och pjosk? Hur kommer det sig att de säljer renarnas kött som levebröd? Har de funderat över möjligheten att det kan vara en smula dubbelmoraliskt att göra överkast av sina älskade pluttisnuttdjur.

Nej, jag köper inte det där självältande jägarsnacket. Vargen är inte omoraliskt för att den beter sig som en skitstövel. Vargen är hemsk för att den rubbar människans ekonomiska cirklar. För om man gör en liten snabb jämförelse. Vilka har orsakat djur mest lidande genom historien i absoluta tal, vargen eller människan? Detta var en så kallad retorisk fråga som jag därför heller inte tänker besvara. Vidare, om det nu är andra djur än människan som skall graderas för sin inneboende ondska. Varför har ingen exempelvis reagerat på huskattens luciferiska egenskaper? Katten har ett umgänge med sina bytesdjur som skulle platsa i de värsta av alla inkvisatoriska tortyrkammare. Men vem bryr sig om en liten sketen mus, de går inte att tjäna pengar på. Det går inte att göra pälsar av deras hud och mushuvuden på väggen imponerar inte särskilt på grabbarna trots att du bjuder på grogg. Ok, det kanske inte i verkligheten är så att renskötarna nästan tar till lipen för att de tycker om sina renar (som det framställdes i filmen). Nu tänker jag argumentera som om jag tyckte att det faktiskt var reko att äga levande varelser med enda syfte att tjäna pengar på dem. De renar som faktiskt blir rivna av vargen, får ju renskötarna ekonomisk ersättning för. 

Därför, ledsen Peter och Kerstin men jag förstår inte problemet med Vargen. Däremot tänker jag att det var lite sorgligt det där med hunden i slutet.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar