Har tänkt lite på det där. Det är en ganska cool tanke att ens tankar inte alltid är vad man själv vill eller ens tycker. Om man alltid per automatik styrs av sina egna tankar, kommer det bara leda till att man i surt tillstånd sittande i sin egen tankebur färdas längs en viss förutbestämd linje. Tänk om det är så att den verkliga frihetskampen utkämpas i våra egna huvuden mot toksnabba superskurkar i automatiska tanketrikåer?
Hur går det till att bryta igenom tankeburen då? Tyvärr funkar det inte med de gamla vanliga tricken som vitlök, silverkors eller att lära sig alla Gons specialmoves i Tekken 3. Visst det går att arbeta med tankemönster. Det är fullt möjligt att battla igenom horder av gränsvaktande tankeorcher som vill bevara burens murar intakt. Det går att bryta igenom burväggarna ungefär som de där gamla fängelsefilmerna där den rättfärdige hjälten hackar sig igenom cellbetongen med en finslipad tandborste. Problemet är att det tar en rackarns lång tid och att man hela tiden måste överlista vakterna som kollar in att man sköter sig som en exemplarisk mönsterfånge inne i cellen. Många gånger är det ungefär som att ta upp ett glas vatten ur Ångermanälven och analysera beståndsdelarna, medan tusen andra vattenglas dånar fram i älvens strömma vatten. Som sagt, de automatiska tanke superskurkarna är mycket många, starka och snabba.
Men, rest assure. Det finns ett trick! Den stora lärdomen blev en liten skum metafor som en föreläsare kläckte ur sig som en rolig parantes. De automatiska tankeskurkarna kan behandlas som P3 brus. Radion kan stå på hela tiden. Men man kan välja att diska noggrant eller njuta av ett bad samtidigt, utan att lägga alltför mycket ansträngning på vad Pontus Enhörning kläcker ur sig eller vad Britney Spears tycker är viktigt att meddela världen i sin senaste slagdänga (inget ont om Britney förresten, hon sjunger fint). Min föreläsare:
"Behandla dina automatiska tankar som P3 brus och du kan göra vad som helst."
Well I like that. Buren finns, men jag är fan så mycket fetare och grymmare än den!
Tillåt mig formulera min egen lilla metafor utifrån detta hushålls mest frekvent använda hjältesagotermer.
Du sitter i baksätet på Renault 5:an. Utanför svishar en massa grymma platser förbli, men superskurken som kör styr hela tiden mot en massa tråkiga dumställen. Du vill exempelvis åka till Triumfbågen i Paris eller Renaults orginalfabrik. Men slutdestinationen blir ändå likt förbannat ändå varje gång typ Säffle. Naturligtvis har knäppförarskurken heller ingen aning om Renault 5:ans verkliga potential. Han har exempelvis inte hittat den hemliga knappanelen som gör att Renault 5: an lyfter från marken eller skickar ut en satans superboost från avgasröret. Som om det inte vore nog befolkas den röda bilens vackra innandöme av en massa andra tråkiga uslingar. Deras automatiska tanketrikåer gnider obehagligt mot din kind, medan de klänger och hänger runt i ditt knä och förstör den i vanliga fall yppersta komforten i kupén. Men så är det plötsligt nog. Du slänger dig fram mot förarstolen och tvingar tråkmånsen framför ratten mot baksätet. Du greppar ratten och superskurkarna där bak blir upprörda som aldrig förr. Du trycker in boostknappen och den vackra röda bilen accelererar upp i överljudsfart över asfalten. Från baksätet hörs typ tusen förtvivlade skrik. Men det bryr du dig inte om. Tråkmånsarna får slita ut sina automatiska tanketrikåer mot baksätet framöver.
Tada! Viva la voiture francais, Paris here we come.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar