Molander känner sig lite som placerad i slutet på Matrix revolutions. Ni vet nästan i slutet när Neo och Trinity flyr alla maskiner i deras elaka stad, för en kort sekund. De sätter en sablars fart på rymdfärjan uppåt, uppåt, uppåt. Plötsligt glider de upp ovanför de svarta molnen strax under en vacker och romantisk himmelsfär. Det är typ skitfint och fridfullt och romantiskt och bra. Men lyckan varade bara ett par få sekunder. För sedan tippar rymdskeppet nosen neråt igen och de skinntrikåklädda hjältarna dimper ned i den svarta hemska maskindalen igen.
Igår hade Molander ett par timmars vistelse under frihetens violetta himmel. Idag är han tillbaka vid det evighetsrullande bandet.
Inte för att klaga, psykologprogrammet har verkligen inte varit tufft hittills.
But I remember the world before they torched the sky..
.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar