onsdag

Nästan en lösning på Palestina konflikten

En stunds klur på tåget hem. Palestina konflikten. Hur ska man kunna få de rackarna att sluta slåss? Är det kört, har allt provats? 

Då knackade en idé lite förläget på insidan av mitt skallben. 

Idén: "Hallå, det här med grupper. Ett beprövat sätt att ena grupper som slåss mot varandra är att tillföra en yttre fiende plus ett jäklars tryck. Då måste de forna kombatanterna enas för att överleva. Lite som på bio, människorna mot maskinerna eller utomjordingar typ"

Molander till idén: "Men du, hur skulle en sådan fiende se ut? Mördarrobotar och aliens finns inte  verkligheten. Det är svårt att tänka sig något som skulle skrämma upp både palestinier och judar, ännu svårare att fundera ut en situation som skulle tvinga dem att samarbeta."

Idén lite blygt och förläget: "Ojo, det kan du nog räkna ut. Vad är det som palestinier och judar har gemensamt?"

Tänkande, klurande, nagelbitande, tittande ut genom fönstret. Så långsamt, långsamt börjar en tankekedja forma sig. De stridande parterna på Västbanken har sin tro gemensamt. Alltså de tror inte samma sak, men de har en religiös tro. Vad skulle kunna hota dem bägge? Möjligtvis att religiös tro förbjöds. Hur kan man lägga ett stort tryck på situationen? Kanske genom att skicka ner en mycket övertygande och smått galen ateist till Västbanken. Denne ateist bör förhålla sig mycket sakligt och vetenskapligt, ha stor retorisk kunskap och kategoriskt slakta samtliga resonemang grundade sig på reliositet. För ett ögonblick. Molander tillåter sig drömma iväg. Föreställer sig palestinier och judar sida vid sida i gemensamt beroende mot en mycket starkare fiende. Hotet står demagogisk med ett höjt pefinger på klippmoskén eller Jesu grav. Hans sammetsfluga vajar majestätiskt under hans hotfullt yviga skägg medan han kategoriskt och oslagbart läser lusen av religionen som tillbörligt tankebegrepp. Västbankens befolkning darrar av fasa. De fattar skakat varandras händer och sluter upp till kamp mot detta grava existentiella hot. 
  
Men så tvingar jag mig tillbaka till verkligheten igen. Tänker att en person av den kalibern inte existerar. Drar en djup suck. 
Molander till idén: "Nädu, släpp det där. Det kommer aldrig gå. Det skulle aldrig gå det där med det yttre hotet."

 

1 kommentarer:

Mattias sa...

Om någon person utgör ett yttre hot, så har den i sanning sammetsfluga. Kanske är det en man med den något obekväma vanan att bränna religiösa helgedomar framför ögonen på intet ont anande barnfamiljer med picknickfilt.

Skicka en kommentar