I avsaknad av ett jävlaranammatryne

Igår var vi på lyfta- helt- sjukt- många- ton- skrot- vända i Sundbybergs centrum. Det var De Muskeldundren, alltså jag, V och L. Och vi satt framför speglar med helgjutna stålhantlar i händerna. Och vi pustade och slet och suckade och stönade. Och V utbrister euforiskt:
"Fram med fightingfejset Molander!"

Jag som för tillfället är oundvikligt invirad i någonting som bäst kan beskrivas som någon form av medeltida tortyrcell, tar mig en lång och redig funderare. Jag tänker att jag aldrig haft något vidare jävlaranammatryne. Medan en mycket stor karl med svällande muskler och "jag tänker aldrig släppa kylskåpet attityd" spännigt strosar förbi, arbetar min hjärna febrilt med problemet. Jag trycker de viktbetyngda handtagen över huvudet och noterar i ögonvrån att L mödosamt placerat sin Postverketbeprydda överkropp i en annan styrkelyftarmaskin. L tittar tveksamt ned på handtagen och utbrister trött med en ironiskt glans i ögonvrån:
"Är det meningen att man ska dra i den här en gång till?"

Jag tänker att om jag inte är någon fightingfejsMolander, så borde jag vara någonting annat. Så vandrar mina ostrukturerade tankar in på de gamla samuraifilmernas upplyftande funderarområde. Jag undrar hur jag skulle se ut på en stor vidsträckt slätt utanför Kyoto, med tiotusen båskyttar framför mig och ännu fler svärdsvingande samurajer öga mot öga. Mitt ansikte reflekteras i de gigantiska speglarna på gymmets bakersta vägg. Ögonen sitter djupt inne i sina hålor och ansiktsuttrycket är lika uttryckslöst, neutralt och stelt som vanligt.

V pumpar med nöjd min frenetiskt underarmsmuskler så svetten sprutar. Viktpålägget överstiger mitt eget rekord med tvåsiffriga kilomängder. L´s blick verkar ha fastnat på en av de kolorerade reklamaffischerna där svart och gulklädda instruktörer i diverse träningsposer ler glatt med stora vita leenden mot kameran. Efter att ha funderat en stund med sjutusenmilablick muttrar L på sitt säregna vis:
"De är inte bra fotade. Folk ser för glada ut. Det ska inte vara glatt att träna".

Sedan sker allting mycket plötsligt. Medan jag ihärdigt lyfter handtagen över huvudet för tolfte gången, slår lösningen på problemet ned som en blixt från klar himmel. Min skakande och uttänjda kropp vänds med viss möda mot V och jag utbrister triumfatoriskt.

"Jag har aldrig haft något fightingfejs. Jag är Stonefejs -klia- sig- fundersamt- i- huvudet- warrior!"