Livet i paranteser

Jag har kommit på en sak. Jag skulle gärna med en dåres envishet, vilja hävda att min snilleblixt har legitimiteten av en universiell lag som tveklöst gäller alla människor. Men tyvärr, som alla stora idéer, har min tanke redan stött på patrull. Med andra ord har jag blivit motsagd. Jag tänker att detta kan bero på ett av följande alternativ.
Nummer 1: Min stora sanning är för svår att förstå och smälta för dem som gått i konflikt mot den (troligt).
Nummer 2: Sanningen gäller inte alla människor utan enbart mig (mindre sannolikt).

Nå vad är då min stora revolutionerade snilleblixt? Kära läsare, luta Er bekvämt tillbaka och insup visdomen. Livet, som vi känner det, består av en oräknerlig mängd paranteser! Det kanske låter som en självklarhet, men låt mig förklara med ett personligt exempel för att belysa snilleblixtens magnifika storhet. De senaste dagarna har en stor del av min tillvaro influerats av författaren Jonas Hassen Khemiris dundrande vackra språk Rinkebysvenskan (reds. anm. böckerna Ett Öga Rött samt Montecore - en svensk tiger). Erövringen av min hjärna (förlåt min icke fackmässiga ospecificerbarhet) har blivit smått genant och kan nästan klassas som en form av besatthet. I mina vänners sällskap och konversation har mina tankar brukat uttryck som "Gusse", "Len" och "fett me knas". Ibland har dessa tankebenämningar stundom nått hela vägen till min tunga, och trots min stora tillfredsställelse att ha uttalat ett av dessa vackra Ghettoslanguttryck, har jag märkt min omgivnings undrande reaktioner. Ibland har till och med en känsla av pinsamhet uppväckts på gruppnivå.

Nå hur kan detta exempel kopplas till min revolutionerande parantesupptäckt? Jo, när livet befinner sig inom en parantes, finns endast ett få antal tankemönster att bruka. Parantesens yttre väggar omöjiggör att andra uttryck än exempelvis Ghettoslangord kan användas. Denna stora sanning kommer säkert att ifrågasättas på en mängd plan (både ifråga om dess legitimitet och huruvida det är något positivt att leva sitt liv inom olikt skiftande paranteser). Min personliga erfarenhet är dock att tillvaron inom paranteserna är mycket angenäm. Den väl avgränsade ytan inom de små krokväggarna gör att tankar kan tänkas både djupt och bra. Detta ger en känsla av stor tillfredsställelse. Dessutom är det också väldigt roligt att befinna sig inom en tankeparantes eftersom känslan av sammanhållen och koncentrerad identitet är mycket stark. Livsparanteser kan vara olika långa och innehålla i princip vad som helst. Vissa paranteser har mycket starka väggar och innehållet kan vara ytterst intressant. Detta gör att det är euforiskt välbefinnande att vistas i dem. Dock bör tilläggas att varje parantes har sin förutbestämda livslängd, vilket kan vara sorgligt för vissa. Det är också en smula obehagligt att förflytta sig från en parantes till en annan, eftersom det stora vita alltet utanför och mellan paranteserna är en smula dött och tråkigt i sin neutralitet. Det gäller därför att när man inser att tiden är mogen, förflytta sig ut ur parantesen och helst fort som attan hoppa på en tanketråd för att hitta in i en ny parantes (det skall tilläggas att det finns människor som klarar av att under mycket lång tid leva i en enda parantes utan att bli dåliga människor, men dessa är mycket få). Bifogad bild illustrerar min tankeparantesmodell. 


Är min stora sanning fullt begripligt? Om ja (högst sannolikt), låt mig komplicera verkligheten en aning. Rent personligen är jag oundvikligt utestängd från den vackra och livgivande Rinkebysvenska parantesen. Sorgen värker i hjärtat, men det finns också en viss tröst att förlita sig på. Jag behövde inte tillbringa alltför lång tid, om ens någon, i den vita neutrala tråkigheten. Min nuvarande parantes är heller verkligen inte så dum, det ska erkännas. Det är parantesen om (paranteser)!