(Gnällparantes) Øverraskelsen! Klagokören, this is how we do it in Sunbyberg!

Del 1, ett vackert uppiggande fynd, torsdag morgon

En mycket upplyft Molander gör på pendeltåget ett slorslaget kverulantiskt fynd i dagens Metro. Detta är den vackra syn han begeistrat blickar ned på:

Känn på den du Ronny Eriksson din bleka skrytnorrlänning. Det verkar som om jojk- primalskriet på den avskilda bergstoppen inte är en sådan unik Piteföreteelse som du verkar göra sken av. Molander tänker att Sundbybergare minsann också kan klaga så det förslår! Molander tänker att nu jävlar blir det Øverraskelse för Albertina ikväll.

Del 2, sms konversation berörande Øverraskelse, torsdag förmiddag:

Molander till Albertina

"Ikväll klockan aderton är det dags för överraskning. (...) Förbered dig på det du. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"VA??! Är du galen?"

Molander till Albertina

"(...) Alltså hemma i Sundbyberg senast kl halv sex. Moahahaha..."

Albertina till Molander

"Vad Faan? Är det här nått jävulskap? Du ska ju jobba ikväll! Bara så att du vet det!"

Del 3, Klagokören

Molander tänker euforiskt och kverulantiskt att detta med körsång och körer är ganska tråkigt. Däremot är det ganska roligt med film. Suck on this Mr Ronny Eriksson!

Efteråt. Molander och Albertina tittar på varandra som små barn på julafton. De verkar båda begrunda den eviga frågan om vem som ska hinna först. Albertina hinner först. Med glimten i ögat och ett smil hängande i mungipan kommer det:

"Lite synd är det att de felriktade mickarna så att det inte gick att höra ordentligt".

Molander nickar begeistrat. Sedan klämmer han förtjust i med:

"Sedan var det väldigt synd att kompet och sången var i dur. Klagomål framförs bäst i valfri molltonart."

Molander och Albertina är barn av sin tid. De bor i klagoförorten. Här behövs ingen ensligt beläget och mystiskt bergstopp för att få ur sig lite väl befogat klagognäll! Albertina och Molander känner bägge en mäktig stolthet över sina kommunalgrannars stora gärning.

This i how we do it in Sundbyberg!