0 nätter kvar

"Jag brukar parkera mig själv och mina tre hundar alldeles intill restaurangvagnen. Folk blir ju lite sura när de ska fram, men lite gliringar får man ta!"

Molander häller upp den sista koppen kaffe ur kaffebryggaren som han laddat en miljon gången. Sedan sätter han sig ned vid köksbordet. Det är någon tant som ska åka till Göteborg över nyår. Molander hade föreställt sig den här stunden. Hur han skulle lyssna med ett halvt öra. Hur han skulle låta blicken svepa över rummet och förlora sig i sina egna tankar. Där på spisen står Kruskagröten som han lagt i blöt för sista gången. Rummen är fullsmockade av ett komplicerat labyrintsystem av inskränkande och osynliga mentala skyddsbarriärer. Molander tänkte sig att han skulle fjärrskåda ut i luften. Att han stilla skulle reflektera över alla de gånger han av ungdomlig och äldredomlig idealism, slagit sin panna blodig mot de oförstörbara mentala murarna. Hur han nästan förlorat förståndet på kuppen. Sedan gett upp. Sedan tjurigt men förgäves bankat skallen mot murarna igen. Men det blev inte så. Istället är han intensivt koncentrerad på det alldagliga överlämningssamtalet. Han märker att han inte vill missa ett endaste ord av det trevliga kallpratet.

Däremot tänker Molander en smula på sina finfina autistkompisar. Hur han inte kunde förmå sig att berätta om dem för psykologen på Karolinska under praktikintervjun. Det hade känts som att sälja ut och utnyttja ett gäng nära vänner. Sedan tänker Molander att det är underligt hur han vid 27 års ålder kan veta så ofattbart mycket om något så litet. En grupp blandade människor, ett par hus, en liten by. Det var länge sedan han sanningsenligt kunde börja en mening med "För en par tre år sedan...", och egentligen mena någonting som låg mer än 6 år bakåt i tiden.

Molander reser sig upp. Han kramar om de båda runt bordet. Sedan går han mot utgången. Han hade föreställt sig att han lite glatt skulle morsat på den rökande tantgruppen på bron, stanna upp en stund. Spana ut över kullarna och husen en sista gång och förlora sig i tusen minnen. Men det blev inte så heller. Den enda tant som för tillfället är på plats har redan blossat klart. Det är bitande kallt ute och på bron vill man inte stå onödigt länge. Det blir inte så mycket kullspanande heller. De sista inhandlade ekologiska bodlyxigheterna gör så klart slarvsylta av husets obegripligt tunna plastpåsar. Molander är tvungen att vira in alltsammans i ett lakan. Det trilskande otympliga paketet i famnen tillåter bara en snabb blick över den lilla byn.

Molander sänder ut en tyst hälsning. Han vet att Herr H. uppfattar den innanför husväggarna. Sedan tänker han:

Hej då bitterljuva gamla jobb. Kanske ses vi igen. Men då blir det på betryggande geografiskt avstånd, långt inne på egen planhalva.